New Moon

@

Jag borde vetat bättre efter den knappt okej första rullen i trilogin, meeeeeen ändå valde jag av nån mycket märklig anledning att sätta mig ner i 2 timmar och 10 minuter för att även titta på del 2 i den så kallade Twilightsagan som skapar en masshysteri bland alla tjejer mellan 10-18 som mest påminner om hur mycket tjejerna skrek när New Kids On the Block åkte världen runt och mimade till Step By Step och andra hits tjejerna sett på MTV. Jag har sagt det förr och jag säger det mer än gärna igen. Jag tycker synd om dagens ungdomar. Som high schoolfilm är vare sig Twilight eller New Moon mycket att hänga i julgran. Vi hade Breakfast Club, Weird Science, Can't Buy Me Love och Better Off Dead för att nämna några. Som vampyrrulle är vare sig Twilight eller New Moon heller mycket att dekorera nämnda julgran med. Vi hade t ex The Lost Boys, Fright Night, Near Dark och Bram Stoker's Dracula. T o m komedin Transylvania 6-5000 är ljusår bättre än New Moon.

Twilight handlade mycket om käääääärleeeeeeeeken. DEN STORA KÄRLEKEN som gör så ont i alla tonårshjärtan och som det skrivits spaltmetrar om och filmatiserats förmodligen 1 biljon gånger. Och inget fel med det. Bra high school/ungdomsrullar ska ha en dos av DEN STORA KÄRLEKEN. Så upplägget är att Bella (Kristen Stewart) är kär i Edward (Robert Pattison) som är kär i henne tillbaka men som även råkar vara vampyr. Därför är deras kärlek OMÖJLIG trots att de ÄLSKAR varandra så mycket att det gör ONT och de därför måste stå och halvkramas och titta LIDELSEFULLT på varandra dagar i ända. Edward ser ut som en emomupp och beter sig så metrosexuellt intetsägande att man mest av allt vill ge honom en örfil om han tittar LIDELSEFULLT på Bella en jävla gång till. I slutet av Twilight så bestämmer de sig för att vara ihop på allvar och äntligen kan de njuta av KÄRLEKEN.

Konstigt nog tar det tre minuter i nya filmen innan exakt samma upplägg börjar igen. "Det här går inte." "Vi älskar varandra men vi kan inte vara med varandra." LIDELSEFULLA blickar och halvkramar och blickar ner i marken (Kristen Stewart har två blickar i New Moon, antingen ner i marken för att visa hur ledsen hon är eller snett upp med halvt slutna ögonlock för att visa hur ledsen hon är, get a fucking life already vad är det här?!?!) och massa mer halvkramar och så försvinner Edward. Bella ligger och skriker i sin säng ett halvår och slutat umgås med kompisar. Förutom Jacob (Taylor Lautner) som vi redan i ettan förstod är varulv som är en så fin och schysst kille som meckar med hojar och får Bella att nästan glömma Edward. Jacob är lite farligare än Edward för han har långt hår och meckar med hojar men lika LIDELSEFULL är han för det när han ögnar Bella tills ögonen hotar att trilla ur. Och så meckar han med hojar litegrann. Men en dag slutar han mecka med hojar och umgås med Bella för han har upptäckt att det är roligare att vara halvnaken i skogen och busbrottas med andra halvnakna tonårskillar i skogen.

I New Moon slänger man alltså in varulvar i mixen, men inte elaka varulvar som i En Amerikansk Varulv i London, The Howling eller Silver Bullet, nej nej, här har vi ett gäng homosexuella varulvar som älskar att springa runt i shorts i skogen och brottas med varandra medan de visar sina supertajta bringor som skulle få SPAAAARTAAAAA's härförare i 300 Kung Leonidas att bli grön av avund. När varuvlarna inte är tajta tonårskillar som busbrottas med varandra förvandlas de till de tråkigaste och sämsta CGI-varulvarna du sett sen...ja...nånsin. Varulvarnas jobb är att döda vampyrer som inte lyder lagarna. Detta sker alltid utanför bild medan Bella stirrar ner i marken för att visa hur ledsen hon är att Jacob måste vara varulv som slåss mot hennes älskade vampyrer.

En jävla massa LIDELSEFULLA blickar (seriöst kolla in affischen, den summerar filmen exakt) senare möts äntligen Bella och Edward igen och kan halvkramas och stirra LIDELSEFULLT på varandra och på horisonten en stund innan Jacob dyker upp och vill slåss för han vill också stirra LIDELSEFULLT på Bella. En fight inleds mellan Jacob och Edward som Bella snabbt avslutar genom att skrika: "Sluuuuuta då!" och sen försvinner Jacob in i skogen från där han kom. Efter detta somnade jag i tio minuter eller vad som var kvar av filmen där Bella och Edward står i skogen och har ett LIDELSEFULLT samtal som slutar med att Edward vill gifta sig med Bella (den sista repliken vaknade jag precis till, Bella marry me).

Av nån anledning kallas detta för vampyrfilmer när det helt uppenbart handlar om tjejporr. Istället för att vara ärlig med det som i Stekta Gröna Tomater eller Ya-Ya Flickornas Hemlighet försöker man här locka in grabbarna i salongen genom att marknadsföra skiten som vampyrfilm. Sluta! Det är ingen som köper det. Värst av allt är att frugan fått smak för det här så snart blir jag väl tvungen att återkomma med en sågning av tredje och sista delen i detta spektakel.

/Surskägget

The Expendables

@@@

The Expendables är en balansakt i Vrångmannens sentimentala öga. Å ena sidan är den ett ofta slarvigt ihopsatt hastverk och manuset är t o m sämre än de 80-talsförlagor den försöker hylla. Å andra sidan är det så jävla popcornsmaskens att bara se hur de gamla och nya actionhjältarna öser på och drar sina oneliners. Stallone är alltså ledaren över ett tufft gäng legosoldater. De åker till ett land utan namn och sparkar stjärt på uppdrag av CIA. Flera av actionscenerna är så härligt over the top så jag ville ställa mig upp och busvissla i salongen. Det var också flera gånger jag rynkade på näsan men då alltid med ett litet leende på läpparna. The Expendables är en underhållande actionbanan utan vett men med ett uns etikett. Tar man den precis för vad den är så är den mysigt ok men jag känner inga direkta hyllningsvibbar till 80-talet, snarare en direkt till dvdrulle som lyckades samla ihop lite mer pengar än vad man trodde skulle vara möjligt. Eller som den femtonårige grabben som satt bredvid mig i salongen sa till sina vänner (som jublade och skrek under den sista akten): "Det här var grejer det!". Ja grabben, det kanske det var.

/Vrångmannen

@@@

Håller med Vrångmannen i att detta inte känns som nån direkt hyllning till 80-talet som det varit snack om att det skulle vara. Visst håller man CGI-effekterna till ett minimum, men de finns där trots allt. Hade föredragit att man körde old school style helt och hållet och bara kört riktiga stunts. Men det finns fortfarande en hel del att glädjas åt. Stallone kör runt i en bil som är en direkt hyllning till bilen i Cobra och vi får en riktigt schysst och spännande biljakt som får det mesta Bond presterat de senaste 10 åren att se ut som en stillsam promenad med rullator. Jet Li och Dolph Lundgren har en riktigt cool fight mot varandra. Öppningsscenen med piraterna i Somalia bjussar på exakt rätt adrenalinstinnhet. Och scenen där Sly, Arnie och Willis möts på duk för första gången alla tre är magisk i sin enkelhet och trots att den är typ 60 sekunder lång ändå en av de mest minnesvärda stunderna i filmen där Arnie och Sly får slänga lite vänskapligt skit på varandra. Det har snackats en del om att Rourkes scener är lite onödiga och det är både och. Visst blir de lite pratiga, men tack vare Rourkes snyftis om hur han en gång i ett krig kunde ha räddat en kvinna och därmed en del av sin själ bygger ju upp till varför Sly drar på sig stridsmunderingen och sticker. En sak jag verkligen saknar (och som definitivt skulle varit med i en 80-talare) är scenen där snubbarna drar på sig all utrustning. Ni vet vad jag snackar om. Man laddar sina vapen. Drar på sig sina skor. Målar sig med krigsmålning. Allt i snabba klipp innan gänget fullt munderade går i slow-mo mot kameran. Hursomhelst. Slutscenen är otrolig och det skjuts mer och slåss mer än det gjorts i all actionfilm på 00-talet. Dang! Inte perfekt på nåt vis och jag hade väl velat ha mer men en riktigt bra actionstänkare som kommer ses om.

/Surskägget

Salt

@@@

De flesta känner säkert till att denna lilla spionactionstänkare var tänkt och skriven för Tom Cruise från början men att han 1) kände att den var lite för lik Mission Impossiblerullarna och 2) studsade iväg och gjorde Knight & Day istället så manuset blev liggande tills Angelina Jolie kom förbi och ville göra rullen. Sagt och gjort, rollen skrevs om för henne istället och tack vare det har vi en skön spionactionstänkare med en kvinna i huvudrollen. Angelina är en tuff brud i lyxförpackning som vi sett i Tomb Raiderfilmerna, Wanted och Mr & Mrs Smith tidigare och det krävs i den här filmen där en hel del actionstunts måste säljas in. Angelina ramlar på lastbilstak från broar, spöar tuffa Secret Servicevakter och utstår grym tortyr. Allt medan hon med jämna mellanrum skjuter av fler skott än tio John Woohjältar. Att man redan i förtexterna vet vilken skådis som är skurken och vilken som är hjälten spelar mindre roll. Det är actionfilm vi snackar om och action bjussas det på hela tiden. Jag sitter underhållen och nöjd bland explosioner, förväxlingar, skottlossningar, mord och mordförsök och elaka närkamper. Tycker att storyn (om ryska så kallade sleeper agents som lever ett helt liv i USA innan de en dag plötsligt utför sin förprogrammerade terroristhandling) skulle platsat bättre om den förlagts till 80-talet och det kalla kriget då den var mer aktuell och intressant då än nu. Trots det funkar den absolut som back drop för actionsekvenserna och slutet lämnar naturligtvis öppet för en tvåa. Angelina är järnhård som Evelyn Salt och jag ser gärna mer.

/Surskägget

Vrångmannen tramsade som vanligt runt och hajade ingenting.

Kick-Ass

@@@@

Att göra en serietidning om vanliga killar och tjejer som läser serietidningar och också vill bli superhjältar och därför drar på sig löjliga dräkter och drar ut på gator och torg utan en susning om hur jävla svårt skadad man kan bli när nån hugger en kniv i magen på en är en så vansinnigt bra idé. Att sedan göra film av den serietidningen och verkligen fånga både den smutsiga verkligheten som den ser ut och samtidigt klämma in heeeeeelt overkliga och over-the-top-grejer och ändå få det att kännas acceptabelt är genialiskt. Det här är Watchmen möter Defendor möter Spider-Man möter Death Wish. Dylika röror kan bli total katastrof, men här sköter man det så snyggt och så klockrent att det är två timmars mysmaraton där man helt glömmer bort omvärlden och sugs in i den värld som presenteras framför en. Kick-Ass sparkar helt enkelt röv. Ja! Nån var tvungen att säga det och den nån är jag. Dessutom är det otroligt härligt att se Nic Cage vara bra i en film igen. Det var ju så sjukt länge sen sist. Men här gör han en roll inte enbart för pengarna utan för att han faktiskt verkar gilla karaktären och filmen han medverkar i. Karlen kan fortfarande leverera. Det verkar mest som att det är sällan manus engagerar honom nuförtiden. Mer såna här roller och vi kanske kan glömma bort och förlåta National Treasure 1+2.

