Serenity

@@@

Teveserien Firefly (som är sjukt bra, se den genast om du inte redan gjort det, mixen av sci-fi och western med en dos humor och glimten-i-ögat är fantastisk) fick inte det publika genomslag som tevebolaget hoppades på och därför lades serien ner mitt i säsong ett. Sånt är förstås alltid riktigt irriterande att man inte får reda på vad som egentligen hände med ens favoritkaraktärer och att man inte får ett avslut. Fansen vägrade och efter flera års kampanjer, namnlistor och protester fick seriens skapare Joss Whedon lite stålars att göra en långfilm som fick knyta ihop alla lösa trådar och avsluta teveserien på ett snyggt sätt. Whedon lyckades med konststycket att få filmen att funka för de som aldrig sett Firefly (när jag såg Serenity första gången för många år sedan hade jag aldrig sett serien men tyckte filmen var bra) liksom för de inbitna fansen (när jag nu såg om den efter att ha sett serien fick man ut mer av den givetvis) utan att göra avkall på känslan och stämningen från teveserien. Det är lika delar sci-fi som western och med en fetare budget kunde Whedon göra lite tuffare actionsekvenser. Dock bygger filmen liksom serien framförallt på riktigt bra karaktärer som man gärna lär känna och älska.
/Surskägget

Joe Dirt

@@

Hahahahaha David Spade i den värsta hockeyfrilla du sett sedan Jaromir Jagr drog av sig hjälmen. Spade är Joe Dirt, en enkel redneck med ett hjärta av guld som drivit land och rike runt på jakt efter sina föräldrar. I filmens början jobbar han som städare på en radiostation och genom en slump hamnar han framför micken live och börjar berätta om sitt tragikomiska livsöde. Snart följer hundratusentals människor hans äventyr och han lyckas vinna över alla med sin ärlighet och inneboende godhet. Vi får se alla äventyr allteftersom att han berättar och det är en lång radda galna idioter staplade på varandra lite som en bunt SNL-sketcher i långfilmsformat. Joe Dirt är en helt okej rulle med många sköna garv men också många transportsträckor. Det märks att Spade saknar sin vapendragare Chris Farley att ha och bolla sin torra sarkastiska humor mot. Hade Farley varit med här hade det mycket väl kunnat bli både ett och två betygssnäpp högre.
/Surskägget

American Reunion

@@@

Jag har sagt det många gånger förr, och lär göra det många gånger till. Jag älskar American Piefilmerna, framförallt de två första som trots många kiss-, bajs- och sexskämt som i vilken annan high school/collegekomedi som helst så petade manusförfattaren Adam Herz in stora skopor hjärta, värme och allvar mitt i all komedi och kaos. Detta lyfte American Pie från en standardrulle till att bli lite mer. Nu när en miljard American Pieuppföljare har gjorts har hjärtat försvunnit och tuttarna slängts in och filmerna har successivt blivit sämre och sämre. Därför var det med förnyat hopp jag såg framemot den senaste (och förhoppningsvis sista) installationen i serien där alla skådisar från originalfilmen är med och storyn kretsar kring samma karaktärer och vad som hände med dem senare i livet. Tyvärr borde kanske Herz ha fått skriva denna också då den visserligen försöker fånga samma balans mellan knäppheter och hjärta men inte lyckas lika bra. Med det sagt är detta ändå den klart bästa uppföljaren sedan American Pie 2. Gillar man de första rullarna bör man definitivt spana in den här också. Om inte annat för att den rundar av allt på ett schysst sätt.
/Surskägget

Wedding Daze

@@@

Okej, ska jag vara helt ärlig trodde jag inte detta kunde bli något vidare bra. Ända sedan Jason Biggs blev känd som pajknullare i American Piefilmerna försöker marknadsavdelningen för alla filmer han gjort sedan dess att slå mynt av hans popularitet därifrån. Alla affischer vinklas alltid för att likna American Pieaffischerna och Wedding Daze är inget undantag. Samma typsnitt, vit bakgrund, röda bokstäver, rubbet. Det ser alltså ut som att detta är ännu en dåliga ripoff på Piesuccén. Så är det dock icke. Jasons karaktär blir precis i filmens öppning dumpad av flickvännen och sjunker ner i en djup depression. Isla Fisher (Wedding Crashers) är en servitris som likaledes är trött på förhållanden. När Jason på skämt frågar henne om de ska gifta sig bara för att få slut på sin polares tjat att snacka med brudar säger hon till allas förvåning ja. Plötsligt ska två kompletta främlingar flytta in med varandra och inleda ett förhållande som ska leda till ett bröllop. Självklart har vi mängder med klichéer (ja de upptäcker att de älskar varandra och får varandra på slutet) men filmskaparna har även slängt in en rad bisarra biroller. Framförallt Jasons föräldrar är heeeeeeeeeeeeeelt jävla seriemördarknäppa hahahaha sånt skit är alltid kul att få i en annars ganska slätstruken kärlekskomedi.
/Surskägget

Rosa Pantern 2

@@

Det här är en den andra av nyinspelningarna med Steve Martin som Inspector Clouseau, inte den gamla klassikern med Peter Sellers. Filmen är egentligen en etta, men jag sitter trots att den är ganska b och garvar mest hela tiden. Hur kan en dålig komedi fortfarande hur jävla kul som helst större delen av tiden? Märklig kombo. Därför får den trots allt en tvåa i betyg. Den var kul och gjorde därmed sitt jobb egentligen. Det stora, eller kanske rentav enda, problemet filmen verkligen lider av är just Steve Martin. Man sitter och jämför honom mot Peter Sellers hela tiden och han är inte ens i närheten. Sellers var född att spela den här rollen och gör det tusen miljarder gånger bättre än Martin ens kommer i närheten av. Dessutom lyckas inte Martin pricka in den fejkfranska accenten överhuvudtaget vilket är klart besynnerligt eftersom detta är ett av Clouseaus stora kännetecken.
/Surskägget

The Watch

@@@@

HAHAHAHAHAHAHAHA! Vad fan hände precis!?!?! Exakt vad i helvete var det där?!?!?!?! HAHAHAHAHAHAHA! Vilken underbart sjukt och skruvad rulle det här är. Den här filmen bör verkligen upplevas utan att man vet alltför mycket om den. Låt mig bara säga att Vince Vaughn är fantastiskt rolig i sin vanliga roll som sig själv (lite lagom dryg, översittaraktig och egocentrisk), Ben Stiller är kanon i sin vanliga roll som sig själv (stissig, extremt regelmässig och torr), Jonah Hill är underbar som kaxig, tuff och helt slut och nya bekantskapen Richard Ayoade (ni har kanske sett honom The IT Crowd vilket var en teveserie jag aldrig följde) är sjukt jävla rolig som utspejsad snubbe. De här fyra bildar ett medborgargarde som åker runt om nätterna och håller uppsikt över sin lilla stad där det skett en del mystiska mord som polisen inte verkar kunna göra nåt åt. Målet är att sätta dit mördarna och bli hjältar samtidigt som de kommer bort hemifrån en stund. Och givetvis är polisen mindre nöjd (och sjukt dryga mot dem också, kolla in Will Forte i en liten biroll som är roligast hahahahahaha!). Från typ första till sista sekund är det vansinnigt roligt, vansinnigt underhållande och helt enkelt bara vansinnigt. Mer säger jag inte för som sagt, det här är en film som gör en sån jävla vändning mitt i och bara blir nåt helt annorlunda än vad man först trodde. HAHAHAHAHAHA! Fantastiskt!
/Surskägget

