Julkalender 24 dec

Vrångmannen och Surskägget önskar er alla en God Jul och riktigt Gott Nytt År! Vi är tillbaka i januari.

Julkalender 23 dec: Tre galna tomtejävlar

Vi har ju under åren skrivit om och recenserat de allra flesta julfilmer här på bloggen (de som är värda att nämnas i alla fall). Vi hade missat dessa och det kanske inte är så konstigt. Jag har kollat på alla tre idag så ni slipper. Skjut mig.

Santa's Slay (2005)
@
Det här skall vara en slags skräckkomedi. Den är varken rolig eller ryslig, men rätt så våldsam. Jultomten har ett kontrakt med en ängel om att vara snäll mot barnen och ge dom julklappar. När kontraktet löper ut blir jultomten skogstokig och vill döda alla i hela världen. Den här mordiske demonnissen är en blandning mellan Terminator, Hulk Hogan och elaka robottomten i Futurama. Filmen är en blandning av det jag sket ur mig imorse och det sämsta du sett i ditt hela liv.
/Vrångmannen

Saint Nick (2010)
@
I Holland så kommer tydligen jultomten en gång vart 35:e år och dödar alla, oavsett om man är gammal, ung, snäll eller dum. Han ser ut som en biskop och rider på sin häst. Tydligen så var gamle tomten en kyrkans man back in the day och dödade alla. När folk fick nog och dödade honom så svor han innan han dog att han skulle komma tillbaka och döda alla. Gud, skräpet. Holländske ärthjärnan Dick Maas får tydligen fortfarande göra film i hemlandet. Det enda som hindrade mig från att kliva upp på stolen och sätta snaran runt halsen var att filmen var skitkort och att den var jättedåligt dubbad till engelska så jag fick mig några garv mellan de VÄLDIGT arga varven. Vart är glöggen? Den jättejättestarka?
/Vrångmannen

Rare Exports (2010)
@@+
Full och arg så gav jag mig så på nästa "mästerverk". Det här var dock en halvhygglig överraskning. Hyllad fantasyskräck från Finland. Sägnerna säger att originaltomten i Finland hade horn och var elakare än djävulen själv. Ett pengagirigt företag hittar gamle Nick infrusen i ett berg och vill tina upp honom. Rullen är rätt snygg och välproducerad med bra skådisar och lite skön stämning sådär. Huvudpersonen är naturligtvis ett barn som ser saker som de vuxna viftar bort som fantasier. Problemet med Rare Exports är att det inte händer så mycket egentligen. Sista 10 minuterna blir det lite action och fart, men bara lite. Resten av filmen är liksom välgjord men också ett stort "jaha?"...och DÄR tog glöggen slut. Vaglorupå?!
/Vrångmannen

Julkalender 22 dec

Bara två dagar kvar till julafton. Nu börjar vi närma oss! Doften av glögg och pepparkakor. Kalle Anka på teven. Granbarr och presenter. Dukade bord som dignar av alldeles för mycket mat som vi vräker i oss medan barnen i Sudan dör som flugor. Och i filmväg är det väl inget som säger "jul" lika mycket som animerade familjefilmer. Dessa härliga filmer hela familjen kan samlas runt och uppskatta samtidigt som alla ensamma på jul kan dra i sig ännu en shot OP och gråta sig till sömns. Vi öppnar därmed dagens lucka och tittar på några animerade filmer vi inte recenserat tidigare.

Madagaskar (2005)
@@@
På New Yorks zoo lever djuren hemliga liv om nätterna där de samlas och snackar igenom dagens händelser. De njuter av de slöa livet på zoo där de får mängder med mat och inte behöver anstränga sig speciellt mycket. Lejonet Alex (vars röst görs av Ben Stiller) är den naturlige ledaren i gänget och den stora attraktionen på zoo. Hans bästisar zebran Marty (Chris Rock), giraffen Marty (David Schwimmer) och flodhästen Gloria (Jada Pinkett Smith) stöttar honom i vått och torrt. Snart nog slumpar det sig som så att de fyra vännerna bryter sig ut för "en kväll på stan" innan de av misstag skeppas iväg till Afrika där de dumpas ut i naturen utan en susning om hur de ska klara sig. Stor humor när "stadsfolket" möter "bonnagänget". Klassisk story, klassiska karaktärer men översatt till djurvärlden. Sacha Baron Cohen är skitkul som Lemurkung. Och pingvinerna är bland det roligaste du sett i animerad film. Charmig liten rulle som funkar för både stora och små.
/Surskägget

