The Protector

@@@@
Tony Jaa visade var skåpet ska stå i Ong-Bakfilmerna (framförallt den första) och här tar han det på sätt och vis ett steg till. Vissa fighter är helt klart ballare i Ong-Bak men det som verkligen skiljer sig från mängden i The Protector är den makalöst balla scenen gjord i en tagning där Jaa kämpar sig upp för fem våningar och spöar skiten ur så många snubbar så man knappt kan hålla räkningen. Att göra det i en tagning är bara för jääääävla coolt. Vilken planering som ligger bakom. Asballt. Fram till denna scen puttrar filmen på ganska långsamt. Man bygger upp handlingen och sakta men säkert bygger man upp till actionsekvenserna. Sen brakar det loss på allvar och sista 45 minuterna eller så är action non-stop. Hahaha. Bara The Raid 2 tror jag innehåller galnare fighter än här. Det brakas på rejält och ibland undrar man om man tittar på ett tevespel (sluta ta in snubbar som är FÖR stora för att slåss mot Jaa hahahaha!). Bra ös, sånt här gillar vi.
/Surskägget

The Do-Over

@@@
Adam Sandler ska ju göra sex filmer för Netflix. Första filmen hade absolut sina stora garv men harvade också på alldeles för länge och blev lite tjatig och tråkig på sina ställen. Samma problem lider faktiskt film två av. Det verkar som att Netflix inte riktigt vågar sätta ner foten på samma sätt som tidigare filmstudior har gjort och att Sandler får härja fritt lite för mycket. Även denna gång skulle filmen lätt ha kunnat klippas ner med 20-25 minuter och därmed blivit betydligt bättre. Därmed inte sagt att det här är dåligt. Sandler teamar ihop sig med David Spade och snubbarna rockar loss hårt hahahahaha. Det märks att de är gamla polare sen waaaay back och båda kör naturligtvis sin grej fullt ut. I korthet går det ut på att både Sandler och Spade är trötta på sina liv och därför fejkar att de dör och tar sig an nya identiteter. Problemet är bara att de nya identiteterna tillhörde två snubbar som halva undre världen vill ha ihjäl. Hahahahaha! Från problemfritt med poolpartyn och paraplydrinkar till att bli skjutna på och jagade hela tiden. Vissa scener bjussar på såna garv så snoret flyger och vissa är mer transportsträckor. Till nästa film på Netflix skulle jag vilja att nån tar tag i Sandler och håller lite koll på honom så att det blir en klockren fyra.
/Surskägget

X-Men: Apocalypse

@@@@
Bryan Singer gjorde rätt i att komma tillbaka till denna franchise i och med förra filmen. X-Men 3 med Brett Ratner i registolen var ett klart neråttjack jämfört med Singers två första, briljanta X-Menrullar (något som väldigt komiskt påtalas i denna film hehehe). Vi fick en klar nytändning med X-Men: First Class (i regi av Matthew Vaughn som bjussat på Kick-Ass, Stardust och Kingsman: The Secret Service) och sedan kom Singer tillbaka och lyfte hela serien igen med X-Men: Days of Future Past. Det jag kände med DOFP var dock att den på sina ställen blev lite för krånglig för sitt eget bästa. Det har Singer rått bot på här med råge. Från första bildrutan till sista är detta pang-på-hej-då. Det är action och ös och humor i perfekt blandning och Singer har helt klart gått tillbaka till serietidningarnas charm. Stundtals är det så bra så jag funderar mer än en gång om detta inte kan vara seriens hittills starkaste och bästa film och bestämmer mig i slutänden för att det kanske inte är det ändå (beror nog på vilken dagsform man själv har, samt att jag saknar Wolverine lite för mycket för att kunna hylla den här som bäst även om herr Jackman dyker upp i några minuter). Som gammalt X-Menfan får man här allt man vill ha och allt man älskade med serietidningarna (minus Wolverine). Så det är bara att buga och bocka och tacka herr Singer för denna gång.
/Surskägget

Zoolander 2

@@@@
Jag vet inte om jag var på helt rätt humör när jag såg den här dummaste av dumma (men smarta) men urbota dumma filmen. Jag började garva redan under förtexterna och slutade faktiskt inte förrän filmen var helt slut (och den är heeelt slut). För er som gillade ettan så får ni samma/lika av varan här men ännu mer av allt. Ben Stiller spar inte på krutet och Derek Zoolander (Stiller själv) och Hansel (Owen Wilson) ger sig ut på nya idiotiska äventyr. Många kända ansikten dyker upp i cameos bl.a Kiefer Sutherland som spelar sig själv som om han sniffat en Oscar runt hörnet hahahaha! Makalöst. Det är klart att jag vet att det här inte går till filmhistorien och rullen är dummare än Zoolander själv, men garvar man non-stop i 90-minuter så bör betyget spegla detta. Om det finns något att klaga på så är det att Will Ferrell (Mugatu hahahaha!) och en HELT SLUT Kristen Wiig är med på tok för lite. Mycket svårslaget en bakissöndag helt enkelt.
/Vrångmannen

Spoilerfri fejkad reklamfilm med Kristen Wiig nedan. Hahahahaha! Orkar inte...

