Goon: The Last of the Enforcers

@@
Goon var en liten hockeykomedi med Seann William Scott (The Stifmeister baby, yeah!) som var en liten halvunderhållande rulle i samma anda som Paul Newmans klassiska Slap Shot utan att vara något sådär superspeciellt. Uppföljaren är samma sak med ännu mer blod i slagsmålen och en tunnare story. Inget att hänga i julgran med andra ord men Scott är alltid underhållande och Liev Schreiber som den elakaste av alla elakingar på isen är alltid värd en titt. Är man inte ett fan av hockeyfilmer kan man absolut hoppa denna.
/Surskägget

Atomic Blonde

@@@@
Ärligt var jag lite halvskeptisk när den här dök upp. Vi har sett Charlize Theron i ett rejält magplask i den här tuffa-actionbrudar-som-sparkar-stjärt-genren, Aeon Flux (som jag såg om nyligen och som om möjligt är ännu sämre vid titt två), och hennes senaste par år har innehållit några rätt så ointressanta rullar som Prometheus, Snow White and the Huntsman samt uppföljaren The Huntsman: Winter's War och trailern var sådär lite halv-b tyckte jag nog. Tack och lov är detta en riktigt rolig serietidningsactionstänkare väl värd sin titt om man gillar sina överdrivna serietidningsactionstänkare som jag råkar göra. Dessutom härlig nostalgikänsla då allt utspelar sig under 80-talet och det kalla kriget med Theron som livsfarlig dubbelspion mellan öst och väst. Regissören David Leitch är gammal stuntman och var med och roddade John Wick vilket helt klart märks här. Det sparkas stjärt till höger och vänster och slagsmålsscenerna är många gånger filmade i en enda tagning (jaaa jag vet att det är klipp, men det är gjort så att det ser ut som en tagning) och om inte alla stuntmän haltade hem med 300 blåmärken efter varje inspelningsdag skulle jag bli sjukt förvånad oavsett hur mycket de förberett sig innan på att det ska vara säkert. Bra story möter bra action och några riktigt brutala shoot-outs. Vad finns inte att gilla. Mer sånt. Mer mer mer.
/Surskägget

Hundraettåringen med världens längsta titel och ingen kan bry sig mindre för det här är så jävla fånigt och dåligt så det går knappt att titta på och ingen kan väl på allvar tycka det här är ens okej än mindre bra för det är skräp

@
Titeln säger allt.
/Surskägget

King Arthur: Legend of the Sword

@
Hahahahaha! Nej. Nej. Bara nej. Krigselefanter större än slotten dom smashar sönder. Jätteormar. Jättefladdermöss. Jätteråttor. Jättevargar. Jättevålnad i rustning i jätteflammor. Allt är jätte. Sen kan vi ju naturligtvis inte klara oss utan en Lock, Stock and Two Smoking Barrels-dialog (Guy Ritchie registered trademark) där det låter som om alla ska råna en bank i östra London. Vad är det här?! Av alla versioner... Har karln gått och blivit LOTR-avundsjuk på äldre dar? "Oi?! Ooooi?! Where's me fantasy then guv'nor?!".

Svärdet i stenen är i alla fall med en liten stund. Så man ÖVERHUVUDTAGET FATTAR VILKEN SAGA DET ÄR MAN TITTAR PÅ!

Någonstans gömd i all röra så finns här en lite bättre film, som då och då visar sitt ansikte. Precis när man börjar känna att "ok, lugna ner sig nu, det här är kanske inte så pjåkigt faktiskt" så blir man sparkad till marken igen. Och igen. Och igen. I slow motion. Ur alla möjliga kameravinklar.
/Vrångmannen

@ och @@@@@
Stundtals är det här så pajigt så man knappt vet var man ska ta vägen. Å andra sidan är det stundtals då det faktiskt funkar och man får en känsla för att det här kanske inte är så dumt trots allt. Framförallt är jag underhållen hela tiden. Speciellt när det är överdrivna, dåliga CGI-djur i jättestorlek hahahaha. Ni vet hur det kan vara. Så dåligt så att det blir bra. Det är exakt vad den här rullen är. En underbar fantasykomedi som aldrig var tänkt att vara komedi men om man ser den som en komedi är den toppen. En klassisk etta-femma som man säger i branschen. Hahahahaha! Att Ritchie sen helt utan att skämmas kliver in och snor rakt upp och ner från LOTR, Star Wars, Snatch, Conan och till och med gamle fantasykonstnären och legenden Frank Frazetta får man leva med.
/Surskägget

