The Campaign

@@@@+
Skrattade så jag kippade efter andan större delen av filmen. Med två komiska genier i samma film (Will Ferrell och Zach Galifianakis) var det liksom bäddat för skrattsuccé. Och visst levererar herrarna. Ferrell är senator Cam Brady, en lätt George W. Bushliknande snubbe som inte har alla hästar hemma i stallet men som är tillräckligt charmig för att komma undan med det mesta. Galifianakis är Marty Huggins, en hygglig enkel själ som sätter familjen först och som egentligen aldrig haft några ambitioner att bli senator i sitt distrikt tills de skrupelfria finansherrarna bröderna Motch (John Lithgow och Dan Aykroyd i kanonroliga biroller) bestämmer sig för att Brady ska bort och Huggins ska in. Genast uppstår en stor rivalitet där Huggins försöker värja sig från det smutsiga politiska spelet medan Brady som är härdad politiker går all in och smutskastar Huggins så mycket han kan direkt från början i en kampanj om väljarnas röster. Bröderna Motch skickar in kampanjledaren Tim (en fantastisk Dylan McDermott som ej ska förväxlas med Dermot Mulroney vilket de även skämtar om i filmen) som är lika galen som han är farlig och som stylar om Huggins helt och hållet. Kriget kan börja! HAHAHAHAHAHHAHA! Ferrell och Galifianakis mjölkar allt det bästa ur sina karaktärer och scenerna dem emellan är fantastiska. Orkar inte ens tänka på hur mycket som förmodligen improviserades då både Ferrell och Galifianakis är improvisationsmästare. Att man grävt fram Dylan McDermott och gett honom den roligaste rollen ever är så kanon för det är helt otippat. Speciellt som McDermott spelar rollen helt straight som om det vore en politisk thriller och inte en politisk komedi. Smart och genomtänkt rulle som bjussar på sjuttio garv i minuten. Blivande klassiker.
/Surskägget

Rollerball (2002)

@
Remake på gamla 70-tals"klassikern" Rollerball med James Caan. Men där Caanrullen har ambitionen att vara samhällskritisk och nästan lite som en politisk satir på sina håll och kanter (bland allt våld på rollerballbanan) är John "Die Hard" McTiernanregisserade remaken bara en hopslafsad sörja utan mål och mening som dessutom är ful, oengagerande och ibland så stinkusel att det luktar intorkad bärfis i vardagsrummet flera dagar efter att jag sett filmen. Chris "American Pie" Klein är så felcastad i huvudrollen (ser för snäll och go ut för att ens i den vildaste fantasi framstå som tuff och farlig), Jean Reno ser ut att undra varför han skrev på, LL Cool J är mest glad att han slipper rappa och Rebecca Romijn är visserligen både söt och tuff men tackar nog sin lyckliga stjärna att hon skrev på för X-Menserien innan nån såg den här rullen för då hade hon aldrig fått en roll igen. Hade hört från alla möjliga håll och kanter hur dålig den här rullen skulle bara. Förväntningarna var alltså lika med noll. Kan egentligen bara säga att den var lite sämre än jag trodde. Taffligt manus, fula actionscener, ospännande mest hela tiden och rent allmänt rätt förvirrat. Se hellre om Caanrullen (som även har tuffare affisch) än den här gyttjan.
/Surskägget

@
Jag hade glömt. Blev arg av att minnas. Måste glömma igen. Glömma. Igen.
/Vrångmannen

L.A. Gigolo

@@
Ashton Kutcher spelar Nikki, en ung man som lever på sitt utseende i Hollywood och raggar upp rika medelålders kvinnor som ger honom pengar och dyra kläder mot att han har sex med dem och lagar till middagen när de kommer hem på kvällen. Samtidigt passar han på att ha sex med så många andra tjejer han bara kan och är rent allmänt ett ganska stort svin mot både polare och tillfälliga bekanta. Givetvis är detta en livsstil som får konsekvenser. Polarna tröttnar på honom och den rika kvinnan slänger ut honom. Hemlös och hopplös lyckas han få till ett sorts förhållande med Heather (Margarita Levieva) som också försörjer som en sorts lyxprostituerad. Förhållandet är skakigt vilket är lätt hänt då man å ena sidan ska svära varandra evig trohet för att å andra sidan genast hoppa i säng med första bästa rika bekantskap som dyker upp runt hörnet. Hade det här varit som vilken annan romantisk feelgoodrulle som helst hade väl Kutcher och Levieva insett sina misstag och fått varandra i slutet men här väljer filmskaparna att lämna mallen och Levieva försvinner i väg och gifter sig med en rik man hon inte älskar medan Kutcher får börja jobba som matbud ensam och övergiven. Ingen jätteminnesvärd film men rätt skön stämning och en liten inblick i hur det säkert är för alldeles för många LA-bor.
/Surskägget