/Surskägget

Vrångmannen hade följande tankar om filmen.

80-talet: Del 3 - Actionfilmerna

I en pågående serie om 80-talsfilm (vi har tidigare haft High Schoolfilmer och 80-talets Leading Ladies) har vi nu kommit till actiongenren. Idag är allting datorgenererat och våra hjältar kan ducka kulor, slåss i slowmotion i luften och hoppa över byggnader utan att ens lämna den grönklädda studion. Annat var det på 80-talet. Visst ”fuskades” det en del med miniatyrer och modeller, men ville man ha en tuff biljakt, en galen shoot-out eller döda utomjordingar då såg man till att göra det ”på riktigt”.
Där 70-talets action mycket handlade om karaktärsdrivet, smutsigt och äkta fick vi en ny trend på 80-talet. Det skulle vara snyggt, rappt och fyllt med mängder av oneliners. Dödade hjälten en skurk skulle han helst slänga ur sig en tuff replik samtidigt. Actionkomedin var född samtidigt som producenterna Don Simpson och Jerry Bruckheimer såg till att actionfilmerna var lika glättiga, snygga, galna och gapiga som 80-talet i sig var.
Aldrig har väl actionfilmen delats upp i lika många undergenrer som på 80-talet. Vilket var perfekt för då kunde man alltid välja en actionstänkare som passade ens humör och stämning. Kort sagt var action bäst på 80-talet. En del av dessa filmer har recenserats här på bloggen tidigare, men nu får ni all skön 80-talsaction samlad på ett ställe.
Då kör vi!

One Man Army
Definieras av: En ensam hjälte plöjer sig igenom mängder av skurkar med alla medel som står till buds. Ofta väldigt våldsamma. Ju mer våld desto bättre. Vilket i sin tur gjorde att de flesta klipptes ner rejält eller blev totalförbjudna av dåvarande Censuren.

Cobra
@@@@@
New World Order ska införas av ett gäng dårar i alla samhällsklasser. Meeeeeeen då har de inte räknat med Marion ”Cobra” Cobretti (Stallone) som är tuffast och hårdast i stan. Han skjuter ihjäl ett hundratal skurkar och hänger till sist upp ledarskurken på en jättestor krok. Censuren såg rött och totalförbjud den. Bjussade på så många oneliners att i princip varje replik Stallone säger är en oneliner.

Commando
@@@@@
John Matrix (Arnie) är en gammal kommandosoldat som lagt krigandet på hyllan för att kunna umgås med sin dotter Jenny (yngsta och sötaste Alyssa Milano). När hon blir kidnappad måste Arnie plöja sig igenom en stor mängd skurkar (flest dödade i en film tror jag bestämt rekordet var ett bra tag) för att rädda dottern. Precis som i Cobra var i princip varje replik en oneliner och Arnie fick chans att spänna musklerna mest hela tiden. Tuff. Så jävla tuff film.

Lone Wolf McQuade
@@@
Chuck Norris barbröstad med mer kroppshår än en bergspuma och med avsågat hagelgevär i en skön modern westernvariant. David Carradine som elak skurk. Det skjuts mycket och ofta, och även om Chucken inte kör nån direkt karate levererar han naturligtvis sina patenterade roundhousesparkar. Det räcker för en trea alla gånger.

Die Hard
@@@@@
Snut råkar hamna barfota högst upp i höghus som tas över av terrorister. I gisslan, snutens fru. Ibland är de enklaste idéerna de bästa. Bruce Willis som John McClane skapade filmmagi och tre uppföljare (hittills). Ettan är dock bäst och står sig som en tidlös klassiker. I sann one man armyanda plöjer sig McClande genom terroristerna tills han haft ihjäl allihop och räddat gisslan. Magiskt.

Sudden Impact
@
Bland de tuffaste one man armyrullarna på 80-talet som tappat allt vid en titt idag. Där de andra filmerna i genren fortfarande är busiga och charmiga har den här tappat allt som gjorde den bra. Clint känns stel och trist, replikerna styltiga och tempot långsamt. Visst, en del actionsekvenser funkar fortfarande och grundstoryn är bra, men nej nej nej.

Nico
@@@@
Såg den på bio då det begav sig. Fjorton bast var man. Självklart var Seagal då det tuffaste jag sett sedan Chuck Norris skägg dödade skurkar i Lone Wolf McQuade. Detta trots att filmen var totalt sönderklippt av censuren. När man sen skaffade den på piratkopierad Hong Kongkopia och fick se alla tuffa actionscener utan klipp var lyckan total. Älskar också hur Seagal väver in sitt "riktiga" liv som f d "CIA-Agent" och Aikidolärare i filmen. Den här rockar än idag!

Raw Deal
@@@
Arnie är f d FBI-agent som fått kicken och numera är småstadssheriff. Men han behövs för att infiltrera maffian och skickas in undercover av FBI. Arnie är förstås hårdare än sten och lär alla maffiasnubbar en riktigt tuff läxa. Innehåller en rad coola shoot-outs och flintstensrepliker, men är i det stora hela mest en standardaction som jag håller lite högre av rent nostalgivärde.

Punisher
@@@
Allas vår Dolph Lundgren är Punisher som bor i kloakerna och åker motorcykel i kloaktunnlarna ensam och arg. Han dödar alla skurkar och när han är klar knäböjer han och säger åt skurkens 10-årige son att döda honom. Hårt så det förslår! Det är så här Punisher ska vara. Man stryker inte publiken medhårs direkt. Självklart totalförbjuden i Sverige. Bra jobbat Dolph!

First Blood
@@@@@
Jag får fortfarande gåshud av den här filmen. Kommer ihåg att det var ett jäkla rabalder när den kom, speciellt scenen när han syr ihop sin egen arm ansågs väldigt stötande av förståsigpåare. Men jisses vilken jävla rulle det här är. Missförstådde och traumatiserade Vietnamveteranen John Rambo hamnar i klinch med en hel småstad och framförallt stadens hårdnackade sheriff. Våld utbryter och man kallar in en halv armé för att få tag på Rambo. Han är dock den bäste av de bästa så det går liksom inget vidare för polis att få tag på honom. Slutscenen när Rambo bryter ihop och kryper upp i sin gamle överstes famn är briljant. Extremt bra och håller än idag i både spänning och täthet.

Streets of Fire
@@@
En film som inte riktigt liknar nåt annat och som kanske borde ha en egen genre kallad ”musikalaction”. Men då vår hjälte Michael Paré kommer till staden för att rensa upp rejält bland skurkarna och dessutom göra det helt själv faller den mer in under denna kategori. Första gången jag såg en butterflykniv på film och det blev förstås väldigt poppis att äga en sån för att kunna göra massa coola tricks med den. Paré är rätt usel skådis men passar i denna roll som handen i handsken medan han röjer upp till ett tufft soundtrack bland Willem Dafoes gäng av banditer och uslingar. Slutfajten mellan Dafoe och Paré är ascool än idag.

Actionkomedin
Definieras av: Det är lika mycket om inte mer humor som action. Hjälten/hjältarna har alltid ett par riktigt roliga och fräcka repliker både innan och efter att de skjuter en skurk. Oftast inte lika våldsamma som t ex one man armyfilmerna. Många av rullarna hamnar även i kategorin Buddy Movies som har samma koncept fast det då är två hjältar som samarbetar.

Snuten i Hollywood
@@@@
Eddie Murphy satte actionkomedin på kartan med denna sköna rulle om Detroitsnuten Axel Foley som hamnar i flashiga Beverly Hills för att få tag på mördarna som tog livet av hans polare. Stor kulturkrock uppstår mellan den streetsmarte Axel och de stela och propra Beverly Hillssnutarna. Lite pangpang och några hundra oneliners senare är allt frid och fröjd igen.

Snuten i Hollywood 2
@@@@
Bland de sista riktigt bra Eddie Murphyfilmerna när han fortfarande lät glappkäften rulla på som aldrig förr (den allra sista var väl En Prins I New York?). Tony Scott är perfekt regissör för en sån här film. Snabba klipp, snygga miljöer, mycket pangpang, ett par explosioner och naturligtvis mer asgarv per sekund än de flesta rullar. Bra skit.

Big Trouble In Little China
@@@@
HAHAHAHAHAHAHA! Jaaaaaaaa! Kurt Russell som klantig men ändå cool actionhjälte möter antika kinesiska demoner med Kim Cattrall som damsel in distress. Sköna Chinatownmiljöer, dussinet oneliners per minut och galna demonsnubbar som spöar allt och alla hela tiden. Stor, stor skrattfest som bör ses med en jättepåse popcorn och ett sexpack bira. Se om den nu!

Polisskolan
@@@@
Många tycker säkert den här ska in i kategorin ”komedi” och inte ”actionkomedi” och vem vet, det kanske är rätt. Men det finns tillräckligt mycket action i rullen för att jag ska tycka att den passar in här och då är det så. Ett gäng förlorare hamnar på polisskola av olika anledningar och skickas ut som färskingar dömda att misslyckas. Till allas förvåning blir dock alla dårarna riktigt bra snutar i slutändan och efter en del pangpang och ett hundratal skämt som spänner in allt från oneliners, snubbel och fall, ljudeffekter, tutt/sexskämt och missförstånd är slutet gott allting gott.

24-timmarsjakten
@@@@
Hahahahahahaha! Den här är fantastisk. Martin Short är lysande, Dennis Quaid lagom tuff och Meg Ryan som vanligt supersöt och kul. Stora actionsekvenser varvas regelbundet med Shorts komiska mimik och snubbelhumor och inte ett öga är torrt för man skrattar så tårarna sprutar. Mycket sevärd.

Framtidsdystopin
Definieras av: I en blek och dyster nära framtid måste en hjälte slåss mot oövervinnliga odds, oftast robotar av olika slag men kan även vara galna sektliknande gäng som lever ute i öknen och inte inne i storstadens alltid lätt dimmiga och nattsvarta betongdjungel.

The Road Warrior (a k a Mad Max 2)
@@@
Klassisk framtidsdystopi där ensam f d snut, Mad Max om nån trodde nåt annat, åker runt i öknen och röjer upp där det behövs bland mutantsektgängen som härjar. Gjorde supermegastjärna av Mel Gibson tills han börja skrika illa om judar och svarta.

Cyborg
@
Jean-Claude van Damme började bli ett namn efter biroller i No Retreat, No Surrender och Black Eagle och framförallt första huvudrollen Bloodsport (självklart totalförbjuden av Filmcensuren i Sverige). Med Cyborg skulle han säkerställa sin ställning som actionhjälten nummer ett (b-filmsactionhjälte alltså). Och Cyborg börjar bra. Pesten har tagit kål på stora delar av jordens befolkning, anarki och kaos råder överallt. En cyborg (hälften människa, hälften maskin) har lyckas få tag på info som kan leda till botemedlet. Men ett gäng lett av onde Fender kidnappar cyborgen för att roffa åt sig alla stålars av vaccinet. Dock hinner cyborgen be Jean-Claude om hjälp. Och det är ungefär nu, en kvart in i filmen, som filmen blir boring resterande väg. Actionsekvenserna är visserligen tätt på varandra, men sega och trista som gammalt tuggummi. Slagsmålskoreografen måste ha varit nybörjare för jag har sett bättre filmslagsmål i gamla John Waynewesterns. Actionfilm utan action kan man säga. Gäääsp.