Shanghai

@@@@

Lite bortglömd och underskattad rulle som kom för ett par år sen. Fick hyfsat med uppmärksamhet i den svenska pressen innan premiären vill jag minnas då detta var Mikael Håfströms första film efter framgångsrika 1408 (Stephen Kingfilmatisering med John Cusack i huvudrollen) och hans tredje Hollywoodförsök totalt sett. Sen hände liksom inget mer. Den gick väl ett par veckor på bio och försvann lite ur folks medvetande. Vilket är synd. Det här är faktiskt en riktigt bra film. Allt utspelar sig under andra världskriget precis innan jänkarna drogs med in i kriget tack vare det japanska anfallet mot Pearl Harbor. Vi får följa Paul (John Cusack) en luttrad och cynisk journalist som verkar tycka nazisterna är helt okej. Egentligen är han amerikansk spion och samlar på sig värdefull info i kampen mot nazisterna. I Shanghai har precis hans bästa kompis mördats och Paul är nu ute efter hämnd. Snart nog lyckas han snurra in sig i Shanghais undre värld där kinesiska maffiabossar smörar för de japanska överherrarna samtidigt som maffian stödjer den kinesiska motståndsrörelsen. Släng in lite nazister i den smeten och Paul har en del att göra. Det jag framförallt gillar med den här filmen är att Håfström verkligen lyckats fånga stämningen och känslan i gamla noirdeckare. Det här påminner om klassiker som Double Indemnity, The Maltese Falcon, The Big Sleep eller för all del Casablanca som visserligen inte är en film noir i dess rätta bemärkelse men som har många beröringspunkter med den genren. Staden Shanghai blir som ett eget väsen där karaktärerna tillåts röra sig igenom på egen risk och varje karaktär har sin agenda som de håller sig till stenhårt genom hela filmen. Ingen är alltigenom ond eller god utan har både sina bra och dåliga sidor. Snygg och spännande deckare som känns lite annorlunda mot det mesta som produceras idag.
/Surskägget

Ella Enchanted

@@@@

Supersöta och grymt duktiga Anne Hathaway i en tidig roll som tonårstjejen Ella som bor i en sagovärld som vid sin födsel fick ”gåvan” av en magisk älva att alltid behöva lyda allt alla säger till henne. Som ni förstår är det inte helt lätt att leva ett liv där man alltid måste göra vad alla säger till en så hennes ”gåva” hålls hemlig. Allt flyter på hyfsat bra tills Ellas mamma dör och pappan gifter om sig och Ella får en elak styvmor och elaka styvsystrar. Den ena styvsystern upptäcker snart Ellas ”gåva” och börjar givetvis missbruka den, framförallt när landets prins som snart ska bli kung av en slump stöter ihop med Ella och verkar bli kär i henne till styvsysterns stora förfäran – det är ju hon som ska gifta sig med den blivande kungen! Släng in Cary Elwes som elak farbror till prinsen och du har alla ingredienser för en riktigt klassisk saga. Hade det varit allt den här filmen hade varit hade det varit helt okej. En klichéfylld sagostund som underhållit för stunden och som man glömt direkt efter visningen. Men tack och lov väljer man här att driva med klichéerna, avvika en del från mallen på sina ställen här och där och göra den tillräckligt smart för att även jag som vuxen ska tycka det är fartfyllt, spännande och underhållande. I mångt och mycket påminde den en hel del om Shrekfilmerna som även de vänder upp och ner på klichéerna och slänger in en bra dos skämt för alla åldrar.
/Surskägget

Iron Sky

@
Carl Bildt myntade en gång uttrycket “rödgrön röra”. Nu är det dags för mig att mynta uttrycket ”finsktysk smörja” om den här filmen.
/Surskägget

Dorm Daze 2

@@

Lite tuttar och galenskap på kryssningsbåt i Karibien? Lite collegefilm möter buskis? Funkar knappt. Det här vet ju regissören också. Därför slängs det in både tuttar och snoppar mest hela tiden medan den rätt så röriga handlingen släpar sig fram. Ett par schyssta skämt och några karaktärer som inte är lika platta som sidan de skrevs på lyfter upp det från en etta till en väldigt skakig tvåa, men då känner jag mig generösare än Moder Theresa. Summan av kardemumman är att du kan skippa den här.
/Surskägget

Dark Blue

@@@

Här hade vi en liten överraskning. Kurt Russell spelar Eldon, en korrumperad och elak snut som skiter i lagen och gör vad som blir bäst för honom och hans plånbok. Om det innebär att skjuta ihjäl några knarkare eller påstådda mördare får han dessutom medalj och beröm av sin lika korrupta och elaka chef. Allt är frid och fröjd till den dagen Eldon får en ny partner, unge Bobby (Scott Speedman som vi såg som varulv i Underworldrullarna), som snart nog misstänker att allt inte är frid och fröjd och ren mjöl i påsen och allt det där. Filmen påminner i stämning och känsla en hel del om Training Day, Street Kings och Harsh Times, tuffa snutfilmer som tar avstamp i en realistisk skildring om än något actionifierad. Kanske inte så konstigt när det är samma manusförfattare till både Training Day och Harsh Times som även skrivit denna. Det är hårdkokt och spännande och linjen mellan skurk och hjälte är bitvis rätt tunn. Lite som om de börjat göra film noirs igen. Det är bra om än inte lysande, men har man inte sett den och gillar sina snutfilmer bör man absolut ge den en chans.
/Surskägget

Modig

@@@@

Ännu en skitbra Pixarfilm. Hatten av till gänget som spottar ur sig den ena jättebra filmen efter den andra. Här får vi träffa Merida, en ung tonårstjej som inte är som alla andra. Hon är nämligen prinsessa och trots att hon egentligen bara vill ut i naturen och skjuta pil, rida på sin häst och klättra i berg tvingas sitta hemma och sy, virka och lära sig vett och etikett från sin stränga mamma drottningen (filmen utspelar sig för övrigt för länge länge sedan när magi och mystik fortfarande existerade i världen). Den dagen när Merida ska få välja en av tre prinsar att bli bortgift med mot sin vilja får det vara nog! Hon flyr ut i skogen där hon träffar en häxa som ger henne en önskan. Självfallet får Merida precis det hon önskade på ett sätt meeeeen ändå absolut inte på ett annat. Nu har hon till nästa solnedgång att ordna upp sina affärer och rädda sin stackars mor som hon förtrollat. Samtidigt lufsar en stor gammal grinig grizzlybjörn runt i skogen och ställer till otyg. Lika delar rolig, smart, snygg och spännande är det här en ren njutning mest hela tiden. Animationerna blir ju bara snyggare och snyggare för varje film Pixar producerar och det här är inget undantag. En vacker och tänkvärd saga för stora och små (och klichékungen stänger sin recension…nu!).
/Surskägget