The Expendables 2

@@@@
HAHAHAHAHA! JAAAAAAAAAAAAAAAAA! Actionet! Öset! Oneliners hela tiden! Alla! ALLA! Sly, Arnie, Dolph, Chucken, Willis, JCvD, Statham och Li. Nu kööööööööör vi! Allt som var bra i första filmen öser man på med i blodfyllda hinkmängder här. Allt är over the top hela tiden, allt är med glimten i ögat hela tiden, allt blod hahaha allt blod överallt hela tiden!!! Det inte bara flörtas med 80-talet och alla tuffaste filmerna då utan liggs helt ogenerat och öppet med dem. Hela tiden. HELA TIDEN! Det är muskler och svett och ådror som hotar att poppa sönder och farliga vapen och största knivarna söder om machetes och galnaste skurken typ ever och så mycket testosteron att alla som ser filmen utvecklar skägg och så mycket macho bullshit att det bara är att ställa sig upp och applådera även hemma i vardagsrummet och explosioner och shoot-outs och tuffa hjältar och en story som är oviktig men som i grund och botten handlar om hämnd. Sååååå jävla bra. Det är fan en femma. EN FEMMA! HELA TIDEN!
/Surskägget
Vrångmannen tyckte nog exakt likadant.

The Amazing Spider-Man

@@
Alldeles för kort tid efter att Sam Raimi drog igång en extremt lyckad trilogi bestämdes det att sparka nytt liv i Spindelmannenfranchisen. Raimi, Maguire et al åkte ut och Marc Webb (med söta lilla romantiska (500) Days of Summer i bagaget) klev in som regissör med Andrew Garfield (lite teveserier, biroller i The Social Network och The Imaginarium of Doctor Parnassus) som Spider-Man. Jag har varit skitskeptisk ända sedan nyheten kom ut att det blir en nystart. Vi får alltså se Peter Parker bli biten av en radioaktiv spindel och förvandlas till Spindelmannen. Igen. Det är bara 10 år sedan vi fick se det sist. Farbror Ben ger visdomsord och blir dödad, Parker är tonåring och vilsen i världen, Faster May den fasta punkten i en skakig tillvaro, en ny superskurk börjar terrorisera New York och New Yorkborna sluter upp bakom vår hjälte och hjälper honom lika mycket som han hjälper dem. Vi har sett allt förut. Ganska nyligen dessutom. I bättre regi av Raimi. Med en bättre Parker/Spider-Man i Maguire. Med en bättre skurk i Green Goblin än i Lizard som här. Hela denna nystart känns därmed ganska poänglös. Vad är det för nytt som tillförs mer än att vi får Gwen Stacy (Emma Stone) istället för Mary-Jane Parker (Kirsten Dunst) och en annan skurk (vilken vi med all förmodan fått i Spider-Man 4 om Raimi tillåtits göra den)? Dessutom lider Lizard av den fulaste karaktärdesignen någonsin i superskurksammanhang. Istället för den vansinnigt farliga och coola krokodilmänniska han är i serierna har man valt att inte ge honom den långa krokodilnosen och istället ser han ut som en vanlig snubbe i lite fjäll. Ödlorna i "V" på 80-talet såg fan mer läskiga och farliga ut. Jisses. Det finns vissa moment som gör att filmen känns okej istället för katastrof (Emma Stone gör ett kanonjobb, Denis Leary som arg polischef med ett hjärta känns väldigt äkta och både Martin Sheen som Uncle Ben och Sally Field som Faster May lyckas skapa egna tolkningar av två väldigt arketypiska karaktärer) men i det stora hela är det mest ett sömnpiller som jag helst sluppit.
/Surskägget
PS. OCH VAR I HELVETE ÄR J JONAH JAMESON!?!?!

