The Adjustment Bureau

@@@@
David (Matt Damon) är en lokal Brooklynpolitiker som gör sig redo att bli inröstad som kongressman. Samma kväll det är rösträkning träffar han genom en slump Elise (Emily Blunt). Båda känner enorm attraktion till varandra men blir åtskilda innan de hinner byta nummer med varandra. Trots att mötet var otroligt kort kan David inte släppa Elise ur tankarna. Ett år senare råkar han via slumpen träffa henne igen. Samma attraktion som sist. De byter nummer och livet känns perfekt. Tills David kliver in i sin kompis kontor och ser att några mysko snubbar tydligen fryst tiden och håller på och manipulerar omgivningen. Som alla normalt funtade människor ballar David ur och försöker fly. Han tillfångatas och får förklarat för sig att de mysko snubbarna är en sorts änglar som sköter hand om jorden och människorna. Ibland ger de vissa människor en diskret knuff i ryggen för att Den Stora Planen ska löpa på utan farthinder. David blir varnad att inte säga nåt till nån och att glömma Elise då hon inte ingår i Davids plan. Men kan ens Gud och hans änglar hålla äkta kärlek åtskild? Filmen är baserad på en novell av Philip K. Dick (mest känd som författare till boken Do Androids Dream of Electric Sheep som filmatiserades som Blade Runner) och hans blandning av sci-fi och filosofi kommer väl till sin rätt i händerna på förstagångsregissören George Nolfi. Damon och Blunt är ett perfekt kärlekspar på duken. Personkemin är fantastisk och scenerna dem emellan är en ren njutning att titta på. Efter att ha sett Damon i mängder av thrillers och actionspektakel var det riktigt kul att få se honom i ett romantiskt drama och Blunt levererar helt klart sin bästa roll hittills. Kanske den bästa kärleksfilmen sen Eternal Sunshine of the Spotless Mind och Lost In Translation.
/Surskägget

@@@@
Spännande, stämningsfull, romantisk, smårolig och mellankolisk. Jag är helt på skäggets sida.
/Vrångmannen

Just Friends

@@@@
HAHAHAHAHAHAHAHA! Anna Faris (innan hon förstörde sitt ansikte med massa plastikoperationer) som heeeeeeelt galen popsångerska. Ryan Reynolds! HAHAHAHA! Orkar inte karlen i den här filmen. Han är otrolig. Reynolds har jag mest förknippat med att han är den där killen som inte är Chris Evans och tvärtom och så glider han in här och levererar komik på hög nivå som om han aldrig gjort nåt annat i sitt liv. Minerna! Gesterna! Ögonblicken av galenskap! Och Amy Smart! Sööööööötast som alltid. Snälla Amy gift dig med mig så garanterar jag att du slipper vara med i skit som Crank I + II nånsin igen. Reynolds spelar Chris som var fet som tonåring (Reynolds i fatsuit hahahahahahaha!) och kär i supersöta och snälla Jamie (Amy Smart) men som blir så mobbad av småstadens high schoolatleter att han försvinner till LA med löften om att bli framgångsrikast av alla. Och han lyckas. Tio år senare råkar han av misstag (Anna Faris bränner upp en mikro på ett flygplan hahahahahaha fråga inte du måste se det) hamna i byhålan han kom från igen och upptäcker att även om han ändrats massor finns kärleken till Jamie fortfarande kvar. Nu ska han vinna tillbaka henne och krocken mellan coola och nya Chris från LA med gamla småstaden öppnar upp för mängder av galna skämt. Har inte skrattat så här mycket på länge vilket som sagt till stor del beror på Reynolds men även en hel del på Faris som verkar ha fått fria tyglar att vara hur knäpp och galen och rolig som helst. Tror den här rullen gick under radarn för de flesta så se genast!
/Surskägget

@@@+
Dumskoj och osentimental julfilm. Garvade nästan hela tiden. Bra söndag.
/Vrångmannen