The Girl With The Dragon Tattoo

@@@

David “jag gjorde Seven och Fight Club och kommer därmed alltid vara förlåten vad jag än gör” Fincher tyckte standarddeckaren Män Som Hatar Kvinnor var så spännande och nyskapande att han var tvungen att göra den hollywoodska filmatiseringen av den. Som jag skrev om den svenska filmatiseringen här så förstår jag inte riktigt varför just den här storyn blivit så hyllad. Det är standarddeckare 1A rakt upp och ner. Filmen är bara snäppet bättre än vilken Beckfilm som helst i repris för tjugoelfte gången en söndag på TV4. Visst är själva backstoryn lite annorlunda och hyfsat kul att seriemördargalenskapen går i arv men SÅ jävla nyskapande är det liksom inte (speciellt inte nu när man både läst boken och sett en filmatisering på den). Fincher har mer eller mindre gjort exakt samma film som den svenska med skillnaden att han har mer talang i sitt lillfinger än hela den samlade svensk/danska produktionen och därmed har gjort en skitsnygg deckarthriller med fantastiskt soundtrack av musikgeniet Trent Reznor som enkelt men väldigt effektivt fångar stämningen och känslan i varje scen och lockar in mig som tittare väldigt subtilt och därmed briljant. Varje kameraåkning, varje klipp, varje vinterkarg scen är så iskallt snygg att man nästan börjar grina. Men vad spelar det för roll när det fortfarande handlar om en journalist och hans assistent som går runt i arkiv och gräver efter foton och bevismaterial? Folk rynkar lite på pannan när de blir arga och kanske knuffas det så det spills lite kaffe på hallmattan. Jisses. För att vara deckarthriller påminner den mest om Miss Marple… Och varför, jag menar verkligen varför, springer alla skådisar (britter och jänkare och svenskar) runt och pratar svengelska för?!?! Fincher sitter förmodligen och garvar röven av sig för att han kom undan med det för Gud…ibland vet man inte om man ska skratta eller gråta för svengelska. SVENGELSKA! I en film som kostade en miljard! HAHAHAHAHA! Fincher. Han är okej.
/Surskägget

Django Unchained

@@@@@

Quentin Tarantino visar återigen att superusla Death Proof bara var en ytterst tillfällig svacka och att han utan tvekan är en av de absolut bästa manusförfattarna/regissörerna som lever just nu. Django Unchained är Tarantinos stora hyllning till spaghettiwesterngenren som han älskar högt. Men liksom när han gör hyllningar till gangsterfilmer, samuraj/kung-fufilmer eller b-actionrullar som utspelar sig under andra världskriget har Tarantino tagit hela spaghettiwesterngenren och kört den genom sitt geni och spottat ur sig en så otroligt sjukt bra film att jag absolut inte tvekar att kalla den för mästerverk. Som vanligt när det gäller Tarantino är det till stora delar karaktärsdrivet med rätt långsamma och lugna sekvenser där vi verkligen får lära känna våra karaktärer, både hjältar och skurkar, för att sedan plötsligt explodera i en kavalkad av våld vi inte sett sedan Tarantino gjorde en kavalkad av actionvåld sist. Jag menar det. Tycker ni att Tarantino varit blodig tidigare har ni en del att se fram emot här. Det sprutar blod, inälvor och mänsklig vävnad lite överallt när actionsekvenserna väl sätter igång. Givetvis gjort med glimten i ögat och väldigt over-the-top så det blir överdrivet men ändå realistisk på nåt sätt. Tarantino lyckas ju också att alltid få sina skådisar att prestera på topp. Jamie Foxx i huvudrollen som slaven Django (filmen utspelar sig ett par år innan amerikanska inbördeskriget i södern där alla vita hade slavar som om det vore den mest naturliga sak i livet) som blir prisjägare och ger sig ut på jakt efter sin fru för att rädda henne från slaveriet är kanon och det luktar ju absolut en Oscarsnominering. Även Christoph Waltz (som fick en Oscar för sin roll som galen nazist i Inglourious Basterds) som spelar prisjägaren som befriar Django är sjukt bra och sparkar verkligen liv i den karaktär som Tarantino knapprat fram på sin laptop. Leonardo Di Caprio som slavägare är lika delar södercharmig och förtjusande som hänsynslös och bindgalen. Men frågan är inte om Samuel L. Jackson som vresig, bitter, elak och bitsk gammal slav gör sitt livs roll här och helt enkelt överglänser alla. Får han inte en birollsOscar är det nåt seriöst fel med världen. Som vanligt tar handlingen lite oväntade turer hit och dit under resans gång men jag ska inte gå in på det för ju mindre man vet och förväntar sig desto bättre. Filmen klockar in på 2.45 men känns som en halvtimme för det är så underhållande, spännande, snyggt, roligt, intressant och gripande att tiden bara flyger förbi. Det är exakt såhär riktigt bra film ska vara. Jag säger det igen, mästerverk.
/Surskägget

Nära & Kära

@

Uma Thurman går hos terapisten Meryl Streep och gnäller om sitt rätt så ointressanta och banala liv (buhuuhuu min pojkvän lämnade mig för jag var för tråkig buhuuhuu vad ska jag göra nu buhuuhuu). Streep pushar henne att gå ut och ta för sig. Så när Thurman träffar en femton år yngre kille är det precis det hon gör. Men – och håll i er för här kommer twisten – snubben är Streeps son vilket Streep fattar snabbt nog och sedan sitter i terapisamtal där Thurman berättar intima sexdetaljer om Streeps son. Gud skräpet. Varför ska jag ens bry mig att se sånt här? Filmens enda räddning är Streep som faktiskt är riktigt bra i rollen som vanligt när hon tar sig an nåt. Frågan är varför hon valde att ställa upp i den här lilla indiefilmen som inte tillför ett piss till filmhistorien.
/Surskägget

Seal Team Six: The Raid on Osama Bin Laden

@@

Knappt har Bin Ladens lik stelnat innan jänkarna släpper en propagandarulle om hur jävla bra de är som kunde hitta och döda honom. Ja ni gissade rätt. Det här handlar om det Navy Sealteam som stormade Bin Ladens fäste och sköt ihjäl honom. Vi får följa handlingen från två synvinklar, dels från Washington där NSA-agenterna samlar info som leder till Bin Laden och dels Navy Sealssoldaterna som tränar för att fånga och/eller döda Bin Laden. Det är inte så mycket flaggviftande och patriotism som man skulle kunna förvänta sig men visst är det en hel del sånt inblandat. För att göra det mer trovärdigt har regissören John Stockwell (med såna mästerverk som Dark Tide, Turistas och Blue Crush på sitt samvete) klippt in lite nyhetsinslag och kör en del ”dokumentära” grepp som skakig handkamera och liknande. Visst, actionsekvenserna är hyggliga och har bra tempo men om ni skippar den här missar ni inte mycket.
/Surskägget