Arn: Tempelriddaren & Arn: Riket Vid Vägens Slut

Arn: Tempelriddaren
@
Arn: Riket Vid Vägens Slut
@@
Jan Guillous trilogi om storbondssonen Arn som på 1100-talet blir tempelriddare är en fascinerande, spännande, intressant och historisk resa väl värd att läsa. Stor succé så klart som oftast när Guillou är i farten och självklart skulle detta, liksom Hamiltonböckerna, bli film. Tyvärr svensk film. Hade Guillou sålt av manuset till Hollywood hade vi förmodligen haft en betydligt bättre filmupplevelse (men inte helt säkert, det är bara att kolla in Kingdom of Heaven för att se att stor budget, bra skådisar och bra regissör inte är lika med bra film). Ett av svensk films absolut största nej är användandet av berättarröst. Det funkar aldrig i svensk film. ALDRIG! Givetvis är första kvarten på första filmen helt baserad på en berättarröst som 1) låter fånig 2) låter som om vi tittar på en historisk dokumentär om 1100-talet 3) säger så uppenbara saker att man skäms att filmskaparna trodde att det behövs förklaras 4) ger oss info karaktärerna lika gärna kunde gett oss i dialogform så man sluppit högstadiekänslan av berättarrösten. Denna första kvart kan vara bland det mest pinsamma jag sett på film någonsin. Sakta, sakta reser sig filmen efter detta men efter den skämskänslan den väck hos mig kan filmen aldrig bli annat än en etta. Speciellt som ett jättelångdraget och supersegt mittparti där Arn (spelad som lätt efterbliven av Joakim Nätterqvist vilket jag antar är meningen och inte Nätterqvists fel) och hans kärlek Cecilia (Sofia Helin) träffas och blir kära sänker ner filmen i ett romantiskt b-filmsträsk som trampar vatten utan att komma vidare till något av intresse överhuvudtaget. 30-40 minuter där det inte händer någonting annat än att Arn och Cecilia fånstirrar på varandra lite, rider lite, knappt pussas lite. Den infon hade jag kunnat fått i ett trettiosekundersmontage och så var det bra så. Totalt sett ligger filmerna på lite drygt 4 timmar och en kvart vilket är ungefär en och en halv timme för mycket. Tempot försvinner helt, det är många långa transportsträckor, mängder med onödig info passerar som inte föder vare sig story eller karaktärer och när det väl kommer till det som är lite spännande och pudelns kärna hastas det bisarrt nog igenom. Andra filmen är något bättre på detta än första filmen, mycket för att det är mer spännande grejer som händer överlag. Tyvärr får vi berättarröst även i andra filmens inledning men den hålls till ett minimum och frågan är mest varför man kände att det var värt att ha med den överhuvudtaget. Tvåans problem är att den har två slut, ett där Arn äntligen kommer hem och får sin Cecilia för att sedan spola fram sex år och slänga in Arn i lite mer strid. Visst, det är så i böckerna också, men Guillou lyckas berätta detta på ett mycket mer naturligt och homogent sätt som binder ihop storyn till en helhet mer än att det känns som en helt oberoende story som bara klistrats på sista 45 minutrarna. Det som dock är den STORA anledningen till att Arnfilmerna får dåligt betyg är att man aldrig kan skaka av sig känslan att det vi ser är massa folk som springer runt i medeltidskläder och låtsas vara riddare, bönder och kungar. Ja, självklart är det ju det det är. Skådisar som låtsas etc. Men en film ska lyckas få oss som tittar att glömma detta. Jämför med Viggo Mortensen som ÄR Aragorn i Sagan Om Ringentrilogin. Här spelar det liksom ingen roll hur mycket damm, lera, blod och smuts man gnuggar in i nyllet på skådisarna, man ser att det är låtsasteater (också mycket fascinerande att se 1100-talskaraktärer med silikonläppar) och därmed faller allt som ett korthus. Lite som att titta på lajvare en lördag helt enkelt, och nej, det vill man inte.
/Surskägget
Vrångmannen skäms idag för att det blev en tvåa och inte etta.

Jag har glömt fler filmer än du har sett del 3

Fler gamla filmrecensioner på filmer jag absolut inte minns att jag sett...och som jag är helt hundra procent säker på har fått minst ett snäpp mer i betyg än de egentligen förtjänar. Jag var så snäll och generös en gång i tiden, sen blev jag Surskägget.