Haywire

@@@@
Steven Soderbergh är en av få artsy-fartsyregissörer jag klarar av. Visst gör han stora blockbusterrullar som följer Hollywoodmallen när han vill (se Ocean Elevenfilmerna) men han gör också artsy-fartsyfilmer när han känner för det. Som bäst blir det när han blandar Hollywood med artsy-fartsy som t ex i Out of Sight, The Limey eller här i Haywire. För det här är en standardactionrulle som följer alla mallar i handlingen. En spion (supertuffa Gina Carano) blir blåst av sin spionchef (Ewan McGregor) som utan att skämmas sätter andra spioner på att döda henne (bl a  Channing Tatum och Michael Fassbender). Hon spöar skiten ur alla och med hjälp av toppspionen (Michael Douglas) lyckas hon få rätt info så att hon kan döda alla som står i vägen. Vi har sett det förr i Mission:Impossiblefilmerna, Bournefilmerna och i stort sett alla andra spionfilmer. Men det är här Soderberghs geni kliver in. Sättet han berättar det hela på är allt annat än klassiskt och följer inga mallar alls. När det ska vara tuff musik är det knäpptyst och allt som hörs är sparkar och slag. När historien borde vara linjär hoppar den än hit och än dit. Och där det alltid är en cool snubbe med massa muskler i huvudrollen är det en cool brud med massa muskler istället. Jag gillar det här som fan. Action med hjärna utan att kompromissa med musklerna.
/Surskägget
PS. Vrångmannen höll i stort med, men ändå inte.

Your Sister's Sister

@@@
Jag vet inte varför men jag hade uppfattat denna som en relationskomedi. Istället fick jag ett relationsdrama och det tog ett tag innan hjärnan hann ställa om sig. Vi får träffa Jack (Mark Duplass från bl a Safety Not Guaranteed och teveserien The League) som nyss förlorat sin bror Tom. Jack är bästa vän med Iris (Emily Blunt från allt som gjorts nyligen) som tidigare varit ihop med Tom. Iris har en lesbisk syster, Hannah (Rosemarie DeWitt från bl a The Watch och nyinspelningen av Poltergeist) som ovetandes för Iris precis gjort slut med sin flickvän. Av en slump hamnar alla tre i Iris och Hannahs pappas sommarstuga och där sätter så klart intrigerna igång. Man märker att alla tre skådisar är väldigt engagerade i den här filmen. Det är nog lite av ett skötebarn. 99% av filmen är det bara de tre i bild och till stor del upplevs nästan filmen som en pjäs då det är många och långa dialogscener (en del blir lite väl långa). Någon borde vågat ryta ifrån och sagt: "Kill your darlings" men det var det ingen som gjorde och då blir det lite långdraget här och där. Man har även vissa problem med trovärdigheten på sina ställen i manuset (t ex ligger den lesbiska tjejen lite väl snabbt med snubben) men överlag är det underhållande. Man ska se den för tre duktiga skådisar som verkligen går in för sina roller.
/Surskägget

Special Correspondents

@@@@
Hahahahaha geniet Ricky Gervais slår till med en riktig fullträff. Vi får följa en radiojournalist (Eric Bana) och hans tekniker (Gervais) som får i uppdrag att åka ner till Ecuador för att rapportera från ett inbördeskrig. Det ena leder till det andra och grabbarna kommer inte iväg utan gömmer sig istället på fiket mittemot radiostationen hos det snälla och otroligt dumma ägarparet (America Ferrara och Raúl Castillo som är makalöst roliga filmen igenom) och helt enkelt fejkar att de är mitt i kriget. Återigen leder det ena till det andra och snart nog tror hela världen att våra vänner är kidnappade av milisen och att det krävs en fet lösensumma för att få hem dem. Plötsligt blir det sjukt svårt att säga sanningen och grabbarna måste smuggla in sig själva i Ecuador. Hahahahaha! Gervais komiska geni och tajming är verkligen helt exakt rätt i den här filmen. Dessutom har han lyckats regissera fram klockrena insatser av alla inblandade. Bäst är dock Vera Farmiga i rollen som Gervais fru. Hon är fantastisk och förtjänar en Oscar för sin insats. Jävlar vad hon lyser här. Gervais har skapat en film som är smart, underhållande, rolig och spännande. Och dessutom får vi se honom skjuta ihjäl folk. Bara en sån sak. Världens minst troliga actionhjälte är född.
/Surskägget