In The Loop

@@

Vrångmannen satte på sig de mest generösa recensionsglasögonen någonsin när han tittade på In The Loop för en sisådär fyra år sedan och överröste den med hyllningar, stående ovationer och skrattanfall som om det vore den värsta Boratfilmen han tittade på. Nu lite sent omsider fick jag chans att se den och gäspade mig genom större delen av filmen. Visst, en av karaktärerna, mellanpolitikern Malcolm (Peter Capaldi) är fantastisk. Han härjar runt, svär som en borstbindare, ber i princip alla andra att dra åt helvete hela tiden och styr upp saker och ting så som de borde vara samtidigt som han idiotförklarar alla som försöker styra upp det på andra sätt. Men han är bara en biroll och med för lite. Så fort han inte är med i bild så sjunker tempot dramatiskt och kvar är en rätt seg politisk satir som aldrig tar sig. Filmen är baserad på teveserien The Thick Of It och den kanske är bättre vad vet jag, men jag blir inte jättesugen på att ta reda på det. Nej, det här kan vi vara utan.
/Surskägget

Van Wilder

@@

Ryan Reynolds och Tara Reid i en collegerulle med sin beskärda del av kiss- och bajsskämt, sexskämt och röka-på-skämt borde varit bland det roligaste man skulle kunna se. Speciellt när den största birollen spelas av Kumar himself, Kal Penn, som regerar i Harold & Kumarfilmerna och som dessutom fick huvudrollen i uppföljaren till Van Wilder (som jag recenserat här). Och det finns en hel del scener som är briljanta. Reynolds som den charmige Van Wilder som är lite för smart för sitt eget bästa men för lat för att verkligen utnyttja hela sin potential i det verkliga livet och istället gör allt för att stanna på college så många år som möjligt är kanon i rollen. Kal Penn är grym som underhuggaren som är beredd att gå hur långt som helst för att få ligga lite (och då menar jag att han är beredd att förnedra sig själv, inte att han springer och jagar tjejer med hockeymask och machete) och Tara Reid är…Tara Reid helt enkelt. Inte den bästa skådisen men söt och charmig och det duger för rollen (även om man aldrig köper att flickstackaren är reporter). Filmens problem ligger i att den inte vågar ta ut svängarna rejält. Upplägget finns där men man backar lite när det ska levereras. T o m unratedversionen (som är den jag recenserar) är för tam. Mer av allt bara så hade det här blivit en fyra. Nu är det knappt ok.
/Surskägget

The Perks of Being a Wallflower

@@@@

Lysande coming of age-rulle baserad på (vad jag har förstått det) populär roman av författaren Stephen Chbosky som också skrivit manus och regisserat filmen. Charlie (Logan Lerman) är en introvert och mobbad 15-åring som bara räknar dagarna i high school. Han sörjer sin enda kompis självmord och allt är skit. Plötsligt hittar han en oväntad vänskap hos två äldre elever, skolans clown Patrick (Ezra Miller) och hans syster Sam (Emma Watson). Feel good och feel bad blandas med lågmäld humor och värme. Kul att se Emma Watson växa som vuxen skådespelerska efter Harry Potterfilmerna (tack för att de ÄNTLIGEN är över!). Hon är bra här. Alla är bra här. Utsökt.

/Vrångmannen

Pitch Perfect

@@@@

Skitrolig och medryckande rulle om acapellakulturen i college (what?!). Det här hade kunnat bli platt fall men med underbara karaktärer, snygg acapellamusik (what?!) och ett riktigt bra och roligt manus så är det här underhållning på hög nivå. Anna Kendrick och company kan verkligen sjunga och de är sköna komedienner som sparkar stjärt. Bra tempo, lagom klyschigt och riktigt skoj. Rebel Wilson (som var med alldeles för lite i Bridesmaids men var rolig varenda sekund) stjäl många scener. En mästare på komik och improvisation. Ibland är det kul att bli överraskad av en film som man inte hade ett dugg intresse av att se från början. Jag menar, acapella? Egentligen? Come on!

/Vrångmannen

Sexy Beast

@@@

Brittiskt gangsterthrillerdrama. Ray Winstone spelar kassaskåpsexperten Gal som dragit sig tillbaka från brottets bana och lever ett smålyxigt och okomplicerat liv med sin flickvän på en liten gård i Spanien. Hans förflutna hinner ikapp honom då den högst instabile och farlige psykopaten Don (Ben Kingsley) plötsligt dyker upp och våldsgästar. Don vill hyra in Gal för en stöt och har inga planer på att lämna gården förrän Gal säger ja. Bitvis spännande med små medel mycket tack vare imponerande rollprestationer från alla håll. Ben Kingsleys galning kan vara en av de farligare personer vi sett på film någonsin. Man blir rädd bara han öppnar käften. Sevärt.

/Vrångmannen

The Bourne Legacy

@
Hej tomtegubbar slå i glasen och låt oss lustiga var….zzzzzzzZZZZZZZ!
/Vrångmannen

The Hobbit: An Unexpected Journey

@@@
Hyllad av filmtidningar som om de hade fått en procent på intäkterna och småhatad av vänner och filmbloggare. The Hobbit är en överlång men underhållande rulle med en touch av de gamla ”ringenfilmerna” men bara en touch. Baseras på boken Bilbo men även på andra skrifter av Tolkien för att fylla ut historien och visa mer av den sagolika världen och dess varelser. Första timmen känns som fem, andra som två och tredje som 20 minuter. Galet mycket action i sista akten som bitvis är medryckande men jag såg den tyvärr i det nya formatet 3D 48fps och det såg sådär ut. Här råder det också delade meningar och visst, jag störde mig inte alls så mycket som många andra men önskar ändå att jag sett den i vanlig hederlig 2D. Filmen känns också lite som en promenad i parken för regissören Peter Jackson. Det här gör han i sömnen och jag tycker inte alls att The Hobbit har den där desperata magin i berättandet som de tidigare ringenrullarna. Martin Freeman (bl.a tv-serierna The Office, Sherlock) ger bra dimension till unge herr Bilbo. Underhållande men gör inte tre filmer på tre timmar. Gör två på två, om ens det.
/Vrångmannen

http://www.discshop.se/filmer/dvd/hobbit_en_ovantad_resa/P110664

Soul Men

@@@@

Bernie Mac i en av sina sista roller innan han dog alldeles för tidigt. Vilken galet bra komiker han var och tänk vilka paradroller han kunnat ge oss om han inte gått bort. Snubben hade så mycket kvar att ge. Här spelar han en före detta soulstjärna som ingått i en grupp tillsammans med Samuel L. Jacksons karaktär. Stjärnan har dalat och Bernie ägnar sig åt att spela golf och ha lite sex med tanterna i den lyxby han bor i. När den tredje gubben i det gamla soulgänget dör ser han sin chans att få ställa sig på scen igen. Kruxet är att han måste övertyga Sam Jackson som 1) hatar Bernie sedan han snott Sams fru och 2) halkat snett rejält när rampljuset slocknade och suttit på kåken en hel del. När Bernie knackar på är Sam inte riktigt redo att bara slänga sig ut på en lite miniturné utan att ge Bernie en hel del skit först. Samspelet och kemin mellan Bernie och Sam är underbart. Sam går runt och är sådär arg och farlig som bara han kan vara och Bernie levererar fyrahundra oneliners i minuten och stirrar på en med de där galna ögonen hahahahahahaha! Självklart är det förväxlingar, problem och galenheter under resans gång med både gangstrar och snutar tätt i Bernie och Sams hälar där de susar fram på motorvägen på väg mot New York och minnesshowen där de ska uppträda och skapa sig en ny framtid inom musiken. Se den här genast men var varnad, du kanske skrattar ihjäl dig!
/Surskägget

@@@+

Bernie Mac. Redan en legend (or else!). Här spelar han grinig gammal soulsångare mot Samuel L Jackson, som också är en grinig gammal soulsångare. Roligt nästan hela tiden. Kemin herrarna mellan är kalas. Bra musik och lite lite sentimentalitet som krydda. En överraskande rolig film (även om Bernie Mac alltid är rolig..or else!). Se allt med Bernie nu. Se allt.