Kingsman: The Golden Circle

@@
Kingsman: The Golden Circle jobbar genomskinligt stenhårt för att vara lika skön och stjärtsparkande som ettan. Som underhållning, när man inte har något bättre för sig, så duger den väl halvhyfsat men Golden Circle är rörig och flamsig och saknar egentligen allt som gjorde Kingsman: The Secret Service så bra. Vi bjuds på dubbelt så mycket action här än i den första och det är väl ok, så man inte somnar där man sitter, men allt känns så oinspirerat och platt. En högst onödig och skitnödig film faktiskt. Kul att se Julianne Moore i en härlig psykopatroll dock. Som vanligt har jag nu glömt halva filmen, fast jag såg den nästan nyss. Under visningen, någonstans i mitten, så tänkte jag om det fanns tid i tvättstugan på lördag, om någon hade gillat mina OTROLIGA inlägg på Facebook och om jag skulle bre mig en macka eller inte. Ett sånt där surdegsbröd ni vet, med kanske lite skagenröra. Ouff, va gott! Och varför inte lite hackad rödlök (eller purjolök?) och eventuellt någon god ostskiva. Nyponsoppa?
/Vrångmannen

Blade Runner 2049

@@@@+
Oftast är en uppföljare en direkt respons på kassasuccén av den första. Det ska smidas medan järnet är varmt men med svalt resultat. Helt klart finns det en hel del fina klassiska tvåor som lyckats med konsten att vara lika bra och ibland till och med bättre än föregångaren (T2, Aliens, Gudfadern 2, för att nämna några få). Ridley Scotts Blade Runner från 1982 är ett mästerverk och står sig tidens tand om och om igen på många sätt, trots att flera versioner av filmen har släppts genom årens lopp och det har diskuterats kraftigt vilken som är den rätta och bästa. Att ens tänka tanken och att ta sig an jobbet att göra en uppföljare på en sån här älskad sci-fi-klassiker är antingen det modigaste eller det galnaste någonsin. När jag hörde talas om att en tvåa var på gång så blev jag bekymrad. När regissören Denis Villeneuve (Prisoner, Sicario, Arrival m.fl) kopplades till projektet så slappnade jag av en smula. Om NÅGON skulle göra en uppföljare överhuvudtaget så är jag riktigt glad att det blev Villeneuve. Han är utan tvekan en av de mest intressanta filmskaparna i Hollywood idag. Rättvisa, tyngd, visuellt öga och en genuin kärlek för film, science fiction och framför allt till förlagan. Visst. Jag ville inte ens att det skulle göras en tvåa på Blade Runner. Vem ville det? Vad är poängen liksom? Men, å andra sidan, vad är egentligen poängen med någon uppföljare någonsin? Här fanns det i alla fall inte ett cyniskt pengatänk i första hand. Det var mer ett ärligt konstnärligt intresse från regissören att återvända till den fantastiska framtidsvisionen han dyrkade, som Scott gav oss som gåva för över trettio år sedan. En genuin kärlek helt enkelt, från en otrolig filmare. Jag älskar Blade Runner 2049. Inte ens den långa speltiden kan få mig ur spår här. Magi. 1982 skapade Ridley Scott ett mästerverk. 2017 gjorde Denis Villeneuve nästan det också. Bara det är en bedrift i sig. Att komma så nära. Olika tider. Olika förutsättningar. Bägge fascinerande på sitt vis. När originalet släpptes back in the day så blev den en flopp och viftades bort av "förstå-sig-påare" som någonting högst bristfälligt och tillfälligt. Idag markerar den sig starkt i filmhistorien. Kanske, bara kanske, om än 10-15 år, så kommer Villeneuves vision ses lite grann på samma sätt. Det kan den vara värd. Vid en omtitt eller två, när dammet lagt sig, så kommer nog Surskägget att hålla med.
/Vrångmannen