Red Riding Hood

@@@@
Det stora problemet alla filmer med varulvar i lider av är just varulven själv. Slänger man på skådisarna masker ser det bara ut som en dålig maskeradtävling och kör man CGI ser det bara fjantigt och fånigt ut. Vare sig det handlar om varulvar i 30- och 40-talsskräckisarna, Michael J. Fox i Teen Wolf, varulven i John Landis hyllade En Amerikansk Varulv i London, varulvarna i Twilightfilmerna eller Benicio del Toro i nyinspelningen av The Wolfman ser alla försök till att skapa en skräckinjagande varulv bara kackiga ut. Red Riding Hood är inte riktigt undantaget som bekräftar regeln, men här har man åtminstone valt att skapa en stor varg istället för en hybrid av varg och människa och därmed fått det att se lite bättre ut. Fortfarande vissa brister i CGI:n om du frågar mig men i det stora hela tillräckligt bra för att inte locka bort en från själva känslan i filmen. Rullen är annars baserad på gamla sagan om Lilla Rödluvan. Man har konstaterat att sagan faktiskt är ganska mörk och läskig och skapat en suggestiv och stämningsfull varulvssaga med inslag av whodunitdeckare och lite romantik. Amanda Seyfried är Rödluvan och är så vacker med sina superstora rådjursögon att det inte råder några som helst tvivel om att både vargen och halva byn vill ha henne. Gary Oldman glider in med konstig öststatsdialekt som varulvsjägare och kyrklig dåre och kör sin vanliga grej vilket i det här fallet funkar alldeles utmärkt. Regissören Catherine Hardwick (Tretton, Lords of Dogtown och tyvärr även första Twilight som dock är den bästa hittills i serien) jobbar mycket med att skapa mörka nattliga bilder fulla av detaljer och en färgpalett som i princip bara går i olika blåa toner (självklart med undantag för den röda kappan Rödluvan bär som stark kontrast till alla andra tråkmånsar) vilket ger oss dels en väldigt vacker film men även en skön stämning och känsla av karaktärernas utsatthet.
/Surskägget

@
Världens längsta aprilskämt. För tonårstjejer. Knappt. Det här är så jävla boring.
/Vrångmannen

The Wolfman

@
Auuuuuuuuauuuuuuuauuuuuuuuuuuuhooooooooooooooooooow!!!!!!!!!!!!!!!! Om det där är varulvens plågade skri mot månen eller mitt gråtskrikande medan jag genomled den här sörjan lämnar jag öppet för tolkning.
/Surskägget

@@@-
Ytterligare en rulle som faktiskt inte är så dålig som skägget påstår. The Wolfman är långt ifrån perfekt och inspelningen var tydligen en galen upplevelse i sig (de fick bl.a byta ut regissören mitt under pågående inspelning). Precis som Drive Angry så är det här skräp men puttrigt underhållande sådant. Lite vargtjut, lite zigenare, lite gamla London, lite dimmiga heder och blodigt värre. Man märker tydligt hur de jobbat efter principen "vi känner att vi har en flopp på gång men då får vi fan i mig se till attt det inte blir tråkigt". Jag är ledsen skägget för jag vet att du blir argare än grannen när vi festar men det här är faktiskt underhållande skräp. Underhållande. Skräp.
Du tvingar mig nu för övrigt se den utskrattade och mördade rullen Red Riding Hood som du ger ett kalasbetyg. Jag hoppas att den är ok. Jag tror inte det men jag hoppas. Hardwicke. Twilight. Hur ska jag ens orka?
/Vrångmannen

Hall Pass

@@
Bröderna Farrelly slår till igen. Dock verkar det lite som om deras bästa dagar är bakom dem. I vissa stunder (tjejen som sprutlackerar om ett badrum med bajs till exempel) bjussar de som om de vore på topp och i högform, men större delen av tiden är det här en ganska standardkomedi som försöker hårt att vara udda utan att lyckas. Owen Wilson är gift med Jenna Fischer men känner att nåt saknas. Hon är schysst och ger honom tillåtelse att under en veckas tid knulla runt hur mycket han vill, ett så kallat "hall pass". Givetvis ska hon också få göra vad hon vill medan hon är bortrest. Owens polare Jason Sudeckis och frugan Christina Applegate hänger på de med med varsitt hall pass. Sen följer en radda utekvällar där grabbarna misslyckas kapitalt hela tiden med att få till ragg medan brudarna lyckas rätt bra. Dock står moralpolisen i bakgrunden och spanar och den enda som faktiskt knullar utanför sitt äktenskap blir hårt straffad med en bilolycka. Resterande inser att de egentligen inte vill knulla med nån annan och så var det frid och fröjd. Jo förresten, i en liten biroll ser vi Stephen Merchant (Ricky Gervais polare som vi sett i t ex The Office och Extras) som är heeeeeelt galen och roligast.
/Surskägget

@
Skoj med prutt på väggen och det finns två halva scener till och kanske någon enstaka replik att halvt le åt. Detta inte en komedi göra. Paraduselt och bort med Farrellybröderna i "modern" tid. Bort bort bort. Deras tid är förfärligt förbi.
/Vrångmannen