/Vrångmannen

Grizzly Man

@@@@
Vi avslutar denna temavecka med en av de mest fascinerande dokumentärfilmer som släppts på bra länge. Legendariske regissören Werner Herzog snubblade över en story om en amerikansk kille som utan någon som helst utbildning eller kunskap levt tretton somrar i Alaskas vildmarksparker i väldigt nära sällskap med grizzlybjörnar. Den trettonde sommaren blev den sista då mannen (som hette Timothy Treadwell) blev dödad och uppäten av de grizzlybjörnar han älskade så mycket. Det som gjorde att det hela blev en film var att Herzog fick tillgång till de ca 100 timmar med inspelat material som Timothy filmat under de senaste par säsongerna han campat. Det är filmsnuttar som visar hur Timothy helt orädd sitter ett par meter bort (ibland är han så nära att han kan röra vid björnarna) och snackar dels med björnarna och dels svamlar på till kameran om allt och inget. Det framgår ganska snart att Timothy vill väl i hjärtat men att han helt enkelt inte har alla hästar i stallet. Han är en gammal expundare och alkis som hittat ett nytt mål i livet genom att ”beskydda” grizzlybjörnarna (som lever helt fredade i ett naturreservat). Det är extremt fascinerande att se hur björnarna tycks tolerera honom hyfsat så länge han inte blandar sig in i deras affärer. Hur Timothy vågade röra sig helt fritt och utan vapen som skydd mellan dem är helt ofattbart (så gick det ju som det gick till slut också). Men som sagt – lyset tänt, ingen hemma. Herzog väver in intervjuer med vänner till Timothy liksom rättsläkare och polis samt en voice-over som dels är poetiskt betraktande och eftertänksam och dels ger oss en viss inblick i Timothys värld. Mycket fascinerande film som lyfts av Herzogs voice-over och skicklighet som filmskapare.
/Surskägget

Så Jävla Metal

@@@
Svensk dokumentärfilm om svensk hårdrockshistoria. Älskar ju min hårdrock och Sverige har bidragit till en hel del världsledande band inom genren, mest kända (eller i alla fall de som sålt mest) är Europe, dock har vi mängder med band som varit förgrundsfigurer i skapandet av nya genrer eller utvecklandet av dem som t ex Bathory, At The Gates, Entombed, Candlemass, In Flames, Yngwie Malmsteen, The Hellacopters med många flera. Det finns ju ett par dokumentärer om hårdrockens historia överlag (en av de mest uttömmande är teveserien Metal Evolution som är riktigt bra och som täcker in typ allt, men som är teveserie och därmed aldrig kommer recenseras på denna blogg) och även om svenska band alltid är med i dessa dokumentärer är det uppfriskande att få se en film som enbart koncentrerar sig på svensk hårdrock. Filmen är gjord med en stor portion kärlek, hjärta och glädje till genren och det märks att de inblandade verkligen brunnit för ämnet. Riktigt kul att man grävt fram och fått tag på folk som var med från början som t ex Neon Rose och November (som jag inte ens vetat existerade innan denna film, Heavy Load har annars för mig alltid varit lite början för den svenska hårdrocken) samt att man fått med i princip alla de större stjärnorna också. Det som håller nere betyget ett snäpp är att jag dels tycker man uppehåller sig lite väl länge på några band som kanske inte är så superintressanta samt att det märks att det är väldigt liten budget inblandad. Men vad fan, stöd denna rulle och köp och se genast!
/Surskägget

Bobby Fischer Mot Världen

@@
Bobby Fischer räknas som ett av de största schackgenier som någonsin levt. Detta trots att han bara vann ett enda VM (det enda han ställde upp i visserligen) och att han sedan vägrade försvara sin krona inför nästa VM. Men de flesta experter är trots detta ganska enade om att Fischer trots allt med all förmodan är den bästa schackspelaren genom tiderna. Mycket beror på Fischer tidiga framgångar när han redan som ung tonåring tog hem alla titlar som kunde tas hemma i USA. Den här dokumentären är centrerad kring VM-finalen det året då Fischer vann schackmästerskapet på Island, en final han nästan inte dök upp till. Den bild vi som åskådare får av Fischer är att han var ett geni som hela tiden gränsade mot galenskap. Ju äldre han blev desto mer introvert och paranoid blev han för att till slut spåra ut helt. Givetvis hjälpte det inte att han hatade publicitet och på den tiden var ett av världens mest kända ansikten som journalister och fans jagade dygnet runt. Vi får följa honom från barnsben fram till VM-finalen. Sedan snabbspolas resten av hans liv igenom på tio minuter (precis som det så många gånger gör i biografiska dokumentärer). Det är trist att filmskaparna inte lyckades penetrera gåtan Bobby Fischer bättre än så. Som det blir nu är det hyfsat intressant, men vi får ingen djupare inblick i vem Fischer egentligen var.
/Surskägget

Deliver Us From Evil

@@@@
Sjukt jobbig film att se dels på grund av ämnet men även hur skickligt filmskaparna har byggt upp filmen. Filmen löper på två parallella spår. Huvudspåret är intervjuer med före detta prästen och pedofilen O’Grady som under 70- och 80-talen våldtog vad man tror vara hundratals barn (yngsta man känner till var nio månader, hur jävla sjuk i huvudet måste man vara för att våldta en niomånadersbebis!!!) samt två av hans tidigaste offer och deras familjer. Det andra spåret handlar om hur den katolska kyrkan kategoriskt blundat för O’Gradys och andra prästers pedofili och låtit dem hållas, allt för att kyrkan inte ska fläckas med några skandaler. Man har helt enkelt försökt lägga locket på, skickat pedofilprästen till en ny församling och hoppats att det inte ska upprepas, eller åtminstone att det inte kommer fram att det upprepas. Dessa två spår vävs skickligt ihop och skapar en film som får det att koka i en och som en gång för alla visar att den katolska kyrkan bara är en plats för maktbegär, girighet och egocentrism och som tolererar den värsta sortens synd trots att den predikar för att man ska hjälpa de utsatta. Och finns det någon som är mer utsatt än ett barn som blir våldtaget av den person som alla säger att den ska lita mest på förutom sina föräldrar? O’Grady själv lever helt klart i en värld av förnekelse. Han har suttit av ett fängelsestraff i USA och bor idag på Irland där han beklagar att han kanske skadat en del av ungarna och att han nu i efterhand förstår att det var fel. Ögonen speglar dock att han inte tror på ett enda ord han säger. Viktig film som bör ses av så många som möjligt.
/Surskägget

Lite gamla dokumentärrecensioner samlade

Vi har recenserat en bunt dokumentärfilmer genom åren. Här kommer en länksamling så slipper ni leta.