The Secret Sense

@@@
Övernaturlig thriller som visar upp Kevin Bacon på sin bästa sida. Effektiv och spännande upptakt faller i bitar mot ett traditionellt slut, men resan är väl värd att ta ändå. Av någon bisarr anledning har man döpt om filmen, originaltiteln är Stir Of Echoes.
/Surskägget

Passion Of Mind
@@@@
Demi Moore har haft det knackigt ett tag, men detta är en redig comeback. Storyn är briljant. Marie, änka med två barn i Frankrike somnar och vaknar upp som Marty, framgångsrik karriärskvinna i New York. När Marty somnar vaknar hon som Marie. Vem av dem är dröm och vem är verklig? Relationsfilm med annorlunda handling.
/Surskägget

Wish You Were Dead
@@@
En tönt, en skrupelfri bedrägerska och en kvinnlig yrkesmördare snurrar ihop sina påsar i denna komedi som bitvis har samma humor som Oss Torpeder Emellan. Cary Elwes gör sin bästa roll på länge, och Mary Steenburgen är perfekt som white trashkvinnan som gör allt för lite pengar.
/Surskägget

Prometheus

@
Vilket svammel! Vilken sörja! Ett manus som aldrig borde fått lämna den katturinindränkta servett den skrevs på. Ridley Scott har till min stora sorg och besvikelse gått från en mästerregissör (jag har för fan tatueringar med repliker från Blade Runner!) till ett enda stort skämt (började med Kingdom of Heaven någonstans och har bara fortsatt neråt). Det enda positiva jag kan säga om Prometheus är att den verkligen är skitsnygg. Miljöerna, detaljerna, specialeffekterna (med kanske nåt undantag), kläderna, designen - allt är sjukt jävla snyggt. Allt annat i filmen är pure crap. Det är inte engagerande. Det är inte spännande. Det är inte läskigt. Det är inte underhållande. Det är ett gäng skådisar som smyger runt i en fejkad grotta i 105 minuter för att sedan bli slaktade på tre minuter innan den enda överlevande (Noomi Rapace) åker iväg i solnedgången. Det är karaktärer som gör sjukt ologiska saker bara för att manuset kräver det, inte för att situationen karaktärerna befinner sig i kräver det. Vi har två snubbar som uttryckligen säger: "Fy fan vad den här grottan är läskig, ni behöver inte oss så vi åker tillbaka till säkerheten i skeppet nu på en gång, vi ses där sen" för att sedan VARA KVAR I GROTTAN UTAN ANLEDNING ÄNDA TILLS ALLA ANDRA ÅKT TILLBAKA TILL SÄKERHETEN PÅ SKEPPET!!! Det där är inte ens en ologisk lucka i manuset, det är ren och skär lathet, smörja och uselhet från manus"författarnas" sida. Det hjälper inte heller att filmens hjältinna spelas av Noomi som har noll charm, noll karisma och noll kemi med övriga skådisar (kärleksscenen är bara pinsam). Jag känner inte Noomi, hon är säker snäll och smart och jag önskar henne all lycka i livet. Men jag kommer aldrig, aldrig fatta vad alla stjärnregissörer ser i henne. Jag har sett minst 5 000 filmer i mitt liv och tycker att jag kan urskilja de skådisar med talang och de utan, och Noomi i mina ögon har talang som en bladlus. Hade hon kompenserat med superduperkarisma och charm i överflöd hade jag köpt det, men det finns ju inte heller. Med ett så här svagt manus, rätt taffliga insatser från övriga skådisar också (Guy Pearce i sämsta gammelmansmake-upen du sett i ditt liv är skrattretande, Sean Harris som en superarg geolog spelar över så det gnistrar om det, Charlize Theron kör en Kevin Costner och byter inte en min under hela filmen) blir Noomis brister ännu mer uppenbara. Den enda skådisen som kan hålla huvudet högt är Michael Fassbender som roboten David som han lyckas balansera bra mellan stelt robotaktig och lite mystiskt intressant. Jag visste att filmen skulle vara skit när jag såg trailern och hade inga förhoppningar om ett storverk överhuvudtaget. Tyvärr var den ännu sämre än jag kunde ana.
/Surskägget
Vrångmannen hade liknande tankar här.