Black Panther

@@
Som vanligt är det upp till detta sura skägg att berätta för er hur det egentligen ligger till. Fyror och femmor regnar över den här filmen och det kastas superlativ på den från höger och vänster. Frågan är varför. Det här är nämligen en ganska spretig och platt film full av klichéer och ett manus som är lövtunt. Vi får ungefär sex, sju olika småhandlingar som inte på något sätt knyts ihop till en helhet och för att vara en Marvelfilm är vissa specialeffekter riktigt fula. Slutstriden där man kör en copy/paste på Sagan Om De Två Tornens wargattack är så fantasilös att jag nästan somnar, och det faktum att kung T'Challas (alltså Black Panther själv dårå) två största utmaningar är exakt samma scen två gånger fast mot olika skurkar (man slåss i en typ knädjup vattenpöl nära ett vattenfall) får mig att undra om hela manusteamet hellre tog semester än att faktiskt lägga lite tid på att vara kreativa. Precis som i fiaskot Star Wars: The Last Jedi slänger man in lite James Bond ett par gånger (casinoscenen i Black Panther luktar väldigt mycket casinoscenen i Skyfall, och Black Panthers lillasyster Shuris labb är mer eller mindre alla labb SPECTRE nånsin haft) och känslan av Marvel infinner sig knappt alls under hela filmen. Chadwick Boseman är en habil Black Panther men jag saknar den där wowkänslan av superhjälte jag kan få från andra skådisar, och Martin Freeman som den vite sidekicken gör inte heller något större väsen av sig. Nej, det finns två skådisar som sticker ut. Bägge spelar skurkar. Andy Serkis som Klaue, en vapenhandlare och allmän dåre, gör en riktigt schysst skurk som droppar dåliga oneliners så fort han kommer åt, är lite för galen för sitt eget bästa och springer runt och frustar och muttrar mest hela tiden samtidigt som han bara vill döda alla. Han är den största behållningen i filmen, men eftersom att vi har sex, sju minihandlingar kommer han in och försvinner ut innan hans fulla potential som skurk kan nyttjas maximalt. Den andra behållningen i filmen är Michael B. Jordan som flera gånger (Chronicle, Fruitvale Station, Creed) visat prov på att han är en riktigt duktig skådis och en kille som jag tror vi kommer se mycket av i framtiden. Hade det funnits någon rättvisa i världen hade han spelat Black Panther, det hade blivit betydligt bättre. Om inte annat får han lite upprättelse som skurken Killmonger efter att ha varit med i horribla Fantastic Four (2015). Avslutningsvis finns egentligen inte så mycket mer att säga än att alla recensenter verkar ha stirrat sig blinda på att det mestadels är svarta skådisar i filmen och att kvinnor till stor del spelar roller som annars traditionellt brukar vara manliga och att det är därför man slänger fyror och femmor på en film. Men man har tydligen helt glömt bort att oavsett om man är svart eller vit, man eller kvinna, så kanske man ska ha ett vettigt manus att utgå från. Det har man inte här och resultatet är därefter.
/Surskägget

The Lobster

@@@@@
I framtiden är det förbjudet att vara singel. Hittar man ingen partner så förvandlas man enligt lag till ett valfritt djur. Punkt. The Lobster är min introduktion till filmmakaren Yorgos Lanthimos underbart knepiga värld. Har redan sett den två gånger och känner att jag väldigt snart måste se om den igen. Det är konstigt hur det kommer en liten konst-konstig rulle från flanken och bara knockar en. Vad är det här egentligen? Romantisk satir? Grå science-fiction? Svart komedi? Förmodligen alla tre nämnda och mer därtill. En Roy Andersson-rulle på Red Bull? Colin Farrell är mycket bra här, och spelar mot typ, som den tystlåtne och urvattnade David som skickas till ett slags partnerpensionat av staten där man, om man har tur, lyckas hitta sin själsfrände bland andra singlar. Annars så... Jag älskar allt med den här filmen. Älskar. Den borde skrämma vår vän Surskägget till skogs (den ÄR "artsy-fartsy" Skägget) men han har överraskat oss förr, hahaha! Bloggens första betygsfemma slinker således in lite fint här redan i februari. Fantastisk film.
/Vrångmannen