Last Knights

@@@
Clive Owen gillar jag. Tycker att han har med sig en pondus och ett gravitas till sina karaktärer och i sina roller som är uppfriskande för de allra flesta filmer han är med i. Så även här. Detta är en Game of Thrones light möter Ocean's Eleven. I första halvan av filmen får vi nog med politiska intriger, ränkspel och mutor för att räcka till minst fem minuter i GoT (mest för att GoT har så jäkla mycket inte för att den här filmen har lite) och i andra hälften av filmen får vi se hur vårt gäng hjältar intar ett ointagligt fort på bästa Ocean's Elevenmanér med mängder av finurliga lösningar. Sedan slåss man en hel del också, detta är trots allt en film som utspelar sig under en tidsperiod när svärdet var en mans bäste vän, ens ord var mer värt än en kista guld och heder och ära var det enda viktiga i livet. Morgan Freeman är med första halvtimmen innan Owen tar över helt i huvudrollen. En helt okej svärdsfilm som vilken rollspelare som helst lär gilla.
/Surskägget

The Romantics

@@
Ensemblefilm med en hel del kända ansikten (Katie Holmes, Josh Duhamel, Elijah Wood, Anna Paquin, Malin Åkerman). Vi serveras ett triangeldrama där gamla ex-paret (Holmes, Duhamel) träffas igen på bröllopet (mellan Duhamel och Paquin). Holmes är brudtärna och Paquins gamla rumskompis från college. Det finns med andra ord mängder av år med historia mellan dessa tre karaktärer. Det börjar ganska bra med lagom pinsam stämning och bröllopstal från helvetet (bröllop är alltid perfekta att skapa lite dålig stämning kring, se på von Trier). Sedan får vi en alldeles för lång sekvens där Holmes och Duhamel ska prata ut. Scenen håller på till domedagen och tillbaka och man undrar hur fan man tänkte här som filmskapare. Tempo! Fart och fläkt! Korsklippning! Men nej, vi får Holmes och Duhamel tjattra fram en dialog som på sin höjd är fånig och som sämst patetiskt artsy-fartsy. Skådisarna är annars överlag bra, det som saknas är bättre regi och manus.
/Surskägget

Hotell Marigold 2

@@@
Ettan recenserades för några veckor sedan och ska jag vara ärlig är jag lite förvånad att man har gjort en uppföljare. Så jäkla bra var inte ettan att den förtjänade en tvåa, men tydligen har det varit stor publiksuccé och då kommer uppföljarna förstås. Tvåan upplevde jag trots noll förväntningar som lite bättre överlag. Det är lite bättre story, lite bättre skämt, lite bättre fart och fläkt. För att skaka om det lite bland britterna slänger man in Richard Gere i en rätt tam och trist roll som jänkaren som hamnar bland alla britter. Sedan nyttjar man inte potentialen i att ha en kulturkrock mellan de två konstigt nog. Istället är koncentrerar man handlingen kring ett bröllop mellan hotellchefen och hans fästmö. Precis som ettan är det lite småmysigt sådär utan att bli vare sig bra eller dåligt. Det puttrar på och man skulle utan större problem ha kunnat klippt ner filmen med en halvtimme till lagom 90 minuter.
/Surskägget

The Chronicles of Riddick

@
Första filmen om Riddick, Pitch Black, var en liten lågbudgetpärla med en då okänd Vin Diesel som tog sci-fivärlden med storm. Den buttre hjälten med hjärtat av guld är en gammal kliché i filmsammanhang, men Vin gjorde det trovärdigt och bra. Efter succén med The Fast & The Furious fick han plötsligt budget och valde då att göra detta enorma magplask. Att det är samma regissör till både Pitch Black som till den här är svårt att förstå. Filmerna är så diametralt motsatta att det är på gränsen till löjligt. Där Pitch Black jobbade med små penseldrag och skapade mycket, vräker man här på med CGI-effekter på CGI-effekter i ett försök att det ska bli stort och maffigt. Istället blir det enbart taffligt och CGI-effekterna ser dessutom riktigt dåliga ut. Manus verkar man ha struntat i helt och det mesta är en enda röra. Räddningen skulle kunnat ha varit actionscenerna om det inte hade varit för det enkla faktum att även dessa är tråkiga, platta och taffligt utförda. Nej, det här var ingen rolig historia och den stora anledningen till att jag än så länge bojkottat del tre i serien.
/Surskägget