Robocop
@@@@
Filmen kom som en total överraskning. Den gjordes med tämligen liten budget och ingen trodde att det skulle bli nån jättesuccé. Oj vad fel de hade. På ytan ännu en av 80-talets många, bra actionrullar, men under ytan en skrämmande sci-firulle om hur snett åt helvete vårt samhälle är på väg att gå. Det värsta är att när man sätter på rullen idag har ju mycket av Verhoevens vision slagit in. Visst är en del av effekterna daterade (ska bli kul att se vad Darren Aronofsky kommer hitta på med sin nyinspelning) men storyn är det definitivt inte. Fortfarande en riktigt bra film som råkar innehålla sjukt mycket blod och tarmar när RoboCop härjar fram på gator och torg.

Cherry 2000
@@@
Melanie Griffith är prisjägare som ska hjälpa klient att ta sig ut i den livsfarliga ödemarken på jakt efter en androidkropp som inte går att köpa längre då den ersatts av nyare modeller. Klienten har minneschipset med sig till den android han levt med senaste tiden (i form av en snygg kvinna) vars kropp tyvärr gått sönder. Att han vill ha exakt samma kropp istället för en ny uppgraderad beror på att han är kär i ”henne” och vill att ”hon” ska se likadan ut. Meeeen på väg genom öknen och jagade av skurkarna som styr där blir klienten och Melanie kära i varandra. Sensmoral: människor är bättre än robotar.

Flykten Från NY
@@@@
En så lysande idé att det är konstigt att ingen kom att tänka på den tidigare. John Carpenter skapar väldigt mycket med ganska lite även om budgeten naturligtvis växt till sig en hel del sedan Halloween. Russell är perfekt i rollen som Snake Plissken och stämningen i filmen är fantastisk. När jag såg den som liten pojk vågade jag knappt se klart den för jag upplevde den som sjukt smutsig och brutal. Lysande.

The Terminator
@@@@@
Mörk, rå och i ditt ansikte. Här är det ord och inga visor som gäller. Cameron filmar till största delar på natten och låter nattstaden med sina antingen överfulla diskotek eller ödelagda gator vara som en egen väldigt viktig karaktär i filmen. Arnie är förstås perfekt som mördarrobot och både Linda Hamilton och Michael Biehn är trovärdiga och bra i sina respektiva roller. Det skjuts, exploderas och slängs med odödliga oneliners. Stämningen är underbar och hela filmen vibrerar av spänning från första till sista bildrutan. Ett måste för alla actionfans.

Running Man
@@
En Stephen Kingfilmatisering som inte har nånting med boken att göra förutom titeln typ. Här slängs Arnie in i en framtida värld där teve är Gud och ett av de största programmen handlar om mördare och andra skurkar som jagas genom ett par av tevebolaget avstängda kvarter av professionella headhunters. Om de dömda brottslingarna överlever de olika "banorna" får de sin frihet. Naturligtvis är det upp till alla headhunters att döda brottslingarna innan de hunnit i mål. Arnie är förstås oskyldigt dömd så han har ihjäl alla andra och blir frisläppt. Standardaction som ändå är klart sevärd när man behöver en dos omotiverat våld och är trött på Grand Theft Autospelen.

Sci-fiaction
Definieras av: Mänskligheten har erövrat rymden och kolonaliserat flertalet planeter. Det finns flygande bilar och rymdskepp där man sover i hypersömn medan skeppets autopilot styr en genom rymden. Lite som framtidsdystopin, men mer ute i rymden än på jorden även om det ibland utspelas på jorden också. Till skillnad från rena sci-firullar som Stjärnornas Krig eller Star Trek har man inga laserpistoler.

Aliens
@@@@@
James Cameron tog Alienkonceptet och gjorde det större, bättre, tuffare och coolare. Samma känsla av klaustrofobi som i ettan, men Cameron slänger även med ett gäng bitiga marinkårssoldater med alldeles för stora vapen och egon så han har nåt våra kära utomjordingar kan sätta tänder och blodsyra i. Ellen Ripley klev på allvar in i actionhjältarnas hall of fame efter den här rullen. Fett bra ös.

Blade Runner
@@@@@
En av mina ständiga topp-tio-filmer. Har för länge sen tappat räkningen på hur många gånger jag sett den här, både den första voice-overversionen och Director's cutten senare. Harrison Ford gör en av sina bästa roller och Rutger Hauer är helt makalös som replikant. Aldrig har Scott fått utlopp för sin visuella stil som här. Varje bildruta är extremt genombearbetad. Allting är perfekt och grymt vackert i sin mörka, dimmiga, regniga, sönderfallna skönhet. I boken flörtas det öppnare med att Fords karaktär också är replikant, men Scott har tonat ner de bitarna i filmen även om det ständigt förs en diskussion bland fans huruvida Ford är replikant eller ej (tror Scott nångång på senare tid sagt att det är så). Jag tillhör skaran som kallar den mästerverk.

Operation Outland
@@@
Sean Connery som snut på gruvkoloni på en av Jupiters månar. Kommer lite knarksmuggling på spåren och inser att han nu är jagad av knarklangarna som vill se honom död. Försöker få hjälp av de hederliga arbetarna på gruvkolonin men ingen vågar. Lite som en western i rymden typ. En bortglömd rulle som förtjänar ett bättre öde. Välspelat av Connery och spännande större delen av tiden. Och en del pangpang förstås.

Alien Nation
@@
James Caan är jordbon och tillika snuten som får Mandy Patinkins utomjording och tillika snut på halsen. Skulle även kunna vara en Buddy Movie eller rentav en framtidsdystopi men jag har alltid tyckt att den passar bäst in i denna genre trots att vi inte har flygande bilar (vi har ju dock utomjordingar). Utomjordingar försöker assimilera sig här på jorden, och det går sådär. En del, som Patinkin, vill vara mönstermedborgare och visa sig värdiga vår respekt. Andra struntar i människorna och vill bara ställa till med bus och bekymmer. Caan hatar naturligtvis utomjordningarna och det är inte lätt för Patinkin att smälta in. Och just det, de blir vänner och löser fallet.

Datorer
Definieras av: Datorer på 80-talet var plötsligt i var tonårspojkes ägo. Självklart kunde dessa geniala femtonåriga datahackers inte hålla fingrarna i styr och plötslig låg öst och väst i krig med varandra såvida inte mirakelhackern kunde få stopp på eländet innan amerikanska armén fångat honom.

Wargames
@@@
Den ultimata hackerrullen från 80-talet. Matthew Broderick är datanörden som av misstag råkar hacka in sig på en topphemlig superintelligent militärdator som vill spela schack med honom. Av ännu större misstag börjar han spela vad han tror är ett spel om ett tredje världskrig. Kruxet är att datorn är konstruerad att anfalla fienden vid ett eventuellt kärnvapenkrig som nu närmar sig med stormsteg då datorn tror att ”spelet” är verklighet. Oj oj oj vad Broderick har att förklara för militären. Och kommer han kunna stoppa datorn? Ally Sheedy är snäll och hjälper till. Spänning och urgamla datorer i en salig röra.

D.A.R.Y.L.
@
Okej, här är det mer en robotpojke än en dator som är i centrum, men robotpojken är SOM en dator så det löser sig ändå. Daryl är en tioårig grabb som inte minns sin uppväxt och som nu lever med adoptivföräldrar i lugn och ro i en trevlig liten amerikansk småstad. Tills militären dyker upp och berättar att Daryl är en robot som blivit för mänsklig och nu måste förstöras. Mängder med jakter senare lyckas Daryl smita en gång för alla och jorden är en lite bättre plats. Jorden hade varit en ännu bättre plats om filmjäveln aldrig blivit gjord.

Cloak & Dagger
@@
Här är det ett videospel som är i fokus. Supertopphemliga militära planer bör ligga i ett superbevakat rum långt inne i Pentagon eller liknande ställe. Istället bestämmer nåt smarthuvud att man gömmer det i ett tevespel. Vips har spelet hamnat hos en liten tioårig grabb och så är jakten igång. Tack och lov för grabben får han hemlig hjälp av en supermilitär (som heter Jack Flack hahahahahaha) som 1) kanske är hans pappa 2) kanske bara en del av hans fantasi 3) kanske är på riktigt eller 4) all of the above. I slutänden vinner the good guys.

Tron
@
En superduktig dataspelsprogrammerare (Jeff Bridges) gör inbrott på ett IT-företag som snott en hel del av hans spel. Men superdatorn på plats klonar honom till en digital kopia och fångar honom i sin datavärld där Bridges får genomlida diverse gladiatorliknande fajter på liv och död. Snart nog inser han att som programmerare är han kung i världen och börjar styra och ställa lite som han vill för att kunna komma ut till den riktiga världen. Man åker lite datamotorcykel och allt är i neon. De som inte somnat än får se Bridges besegra datorn och bli mänsklig igen. Lite som en variant av The Matrix när Neo inser att han kan programmera hela världen efter eget behag.

Buddy movies
Definieras av: Liknar actionkomedin i det att humor går som en röd tråd genom filmen, men särskiljer sig då actionsekvenserna ofta är mer våldsamma och större del av handlingen. Den stora grejen med Buddy Movies är dock att det handlar om två hjältar som av olika anledning samarbetar. Ibland för att de är gamla vänner men oftast är de är ett omaka par som råkat hamna tillsammans och nu måste lösa fallet. De gillar inte varandra till en början men blir förstås bästa vänner i slutet.

48 Timmar
@@@
Kanske den allra första riktiga Buddy Movien som gjordes. Visst, man skulle kunna hävda att Clintan var först med The Enforcer på 70-talet, men alla vet att Dirty Harry till syvende och sist alltid kommer vara en one man armykille och att alla hans partners dör under filmens gång. Här är det sure och vrånge snuten Nick Nolte som paras ihop med lustigkurren och fängelsekunden Eddie Murphy för att lösa fallet. De kommer inte överens alls först men inser till slut att de gillar varandra. Och de löser fallet. En hel del pangpang i regi av Walter Hill och en bunt fräcka oneliners från Eddie Murphy som vid tidpunkten var världen roligaste och hetaste komiker. Tappat lite idag, men när den kom var den fantastisk. Fortfarande en riktigt bra film dock och den jag alltid tänker på när jag tänker på Buddy Movies.

Dödligt Vapen
@@@@@Med ett manus av Shane Black är det ju naturligtvis som bäddat för fräcka oneliners, sköna karaktärer och onödigt (men filmtufft) övervåld som är superoverkligt egentligen men som i sammanhanget känns väldigt äkta (får jag se hjälten och skurken spöa på varandra så hårt som de gör i slutscenen här och sen inte behöva likkista båda två egentligen så vet jag inte). Att sen resten av filmen är sjukt underhållande med massor av härlig action, komedi och sjukt bra karaktärer som än idag känns ny och fräsch varje gång jag ser den betyder att ja - det är en femma!

Red Heat
@@@
Här paras Arnie ihop med Jim Belushi, John Belushis yngre och mindre talangfulla brorsa, som ändå hade lite hits i slutet av -80 och början av -90. Arnie är ryss som skickas till USA för att hämta hem en farlig skurk. Belushi ska hjälpa honom. Tillsammans är de förstås ett galet team som skjuter först och frågar sen, och många skämt bygger på att Arnies stela och formella kommunistryss går i klinch med Belushis ultra-amerikanska slappa snut. Skämt och action är aldrig en dålig kombo, och faktum är att kemin mellan herrarna funkar alldeles utmärkt.