http://film4fucksake.blogspot.se/2008/05/super-high-me.html

http://film4fucksake.blogspot.se/2008/08/air-guitar-nation.html

http://film4fucksake.blogspot.se/2008/12/supersize-me.html

http://film4fucksake.blogspot.se/2010/02/tyson.html

http://film4fucksake.blogspot.se/2010/08/michael-moore.html

http://film4fucksake.blogspot.se/2010/11/4-x-dokumentarer-om-film.html

http://film4fucksake.blogspot.se/2011/04/murderball.html

http://film4fucksake.blogspot.se/2011/04/anvil-story-of-anvil.html

http://film4fucksake.blogspot.se/2011/04/lemmy.html

http://film4fucksake.blogspot.se/2011/07/cannibal-corpse-centuries-of-torment.html

http://film4fucksake.blogspot.se/2011/09/knuckle.html

http://film4fucksake.blogspot.se/2012/08/the-greatest-move-ever-sold.html

http://film4fucksake.blogspot.se/2012/11/religulous.html

Rhyme & Reason

@@@
För tiotalet år sedan kom filmen Beef (och tre uppföljare) där vi fick ta del av några av de mest kända konflikterna i hiphopvärlden och hur rapparna löste det genom att smäda varandra verbalt både på scen och skiva (och ibland hur det blev mer fysiskt). I Beeffilmerna får vi även ta del av bitar av hiphophistoriken. Rhyme & Reason är mer inne på det spåret (filmen gjordes betydligt tidigare än Beef så vi får gissa att Beef snodde från R&R). Vi får en grundlig genomgång av hiphopens historia, hur det växte fram ur de mindre luxuösa delarna av The Bronx och hur det sedan sakta men säkert spred sig över resten av USA och sedan världen (en av invändningarna jag har mot filmen är att den struntar i europeisk hiphop helt och hållet, ett spår den kunde ha tagit sig en liten avstickare till). Filmskaparna har lyckats få till intervjuer med de allra flesta tungviktarna då (filmen gjordes 1997) och ger en gedigen inblick hur de flesta av dem tänker kring berömmelse, pengar, vad hiphop är, vad som gör en framgångsrik och vad som är viktigt för hiphopens framtid. Det är intressant mestadels hela tiden (framförallt gamla intervjusnuttar med Biggie och Tupac innan de blev mördade) men jag saknar ändå ett större djup. Intervjuerna känns många gånger som väldigt ytliga där intervjuaren inte vågat ställa mer provocerande frågor som skulle fått grabbarna (förutom Salt N Pepa är det nästan inga andra kvinnliga artister med) att öppna upp sig mer. Saknar även en del förgrundsgestalter som LL Cool J, Run DMC, Africa Bambaataa och andra som borde varit med och delat med sig av sina minnen.
/Surskägget

Fordson

@@

Fordson är en skola i Dearborn, Michigan som enligt denna film är den stad med flest muslimer utanför muslimska länder samlade i samma stad. Det är både första, andra och tredje generationens invandrare och deras gemensamma nämnare är att de 1) ser sig som jänkare först och främst 2) är lika upprörda som de flesta andra över vad som hände 11 september och 3) älskar amerikansk fotboll. Och det är framförallt den amerikanska fotbollen som regissören bakom filmen vill fånga. Han följer både lagledarna och spelarna i high schoollaget i staden (t o m high schoolmatcher kan ha flera tusen åskådare i staterna, amerikansk fotboll är sjukt stort over there) och visar att de är precis som vem som helst annars som bor i USA vare sig man är katolik, protestant, jude, buddist eller muslim (lite som Morgan Spurlock vill visa i Where In The World Is Osama Bin Laden?). Syftet är gott naturligtvis. Problemet är just att detta är så vanliga människor. Deras liv är inte sådär jättespännande. Filmens stora crescendo är när Fordsonlaget ska möta sina största rivaler, en närliggande skola. Woho. Spännande. Not. Fordson är helt enkelt som ett mindre spännande Friday Night Lights.
/Surskägget

Pumping Iron

@@

Pumping Iron är en dokumentärfilm som följer Arnie och hans huvudkonkurrent Lou ”Hulken” Ferrigno när de förbereder sig inför bodybuildingtävling Mr Olympic som Arnie då filmen gjordes redan vunnit fem gånger på raken. Nu skulle han försöka knipa titeln för sjätte gången och sedan pensionera sig från tävlingar och satsa på filmkarriären (ett lyckat drag får man minst sagt säga så här i efterhand). Att den här filmen fortfarande existerar i folks minnen är enbart för att Arnold Schwarzenegger gick vidare i livet och blev superdupermegastjärna med oneliners som fastnat i folks hjärtan och tuffa actionfilmer som blev moderna klassiker och supersuccéer. Folk kan bli hur nostalgiska de vill över filmen och hävda att det är en klassiker, men handen på hjärtat, det här är en rätt så medioker rulle som enbart är intressant för den stora allmänheten just p g a att Arnie fick sån stjärnstatus senare i livet, och delvis även för att det är kul att se Lou Ferrigno som blyg, osäker snubbe få sin första tid i rampljuset. I efterhand har det kommit fram att en del av det som sägs var fejkat för att filmen skulle bli mer intressant (t ex konkurrensen mellan Arnie och Lou där Arnie sitter och pikar Lou hela tiden, och ett par sekvenser där Arnie sitter och drygar sig och hävdar att han har sånt fokus på tävlingar att han sket i sin pappas begravning ett par år tidigare). Det spelar ingen större roll om nåt är fejkat eller inte. Hela bodybuildarkulturen är rätt fejk i sig där folk pumpar i sig mängder med anabola och sedan hävdar att de lever en hälsosam livsstil med mycket träning. Oavsett är det en rätt kul rulle å glo på bara för att se en ung Arnie glida runt som om han äger världen (och bodybuildarvärlden ägde han ju) och släppa dryga kommentarer runt sig mest hela tiden. Självgod är bara förnamnet hahahahaha.
/Surskägget

An Inconvenient Truth

@@@@

Förmodligen en av de senaste årens mest kända och omtalade dokumentärfilm. Före detta vicepresidenten och nästan presidenten (om det inte vore för valfusket i guvernör Bushs delstat Florida) Al Gore ägnar numera sin tid att åka runt och föreläsa om det som han anser vara det största globala hotet just nu – global uppvärmning. Filmen är mer eller mindre en av Gores föreläsningar rakt upp och ner men för att göra det mindre stelt och ”föreläsande” klipper man in små sekvenser där Gore är ute och reser, träffar andra politiker, folk på gatan eller bara chillar hemma. För min del hade man kunnat skippa alla de bitarna, hans föreläsning är nämligen intressant, medryckande och tillräckligt engagerande för att man som åskådare rycks med direkt. Det märks att Gore har kört den här föreläsningen mängder med gånger och att han är en duktig talare. Han presenterar torr fakta och statistik på ett enkelt och tydligt sätt, slänger in ett par skämt här och där när ämnet riskerar att bli för tungt och han rabblar tryggt och lugnt fram alla bevis för att det här förmodligen kommer att kunna gå åt helvete riktigt rejält om vi inte börjar ta global uppvärmning på allvar. Framförallt uppmanar han oss som tittare att ge oss på politikerna och kräva av dem att de tar frågan på allvar och börjar instifta lagar som gör att vi kan ändra kurs och lämna en värld åt våra barn som är beboelig.
/Surskägget