Alice i Underlandet (1951)

@@@@
Hahahaha det här måste vara en av Walt Disneys allra knäppaste filmer. Och också en av de härligare. Det är som om alla inblandade var höga på syra mest hela tiden och alla knäppa idéer som poppade upp i skallen på manusförfattarna togs med utan undantag. Visst är Lewis Carrolls bok rätt knäpp den med med mängder av fantasifulla karaktärer och omgivningar men frågan är om inte filmen ändå tar priset. Det är en underbar scen efter en annan med Mad Hatters och March Hares thébjudning som kronan på verket. Sångerna är många och finurliga och fulla med ordvitsar och lekfullhet som går helt i stil med Carrolls förlaga. Berättelsen om Alice som jagar en kanin, ramlar genom ett hål och hamnar i underlandet är förtrollande och tidlös. Har man inte sett den här än har man gjort sig själv en stor otjänst.
/Surskägget

The Man From U.N.C.L.E.

@@@
Gammal teveserie blir långfilm ungefär 40 år för sent. Här i Sverige är det väl knappt nån överhuvudtaget som sett teveserien och i USA (och kanske England om den var stor där) är det väl knappt nån som kommer ihåg den nuförtiden. Kidsen har ju knappast sett den i alla fall. Därmed är det lite halvmärkligt projekt att dra igång kan tyckas, speciellt av Guy Ritchie som nu rider högt igen efter framgångarna med Sherlock Holmes. Hursomhaver är det dock en trevlig och lättsam spionaction som utspelar sig på 60-talet fylld med actionsekvenser och lagom doser humor. I huvudrollerna har vi Henry "Stålmannen" Cavill, Armie "The Lone Ranger" Hammer och Alicia "OSCARSVINNAREN!!!" Vikander. Denna trojka sätts mot en bunt skurkar och tar till alla knep och knåp för att vinna och rädda världen. Cavill och Hammer är bägge bra i sina roller, men det är Vikander som snor hem scenerna med charm, glimt i ögat och stora doser talang. Nu när hon har en Oscar ska det bli riktigt intressant att se var hennes karriär tar vägen och vi hoppas på stordåd i framtiden. Just den här filmen må vara en liten bagatell i sammanhanget, men en trevlig bagatell och värd att ge en titt åtminstone en söndag som matiné för hela familjen.
/Surskägget

Into the Woods

@@
Jag är inget direkt fan av musikaler. Så brukar jag inleda alla mina recensioner av en musikal när jag väl sett en och ska skriva ner mina tankar om den. Så även denna gång som synes. Jag har lite svårt för hela grejen när folk går omkring å pratar och helt plötsligt brister alla ut i sång och dans för att sedan återgå till det normala. Det finns givetvis undantag som t ex Blues Brothers, Evita och tecknade Disneyrullar. Nåväl. Här satsar man på att skådisarna sjunger mest hela tiden och knappt har riktig dialog alls. Det greppet gillar jag. Tyvärr håller det bara i sig en timme in i filmen sedan kommer av nån oförklarlig anledning ett långt parti där ingen sjunger. Det bryter mot reglerna man satt upp för den världen och då dör det direkt för mig. Det andra problemet just den här filmen har är att man varit lite väl lata på musiksidan och inte ansträngt sig för att faktiskt skriva en jäkla massa musik. Istället är det samma låt om och om igen som sjungs med olika text bara. Det gör också att det blir sjukt långtråkigt efter ett tag. Nåja. Storymässigt handlar det om gamla sagor som får nytt liv, Askungen, Rödluvan, Jack och bönstjälken och Rapunzel. Man leker lite med handlingen och det känns faktiskt ganska kul och fräscht. Sedan gör man det ytterst märkliga och går på ett avslut 75 minuter in. Vilket skulle vara okej om eftertexterna började rulla då. Nej, istället drar man igång en helt ny story resterande 45 minuter. Känns bara märkligt och skumt. Lika skumt som att Johnny Depp är affischnamn och är med i tre minuter.
/Surskägget