The Hitman's Bodyguard

@@

”Det där nya som skulle vara så bra” – Bob Hund

Upplägget är i princip felfritt och flera trailers har lockat med känslan av ”årets actionkomedi”. Ryan Reynolds, Samuel L. Jackson och Salma Hayek verkar ha haft det skoj och de är faktiskt den enda behållningen i den här röriga röran. The Hitman’s Bodyguard är bitvis rolig TROTS ett svagt och klyschigt manus, med larvig och tillgjord dialog. Den ÄR bitvis rolig eftersom Reynolds och Jackson, med sin sköna kemi, kan få de uslaste av repliker att bli underhållande. Sen har vi ju det här med actionscenerna... Gah! Så oinspirerat och trist! Lite dataanimerade explosioner, lite pang pang, några skittråkiga slagsmål. Allt genom linsen på en galet viftande handkamera så man vill kräkas. WTF liksom?! Det tar sig dock konstigt nog mot slutet då någon förmodligen föreslaget ett stativ, ett storyboard eller liknande till regissören. Slutstriden blir således hyggligt koreograferad action. Hyggligt. Som sagt, våra huvudrollsinnehavare går skuldfria här. De har ett tungt lass att bära och gör det med glädje. Regissören Patrick Hughes (The Expendables 3) och manusförfattaren Tom O’Connor (nån skräpig B-rulle direkt till dvd med Bruce Willis, vad är det här?!) är dock ingen skön kombo. Vart är Shane Black när man behöver honom?

/Vrångmannen

@@
Måste hålla med Vrångis i det här fallet. Jag ville så gärna, så gärna att det här skulle vara the rocking and a the rolling rock-a-rolla som trailern lovade oss (LOVADE!!!) att det skulle vara. Men trailern ljög för oss. Ljög säger jag. Reynolds har ju charmen som den luttrade och trötte livvakten. Jackson är ju alltid bäst som skurk med hjärta. Men. Det. Här. Är. Trist. Actionscenerna är sådär med undantag för en biljakt på trånga smala Amsterdamgator/broar (den är däremot toppen faktiskt) och manuset är tunnare än pappret det skrevs på. Ja var fan är Shane Black när man behöver honom?
/Surskägget

The Great Wall

@@
Vi lämnar dokumentärfilmernas härliga värld och kastar oss rakt in i sagornas. I alla fall för en liten stund. Här får vi den svärdsviftande legosoldaten Matt Damon i hästsvans som ofrivilligt hjälper kineserna att försvara sig mot en armé av uråldriga monster. Den kinesiska muren byggdes alltså i den här berättelsen för att stänga ute dessa gläfsande kretin, men de har nu blivit så många och så farliga att J.R.R Tolkien skulle ramla ur sin skrivarstol och fjärta okontrollerat om han levde. Naturligtvis är den vita noble mannen mycket bättre än alla de andra urinvånarna (trots att han är en rutten tjuv!) och SPOILER ALERT räddar dagen och får tjejen. Hahaha! Boom! The Great Wall är faktiskt lite av ett grymt skämt. Det är en väldigt estetiskt snygg och påkostad produktion av filmskaparen Yimou Zhang, som tidigare bjussat på vackra äventyrsrullar som House of the Flying Daggers, Curse of the Golden Flower och framför allt Hero med Jet Li i huvudrollen. Själen från dessa filmer infinner sig stundtals men det blir ofta riktigt pajigt. Matt Damon gör vad han ska för den fina lönechecken, men han känns så sjukt fel här. Som om han har gått vilse. På plussidan så hade jag inte speciellt tråkigt när jag såg The Great Wall. Hyfsat ös och en smula matinékänsla ändå. Har liksom bara glömt det mesta. Det var monster och Damon typ? Minns knappt. Och det, som vi alla vet, är ju aldrig ett bra tecken.
/Vrångmannen

@
Neeeeeeeej det här gåååååååååår inte att titta på. Vad i helvete gör Matt Damon i den här sörjan? Hade det varit Nicolas Cage hade jag köpt det, filmen hade fortfarande varit lika sopig, men då hade man förstått varför för med Cage i huvudrollen förväntar man sig inget annat än sånt här skräp. Fy fan! Fula gröna CGI-monster är det också. Stäng av! Sluta titta!
/Surskägget