Madagaskar 2 (2008)
@@
En superhit som ettan får givetvis en uppföljare. Den följer i princip samma mall som ettan men skämten börjar gå på tomgång. Mycket dödtid här och där. Både Lemurkungen och pingvinerna får större roller och plats vilket är mycket bra, men det visar också att filmens egentliga huvudpersoner inte är lika underhållande att följa. Till och med ungarna tycker att den här är rätt seg.
/Surskägget

Madagaskar 3 (2012)
@@@@
Vilken comeback! Action, tempo, humor, spänning, kärlek. Allt som tvåan saknade. Våra hjältar försöker ta sig hem till New York och hamnar på vägen i Europa som de lämnar i ruiner hahaha. Vi får ett par "jänkare möter européer"-skämt, nya karaktärer som känns vettiga och framförallt ett fartfyllt äventyr som bräcker allt i serien hittills. Utan att säga för mycket hamnar de på en resande cirkus som styrs av djur och har en galen tant som jobbar på Animal Control (typ FBI för att jaga rätt på förrymda djur) som gör allt i sin makt att fånga våra hjältar. Självklart är det slutet gott, allting gott och en trevlig avrundning på denna trilogi.
/Surskägget

Bilar (2006)
@@@@
Pixar kan det här med animerad familjefilm. I en värld helt befolkad av levande fordon (bilar, flygplan, båtar etc) får vi möta Blixten McQueen, en ung racingbil på väg uppåt i karriären. När årets sista och avgörande lopp i Piston Cup ska avgöras slutar det med att Blixten och hans två konkurrenter The King och Chick Hicks passerar mållinjen exakt samtidigt. Då alla tre ligger på samma poäng efter säsongen bestäms det att ett sista avgörande lopp ska hållas en vecka senare. På väg dit hamnar den kaxige och egocentriske Blixten i lilla byhålan Kylarköping av misstag. Efter att ha rivit upp stadens gata döms han att laga den. Blixten får nu chans att lära känna Kylarköpings ödmjuka och trevliga ortsbor och samtidigt lära sig en hel del om sig själv. Berättelsen om en arrogant yngling som får lära sig att livet handlar om mer än att vinna av en äldre generation är en klassisk story som gjorts förr. Här i form av animerade bilar lyckas Pixar hitta den rätta blandningen av allvar och humor. Animeringarna är så snygga att man ramlar av stolen och skådisarna som gör rösterna är helt perfekta (bl a Owen Wilson, Paul Newman, Bonnie Hunt, George Carlin, Cheech Marin och Larry the Cable Guy).
/Surskägget

Bilar 2 (2011)
@@@
I uppföljaren bestämde man sig av nån anledning att helt skippa originalberättelsen och istället göra en spionfilm. Karaktären Bärgaren blev otroligt populär efter första filmen och får därmed huvudrollen i uppföljaren. Han snubblar in i ett spionäventyr befolkat av brittiska James Bondbilar, tuffa tyska skurkbilar och en global konspiration. Det är fullt ös medvetslös mest hela tiden vilket håller intresset uppe. Däremot tappar man allt hjärta från film ett och därmed blir känslan när eftertexterna rullar mest besvikelse. Ingen dålig film på nåt sätt, och hade man sett den här först hade kanske betyget blivit annorlunda.
/Surskägget

Surf's Up (2007)
@@@
En film om pingviner som surfar? Ja varför inte? Unge hetsporren Cody (vars röst görs av Shia LaBeouf) ska för första gången få surfa i en riktigt stor tävling med alla proffsen. Han upptäcker snart att det inte är så lätt som han först trodde. Till sin hjälp har han söta surfartjejen Lani (Zooey Deschanel) och gamle proffset Big Z (Jeff Bridges) som alla andra tror är död. Standardrulle 1A med en hel del glimt i ögat och både bus och humor. Det räcker till en trea.
/Surskägget