Tango & Cash
@@@@
Ännu en grymt skön actionrulle som har precis den rätta touchen av självdistans, coola oneliners, sköna shoot-outs, galen skurk, tuffa slagsmål och ett radarpar i Stallone och Kurt Russell. De är snutarna som efter falska anklagelser hamnar i finkan. De bryter sig ut och bestämmer sig för att hämnas på skurken genom att göra köttfärs av honom. De hinner även med att småbråka med varandra med diverse elaka skämt och dessutom fladdrar Teri Hatcher förbi som Russells snygga lillasyster. Bra skit helt enkelt.

Bilaction
Definieras av: Mycket biljakter.

Blues Brothers
@@@@@
Den enda musikal som verkligen går att kolla på. John Belushi och Dan Aykroyd skapade två av de mest ikoniska karaktärerna genom hela filmhistorien med Jake & Elwood Blues och deras eskapader i denna supercoola rulle är fantastiska. I princip varje scen är en skrattfest utan dess like varvat med mängder av sköna låtframträdanden av legender som Ray Charles, Aretha Franklin, James Brown och John Lee Hooker samt bröderna Blues själva naturligtvis. För att folk inte ska skratta ihjäl sig passar man på att slänga in några av de skönaste biljakter du sett på film och när adrenalinet pumpar som bäst lägger John Candy in en oneliner så du kiknar av skratt igen. Film när den är som bäst helt enkelt.

Cannonball Run
@@@@
Den ultimata bilfilmen utan snack. Mängder med stjärnor (Burt Reynolds, Dom DeLuise, Roger Moore, Sammy Davis Jr, Dean Martin, Jackie Chan, Farrah Fawcett) tävlar i en biltävling från kust till kust. Det gäller helt enkelt att ha den bästa tiden från A till B. Detta leder till en hel del biljakter och knäppa utstyrslar för att komma undan snutarna som jagar dem. Det finns så många oneliners, härliga karaktärer och sköna scener i den här rullen att det är svårt att bara välja ut en eller två. Brukar se den här minst en gång per år och mungiporna åker direkt upp i ett brett leende.

Cannonball Run II
@@
En så massiv succé som ettan borgar för en uppföljare. Man följer samma koncept som i ettan men allting är liksom lite tråkigare. Biljakterna, oneliners och sköna scener kommer mer sällan än i ettan. Och då spelar det ingen roll att man slänger med The Chairman himself, mr Frank Sinatra i en liten biroll som sig själv. En okej rulle som lever mer på ettans charm än på egna ben.

The Wraith
@@@
Charlie Sheen blir dödad av gatugäng och återkommer som vålnad för att hämnas. Hans sätt att ta kål på skurkarna är att utmana dem i en biltävling på smala farliga vägar. Kraschen är alltid ett faktum och en och en försvinner gängmedlemmarna ur denna världen till den nästa. Ganska rå för sin tid men naturligtvis en hel del spektakulära biljakter och bilkrockar. En lågbudgetrulle som är bättre än man tror.

Krigsaction
Definieras av: Hjältarna är soldater. Ibland ensamma, ibland i grupp. Actionsekvenserna utspelas många gånger i djungeln, men även i andra krigsområden. En del rullar kan lika gärna placeras i one man armykategorin, meeeeeeen får hamna här istället då krigssituationen är det genomgående temat.

Heartbreak Ridge
@@@@
Clintans kanske tuffaste och coolaste roll i hela karriären. Ja, tuffare än Dirty Harry och coolare än den namnlöse cowboysaren! Som drillsergeanten Tom Highway väser Clintan ur sig mer tuffa oneliners på en minut än Sly och Arnie har lyckats med på sina hela karriärer. Highway tar ingen skit från nån, spöar snubbar tre gånger så stora och skjuter alltid först, mest och bäst. Clintan kisar med ögonen som om det vore dödsstraff på att titta normalt och som sagt väser fram sina repliker mer än säger dem. Han är helt enkelt så jävla machotuff i den här filmen att ingen har kommit i närheten vare sig förr eller senare. Efter att ha drillat sina soldater sticker de ut i krig och överlever tack vare kunskaperna de fått från Highway som väser ihjäl folk med elaka oneliners. Actionfilm blir fan inte mycket bättre än det här.

Missing in Action
@@@
Som Rambo II fast sämre typ. Chucken åker till Vietnam för att rädda amerikanska soldater som fortfarande sitter i fångläger.

The Delta Force
@@@
Chuck Norris och Lee Marvin som stenhårda Delta Forcesoldater bekämpar terrorister som kapar flygplan. "Open this door or I will blow the plane!" Det funkade -86, skulle inte funka idag. Lite för lång på sina ställen, men ändå klart sevärd. Lee gör inte mycket väsen av sig, men Chuck flyger genom ett fönster på motorcykel så han kan roundhousesparka sönder skurken på slutet vilket alltid är tufft.

Rovdjuret
@@@@@
Snackar vi actionfilm på 80-talet snackar vi Rovdjuret. Mycket mer machoaction kan det inte bli. Ett gäng adrenalinstinna marinsoldater skickas in i Sydamerikas djungler för att rensa upp och snubblar över en utomjordisk varelse som är en raffinerad jägare. Dess främsta byte - människor! Hela rullen är en enda stor actionorgie och jag tror inte Arnold nånsin varit bättre med undantag för T2. Tyvärr har man nu förstört hela Rovdjurs/Alienfranchisen med de fåniga Alien vs Predatorfilmerna, men originalet sparkade så mycket stjärt att de flesta andra actionfilmer fortfarande har ont i röven.

Red Scorpion
@@@
Nåt så ovanligt på 80-talet som en actionrulle med en rysk hjälte! Dolph är Spetznassoldat som skickas till ett afrikanskt land för att infiltrera och döda ett gäng rebeller. Dolph misslyckas med sitt uppdrag, blir lämnad att dö av sitt hemland och hamnar ute i bushen hos bushmännen som hjälper honom finna det fina i livet och naturen, vilket i sin tur leder till att han känner att han måste döda alla kubaner och kommunister i landet (paradoxalt nog). Men fan, den rockar. Det är action mest hela tiden, och storyn håller dessutom rätt hög klass för att vara den här typen av film. Våldet är rätt så rått jämfört med andra rullar i genren och epoken, men så var Dolph tuff också.

Rambo: First Blood part II
@@@@
Där första filmen i huvudsak fokuserar på karaktärerna springer tvåan in i actionsekvensernas underbara värld nästan direkt. Vi vet vem Rambo är och vad han kan, så nu kan filmmakarna bara släppa lös honom utan vidare krusiduller. Och det är precis vad de gör. Han ska in i Vietnamn och fotografera ett läger där man misstänker att det fortfarande sitter amerikanska krigsfångar. Nu visar det sig ganska omgående att det finns fångar där så Rambo bestämmer sig för att befria dem mot högste chefens önskan (som för övrigt heter Murdock, ett coolt skurknamn om inte annat). Sen utplånar Rambo halva Vietnam och USA vinner kriget i efterhand. Hurra!

Karateaction
Definieras av: Vår hjälte kan karate och spöar andra som kan karate (ofta ninjor) med sin mycket bättre karate. Alternativt kan vår hjälte pyttelite eller ingen karate och får stryk av skurkar som kan karate innan vår hjälte får hjälp av excentrisk asiatisk äldre karatemästare och sedan kan spöa skurkarna. Oavsett vilket är det mycket karate.

No retreat, no surrender
@@@
Jean-Claude van Damme i sin första lite större roll och något av ett genombrott. För vem minns inte honom som elake ryssen som är så tuff så han kan spöa folk med bara en hand? När han dänger på pappan till en grabb som inte kan kampsport alls söker grabben upp Bruce Lees grav och ber om hjälp. Bruce Lees spöke dyker upp och börjar ge grabben lektioner (jaaaaaa det är så, kom igen) och alla vet att ingen är bättre än Bruce Lee så snart nog är grabben bäst i världen. Han utmanar ryssen i en turnering och de har världens coolaste karatefight innan grabben slutligen vinner trots att han är två äpplen hög och möter en Jean-Claude i högform. Så går det när man har Bruce Lees spöke i ringhörnan. Hahaha filmen är fantastiskt dålig och fantastiskt bra på samma gång. Lite Karate Kid möter Rocky IV. Det fanns nog knappt en tonårsgrabb på 80-talet som inte såg den här typ 25 gånger minst.

Bloodsport
@@@
Jean-Claude van Dammes första huvudroll som ska vara baserad på en sann historia. Hur sann den är får väl var och en avgöra själv men som karaterulle är detta en riktig höjdare. När den kom 1988 var den riktigt brutal och rå med många tuffa och hårda fighter. Jean-Claude ska vara med i en illegal turnering där allt är tillåtet. Råkar man döda sin motståndare är det ingen som säger nåt om det. Självklart är det ganska snart tydligt att en supertuff kines kommer vara the bad guy som Jean-Claude kommer möta i finalen. Där fuskar såklart skurken genom att slänga vitt pulver i ögonen på Jean-Claude som dock kan fortsätta slåss utan att se för det har han övat på med sin sensei. Pang bom krasch är skurken slagen och publiken helvild av glädje. Aaah, the times, the times.

Kickboxer
@@@
Lite samma typ av story som Bloodsport. Jean-Claudes brorsa är med i kickboxningsturnering i Thailand och får så mycket stryk av mästaren att han blir paralyserad. Jean-Claude svär att hämnas och får tag på en gammal sensei ute i bushen som blir hans tränare. Efter att ha tränat mot träd etc kommer Jean-Claude tillbaka och vinner matchen genom att hoppsparka mästaren till småbitar. Det bästa med hela filmen var att sista hoppsparken Jean-Claude lägger in visas i slow-motion typ hundra gånger bara om och om och om och om igen. Pang bom krasch! Färdigsnuskat!

The Last Dragon
@@@+
Karaterulle där de flesta skådisar för en gangs skull inte är asiater eller Chuck Norris, utan afro-amerikaner. Den snälle men superfarlige kampsportskillen Leroy Green som kallas Bruce Leroy (HAHAHAHA bästa namnet nånsin, Bruce Lee…roy…HAHAHAHAHA!) av polarna vill bara leva sitt liv och vara snäll och vänlig mot alla hela tiden. Men den elake Sho’nuff gör allt för att förstöra för Bruce Leroy och de i hans omgivning. Till slut måste Bruce Lee…roy ta tag i saken, gå upp en nivå i sin träning och bli självlysande när han spöar skiten ur Sho’nuff. De gör fan inte såna här filmer längre. Roligt också att typ enda asiaten i hela rullen inte kan nån typ av kampsport alls hehehehe.

The Best of the Best
@@@
Eric Roberts kan väl inte roundhousesparka som Chucken? Nä, visserligen inte, men när du ställer honom bredvid Chris ”lite för tjock för att vara karatemästare” Penn så är Roberts helt plötsligt rena rama Matrixfightern i jämförelse. Hursomhelst handlar det om ett amerikanskt lag i tae-kwon do som tränar för att möta mästarlaget från Syd-Korea. Det kanske är mer drama än karate på sina håll, men det bygger upp i sammanhanget trovärdiga karaktärer och när väl slutfighten börjar är det spänning på hög nivå. Som vanligt byggs motståndarna upp som helt oövervinnliga (de klyver träd med händerna när de tränar för att de är så tuffa) meeeeeeeeen till slut vinner jänkarna ändå såklart.