August: Osage County

@@@
Pjäs blir film och då vet man att det är mycket snack. Mycket, mycket snack. Här är det tre systrar (Julia Roberts, Juliette Lewis och Julianne Nicholson) som reser hem till sin cancersjuka mor (Meryl Streep) efter att pappan dött. Den som tror att relationerna mellan mor och barn och mellan barnen internt är chill, relaxad och soft har aldrig sett en pjäs om en familj. Närå, här är det vassa tungor och mängder med uppdämda känslor som ligger och pyr under ytan och som exploderar vid helt fel tillfällen så att maximalt med olustiga känslor triggas hos publiken. Stundtals är det lysande och Streep visar ännu en gång prov på varför hon räknas som en av de bästa som synts på vita duken. Dock är det lite väl mycket transportsträckor och den riktigt stora urladdningen kommer för tidigt in i filmen när hela familjen samlas för en middag som snabbt urartar i ett skrikkrig av sällan skådat slag (man har ca 45 minuter kvar efter den scenen och den borde vara slutscenen när allt ställs på sin spets). Allt som allt är det en sevärd film med många bra prestationer även om den känns lite baktung på sina ställen.
/Surskägget

War Pigs

@
Fan och den här filmen som hade så stor potential i sin lilla b-actionfilmsgenre. Jag tänkte att detta skulle vara nåt i stil med Inglorious Bastards (originalet alltså, inte Tarantinos episka tolkning) där ett gäng tuffa snubbar tar sig an ett omöjligt uppdrag, glider in guns blazing, skjuter ihjäl en miljard nazister och rider iväg i solnedgången. En sån film som har Dolph Lundgren, Mickey Rourke och Luke Goss i huvudrollerna vill jag se. Den här filmen har visserligen de snubbarna i huvudrollerna men inget action att tala om. Istället för vi nåt sorts halvtaskigt andra världskrigsdrama där alldeles för mycket tid går åt till snack och alldeles för lite tid går åt till action. Nej, premissen funkar inte. Jag vill inte se Dolph filosofera, jag vill se honom slita huvuden av folk och dra oneliners.
/Surskägget

I Come With the Rain

@
Det finns usla filmer och så finns det usla filmer. Jag stör mig alltid lite mer på de usla filmerna som har schyssta skådisar och en hyfsad budget till skillnad från de usla filmerna som har noll budget och skådisar som är polare till regissören. Förutsättningarna är inte alltid på topp och då är det svårt att skaka ur sig nåt bra (och i de fall det går som t ex Kevin Smiths magiskt bra Clerks blir man nästan dubbelt så impad som om nån gjort samma film med fet budget). Den här filmen faller in i kategorin hög budget och namnkunniga skådisar. Ändå blir det pannkaka. Som alla vet vid det här laget är jag sjukt allergisk mot artsy-fartsyfilmer och den här är så jävla artsy-fartsy så det stundtals är pinsamt. Men en artsy-fartsy med bra manus kan fortfarande vara sevärd. Här är det dock så sjukt illa skrivet så det blir snudd på patetiskt. Man får en känsla av att det är en studentregissör som tror att han är nästa stora konstnäääääär men som knappt är en fyraårings streckgubbeteckning. Trots den känslan är det här en hyfsat etablerad regissör med flera filmer under bältet (kändast är väl Cyclo och Norwegian Wood av de filmerna, regissören är Tran Angh Hun). Det här är katastrofuselt. Det går knappt att titta på. Josh Hartnett glider runt och verkar inte alls veta vad han ska göra, Elias Koteas ser ut att skämmas så fort han är i bild och Byung-Hun Lee är mest glad att han trots detta fiasko fick chans att vara med i G.I. Joe och dra in lite stålars där. Vad ni än gör undvik denna film som pesten.
/Surskägget

Saving Mr. Banks

@@@
Filmen om hur Mary Poppins blev film. Walt Disney hade länge velat köpa rättigheterna till boken om Mary Poppins men författarinnan Pamela Travers vägrade. Efter 20 års tjat gav hon till slut med sig och åkte över till LA för att jobba på manuset tillsammans med Disneys medhjälpare. Hon var rätt tvär och vrång och efter mycket om och men (och nya gråa hår) lyckades Disney få till rättigheterna. Emma Thompson gör ett lysande porträtt av Travers och Tom Hanks känns väldigt stabil som Disney. Filmen är lite i längsta laget med sina två timmar och man hade lika gärna kunnat berätta hela alltet på 90 minuter istället. Helt okej matinérulle som främst ska ses för Thompsons skull.
/Surskägget