Julkalender 21 dec

Anchorman 2: The Legend Continues
@@@
Anchorman (2004) är en av de roligaste amerikanska komedier som gjorts under det senaste decenniet. Nu så här nio år senare var förväntningarna självklart skyhöga på uppföljaren, Anchorman 2: The Legend Continues. Jag var helt övertygad om att den skulle vara rolig men försökte hålla en slags verklighetsförankrad nivå på förhoppningarna då uppföljare sällan är lika bra eller bättre än originalet. Will Ferrell är alltså tillbaka som den misogyne, utseendefixerade och rakt genom korkade nyhetsuppläsaren Ron Burgundy. Det drar igång direkt med att hans numera fru Veronica Corningstone (Christina Applegate) blir mer framgångsrik än Ron så han lämnar henne på fläcken. Hahaha, helt slut. Efter en kort bender börjar han söka rätt på sitt gamla nyhetsteam för att än en gång bli nummer ett. Anchorman 2 är rolig. Bitvis skitkul. Den är också lite långtråkig vilket naturligtvis inte är bra. Vi har sett mycket förr och vissa skämt kan man återanvända från originalet (i lite annan tappning förstås) och vissa skämt kan man det inte. Ni kommer förstå vad jag menar när ni ser filmen. Ferrell briljerar som den omöjligt barnslige och lättstötte Burgundy och är naturligtvis en av stöttepelarna i filmen, även om han ger gott om utrymme till sina medspelare att vara roliga. Vädermannen Brick (Steve Carell) är lika slut som i ettan men har här fått en mycket större roll vilket gör att hans sköna kommentarer tyvärr inte funkar lika klockrent i längden. Kristen Wiig glänser i en roll som borde varit så mycket bättre skriven och matchat hennes komiska talang. Anchorman 2 är också fylld med små gästinhopp av kändisar både här och där. Småskoj, men hade egentligen inte behövts. Nej, filmen är naturligtvis inte lika bra som ettan. Den är kul, helt klart, men känns också lite inspirationslös och andefattig. Jag tror däremot att den kommer att växa vid en andra eller eventuellt tredje titt när den lilla känslan av besvikelse väl har lagt sig. En film som får mig att skratta så jag gråtskriker åtminstone två gånger på två timmar är värd det, oavsett hur ojämn i roligheterna den må vara i övrigt. It's kind of a big deal.
/Vrångmannen

Julkalender 20 dec: THE DIRECTORS Joel & Ethan Coen

De här bröderna behöver nog ingen närmare presentation. Joel och Ethan Coen skriver, producerar och regisserar alla filmer tillsammans. Man har läst att de fungerar som en väloljad maskin och grälar sällan under inspelningar.  Den ene avslutar den andres...lunch. Hahahaha! Mening. Det är sällan de har klampat i klaveret och gjort något riktigt dåligt enligt den här Vrångmannen. Vi kikar lite närmare på några rullar.

Blood Simple (1984)

@@@
Debutfilmen. En thriller från södern med film noirkänsla och svart humor. Cool debut som tyvärr tappat en del med åren (hey, den är från 84..). Frances McDormand, som hade en av huvudrollerna, gifte sig med Joel Coen och de är fortfarande ett par än idag. Aaaaaaaw.
/Vrångmannen

@@@
Rå och brutal på sina håll och med stora doser svart humor. Bra debut som visade vad som komma skulle.
/Surskägget

Raising Arizona (1987)
@@@@
Otroligt rolig och fartfylld komedi. Bröderna jobbar stenhårt med den galna kameran (något de kanske plockat upp från polaren Sam Raimi?) och Nicholas Cage är i sitt esse som H.I McDunnough, kåkfararen som gifter sig med en snut (Holly Hunter) och när de inte kan få barn bestämmer sig för att stjäla ett.
/Vrångmannen