The Octagon
@@
Chucken mot ninjor. Låter bättre på papper än det är på film. Rätt seg fram till slutet. Bäst i hela filmen är när Chuck Norris tänker. För att vi ska fatta att det är hans tankar och inte bara en voice-over så ekar det. "Ninja..ja...ja..ja, can't be...be...be...be...". HAHAHAHHA! Utöver det är det väl en helt okej slutfajt när han kommer till ninjornas högkvarter. Men innan han kommer dit så är det zzzzzzzzzz....

Flygplansaction
Definieras av: Vår hjälte är bästa stridspiloten i världen. Det finns inget han inte kan göra med ett flygplan och/eller helikopter. Gärna till ett tufft soundtrack.

Top Gun
@@@@@
Här snackar vi det bästa av det mesta i en perfekt kombination som sällan har skådats på bioduken. Det är action, spänning, romantik, vänskap, drama, humor, sport och äventyr i perfekt symbios. Fotot är grymt snyggt (inledningen när solen går upp och flygplanen lyfter och landar på hangarfartyget är bland det snyggaste som fångats på film). Sällan har en mer talangfull ensemble skådats i samma rulle, Tom Cruise, Val Kilmer, Anthony Edwards, Kelly McGillis, Meg Ryan, Tom Skerritt, Michael Ironside, Tim Robbins och Adrian Pasdar förgyllde detta epos. Jag kan inte nog överösa superlativer över denna film. Den är som en härlig berg-och-dalbana med full fart, fläkt och framåtanda. Flygsekvenserna är fortfarande de bästa någonsin (fuck Independence Days fejkade crap!) och manuset med en ung mans inre kamp att komma över sin fars död är gjort i flera komplicerade lager (man kan se det som en actionfilm, som en dramafilm, som en film om homosexuella i marinkåren med mera). Detta är utan tvekan den bästa biofilm som någonsin gjorts, och med det menar jag att man ska kliva in i biosalongen med sina popcorns och bli psykiskt och fysiskt upprymd, glad, adrenalinstinn och för ett par korta timmar glömma bort den gråa vardagen. Top Gun, jag bugar mitt ödmjuka huvud för dig, du leve! Hurra! Hurra! Hurra! Hurra!

Iron Eagle
@@
Ung tonårsslyngel är världsbäst på att ratta stridsflyg. Helst medan han lyssnar på hårdrock i sin freestyle han har lindat fast runt benet. Louis Gossett Jr är med. Det är lite luftstrider och så bombar de skurkarna lite också. Knappt okej redan då och inte så mycket bättre idag.

Firefox
@@
Minns den här knappt. Skulle inte Clintan smita in i Sovjetunionen och sno ett superavancerat flygplan från ryssarna? Nåt i den stilen var det. Kommer ihåg att den var ganska seg i tempot större delen av tiden och att Clintan först inte ville göra som jänkarna så åt honom. Sen flögs det lite och Clintan sköt ner alla skurkar för han är bäst. Typ.

Där har ni ett litet urval av alla suveräna (ehrm, mestadels i alla fall) actionrullar som gjordes på 80-talet. Ingen kommer nånsin att kunna övertyga mig att nåt annat årtionde var bättre när det kommer till film. Mer 80-talsfilm kommer inom kort.
/Surskägget

The Killer Inside Me (2010)

@@@+
Kultförklarad roman från 50-talet av hårdkokte författaren Jim Thompson blev på 70-talet en ganska pajig film med Stacy Keach och har nu blivit en mer trogen adaption av förlagan. Casey Affleck är riktigt bra som den unge och respekterade småstadssheriffen Lou Ford. Problemet är bara det att Lou också är psykopat och hans drift att mörda kryper omkring inne i honom. Samtidigt försöker Lou ha ett "normalt" vardagsliv med sin flickvän Amy (Kate Hudson) och sin älskarinna, den prostituerade Joyce (Jessica Alba). The Killer Inside Me är en spännande slags psycho-noir i ett skönt slött tempo, precis som staden den porträtterar. Filmen är bitvis väldigt våldsam, på ett äckligt realistiskt och påträngande sätt. Huvudpersonen är från första stund gärningsmannen och vi följer hans tankar och onda gärningar. Obehagligt och högst sevärt, inte minst för Afflecks skådisprestation. Michael Winterbottom har regisserat.
/Vrångmannen

Death at a Funeral

@

Chris Rock, Martin Lawrence, Luke Wilson, Tracy Morgan, Zoe Saldana, Danny Glover, James Marsden, Kevin Hart m.fl i en dratta-på-ändan-fars som kretsar kring en begravning och detta är det enda regissören Neil LaBute (Lakeview Terrace, Nurse Betty) kunde prutta ur sig? Å andra sidan gick han väl vilse under nyinspelningen av The Wicker Man och har inte ens hittat hem. Fy fan vad pinsamt uselt och o-roligt. Death at a Funeral är en nyinspelning av en brittisk rulle med samma namn från 2007. Hoppas den är bättre men jag vågar inte ens se skiten efter att ha sett den här stinkbomben. En riktig begravning är fan nästan roligare. Jag skojar inte ens.

/Vrångmannen

Salt

@@

By the book, superstandard, mall 1A actionthriller med Angelina Jolie som Evelyn Salt. Hon jobbar för CIA och blir en dag anklagad för att vara en rysk spion. Är hon det? Är hon det inte? WHOOOOOOOOOOOOO!!! Jakten kan börja hörni! WHOOOOOOOOOO!!! Angelina är bra och jag köper henne i såna här roller för jag tror på riktigt att hon kan spöa de flesta jag känner PÅ RIKTIGT! Det är väl fartfullt tror jag med några påkostade sekvenser a'la Bournerullarna och vi vet vem skurken är (åtminstone en av dem) efter cirpa (jo, jag skrev cirpa!) 10 minuter. Vi har sett detta 167 gånger och jag blir så blasé när jag tittar och jag bryr mig inte om alla dataexplosioner och dam-dam-dam-dammusiken. Alla skriker i walkie-talkies, pekar och kör mot rött. Kameran havvar och viftar och Angelina putar sött med läppen och fäller en tår innan hon sliter av någon huvudet med en sminkspegel (bakom nån vägg för det här är ju som vanligt även för kidsen för vi måste ju tjäna ÄNNU MER PENGAR!). Vad är det här, vad ääääääääär det här?!! Regissören Phillip Noyce är Hollywoods Harald Hamrell och har gjort en och en halv ok film i hela sin karriär men han är tydligen stabil och billig och gör som pamparna och stjärnorna säger uuuuuuuuuh "I reeeeaaaaally love working with Phillip cause he reeeeeeaaaaally listens and understands the complexity of the whole..." ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅH!!! Håll käften Jolie!!! Men *suck* den e väl ok typ. Knappt.

/Vrångmannen

Splice

@@@
Med tanke på att den här filmen handlar om kloning och klyvning av celler så blir det lite skojigt att skriva om filmen för den är kluven mitt itu. Regissören Vincenzo Natali som gav oss schyssta sci-fideckaren Cube och lite underskattade Brainstorm (aka Cypher) berättar här en historia om vad som kan hända när ett ungt briljant forskarpar (Adrian Brody och Sarah Polley) leker gud och skapar en helt ny varelse. Splice är en mix av drama, thriller och sci-fi med lite lagom med humor i kanten. Första halvan av rullen är spännande, välgjord i bra tempo. Andra halvan blir dessvärre mer larvig och otrolig (i det redan otroliga). Det finns nästan inget värre i en vrång tittares ögon än när en film börjar skitbra och sen plötsligt vänder till ett stort "Jaha..". Jag ger ändå Splice en trea pga att den är tillräckligt påhittig och annorlunda, även om jag tappade intresset efter en timme pga de vägar storyn tog. Det som kunde ha blivit stort blev bara kluvet.
/Vrångmannen

Cemetery Junction

@@@-
Ricky "David Brent" Gervais och Stephen Merchant, männen bakom sköna brittiska serierna The Office och Extras, har här gett sig på sin långfilmsdebut (de delar manus och regititel). Cemetery Junction utspelar sig i England 1973 och kretsar kring tre polare som drömmer sig bort från den nergångna och sömniga lilla staden Reading. Schysst musik ("How can you listen to that queer music? Put on some Elton John"), överlag bra skådespelare, en del rätt roliga scener och tidsandan väl fångad. Filmen är marknadsförd som en komedi men känns mer som en dramakomedi där allvaret faller pladask. Det är inget fel på det här men samtidigt finns det inget som engagerar eller intresserar den här Vrångmannen märkbart heller. Gervais/Merchant kanske ska hålla sig till TV-formatet där i allafall jag tycker de är roliga i 25 minuter åt gången.
/Vrångmannen

The Actor's: Steve Martin

The Jerk (Supernollan) (1979)
@@@
Navin Johnson (en ung Steve Martin som alltför många gånger är påfallande lik en ung Harrison Ford) är en vit grabb som blivit adopterad som bebis av en fattig, svart sydstatsfamilj. Han tror i sitt hjärta att även han är svart tills han en dag får höra sanningen av mamma och pappa när de anser att han är stor nog. Navin är inte skarpaste kniven i lådan men ger sig genast ut i världen på jakt efter äventyr och rikedom. Efter mycket om och men blir han faktiskt miljonär men blir sedan stämd på vartenda dollar han håvat in.
Martin är perfekt i rollen som snäll, glad och positiv samtidigt som han har noll hästar i hagen och får briljera med oneliner efter oneliner filmen igenom. I verkliga livet hade hans karaktär blivit mördad femtio meter från dörren för att han är så aningslös, i filmens (och sagornas värld) blir han bara rikare och rikare just för att han är så oskyldig och glad. Filmen var en stor hit 1979 och det är lätt att förstå varför. Dock har den åldrats en del och tempot är lite segt på sina ställen även om de stora garven levereras med jämna mellanrum.
/Surskägget

Döda Män Klär Inte I Rutigt (1982)
@@@
Steve Martin återförenas med regissör Carl Reiner (The Jerk) och lyckas skapa den roligaste film noiren du sett. Genom att klippa in riktiga scener från många 40/50-talsklassiker som The Killers, Double Indemnity, The Big Sleep, Suspicion och Notorious lyckas man få Steve Martins deckare Rigby Reardon att "spela" mot Humphrey Bogart, Bette Davis, Cary Grant, Ingrid Bergman, Burt Lancaster och Lana Turner för att nämna några. Naturligtvis passade man på att skriva repliker som är helt idiotiska när man klipper ihop det med originalreplikerna och därmed är skrattfesten given. Reiner har dessutom väldigt snyggt kopierat sina bakgrunder, statister och ljussättning för att matcha filmerna man klipper in. I slutänden blir det dock lite för mycket av det goda och en del replikutbyten känns lite väl påklistrade och frampressade. Men en jäkligt kul idé som jag gärna skulle se nån göra idag igen när modern teknik kan klippa in dagens skådis på ett helt annat sätt mot gårdagens än man hade möjlighet att göra här.
/Surskägget

The Man With Two Brains (Dr Hfuhruhurrs Dilemma) (1983)
@@@@
HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA! Jag orkar inte. Vem kom på det här?!?! HAHAHAHAHAHAHAHA! Katleen Turner är ondsint fruntimmer på jakt efter mäns pengar. Martin är hjärnkirurgen doktor Hfuhruhurr som hamnar i klorna på Turner. De hamnar i Wien på semester där 1) Hissmördaren (HAHAHAHAHAHA!) härjar och 2) Hfuhruhurr blir kär i en talande hjärna som sitter i en laboratorieburk (HAHAHAHAHAHA!). Självklart är det Carl Reiner som står bakom regispakarna och här lyckas han verkligen kräma ut det bästa och mesta möjliga av Steve Martins lätt förvirrade ansiktsuttryck och oneliners. Den bästa Martinfilmen förutom Raka Spåret Till Chicago.
/Surskägget