Ted

@@@@
Jättesuccé på bio i USA. Filmen om John (Mark Wahlberg), hans flickvän Lori (Mila Kunis) och hans bästa kompis sen barnsben, den livs levande teddybjörnen Ted. Seth MacFarlane som skapat Family Guy och gör flera av rösterna i den populära animerade tv-serien står bakom manus, regi och teddybjörnens röst i den här långfilmsdebuten. Han lyckas få Ted att kännas som en person av kött och blod. Man glömmer rätt snabbt bort att det är ett dataanimerat mjukisdjur man sitter och tittar på. Filmen är allt annat än politisk korrekt och är menad för vuxna åskådare då humorn ofta är väldigt grov, även om filmaffischen och typsnittet kan lura en. Det var som vanligt intressant att se ovetande föräldrar komma in i salongen med sina 7-8 åringar och sätta sig ner i biostolen (filmen är från 7 år med vuxet sällskap i Sverige men barnförbjuden i USA). De hade alltså ingen aning om vad som väntade. Vad tyckte jag då? Ted är SKITKUL! Lite spännande, lite söt och helt jävla störd rulle. Hahahahaha! Mark Wahlberg är helt slut och det funkar klockrent för filmen. Den är snygg också och känns riktig film hela vägen. Vad ska jag säga liksom? Gillar man sånt här så älskar man Ted. Är man pryd eller inte vuxen nog att skilja på skämt och ”skämt” så ska man gå och se någonting annat. Det är alltså en hel del kiss och bajshumor, en rejäl dos slapstick, metahumor, sexskämt, knarkskämt och det haglar av popkulturella referenser. Jag garvade ofta så tårarna rann och stämningen i biografen med jubel och applåder gjorde ju självklart sitt till. Då är det kul att gå på bio!
/Vrångmannen

6 Bullets

@@+
B-film som släppts direkt på dvd. En sådär budget och skådespelarinsatser av varierande klass. Samson Gaul (Jean-ClaudeVan Damme) är en före detta legosoldat och är tuffast. Han hjälper numera föräldrar hitta sina barn som blivit bortförda. Efter ett jobb som gått åt helvete där två unga flickor dör av misstag så kryper Samson ner i flaskan och försvinner från radarn. Snart dras han dock tillbaks in i den smutsiga världen av kidnappning och människohandel och blir tvungen att sätta ner foten, i någons HUVUD. Hehehe! Lite kul är det ändå att se Van Damme i gasen igen. Sparkar lite stjärt och ser lite svår ut. För att vara en riktig B-rulle så är det bitvis rätt så välskrivet och välgjort. Helt ok om du vet vad du ger dig in på och sätter ribban på relevant höjd. Det är alltid uppfriskande att bli överraskad när man egentligen haft siktet inställt på skrattfest. Steven Seagal gjorde tjugo sådana här rullar och alla var helt kass. 6 Bullets är ok.
/Vrångmannen

Dagens Hyllning: Pump Up The Volume

@@@@
Dags att väcka liv i en gammal klassisk hållpunkt här på bloggen, Dagens Hyllning, där vi ogenerat hyllar en gammal pärla. Också för att det behövs lite motvikt mot Vrångmannens alla ettor senaste veckan hahahahahaha! Christian Slater var en gång i tiden det hetaste nya namnet som var både cool (tyckte grabbarna) och snygg (tyckte tjejerna) och som dessutom hade talangen att leverera. Nånting hände på vägen och idag är det direkt-till-dvd och teveserier som gäller för denne forne hjälte. Förmodligen en mix av droger, sprit och dåligt humör som gör honom "svår att jobba med" som många andra duktiga skådisar råkat ut för (hej Val Kilmer). Men här, 1990, var han i toppform och allt pekade uppåt. Han spelar high schoolgrabben Mark som på kvällar och nätter piratsänder radio från sin källare (hey kids, det här var långt innan Internet fanns och piratsänd radio var hur tufft som helst) som Happy Harry Hard-on, ett galet alias som älskar att provocera och kasta skit på den superstrikta skolan Mark går på och där hans farsa råkar jobba (vilket ger Mark tillgång till "hemlig" info om lärarna). Fler och fler av de desillusionerade tonåringarna på skolan börjar lyssna på Harry och snart är han ett fenomen som utan att egentligen vilja det leder ett uppror på skolan. Det är eleverna mot lärarna! Snart nog har Harry FBI efter sig och måste överväga om det är värt att fortsätta sända sina rebelliska nattsändningar eller ej. Det är så skönt hjärta i den här rullen och jag har alltid älskat den från första gången jag såg den på bio till de tjugotalet gånger jag sett den sedan dess (bara ett par veckor sedan sist). Mycket är Slaters förtjänst för han levererar så inihelvete i den här. Men även budskapet att man inte ska ta nån skit från makten utan våga vara rebell och leva sitt liv som man själv vill klingar varmt i hjärtat. Man känner verkligen med de maktlösa ungdomarna som mer och mer tack vare Happy Harry Hard-On vågar börja säga ifrån och revolterar mot skolledningen (som naturligtvis styrs med nazistisk järnhand). Har du aldrig sett den här så införskaffar du den snarast. Som high schoolrulle ligger den helt klart topp fem ever.
/Surskägget