No Strings Attached

@@@
Natalie Portman följer upp sin Oscarsvinnande roll i Black Swan med en lättsam romantisk komedi mot Ashton Kutcher. Kanske behövde hon nåt lite enklare än den svarta, mörka och suggestiva Black Swan som med all förmodan krävde en hel del av henne som skådis. I vilket fall är det ett lite oväntat val av Portman som mestadels valt lite mer utmanande roller och filmer. Det närmaste romantisk komedi hon gjort tidigare (åtminstone i vuxen ålder) är Garden State och den var alldeles för indie (och usel) för att räknas som en riktigt Hollywood romcom. Med Ivan Reitman (Ghostbusters, Kindergarten Cop, Twins) i registolen och Kutcher som motspelare är det här garanterat äkta Hollywoodkärlek. Dock finns det en frisk fläkt i den här rullen man sällan ser i romcoms och det är att folk svär som borstbindare. Portman vräker ur sig saker som Meg Ryan skulle blivit alldeles röd i ansiktet av och det höjer helt klart upplevelsen ett par snäpp. Storyn är annars ganska simpel. Två polare (Portman och Kutcher dårå) bestämmer sig att vara knullkompisar med no strings attached. Det funkar skitbra tills de blir kära i varandra. Resten kan ni räkna ut själva.
/Surskägget

@@
Tja, nja, mja det här går ju att titta på i allafall. Portman gör inte ont på ögat och det är i allafall inte tråkigt. Tja, nja, mja.
/Vrångmannen

Love and Other Drugs

@@@
Jake Gyllenhaal spelar Jamie (som även skrivit boken det hela handlar om) (Jamie alltså inte Jake) (ja detta är alltså en historia baserad på verkligheten) som är ganska grym på att få brudar i säng. Till vardags jobbar han som säljare på Pfizer och försöker kränga alla deras små piller (strax innan Viagra gjorde Pfizer till världsledande på marknaden) med helt okej resultat. Jobbet tvingar Jamie att tillbringa en stor del av sin tid på diverse sjukhus och där träffar han Maggie (Anne Hathaway) som till en början dissar hans småbusiga pojkcharm meeeeeeen efter ett tag faller för honom ändå. Både Jamie och Maggie har levt sina liv som singlar och aldrig varit kära i nån på riktigt. Självklart faller de som furor för varandra (vilken typ av romcom hade det här blivit om det omaka paret inte blev ihop?) trots att de till en början vägrar erkänna det. För att strula till det ytterligare lider Maggie av Parkinsons trots att hon är så ung vilket givetvis skapar en hel del friktion mellan de unga tu. Sen släpper Pfizer Viagra och Jamie blir bästa säljaren på planeten typ och Maggie klarar inte av förhållandet. Ska de kunna vara tillsammans eller inte, spänningen gud spänningen. Trots att det här är en romcom enligt mall 1A gillar jag den, mest på grund av att Gyllenhaal och Hathaway är supercharmiga och har bra personkemi på duken. Att Hathaway visar tuttarna var femte minut hon är i bild skadar inte heller. Regissören Edward Zwick (Den Siste Samurajen, Höstlegender) vet precis vilka känsloknappar han ska trycka på och balanserar dramat med komedin med kärleken alldeles lagomt. En feelgoodrulle vi sett förr, och kommer se igen. Absolut inget fel med det.
/Surskägget

@@
Tja, nja, mja...Hathaway på ögat...tja..
/Vrångmannen

The Twilight Saga: Eclipse

@
Jag borde vetat bättre än att ha sett den här. Så sa jag visserligen redan om tvåan men ibland så får man hjärnsläpp och så sitter man där och glor på nåt man vet på förhand kommer vara rätt så svensktevedeckarpruttuselt. Och Eclipse lever upp till alla förväntningar jag hade, vilket vill säga all uselhet som jag förutsatte levererades. Kristen Stewart fortsätter att ha två miner, en där hon blundtittar ner i marken så fort nån pratar med henne och en där hon lite tårögt tittar snett uppåt så fort nån pratar med henne. Robert Pattison glider förvirrat runt i Robert Smithfrisyr och undrar om nån skulle kunna vara så snäll och förklara varför manuset är en kopia av första och andra filmen och Taylor Lautner som supersnälla varulven Jake har tydligen fortfarande inte råd med en t-shirt (förmodligen för att gymkortet måste vara svindyrt i den där byhålan strax utanför Seattle) och springer runt och trånar efter Kristen. Precis som i ettan och tvåan älskar Kristen och Robert varandra meeeeeeeeeeeeeen Kristen måste flörta lite med Taylor också för hon slits mellan Den Stora Kärleken och Den Kanske Lite Mindre Men Lite Tryggare Kärleken. Trots att Kristen i dessa rullar är en sjukt trist och alldaglig brud med personlighet som en grå tapet på en övergiven mutterfabrik slåss alla om att få vara med henne. Hon hånglar lite än med den ene än med den andre och kan för sitt liv inte bestämma sig vem hon egentligen vill vara med. Efter närmare två timmars velande (vilket egentligen är närmare sex timmar om man räknar in de första två filmerna där hon gjorde samma sak) slåss de snälla vampyrerna och varulvarna (fortfarande sjukt ful CGI) mot några elaka vampyrer. Precis som i ettan och tvåan. Tre filmer på två timmar stycket som handlar om exakt samma sak. Dra mä baklänges med en rostig spik som Karl-Alfred skulle sagt.
/Surskägget

