Sällskapsresan
@@@@@
Till min stora
förvåning har vi inte recenserat svensk films största epos genom tiderna,
nämligen sällskapsresefilmerna (dit man även kan hävda att Repmånad hör hemma
trots att vi saknar Jon Skolmens karaktär Ole, samt att Lasse Åbergs numer
riksbekanta karaktär Stig-Helmer Olsson heter något annat i Repmånad). Hög tid
att sätta tänderna i dessa klassiker med andra ord. Sällskapsresefilmerna kom
till för att Lasse Åberg (regi, manus och huvudroll) och
producenten/medmanusförfattaren Bosse Jonsson tyckte sig kunna se tydliga
samhälleliga mönster som var både fascinerande och humoristiska. Repmånad var
som sagt den första filmen som på ett roligt vis tog upp ett massfenomen, men
det var först med Sällskapsresan 1980 som Åberg/Jonsson fick fullträff. Närmare
3 miljoner såg den på bio(!) vilket är en otrolig siffra (nästan 40% av svenska
folket) och sedan dess har väl i princip alla i Sverige som är 10 eller äldre
sett filmen både en och två gånger. Filmens stora charm är förstås att den
prickar så jäkla rätt. Alla som någonsin varit på en charterresa känner genast igen
alla karaktärerna och alla situationer karaktärerna hamnar i. Detta beror
delvis på noggrann research (Åberg/Jonsson träffade mängder med researrangörer
som fick dra ena storyn efter den andra) och delvis på Åbergs geni att omvandla
detta till en film som driver OM men inte MED sina karaktärer. Med stort hjärta
och stor värme låter Åberg Sverige få träffa Stig-Helmer, nördarnas nörd, men
ser alltid till att vi skrattar med Stig-Helmer och inte åt honom. Som perfekt
motpart får vi norrmannen Ole (Jon Skolmen som sagt) som alltid har det senaste
inom all teknik och som är lika framåt och pratig som Stig-Helmer är reserverad
och tillbakadragen. Ett perfekt komiskt par i samma klass som Helan & Halvan
var födda och givetvis skulle det komma uppföljare på detta. Har du inte sett
den här har du förmodligen legat i koma sedan 1979 och vaknat upp igår.
/Surskägget
Sällskapsresan 2: Snowroller
@@@@
Efter sommar kommer
vinter och det var väl nästan givet att del två skulle ta upp svenskarnas
hysteri med alpresor. Personligen ger jag även denna film en femma i betyg, men
det enbart på grund av nostalgiska skäl då jag mellan 1984 och 1993 åkte ner
till alperna på skidsemestrar varje vinter och mer än en gång såg just denna
film på bussen på väg ner. Återigen har Åberg/Jonsson fångat in alla karaktärer
och alla händelser klockrent. På sätt och vis är det som att titta på en
dokumentärfilm. Tro mig alla de resor jag åkte på hade nästan alla inslag som i
filmen. Men som ni ser är det ”bara” en fyra i betyg och det beror på att om
jag räknar bort nostalgifaktorn så är tvåan inte lika bra som ettan. Vilket
inte är så konstigt. Ettan är och förblir Sveriges kanske bästa film genom
tiderna (Bergman kan dra ett gammalt lakan över sig). Stig-Helmer på skidor
bjussar givetvis på en hel del knasigheter, och precis som i alla
sällskapsresefilmerna får vi även en hel del politik och fifflande, dryga och
snorkiga affärsmän (vilka vi skrattar ÅT och inte med). Åberg har alltid ett
helt berg patos i sina filmer och sparkar givetvis uppåt och står upp för den
lille mannen på gatan som i verkliga livet är chanslös mot hjärtlösa
riskkapitalister men som på film får tjejen och alltid är vinnaren när
eftertexterna rullar. Mycket värdig uppföljare och den film i serien jag sett
flest gånger.