Valentine's Day

@@@
Klassisk romcom av romcomregissören Garry Marshall (Pretty Woman, Runaway Bride) där han har lyckats samla ihop en imponerande ensemble där i princip varje liten biroll är ett känt namn. Här kommer de i bokstavsordning: Jessica Alba, Kathy Bates, Jessica Biel, Bradley Cooper, Eric Dane, Patrick Dempsey, Hector Elizondo, Jamie Foxx, Jennifer Garner, Topher Grace, Anne Hathaway, Ashton Kutcher, Queen Latifah, Taylor Lautner, George Lopez, Shirley MacLaine, Emma Roberts, Julia Roberts och Taylor Swift. Puh! Det är en mängd olika stories som vävs ihop och som kretsar kring Alla Hjärtans Dag. Huvudspåret handlar om Kutchers karaktär som driver en blombutik och som naturligtvis har massor att göra på Alla Hjärtans Dag. Resten av karaktärerna vävs in och ut kring blombutiken och varandra på klassiskt Hollywoodmanér. Rätt så basic med andra ord och inga aha-upplevelser. Trean sitter dock som en smäck ändå på grund av alla skådisarna. De flesta är hyggligt duktiga på det de gör och både killar och tjejer i publiken får sitt ögongodis (Biel vinner med en noslängd för min egen del men både Alba och Hathaway är där och slåss). Lagom delar romantik och lagom delar humor (hävdar fortfarande att Kutcher är gravt underskattad komiker, se om That 70's Show och mannen ger snubbelhumorn ett nytt ansikte vi inte sett sedan Jim Carrey) ger en myspysig rulle perfekt till dejten.
/Surskägget

...And Justice for All

@
Pacino. 70-talet. Överspelet. Discomusiken. Den opassande humorn. Överspelet. Skjortflikarna. Det ointressanta. Saliv i mungipan. Byxbenen. Kokainblicken. Överspelet. Det är bara skit kvar av dvdfodralet nu för jag har hoppat på det så länge så jag har glömt bort tiden. Bara skit kvar.
/Vrångmannen

Savages

@@
Oliver Stone. Hur kunde du fucka upp det här? Du fick ju ett filmmanus baserat på en roman som innehåller brutalt med pang-pang, knarkkarteller, tuffingar, kidnappning, kupper och färgstarka karaktärer. Du hyrde in krämen av karismatiska huvudrollsinnehavare som John Travolta, Salma Hayek och Benicio Del Toro (samt en handfull unga talanger som Taylor Kitsch och Blake ”Gossip Girl” Lively). Du fick en hygglig budget och du handplockade ditt filmteam. Då passar du på att göra vanlig halvboring söndagsfilm av det? Standardthriller 1A som knappt har någonting att tillföra någon någonsin? Oliver ”Glipan” Stone. Hur står det till? Är det någon hemma längre? Du som gav oss fina Plutonen, JFK, Natural Born Killers, Wall Street m.fl och du skrev manus till två gigantiska filmklassiker, Scarface och Conan Barbaren. Du tycker alltså det är på tiden att bli lite lat? Köra lite tjofadderittan? Fan vad less jag blir. Men ok, allt är inte skit. Filmen börjar bra och är hyggligt intressant och spännande en liten stund (för att bli näst intill katastrof). Fotot är vrålsnyggt också (Dan Mindel som bl.a plåtat Enemy of the State, Spy Game, MI3). Savages är våldsam så det förslår (det spelas fotboll med huvuden..) och fläckvis rätt underhållande men det kan det vara att gå på muggen också. Jag bjuckar på en tvåa i betyg men jag känner mig fan riktigt snäll då alltså. Gå i pension nu gubbjävel. Slösa på MIN tid?!
/Vrångmannen