Edge of Darkness

@
Det finns två typer av Hollywooddårar. De glada dårarna vi gillar (hej Charlie Sheen) och bara dårarna (ja Mel, vi pratar om dig). Mel Gibson skaffade talibanskägg och ballade ur fullständigt. Men eftersom att Hollywood är Hollywood och en säker kassako alltid är välkommen fick Mel en tjugotredje chans till comeback. Edge of Darkness var filmen som skulle visa att han var tillbaka här för nåt år sen. Problemet är bara att filmen är så sjukt ointressant och tråkig att den knappt blev ett blipp på publikens mentala filmkarta. Varje gång en karaktär kommer in i bild för första gången vet man redan att det där är snubben som kommer förråda Mel senare, och det där är skurken och det där är nån tråkig bifigur som snart är död. Man lanserade filmen som mörk och tuff och thriller-så-in-i-helevete när det i själva verket är så ospännande att man nästan börjar förlåta allt Uwe Boll gjort nånsin. Comeback blev det verkligen inte. Det går lite rykten om en ny Mad Max, men seriöst, hur spännande är det egentligen? EGENTLIGEN!?!?! Låt Mel bo ut sina sista dagar på fårfarmen i Australien. Vi andra bryr oss inte längre mer än att vi då och då ser om Dödligt Vapenrullarna och Braveheart.
/Surskägget

@@
Den är ok men bara knappt. Bitvis segt så det förslår. Se den gamla brittiska miniserien som den här rullen bygger på istället om ni har möjlighet.
/Vrångmannen

Bridesmaids

@@@@
Äntligen! ÄNTLIGEN!!!! Jag har i många år sagt att Kristen Wiig förtjänar en huvudroll efter biroller i allt och lite till (Walk Hard: The Dewey Cox Story, Paul, MacGruber, Extract, Date Night, Whip It, Knocked Up, Forgetting Sarah Marshall m fl) och äntligen har det hänt. Precis som jag misstänkte är både Wiig och filmen hysteriskt roliga och jag ser nu fram emot att få se Wiig i fler huvudroller i allt roligare komedier (drömmen är en rulle där hon har huvudrollen mot Will Ferrell då Wiig är som en kvinnlig Ferrell). En del recensenter har tagit på sig experthatten och basunerar ut att Bridesmaids är en kvinnlig Baksmällan. Gud vad fel de har. Baksmällan är en rulle om ett par snubbar som försöker pussla ihop vad fan som hände kvällen innan på svensexan, medan Bridesmaids handlar om kampen mellan en gammal och ny väninna när deras gemensamma kompis ska gifta sig. Vi får aldrig ens se en möhippa i den här filmen (vi får se vägen till möhippan dock HAHAHAHAHAHA flygplansscenen är redan en modern klassiker och Wiig är faaaaaaantastisk liksom i många andra scener). Rullen är skriven av Wiig så det är inte undra på att hon slänger in alla sina komiska styrkor och bjussar på skratt så jag ligger och vrider mig (scenen där hon vägrar ge upp mikrofonen! HAHAHAHAHA! eller där hon försöker välta fontänen! HAHAHAHAHAHAAAAA!) men hon lämnar även en hel del utrymme till sina medskådisar. Främst är det Melissa McCarthy som bara sådär bjussar på en så sjukt störd karaktär att Zach Galifinakis ringde och undrade vem som snott hans skägg! Bland kiss och bajs och kräks och fyllor bjussas det på lite kärlek och äkta vänskap också. Som sagt har den liknats vid Baksmällan. Jag skulle hellre likna den vid Min Bäste Väns Bröllop eller Mitt Stora Feta Grekiska Bröllop om dessa filmer gick på crack, snortade koks och sköt på folk som stirrade för länge i ögat på dem. En av sommarens absoluta höjdpunkter på bio.
/Surskägget

@@@@
Jag kan inte annat än att totalt hålla med vår vän Surskägget här. Asskön garvrulle från Apatowstallet som benämns som chickflick (som inte ÄR en chick flick, bara för att det är tjejer i huvudrollerna så behöver det väl inte kategoriseras så förbannat hela tiden? SEX IN THE CITY-filmerna, där har vi chick flicks i ordets rätta bem…eeehehehehe!). Jag är hemligt kär i Kristen Wiig som här äntligen får skina i en huvudroll (innan hon fyller 40! Åååååååh ibland hatar jag Hollywood så så mycket…). Inget mer att orda om här. Har du ett uns gnutta humor och/eller vill bli riktigt glad en tisdag så se den här filmen. Saknar du humor så kommer du tycka att den är dålig och då är du en chick flick. DU!
/Vrångmannen