/Surskägget
Sällskapsresan 3:
S.O.S
@@@
Så var det dags att
sätta på sig spanarglasögonen och ta sig en titt på seglingen. Svensken har
älskat sin segling i många, många år (redan vikingarna tog långa seglatser
världen runt) och givetvis uppstår det mängder med humor när man skickar ut
folk på sjön som inte har där att göra. Påminner på sätt och vis om Göta Kanal,
men Åberg lyckas särskilja sig från den filmen återigen på grund av Stig-Helmer
och det stora hjärta med vilket hans missöden förvandlas till framgångar medan
de på papper framgångsrika affärsmän och skrupelfria politiker som vanligt blir
dragna vid näsan och åker dit så att det visslar om det. Stig-Helmer och Ole
hamnar efter en osedvanligt blöt maskerad på en pråm som kör ut med dem långt
ut i skärgården där de till slut blir räddade av en av Oles kvinnliga vänner
som i sin tur råkar vara vän med rik/dryg/snorkig affärsman som har hus och ö
där ute i skärgårdsmiljön. Det tittas både på segling, motorbåtar och den
bofasta skärgårdsbefolkningen och alla knasiga situationer som man kan hamna i
ute på vattnet. Trots att jag inte alls varit ute i segelbåt speciellt många
gånger i mitt liv känner man lätt igen karaktärerna vilket varit Åbergs största
styrka genom alla filmer. Igenkänningsfaktorn är därmed hög och humorn med.
/Surskägget
Sällskapsresan
4: Den ofrivillige golfaren
@@@
Efter segling var
det nästan lika givet att nästa film skulle handla om golf, ungefär som det var
givet att alpresor följde på solresor. Stig-Helmer blir den här gången genom en
slump indragen i ett vad mellan rik/dryg/snorkig affärsman (som dessutom driver
det bolag som satte det bolag där Stig-Helmer jobbat i konkurs och därmed gjort
stackars Stig-Helmer arbetslös) och ännu en av Oles många kvinnliga bekanta som
har vänner i affärsvärlden (dock är alla kvinnorna alltid reko och skrattar ÅT
affärsmännen och inte med dem). Stig-Helmer ska på en vecka lära sig spela golf
och sedan gå en 18-hålsrunda med affärsmannen för att bevisa tjejens tes att affärsmannen
är sämst i världen på golf. Detta leder till att Stig-Helmer hamnar i Skottland
och blir upplärd av före detta golfproffs. Slutet är givet – den goda sidan
vinner över den onda. På vägen är det många golfklubbor som ryker.
/Surskägget
Hälsoresan
@@
Den absolut
svagaste filmen i serien. Visserligen var den betydligt bättre nu när jag såg
om den för tredje gången än den var första gången när jag såg den på bio.
Möjligt är att Åberg var lite för sin tid här och att stora delar av
igenkänningsfaktorerna kom ikapp oss först nu 10-talet år efter filmens
premiär. Hursomhelst driver Åberg med alla möjliga healare, hälsogurus och
bantningsmetoder som alla försöker profitera på de överviktiga i vårt samhälle
men ger även en liten känga åt vår snabbmatskultur och menar rätt och riktigt
att vi kanske får skylla oss själva att vi blir feta när vi vräker i oss chips,
ostbågar, pizzor, hamburgare, korvar och annat onyttigt stup i kvarten. Oavsett
lyfter filmen aldrig riktigt och det är många sekvenser som bara är raksträckor
i väntan på nästa spännande kurva eller backe. En okej rulle på alla sätt och
vis, men hade kanske behövt en vända eller två till på manusstadiet.
/Surskägget
The Stig-Helmer Story
@@@@
Avslutande delen i
sällskapsresefilmerna är den första och enda som inte tar upp ett samhälleligt
massfenomen utan istället enbart koncentrerar sig på just Stig-Helmer. Trots
att vi följt honom nu i fem filmer vet vi egentligen inte så mycket om honom.
Lite smådetaljer (han älskar tåg, jobbat på brödrostfabrik många år, har
moderskomplex) har släppts här och där genom de fem tidigare filmerna men nu är
det dags att lära känna honom på allvar. Ole ställer några frågor om
Stig-Helmers förflutna vilket gör att Stig-Helmer börjar berätta om hela sin
uppväxt med koncentration kring tonåren och den första kärleken som aldrig blev
av då hon hastigt och lustigt flyttade från stan. Ole ger sig fan på att de ska
hinna Stig-Helmers gamla flamma och filmen är växlande berättad mellan dåtid
och nutid där det hela tiden kommer fram ny info om Stig-Helmer och hans första
kärlek (fantastiskt spelad av Ida Högberg i sin första filmroll som blåser
mängder med liv, charm och personlighet i denna karaktär). Det här är en
underbar feelgoodfilm som också är en nostalgisk resa tillbaka till 50-talets
Stockholm som fångats fantastiskt i både kostym och dekor. Hatten av för Lasse
Åberg som avrundar sin filmserie med en av de starkaste filmerna i serien.
/Surskägget