Cosmopolis

@
Robert Pattinson (blekfisen som skelar i Twilightrullarna) spelar en ung miljardär som korsar New York i sin limousin. Han vill besöka sin favoritfrisör (tänk att..). Pattisons livvakt avråder honom då någon hotat den unge knösen till livet. Det är även full kaos i stan då presidenten är på besök. Filmen är baserad på en roman av Don DeLillo som ska vara skruvad som fan. Cosmopolis utspelar sig i stort sett uteslutande i och runt limousinen vilket känns som ett fräscht grepp i tio minuter sen börjar man skruva på sig. Det är rejält långsamt, blir riktigt långtradigt och den stela (men bitvis rätt snygga) stilen samt monoton och sövande dialog blir bara för mycket. Blä. Sen slängs det in små utbrott av våld och sex så man inte ska nicka till för länge hahaha! David Cronenberg har skrivit manus och regisserat. Gillar Cronenberg för det mesta men här gör han ett riktigt snedsteg. David Lynch kanske hade varit en mer intressant regissör för det här verket för vem kan hantera stilla ondskefull och udda stämning som honom? Jag försöker komma på något snällt att säga här. Pattinson är faktiskt helt ok och är väl kanske den enda som kommer undan med hedern halvt i behåll. Nä, man kan inte polera en bajskorv. Skitfilm. Tyvärr.
/Vrångmannen

Rock of Ages

@
Jag avskyr musikaler. Både på scen (gud hjälp mig från himmelen i all din visa kraft och styrka!) och på vita duken ("jag vill ha mina biljettpengar tillbaka och kan du ringa på en ambulans tack för jag har lagt mina avrivna öron i en godispåse.."), med ett endaste undantag. Rock of Ages var alltså aldrig ens menad med mig i åtanke som publik, men den vill så gärna försöka. Nu floppade den hårt på bio och det visar också att t.o.m folk i allmänhet inte ens orkade. Rock of Ages kan vara det sämsta jag sett i år av allt det sämsta, eller snarare det sämsta jag FÖRSÖKT se i år. Det är en kombo av allt jag hatar. Slakten av gammal snäll-rock, pratsjungandet, låtsasmisären, låtsasglamoren, låtsas-låtsas, "busiga" humorn etc. Folk är överallt i synk och i takt, kommer in och utsjungande i bild som i nån jävla musikal... Jag gillar annars de flesta inblandade framför kameran -Tom Cruise, Malin Akerman, Alec Baldwin, Paul Giamatti m.fl. Detta hjälper dock inte det här projektet ett smack. Fruktansvärt dravel. Fruktansvärt.
/Vrångmannen

That's My Boy

@
Man kan inte anklaga mig för att vara speciellt krävande när det gäller komedier. Ge mig slapstick, ordlekar, kiss och bajshumor, klyschor, sketchstaplar och allmän dumhet. Jag sväljer det mesta. Är en enkel prick så. Fick direkt en känsla av att det här skulle vara roligt. Gillar Adam Sandler när han är som bäst (Happy Gilmore, Anger Management) och Andy Samberg (humorkollektivet Lonely Planet, SNL och underskattade långfilmen Hot Rod) har en riktigt rolig och skönt udda stil även om han inte är någon superskådis. Det är ju inte Sandler heller på långa vägar men man gillar dom ändå. ”Handlingen” i grova drag. Sandler spelar Sambergs loser-farsa som dyker upp efter alla år, när det går bra för Samberg, för att snika åt sig pengar. Filmen har typ tre roliga skämt resten är skitdåligt. Det är indirekt och direkt Sandlers fel eftersom det är hans bolag som producerat rullen. Det brukar också finnas gott om roliga sidokaraktärer i en Sandlerfilm men här lyser de med sin frånvaro (James Caan som arg irländsk präst är dock ok). Jag letar efter bättre/roligare karaktärer, ett uns mer hjärna och hjärta i manus och FRAMFÖR ALLT den KOMISKA TAJMINGEN som aldrig infinner sig här. Sandler låter som han har gröt i käften och regissören ligger antingen för länge på en scen så den dör eller klipper ut innan det blivit roligt. Grundstoryn är ok för en pruttrulle som denna men två timmar känns som fyra och jag vill nästan ta ihjäl någon och sen mig själv innan eftertexterna börjat rulla. Det går sjuhundra irritationsmoment per halvt fniss. Sjuhundra. Surskägget kommer minst att ge den en trea. Holy shit, where’s the Tylenol?
/Vrångmannen