The Lonely Guy (Ensam är Pest) (1984)
@@
Betyget är både korrekt och fel när det gäller den här filmen. Det är korrekt för att som helhet är rullen okej och inte mer. Det är inkorrekt för att det finns så många lysande skämt i rullen att man skrattar så man kiknar. Tyvärr är det lite väl mycket sketchvarning över rullen där man alldeles för ofta hoppar till en scen som inte riktigt har nåt med handlingen att göra bara för att kunna leverera ett par skämt (av nån anledning påminner rullen om humortidningen MAD om nån kommer ihåg den). Martin blir ungkarl i början av filmen och stöter ihop med Charles Grodin som är heeeeeeeeeelt slut hahahaha och också ungkarl. Resten av filmen handlar om hur svårt det är att vara ungkarl New York i början av 80-talet. Filmen blir därmed även lite daterad och den har helt klart inte hängt med tidens tand. Med det sagt finns det som sagt många lysande små scener här och där, och bara det gör filmen värd att se.
/Surskägget

The Three Amigos! (1986)
@@@
Chevy Chase, Martin Short och självklart Steve Martin är den gladaste trio du nånsin sett på film. De är också samtidigt den mest idiotiska trio du nånsin sett på film. Steve Martins favoritkaraktär, den glada idioten, som han återkommer till gång på gång får denna gång två lika glada idioter som sällskap. Mängder med oneliners och busighet räcker tyvärr inte hela vägen. Filmen känns lite som en serie sketcher utan egentlig röd tråd och många scener är rena transportsträckor. Skulle dessutom vilja hävda att filmens roligaste snubbe inte är Steve Martin utan Chevy Chase som har några fantastiska scener hahahahaha! Självklart är det för mycket komisk talang iblandad för att detta ska bli annat än bra. Samtidigt borde detta vara dubbelt så bra just på grund av all talang.
/Surskägget
Se Vrångmannens och PTB's recensioner här.

Little Shop of Horrors (1986)
@@
Rick Moranis upptäcker en ny planta...som älskar människoblod! Musikalversionen av gamla Cormanklassikern från 60-talet. Mycket humor, ännu mer musik och så Steve Martin som tandläkaren. Okej, Martins roll är liten men han stjäl mycket av filmen. Har aldrig bestämt mig för om den här rullen är så b så den är bra eller så b så den är dålig. Betyget blir okej den här gången, men ska fan se om den snart och då kanske det blir mästerverk. Vem vet?
/Surskägget

Roxanne (1987)
@@
Steve Martin gör Cyrano de Bergerac i USA i nutid och spelar här brandman med stor snok och dille på dikter. Följer väl originalet hyfsat troget med ett par oneliners och slapstickstunder mitt i allt diktande och kärlekstrånande. Inget att skriva längre strofer om.
/Surskägget

Planes, Trains & Automobiles (Raka Spåret Till Chicago) (1987)
Läs min hyllning här.
/Surskägget

Dirty Rotten Scoundrels (Riviernas Guldgossar) (1988)
@@@
Steve Martin paras ihop med Michael Caine och resultatet blir faktiskt riktigt bra. De är två sol-och-vårare som tävlar mot varandra om vem som kan svindla till sig mest stålars för minst ansträngning. Som titeln antyder håller de till på Rivieran och svindlar rika tanter på allt de äger och har. Två riktiga svin som beter sig charmerande när de ha nåt att vinna på det och som är allra svinigast mot varandra. Hahahahaha.
/Surskägget

Parenthood (1989)
@@
Keanu Reeves är pappa till Steve Martins barnbarn. Nånstans under den meningen slutade jag bry mig.
/Surskägget

My Blue Heaven (Hur jag lärde en F.B.I.-agent att dansa Marengo) (1990)
@
Nej, det här är fan inte okej.
/Surskägget

L.A. Story (1991)
@@@
Steve Martin skämtar mycket om ytligheten i Los Angeles. Ibland är det spot on, ibland känns det lite krystat. Ett kärleksdrama där den stora kärleken egentligen är den till LA. Och på typiskt Steve Martinmanér får vi en talande reklamskylt. Ja, filmen är så knäpp! Sarah Jessica Parker är med i biroll långt innan Sex & the City för alltid förstörde hennes karriär.
/Surskägget

Father of the Bride (1991)
@
Superduperstandardfamiljekomedi. Mall 1A. Gääääääääääääsp. Nä du Martin. Här vinner du inga stilpoäng. Sluta väx upp och börja spela stressade pappor hela tiden. Naturligtvis gick den hem bland gemene man och därför fick man stå ut med en uppföljare ett par år senare. Den har jag dock undvikit hårdare än Vrångmannens gamla strumpor.
/Surskägget

Grand Canyon (1992)
@@@
Ensemblefilm från Lawrence Kasdan med Kevin Kline, Danny Glover, Steve Martin dårå, Mary-Louise Parker och Mary McDonnell där samtliga karaktärers liv vävs ihop. Typ Short Cuts helt enkelt. Scenen där Martin blir skjuten för att han vill lämna över sin klocka till tjuven som bara vill ha bilnycklarna sticker ut. Ingen komedi här inte.
/Surskägget

Housesitter (1992)
@@
Goldie Hawn ockuperar Martins nyinköpta hus och vägrar flytta på sig. Inför grannar och omgivning låtsas hon vara hans fru. Martin är för stressad och nervös för att han ska kunna göra nåt åt saken. Och självklart uppstår lite kärlek till sist. Lite av en tillbakagång till Martins gamla klassiska komedier mitt i vad som var hans "Oscarsperiod" (se Grand Canyon, Leap of Faith). En okej rulle som kör lite för många skämt vi sett förr, men som lever på Hawns charm och Martins stress.
/Surskägget

Leap of Faith (1992)
@@@
Den här rullen brukar bli rätt bespottad vilket är synd. Visst, det är ingen Oscarsvinnare (fast Martin hoppades nog innerst inne på en nominering för den här rollen) men absolut en bra rulle där Martin spelar "präst" som lever på att blåsa folk på pengar när han rullar från stad till stad med sitt cirkusliknande tält och sina skickligt utförda "mirakel". En dag går en av lastbilarna sönder och Martin och kompani fastnar i byhåla där Martin genast försöka lura av alla ortsborna på så mycket pengar som möjligt. Frågan är om snuten kommer komma på honom eller om han hinner få lastbilen lagad innan det är för sent? Lite allvarligare än vanligt, men en stor drift med alla amerikanska tevepräster och en stor spark i röven på dem. Bara det gör ju filmen bra.
/Surskägget

Sen följde ett par usla filmer (Father of the Bride II, Sgt Bilko) och filmer jag inte sett (Mixed Nuts, The Spanish Prisoner) samt ännu en med Goldie Hawn (The Out-of-Towners) som ingen är värd att nämna här. Sedan fick vi Steve Martins hittills sista riktigt bra film.

Bowfinger (Knubbigt Regn) (1999)
@@@@
Hahahahahahahahaha! Just när man trodde att både Steve Martin och Eddie Murphy enbart skyfflade pengar med jättespade från familjefilmerna rakt ner i en skottkärra som de skrattandes släpade till banken parade de ihop sig och släppte Bowfinger (som i Sverige fick bland de sämsta svenska titlarna sedan I Bleka Dödens Minut). Martin är en regissör som det aldrig riktigt gått bra för, Eddie Murphy stenrik komiker som en gång var roligast i världen och nu mest gör halvdana familjekomedier (hmmmm...). Men eftersom att Murphy aldrig nöjer sig med en roll i en film numera spelar han även sin mindre intelligenta brorsa som får rollen som sin berömda brorsa i regissörens senaste film. Samtidigt smyfilmar man den riktiga stjärnan och klipper ihop med filmens handling. HAHAHAHAHHAHA! Mycket filmskämt och Hollywood blir både sparkat på och kärleksfullt hyllat. Murphy är fantastisk som sin okände bror och Martin är otrolig som regissören som skiter i allt förutom att få filmen gjord. Tror den floppade hårt i Sverige men det beror nog mest på den knäppa titeln. Får du chans att köpa eller hyra den här så gör det!
/Surskägget

Efter Bowfinger har Martin i princip bara varit inblandad i skit och att smälla upp en massa ettor här tjänar vare sig ni eller vi på.

Cop Out

@@@
Låt mig först bara säga att Cop Out egentligen inte är en "bra" film. Den känns bitvis slarvigt genomförd med ett konstigt tempo samt att storyn är ett halvt snäpp över en sketchstapel. Med detta sagt så gillar jag ändå rullen. Första filmen Kevin Smith regisserar där han själv inte står som manusförfattare (man får ändå känslan av att han petat en hel del i dialogen och tur är väl det). Bruce Willis och Tracy Morgan är supersnutarna som löser fallen. När Willis dotter ska gifta sig och notan går på 400 papp så beslutar han sig för att sälja sin enda värdefulla ögonsten, ett gammalt baseballkort. På väg till säljstället blir han rånad och sen är jakten i full gång. Cop Out är en hyllning till 80-talets actionkomedier a'la Snuten i Hollywood där allt är lite busigt och lite våldsamt till sjuka men medryckande syntslingor (här har man tagit in gamla Harold Faltermeyer för att få rätta känslan och det blir så jävla fel så det blir bra hahaha!) samt ett schysst soundtrack. Bruce Willis går omkring och småler ungefär som om han är på semester ("Die Hard? Never seen that movie..." HAHAHA!) och Tracy "30 Rock" Morgan pendlar mellan skitkul och jobbig men får också de flesta one-liners och gags. Många roliga biroller, en galen mexikansk skurk (som avrättar så många av sina anställda tuffingar när de gjort honom besviken att han knappt har några kvar!) och Seann William Scott (Stifler i American Pierullarna) är hysteriskt kul som inbrottstjuven som lämnar en bajskorv som sin signatur (HAHAHA!). Det här är så jävla dumt men samtidigt så kan man inte låta bli att garva och bli larvigt underhållen, speciellt om man gillar sin meta och kiss och bajshumor (Vrångmannen does, natch!). Filmen gick sådär på bio i USA men har sålt galet på DVD. En helt vanlig dag för Kevin Smith med andra ord. Filmen hade först titeln "A Couple of Dicks" vilket ÄR roligare men ändrades tyvärr. Jävla jänkare...
/Vrångmannen

Chris Farley x 3

Tommy Boy
@@@@

Efter fantastiska småroller och cameos i Waynes' World 1+2, Airheads, Coneheads och Billy Madison fick Chris Farleys sin första huvudroll och vilken huvudroll det är! Mer eller mindre specialskriven åt honom och radarpartnern David Spade visar denna rulle prov på vilken potential den här killen hade och hur långt han kunnat gå om han 1) inte dött av överdos och 2) tagit bättre beslut i karriären än Almost Heroes. Farley var larger than life på alla sätt och vis. Mycket av humorn handlade om att skrika på det mest komiska vis du kan tänka dig och sedan ramla och slå sönder ett bord, men Farley hade naturligtvis oändligt mycket mer att ge än så. Tommy Boy ger prov på hela hans repertoar. Visst har vi skrik-och-ramla-ut-genom-ett-fönster-killen, men vi får även den blyge pojkvännen, den alltid positive vännen, den lite lätt fumliga och halvdumme snubben och kärleksfulle sonen som Farley gjorde så lysande. Spades bittra, ironiska humor har aldrig funkat bättre än här där han kan bolla den mot Farleys fysiska galenskap och det är lätt att förstå att Spades karriär dog i samma ögonblick som Farley. Tommy Boy är ett måste för humorfans, annars har man fan ingen humor.