Forks Over Knives

@@@

Kan man bota cancer, hjärtsjukdomar, diabetes och andra sjukdomar enbart med hjälp av mat? Ja, två av USAs duktigaste läkare/forskare inom nutritionslära och cancerforskning är 100% övertygade om att så är fallet. De har under mer eller mindre hela sina karriärer (40+ år) samlat in data, gjort mängder med efterforskningar, studerat oräkneliga mängder rapporter och gjort studier på både möss och människor. Alla deras siffror pekar på att om man äter mycket kött, fisk och mjölk/äggprodukter ökar riskerna för alla typer av cancer och diabetes tusenfalt. Käkar man dessutom mycket snabbmat och friterat som ju många jänkare (och vi svenskar för all del) gör ökar riskerna ytterligare. Deras svar på lösningen? Käka vegetariskt. De som lever uteslutande på baljväxter, grönsaker, rotfrukter, frukt och liknande minimerar riskerna med att åka på cancer och diabetes till i princip noll. En av läkarna kan till och med uppvisa prov på att cancern gått tillbaka och försvunnit helt när hans patienter börjat äta enligt hans instruktioner. För en köttätare som en själv är det här förstås förödande statistik. Men det är så väl underbyggt och tydligt att till och med jag får ge mig och medge att kött/fisk = större risk för cancer och vegetarisk kost = ingen cancer. Så ja, det kommer bli betydligt mer vegetarisk kost i min vardag (men köttbiten är jag inte redo att släppa helt…inte än). Intressant och sevärd film som lyckas få rätt så trista tabeller, statistik och forskningsresultat att presenteras på ett engagerande sätt.
/Surskägget

Being Elmo

@@

Om du liksom jag inte har en susning om vem Sesame Streetkaraktären Elmo är kanske en dokumentärfilm om mannen som styr Elmo, Kevin Clash, inte sådär jätteintressant. Tydligen är Elmo en av de mest populära dockorna på Sesame Street, och tydligen är det till stor del Kevins förtjänst. Vi får följa hans karriär från de första stapplande stegen som tonårig dockmakare och showartist på lokala småställen, till hans möte med Jim ”Mupparna” Henson och klivet in i Hensons värld av muppar, dockor och film till Kevins kliv upp som en av de högsta hönsen i den världen. Det är lite småkul att se honom kliva runt på franska Sesame Street och instruera dockstyrarna där hur Elmo ska röra sig etc, men mestadels är det inte så mycket som händer i filmen. Mest rörande blir det när Elmo (och Kevin) besöker barn med cancer och andra dödliga sjukdomar. För dessa barn är en möte med Elmo som att träffa det bästa som finns i världen och det är givetvis ett viktigt arbete att skänka lite glädje i en annars rätt tröstlös vardag. Allt som allt ingen film man behöver se såvida man inte är sjukligt intresserad av Elmo.
/Surskägget

Mansome

@@@

Morgan Spurlock är i farten igen. Den här gången ger han sig i kast med mäns fåfänga och vad ordet ”metrosexuell” egentligen innebär. Filmen är indelad i ett par olika delar som belyser olika bitar av manlig fåfänga, t ex mustasch (Spurlock rakar av sig sin trademarkmustasch bara för att se om det påverkar honom, men det är mest hans lilla grabb som blir hysterisk och grinar när han ser farsan sin utan mustaschen), skägg, hår, kläder, muskler etc. I varje delavsnitt får vi följa ett par personer som verkligen är fåfänga kring just den sak som delavsnittet handlar om, t ex en snubbe som har jättelångt skägg och åker runt och är med i olika skägg-VM (ja det är lika patetiskt och roligt som det låter). Mellan delavsnitten får vi följa en diskussion om utseende och fåfänga mellan komikerna Will Arnett och Jason Bateman. Och det är här som filmen verkligen lyfter. Samspelet mellan Arnett och Bateman där de glider runt på ett spa och diskuterar ämnet är fantastiskt. De är bitska och rappa och tvekar inte att trycka till den andre för att få igenom sin åsikt eller poäng. HAHAHAHAHA! Det är lysande. Släng in lite kortare intervjusnuttar med Judd Apatow, Zach Galifinakis (HAHAHAHA den karlen är heeeeeeeeeeeelt slut!!!), Paud Rudd m fl så inser man att det bjussas på en hel del garv mitt i all fåfänga. Filmen ger väl inga direkta svar men den är underhållande rakt igenom och det är verkligen intressant att se hur mycket tid, pengar och energi vissa lägger ner på sitt utseende.
/Surskägget

Unauthorized: The Harvey Weinstein Project

@@@
Där Anna Wintour porträtteras som kall, grinig bitch i The September Issue, porträtteras Harvey Weinstein, en av de största filmmogulerna i världen med filmer som dragit in typ 100 Oscars genom åren, som en kall, strategisk affärsman som är beredd att kliva över lik för att få som han vill. Filmen öppnar med att berätta att Harvey
försökt sabotera inspelningen och att han ”förbjudit” vissa av sina polare att medverka då han inte alls ville att en dokumentärfilm om honom skulle bli gjord. Jag vet inte vad det är han var så rädd för skulle avslöjas. Visst, han verkar ha ett hetsigt temperament och en förkärlek för att slänga telefoner kring sig, men det är väl egentligen ingen nyhet? Att han är redo att kliva över lik för att tjäna sig en hacka och se till att hans filmer går så bra som bara är möjligt är väl heller inget konstigt i sig. Det är nog många stora företagsledare som är byggda av samma skrot och korn. Och i Hollywood förväntar man sig väl alltid egocentriska och maniska personer? Hör liksom till. Mestadels är filmen dock en intressant resa som tar oss från Weinsteinbrödernas första stapplande steg som filmdistributörer till deras kliv in i producentrollen till att de säljer bolaget Miramax till Disney för att sedan hamna i klinch med Disney, hoppa av och dra igång The Weinstein Company. Mest för filmnördar./Surskägget

The September Issue

@@@

Chefredaktören för internationella Vogue, och därmed den mäktigaste chefredaktören i modevärlden, och därmed en av de mäktigaste personerna i modevärlden, Anna Wintour, porträtterades alldeles lysande av Meryl Streep som kall, grinig bitch i The Devil Wears Prada som är baserad på en bok skriven av en före detta personlig assistent till Anna. I denna dokumentär som handlar om hur septembernumret av Vogue sätts ihop (tydligen är septembernumret det STORA numret i Voguevärlden, och därmed modevärlden, som måste vara telefonkatalogstjockt och alldeles, alldeles överdrivet) porträtterar Anna sig själv som kall, grinig bitch nästan lika lysande som Streep lyckades med. Inte ens i scenerna där Anna sitter med sin dotter (som dissar hela modevärlden i ett par välformulerade meningar hahahahaha) verkar Anna kunna tina upp utan behåller en fasad som är torrare än fnöske. När hon besöker kända modeskapare som visar upp sina senaste kreationer behåller Anna en min som om hon vore förstoppad, och större delen av tiden tittar hon mest ner på folk (även de som är längre än hon själv vilket är rätt imponerande). Jaja, modevärlden får väl skylla sig själva för det är ju modevärlden som låter henne ha den stora makt hon har. Skulle folk strunta i om Anna tycker att randigt är inne i år skulle hela skiten falla som ett korthus. Roligast i filmen är annars den enda moderedaktör som vågar sätta sig emot Anna och där hon och Anna krigar om vilka foton som ska med in i tidningen. En liten inblick i en glansig och konstgjord värld alldeles för många lägger alldeles för mycket tid på.
/Surskägget

Where in the world is Osama Bin Laden?