/Surskägget

Black Sheep

@@

En repris av succén Tommy Boy. Filmbolaget ville göra den, alla andra inblandade (framförallt Farley och Spade) ville det inte men blev tvingade p g a diverse klantiga kontrakt som skrivits en gång i tiden. Storyn är i princip densamma som i Tommy Boy och Spades karaktär får återigen ta hand om Farleys karaktär som är snäll men lite för klantig för sitt och alla andras bästa. Ett par riktigt bra skämt, många mellansträckor och hade det inte varit för Farley/Spade hade ingen kommit ihåg den alls. Men Farleys karisma räcker långt även med crap och Spades får bjussa på ett par patenterade oneliners. Mer än så blir det aldrig.

/Surskägget

The Chris Farley Show (bok)

@@@@

För första gången recenserar vi en bok här på Filmbloggen. Men boken om Chris Farley är väldigt bra och bör läsas av alla och envar som har minsta intresse av komedi. Man låter Farleys liv berättas genom hans vänner som alla får säga sitt och hur saker och ting artade sig från hans tidiga ungdomsliv till SNL-tiden till knarket till hans död. Folk som Adam Sandler, Chris Rock, Norm MacDonald, Tom Arnold, David Spade, Tim Meadows, Alec Baldwin och Lorne Michaels pratar alla om hur de försökte hantera Farleys alltmer eskalerande drogproblem och hur de försökte hjälpa honom. Boken ger en djup inblick i hur han var som person, både positivt och negativt finns med och slutkapitlena kring hans död bör ge alla som super för mycket en redig tankeställare förhoppningsvis utan att för den skull vara fylld med ett enda pekfinger. Köp den nu och ta del av Chris Farleys magi.

/Surskägget

Inception

@@@@

Christopher Nolan (Memento, Insomnia, The Prestige, Batman Begins, The Dark Knight) börjar sakta men säkert krypa högt upp på min favoritregissörslista. Han överraskar ständigt och vågar utmana Hollywoodklichén och samtidigt underhålla både lågmält och pompöst. Inception är inget undantag. Jag gick långa omvägar för att slippa läsa eller höra något om den här filmen då jag tidigt förstod att nöjet skulle förstöras om man visste bara ett uns för mycket. Jag vill alltså inte tjalla något här. Jag gillade Inception som fan. Thriller, action, drama, humor, sci-fi. Leonardo Di Caprio spelar huvudrollen tätt följd av en skön ensemble (bl.a Ellen "Juno" Page, Joseph Gordon-Levitt och Marion Cotillard). En stor, spännande och skruvad rulle. Mer än så kan/vill jag inte säga. Jo en sak till. Det var butlern som mördade Överste Senap. Hahahaha! SE DEN HÄR!

/Vrångmannen

Dickie Roberts: Former Child Star

@
Jag gillar i huvudsak komikern David Spade, i synnerhet under Saturday Night livetiden och när han var parhäst med Chris Farley samt i några sköna biroller. Här har han huvudrollen som Dickie Roberts, en förlegad skådis som hade sina gyllene glansdagar på dumburken som barn. Dickie betalar en familj för att få återuppleva barndomen då hans egen uppväxt var allt annat än perfekt och tror på så sätt att han sedan skall göra comeback som stjärna. Det är faktiskt dummare än det låter och även om Spade har ett par roliga scener så är slutresultatet katastrof. 98 minuter och två garv. Fy fan. Vart är min hammare.
/Vrångmannen

The Comebacks

@
"From the producers of Wedding Crashers" står det på omslaget av dvdn och annars rätt skojige David Koechner (burduse sportjournalisten Champ Kind i Anchorman) har här huvudrollen i denna sportkomedi om en coach som är så dålig så allt han tar i blir till skit oavsett i vilken sport eller vilket lag han än tränar. Han måste ha tafsat friskt på den här filmen för detta är fruktansvärt. 107 minuter och inte ett enda garv, bara suckar och ilska. Som extramaterial hittar man bland annat en "Million Dollar Booty featurette". Fy fan. Vart är min hammare?
/Vrångmannen

Percy Jackson & the Olympians: The Lightning Thief

@@@

Och vinnare av årets längsta titel går till....Seriöst, varför en så lång titel? The Lightning Thief hade räckt gott och väl. Nåja. Först och främst vill jag börja med att säga att ja, detta är årets klichéfest utan några som helst överraskningar i vare sig story eller karaktärer (vet du inte vem tjuven av Zeus berömda blixt är efter ca 30 min in i filmen så är du antingen 10 år gammal eller så har du aldrig sett en film förr). Jag har med andra ord sett det ungefär en miljard gånger förr. Ändå kan jag inte låta bli att vara underhållen hela vägen. Jag vet. Det är skitdumt. Skulle jag mot förmodan nån dag se om filmen kommer betyget med all förmodan halka ner ett snäpp. Men eftersom att jag tydligen var på exakt rätt humör när jag såg den satt jag och småmös hela filmen igenom och drömde mig bort till fantasins värld. Percy Jackson är tonåringen som en dag upptäcker att han är Poseidons son och därmed halvgud. Poseidons brorsa Zeus tror att Percy snott hans blixt, ett vapen tredje brorsan Hades vill komma åt för att äntligen få kontroll över Olympen och slippa härska i underjorden. Hades tar därför Percys mänskliga mamma som fånge och lovar henne tillbaka i utbyte mot blixten som lille Percy dessvärre inte har. Låt jakten börja! Som sagt, allt är gjort enligt formulär 1A (regissör är Chris Columbus för tusan!) meeeeeen jag kan inte låta bli att gilla det ändå. Nog så.

/Surskägget

The Directors: Kevin Smith

Surskägget skrev tidigare att det var konstigt att vi inte recenserat fler filmer av Kevin Smith här på bloggen. Så sant så sant. Mannen skrev ju en liten indiepärla som debut 1994 och drog ihop ett gäng kompisar till inspelningen för att gå hela vägen till Cannes and beyond. Därifrån har det bara gått uppåt även om det ibland kanske sluttat lite väl mycket. New Jerseyfödde Kevin Smiths filmer har sällan blivit stora succéer men eftersom hans budget alltid varit slim så har han oftast givit filmbolagen pengarna tillbaka och mer därtill (precis som Woody Allen) och har således fått fortsätta att göra sina dialogdrivna ensemblekomedier med eller utan pruttslapstick och svordomar (så mormor tappar löständerna innan hon svimmar!), oftast med. Hans filmer säljer exceptionellt bra på DVD och han är väldigt trogen sina fans och engagerar sig i sitt eget lilla universum View Askew på nätet där han ofta svarar på frågor och skapar debatt. En hyfsat jordnära kille för att ändå vara så framgångsrik och i år fyllda 40. Vi tittar lite närmare på hans mest "kända" rullar.

Clerks (1994)
@@@+
Smiths svartvita debutfilm kretsar kring snabbköpet "The Quick Stop" där uttråkade ungdomarna Dante och Randal jobbar (Randal i videobutiken vägg i vägg). Utanför hänger Jay & Silent Bob (Jason Mewes och Kevin Smith själv som Silent Bob), säljer maja och pratar skit, rättare sagt Jay pratar skit och Silent Bob röker och nickar. Folk och flickvänner kommer och går under dagen, pratar ytterst välskrivet och skojigt skit och en hel del roliga händelser inträffar runt den lilla butiken. Inte svårt att förstå att filmen blivit kult och hittat sin publik. Den visar också att Smith har en definitiv talang för dialog och humor. Clerks är en liten, amatörmässig film där man ändå vänt på vartenda öre, varit påhittig och trots svajiga skådespelare haft en vision och ett bra manus. Jay & Silent Bob skulle senare komma att bli ikoner i Kevin Smiths värld och få en egen stor skara fans världen över.
/Vrångmannen

@@@@@
Det är få filmer jag sett om direkt efter att jag sett den första gången. När man direkt satt på filmen igen när eftertexterna rullat klart. Hajen. Blues Brothers. Zack & Miri Make A Porno. Och Clerks. Såg den faktiskt tre gånger på raken, vilket jag tror är rekord. Detta är inget mindre än ett goddamn jävla mästerverk helt enkelt. Med en budget bestående av luft, skådisar som är polare och inspelning nattetid då affären Quick Stop (där Smith jobbade på dagarna) var stängd skulle detta lätt kunnat blivit ännu en amatörmässig film som ingen förutom de närmast sörjande brydde sig om. Istället lyser Smiths geni igenom direkt och man dras snabbt in i de fantastiska karaktärernas värld. Visst slängde Miramax in en fet bunt stålars och fixade till både ljud och bild i efterhand när de köpte filmen från Smith, men Clerks är ändå ett bevis för att man kan skapa mycket med väldigt lite om man bara har ett jävligt bra manus att jobba utifrån.
/Surskägget

Mallrats (1995)
@@@-
Lite mer pengar. Jay & Silent Bob är tillbaka. Filmen utspelar sig på ett köpcenter och Jason Lee (My Name is Earl samt många rullar) gör här debut. Vi ser också en riktigt ung Ben Affleck som "skurken". Kidsen pratar skit, har hyss för sig och hänger i ett köpcenter. Busigt och underhållande men precis som Kevin Smith själv erkänner så hade den blivit bättre om Smith hade gjort den idag.
/Vrångmannen

@@@@
Utöver Jason Lee gör även Ethan Suplee (brorsan i My Name Is Earl) debut i denna vilket är roligt eftersom att de jobbar ihop än idag. Ungefär som Vrångmannen skriver ovan handlar detta mest om ungdomar som hänger. Men det är inte bara mycket snack och lite verkstad. Det pågår två kärlekshistorier parallellt och Jay & Silent Bob har för sig både det ena och andra stuntet så det blir lite fart och fläkt. Och när Stan Lee (skapare av Spindelmannen, X-men, Hulken, Fantastiska Fyran) glider förbi och ger kärlekstips är lyckan total.
/Surskägget

Chasing Amy (1997)
@@
Kevins försök till kärleksdramakomedi där Ben Affleck blir kär i en lesbisk tjej är inget vidare i den här Vrångmannens tycke. Den lyckas varken vara rolig, romantisk eller dramatisk. Chasing Amy har sina stunder men som helhet är den ganska tråkig och seg trots välskriven dialog och bra skådisar (ja, t.o.m Affleck hahaha!).
/Vrångmannen

@@@
Smiths sämsta och då är den ändå bra! Säger en hel del om den här mannens historik. Lite seg på sina håll, men ändå underhållande större delen av tiden. Lite för allvarlig för att vara Smith och Jay & Silent Bob är med på tok för lite. Men absolut sevärd och inte dålig på nåt sätt.
/Surskägget

Dogma (1999)
@@@@-
Två änglar (Ben Affleck och Matt Damon) som blivit utkastade ur himlen och lever på jorden hittar ett kryphål i skriften och börjar en resa för att komma tillbaka in i himlen. Stor religionsfars med bl.a Chris Rock, Salma Hayek, Alan Rickman, George Carlin samt Alanis Morissette som gud (hahaha!). Jay & Silent Bob dyker som vanligt upp och ger sig in i galenskapen. Det här är riktigt skruvat, underhållande och annorlunda. En grymt rolig film som blev väldigt kontroversiell och Kevin Smith fick ta otroligt mycket skit från Katolska kyrkan. Suck. Det är ju bara humor.
/Vrångmannen