@@@

Morgan Spurlocks första film efter omåttligt populära Super Size Me. Idén är genial. Spurlock ska sticka iväg till arabiska/muslimska länder och leta efter Osama Bin Laden (filmen gjordes en bunt år innan jänkarna sköt honom). För hur svårt ska det vara att hitta världens mest efterlysta man? Detta är dock givetvis gjort med en stor dos glimten i ögat och humor. Självklart tror inte Spurlock att han ska hitta Bin Laden. Filmens egentliga agenda är istället att undersöka klyftan mellan USA och de muslimska länderna. Vad säger mannen på gatan om USAs agerande och politik? Är verkligen alla muslimer blivande terrorister som det i många fall utpekas i amerikansk media? Spurlock tar helt sonika med sig sitt kamerateam och glider runt på gator och torg i Egypten, Saudi-Arabien, Israel och Pakistan och snackar med folk han stöter på. Och självklart visar det sig att människorna är precis som vem som helst, du, jag, Spurlock. Vanligt folk som vill leva i fred och frihet och som måhända inte gillar USAs aggressiva utrikespolitik men som gillar jänkare som folk och inte har några problem med väst. I dessa tider då varje muslim blir glodd på som potentiell terrorist är den här filmen viktig då den belyser våra likheter istället för olikheter. Kan vara bra att se lite nyktert på hela situationen och inse att det är en liten klick på bägge sidor som ställer till det för majoriteten av alla oss andra.
/Surskägget

After Porns Ends

@@@

Vad händer när en porrstjärna väl bestämmer sig för att lägga eh…handskarna på hyllan och pensionera sig från branschen? Givetvis finns det lika många olika svar på den frågan som det finns porrstjärnor. I den här dokumentären intervjuas ett tjugotal porrstjärnor (både manliga och kvinnliga) som slutat i branschen. Intervjuerna följer samma mönster där vi först får höra hur de hamnade i branschen, hur de trivdes när de var i branschen, varför de slutade och vad de gör nu. En del har klarat sig bättre än andra efter karriärens slut vilket inte är konstigt då vi alla är människor och en del har bättre förutsättningar än andra. Överlag är det få som ångrar sina år i branschen men självklart finns det ett par stycken som skulle velat ha allt ogjort. I de flesta fall är det de snabba enkla pengarna som lockat vilket kanske inte är helt otippat, medan en del (framförallt de som höll på under 70-talet) gjorde det för ”konsten” och såg det som ännu ett sätt att vara skådespelare på. En intressant inblick i ett gäng människoöden som visar på både det positiva och negativa med porrbranschen utan att komma med moralkakor, pekpinnar eller rekryteringsblanketter. Kul också att familjemedlemmar får komma till tals samt att man i slutet summerar med ett par textrader hur det gått sedan intervjuerna gjordes.
/Surskägget

The Cove

@@@@

En dokumentärfilm om hur en liten japansk by fångar och säljer alternativt slaktar uppemot 20 000 delfiner varje år. Hela byn är helt beroende av denna fångst där delfinerna säljs vidare för dyra pengar till alla möjliga djurparker världen runt liksom av alla delfiner de slaktar och sedan säljer vidare som t ex tonfisk eller annat fiskkött (ingen i världen äter delfinkött förutom den lilla byn vilket de fattar och därför märker om köttet för att tjäna pengar). Japanska regeringen vet vad som pågår men blundar så länge byn tjänar sina feta pengar och lyckas också driva igenom att delfiner inte ska räknas till valfamiljen där det finns mängder med lagar och regler som ska reglera antalet valar som får fångas varje år. Därmed finns inga lagar som säger hur många delfiner som får eller inte får fångas/dödas. Win-win för fiskebyn och Japan. Lose-lose för delfinerna och alla oss andra. Filmen byggs sakta upp som rena rama actionthrillern där filmskaparna blir jagade av både fiskare i byn samt lokala polisen innan de med hjälp av dolda kameror lyckas filma den hemska slakten för första gången någonsin. Japan borde verkligen skämmas för sitt beteende här och förhoppningsvis ökar trycket mot den japanska regeringen att sätta stopp för detta ju fler som ser filmen och kanske därmed börjar höja sina röster och protestera. En engagerande och gripande film som verkligen rekommenderas.
/Surskägget

 

Hugh Hefner: Playboy, Activist and Rebel

@@@

Som många andra dokumentärer som ska porträttera en person lider den här filmen om Playboys grundare Hugh Hefner av det faktum att den lägger 90% av fokus på the early years medan de senaste tjugo åren springs förbi på fem minuter. Det är skitintressant att dels få ta del av hur det socio-politiska läget såg ut på 50-talet, ett årtionde där sexuella spänningar bubblade under ytan men aldrig fick blossa ut. Ett årtionde som var perfekt för en tidning som våga spränga barriärerna kring sex och vad som var godtagbart och inte. En tidning som vågade flytta fram gränserna. Det är lika intressant att följa med på Playboys extrema uppgång under 60- och 70-talen med mängder av arkivmaterial där vi får en liten inblick i hur livet kunde te sig hemma hos Hef och hur mycket han gjorde inte bara för att ge grabbar ett par tuttar i månaden utan också hur han hjälpte svarta och homosexuella att få komma fram i rampljuset på ett helt annat sätt än de haft möjlighet till tidigare. Sedan kommer 80-talet och där börjar filmen öka tempot varpå 90- och 00-talen mer eller mindre hoppas över helt. Trist. Man hade velat ta del av dessa årtionden också. Framförallt 90-talet när tidningen kanske inte gick sådär superlysande som förr och Hef dragit sig tillbaka från partyscenen för att ägna sin tid åt dåvarande frugan.
/Surskägget

Dokumentärvecka

Direkt såhär på det nya året tänkte vi sparka igång med en temavecka. Förhoppningsvis kommer det en hel del till temaveckor (eller en hel månad om det finns tillräckligt med material) med lite genrer vi kanske inte alltid belyser så mycket (det blir liksom mest komedier och actionfilm på den här bloggen för det är sånt vi älskar mest goddammit!). Första temat för året blir dokumentärfilm. Har ju gjorts många intressanta och bra dokumentärfilmer på senare år där man lägger mer och mer budget på att faktiskt få till en riktigt spännande, intressant och medryckande faktafilm. Kanske beror detta på de framgångar t ex Michael Moore och Morgan Spurlock lyckats få till på senare år där produktionsbolagen ser att de kan tjäna feta pengar på en välgjord dokumentärfilm. Oavsett kör vi igång...nu!