@@@@
Kevin Smiths jag-gör-upp-med-katolska-kyrkan-film är stundtals hysteriskt rolig och stundtals inbegripen i religiöst allvar. Men när det det slängs för mycket Bibelcitat i dialogen kompenserar Smith med ett bajsmonster i plast. Affleck och Damon är grymma som radarpar (ja det märks att de är gamla polare) och jag älskar hur de efter halva filmen cirka byter inställning till världen och Damon går från galen massmördarängel till timid och tvärtom för Afflecks del. En av Smiths smartaste filmer faktiskt med en hel del budskap dolt i alla galenskap.
/Surskägget

Jay & Silent Bob Strikes Back (2001)
@@@@
Hahaha! Precis vad titeln antyder. Jay & Silent Bob har här huvudrollerna i sin egna film. De får reda på att någon i Hollywood gör en film baserade på superhjältar (Bluntman & Chronic) baserade på en serietidning som är baserade på Jay & Silent Bob och de drar iväg på en road trip till Tinseltown 'cause they needs to gets paid hahahaha! Det händer 4000 sköna grejer i den här filmen och den är smockfull av metahumor, cameos och referenser till Kevin Smiths tidigare verk och karaktärer. Kan vara lite svårt att hänga med om man inte sett något mannen gjort tidigare. Vi andra garvar så vi ramlar ur soffa, Will Ferrell som Viltvårdssheriff HAHAHAAHAHAHAHAA! Guld.
/Vrångmannen

@@@@@
Federal Wildlife Marshal Willenholly! HAHAHAHAHAHAHAHA! Good Will Hunting 2: Hunting Season! HAHAHAHAHAHAHAHA! Sötaste Shannon Elizabeth! Sötaste Ali Larter (som släpper en fis!!!)! Sötaste Eliza Dushku! Scooby-Doobilen! Chris Rock som argaste regissören nånsin! HAHAHAHAHAHAHAHAHA! MARK FUCKIN' HAMILL!!!! Carrie Fisher som nunna! HAHAHAHAHA! Gotta give head to get ahead! HAHAHAHAHAHAHA! You wouldn't last a day on the creek pie fucker! HAHAHAHAHAHAHAHAHA!
/Surskägget

Jersey Girl (2004)
@@
Dramakomedi om ensamstående pappan Ben Affleck som dras mellan sin lilla dotter och sin svajiga karriär som är på väg på fötter. Nä. T.o.m Kevin Smith ber om ursäkt för den här lite för ofta. Smörigt och puttinuttigt värre. Liv Tyler som kärleksintresse är söt men får ingen plats att skina. Nä Skägget. Nä. Blä.
/Vrångmannen

@@@@
Smith ber om ursäkt för den med ett fånigt leende på läpparna samtidigt för han skämtar att han inte gillar den. Det han möjligtvis inte gillar är att han tog med J-Lo i en biroll (vilket ledde till att alla trodde det var en ny Gigli) och att den inte gjorde mer box office (vilket den borde ha gjort). Smith har tonat ner de allra värsta kiss- och bajsskämten och väljer en lite seriösare inramning om en mammas/frus plötsliga död och effekten det har på den lilla familjen. Affleck är klockren i rollen (skrevs för honom), lilla flickan som spelar dottern är jättesöt och Liv Tyler perfekt som nya kärleken (vem skulle inte bli kär i henne så som hennes roll är skriven och så som hon spelar den). Traditionell romcom men ändå inte, och det är "ändå inte" biten jag älskar. George Carlin som Afflecks pappa är dessutom bara han värd betyget. Och måste jag ens nämna att dialogen är fantastisk? Nä, trodde väl inte det.
/Surskägget

Clerks 2 (2006)
@@@@
Större. Snyggare. Roligare. Bättre. Karaktärerna från ettan är tillbaka, lite äldre men inte så mycket visare. Den gamla butiken Quick Stop brinner ner till grunden och Dante och Randal börjar i stället jobba på hamburgerbaren Mooby's. Dante ska gifta sig men går i ångertankar och alla är heeeeeelt slut. Det här är filmen som Kevin Smith ville göra 1994 men hade varken pengarna eller erfarenheten. Nu har han det och det här är HUR KUL SOM HELST! Snootch!
/Vrångmannen

@@@@
Mängder med oneliners och diskussioner om Star Wars, Sagan Om Ringen, pussy trolls, ass to mouth, åsneknullare och en kärlekshistoria inbakad i alla galenskap. De flesta av Smiths skådisar han brukar jobba med poppar in för både små och stora cameos (Affleck har en replik typ men vilken replik det är!) och alla är som Vrångmannen skriver heeeeeeeelt slut. Rosario Dawson är dessutom som vanligt sexigast och ändå helt jordnära. Hur fan gör hon?!
/Surskägget

Zack & Miri Make a Porno (2008)
@@@@
Läs Surskäggets genomgående recension här.
/Vrångmannen

Shrek Forever After

@@@@

Jag gillar verkligen Shrek (@@@@) och Shrek 2 (@@@@). Däremot minns jag på riktigt inte en enda grej ur Shrek 3 (@@?). Vill minnas att jag såg den, ryckte lite på axlarna och undrade vad fan som hänt. Den var inte superusel, men absolut inte bra heller. Och definitivt inte ihågvärd (jo det är ett ord, det blev det nu) tydligen. Därför var jag lite tveksam till den fjärde installationen om vårt käre gröne träsktroll. Men vilken uppryckning! Den har precis rätt charm, skön story, perfekt humor för både vuxna och barn, mängder med flörtar med gamla sagor och en lagom dos moralkaka precis som både ettan och tvåan. Det här är helt enkelt den film de borde gjort som nummer tre och plöjt ner trean i en avfallskvarn. I min värld är detta från och med nu och för all tid framöver den film som jag kommer räkna som tredje delen i serien. Snabb genomdragning av storyn då. Shrek börjar ruttna på familjelivet och gör en deal med Rumplestiltskin som snabbt visar sig vara till Rumplestiltskins fördel och Shreks nackdel. Så till den grad att Shrek har en dag på sig att återvinna Fionas kärlek annars kommer Shrek aldrig att ha fötts medan Rumplestiltskin kommer härska oinskränkt över kungariket Far and Away. Detta bäddar för ett krig mellan häxor och träsktroll. Låt äventyret börja!

/Surskägget

Funny People

@@@

En av mina favoritkomiker genom tiderna, Adam Sandler, spelar en superkänd komiker som precis får reda på att han har en sällsynt variant av blodcancer och att hans chanser att överleva är rätt minimala. Han inser att han inte har några riktigt nära vänner, och den kvinna som nästan blev hans fru (spelad av Leslie Mann) en gång i tiden lever nu ihop med en annan man (spelad av Eric Bana). För att råda bot på sin misär ger han sig en kväll ut på stand-upklubb men upptäcker att hans material är för dåligt. Istället upptäcker han en ny, kämpande komiker (Seth Rogen) och anställer honom att skriva material för en sorts stand-upcomeback. Det dröjer naturligtvis inte länge innan vänskap uppstår, Rogen får Sandler på fötter och Sandler börjar ta tag i sitt återstående liv. Regissör Judd Apatow har rattat/proddat många av de senaste årens supersuccéer som 40 Year Old Virgin och Knocked Up. Men till skillnad från de nyss nämnda filmerna verkar Apatow vilja för mycket med den här. Det blir liksom tre filmer i en (pruttkomedi, cancerdrama och kärleksdrama) och han borde ha ansträngt sig mer på manusstadiet att koncentrera materialet till en inriktning. Nu blir det lite splittrat och därmed också inte riktigt så bra som det har potential att vara. Sandler och Rogen är dock klockrena som radarpar och jag skulle absolut inte ha nåt emot att se mer av dem tillsammans i kommande filmer.

Vrångmannen tyckte väl ungefär typ likadant.

/Surskägget

An Evening With Kevin Smith 1-3

An Evening With Kevin Smith

@@@

An Evening With Kevin Smith 2: Evening Harder

@@@

Sold Out: A Threevening With Kevin Smith

@@@

Har man följt den här bloggen mer än två minuter vet man förmodligen att jag älskar Kevin Smiths filmer. Från Clerks till Zack & Miri Make A Porno, snubben har inte gjort en dålig film (och alla ni som sitter och hatar Jersey Girl kan dra åt helvete för ni fattar inte vad ni missar) (lägg också märke till att jag menar filmer Smith både skrivit och regisserat, hans senaste rulle Cop Out som han inte skrivit utan enbart regisserat faller alltså inte in bland det jag snackar om här) (märkligt också att vi inte recenserat nån annan av hans rullar än sistnämnda Zack & Miri här på bloggen...).

Kungen av "dialogdriven indiekomedi" som jag kallat honom en gång tidigare har under flera års tid rest runt på amerikanska colleges och deltagit i fråga/svaruppträdanden. Detta har visat sig vara så populärt att han numer reser runt i hela världen och har släppt tre låååånga filmer från dessa framträdanden som är en sorts blandning av fråga/svar och ren stand-up.

Första filmen är hopklippt med det bästa av det mesta från flertalat olika skolor i USA. Andra filmen är uppdelad i två delar där del ett är hela showen från Toronto, och del två är hela showen från London. Och tredje filmen är inspelad helt och hållet i hans gamla hemstad i New Jersey. Även om jag förstår idén med att bara ha de bästa frågorna/svaren ihopklippta från olika framträdanden som i första filmen känns det mer genuint och intressant med bara en show rakt upp och ner (och då är faktiskt även den redigerad litegrann) som i tredje filmen.

Är man inte ett Kevin Smithfan orkar man nog inte ta sig igenom de drygt fyra timmar varje film snittar, men det finns absoluta höjdpunkter även för den som är helt ointresserad av herr Smith. Han berättar ingående om sitt samarbete med Prince t ex och där får man en hel del inblick i den mystiske artistens liv. Smith berättar även om sitt inhopp som skådis i Live Free Die Hard och det är en verkligen intressant historia om hur det går till behind the scenes på en jätteinspelning som Die Hard ändå är.

Men mycket handlar om hans egna filmer förstås, de manus han skrivit som hamnat i skrivbordslådan, hans manus till diverse serietidningar och de skådisar han valt att jobba ihop med, främst då vapendragaren Jason Mewes. Ibland blir han aningen långrandig och en del frågor är så dumma att de knappt förtjänar ett svar överhuvudtaget och än mindre tio minuters babbel. Det blir både högt och lågt helt enkelt. Men när Smith är som bäst är han svårslagen. En fyrtiofemminuters historia om hans fyra hundar är spännande och kul rakt igenom, berättelsen om Die Hardinspelningen får mig att sitta klistrad vid rutan och jag hade aldrig kunnat tro att en halvtimme ägnad åt rövont kunde vara så underhållande.

Hade man klippt ner filmerna till cirka två, två och en halv timme hade betyget åkt upp ett snäpp direkt. Visst, Smith vill bjussa alla oss fans på all möjlig och omöjlig info, men hey, kill your darlings liksom. Det blir helt enkelt för mycket av det goda. Men jag ska inte klaga. Det är få regissörer/manusförfattare/kändisar som bjussar så mycket på sig själva och sin vardag som Kevin Smith gör. Det tackar jag för.

/Surskägget