@@@
Av nån anledning har jag alltid haft lite svårt för den här. Tycker den är otroligt överspelad av Cage (och jaaaaa jag vet att det är meningen) och gillar inte riktigt grundstoryn där man försöker göra barnkidnappning till nåt kul. Men dålig är den absolut inte.
/Surskägget

Miller's Crossing (1990)
@@@@
Hårdkokt och sjukt underhållande gangsterrulle med Gabriel Byrne, Albert Finney och John Turturro. Klockren dialog och bitvis väldigt våldsam (och rolig).
/Vrångmannen

@@@@
Som en gammal film noir fast i färg. Hårdkokt så inihelvete. Bra skit.
/Surskägget

Barton Fink (1991)
@@@@@
I min bok så blir det inte så mycket bättre än det här. Barton Fink är en i det närmaste odefinierbar film. Rolig, obehaglig och lite udda gripande med ett sjukt skönt persongalleri. John Turturro spelar Barton Fink, en pjäsförfattare på 40-talet som blir övertalad att skriva en Hollywoodrulle om brottning.
/Vrångmannen

@@@@
Har alltid älskat den här. Kanske är det som Vrångmannen säger att det här egentligen är en femma? Ja, jag sätter fan en femma jag med:
@@@@@
Otroligt snyggt filmad men stora doser klaustrofobi och en John Goodman som här skapar en av filmhistoriens allra läskigaste karaktärer ever! En bal med Djävulen i helvetet är förmodligen roligare än att stöta på den här galningen. Turturro är briljant. Allt är mörkt och svettigt och jobbigt, men även skönt Hollywoodkritiskt. Tagningen där tapeterna krullar sig tog tydligen hur länge som helst att få till. Genial film.
/Surskägget

The Hudsucker Proxy (1994)
@@
Brödernas första snedsteg. Tim Robbins, Jennifer Jason Leigh och Paul Newman gör alla bra ifrån sig och filmen har en lekfull och lättsam stil men den är samtidigt väldigt mycket yta och litet innehåll. En del roliga scener dock.
/Vrångmannen

@@
Känner mig snäll som ger den en tvåa. Rätt trist och seg. En film man glömmer nästan direkt.
/Surskägget

Fargo (1996)
@@@@@
Otroligt bra thrillerkomedi som fick Oscar för bästa kvinnliga huvudroll (Frances McDormand strålar som gravida polischefen Marge Gunderson) och bästa manus. En ganska perfekt rulle som man kan se och se om hur många gånger som helst. Och naturligtvis bitvis riktigt våldsam, annars skulle det inte vara en Coenrulle.
/Vrångmannen

@@@@
Tillbaka i fin form. Steve Buscemi hahaha som spelar en kille som är "funny looking". HAHAHAHA! Sluta bjuda för mycket på dig själv. Rolig dialog nästan hela tiden och fantastiska karaktärer. Peter Stormare i en av sina tidiga Hollywoodrullar.
/Surskägget

The Big Lebowski (1998)
@@@@@
Mästerverk. Vad finns det mer att säga? The Dude abides.
/Vrångmannen

@@@@@
En av de bästa filmer som gjorts någonsin. Det finns inte ett enda fel i den här filmen. Intaget av White Russians ökade med ca 2 000 000% efter att man såg den här första gången. Jeff Bridges som The Dude gör sin livs roll, Goodman som den gravt störde men ändå på nåt sätt charmige Sobchak gör sitt livs roll och Buscemi som har typ 3 repliker i filmen som Donnie gör väl fan i princip sitt livs roll också. En film som bjussat på mängder med citat som man än idag strör runt sig. Och allt för att en snubbe bara vill ha sin matta tillbaka. It really tied the room together. HAHAHAHAHA!
/Surskägget

O Brother, Where Art Thou? (2000)
@@@@
Mycket rolig och annorlunda rulle, löst baserad på grekiska eposet Odyssén av Homeros, och utspelar sig i amerikanska södern 1937. George Clooney, John Turturro och Tim Blake Nelson spelar tre skurkar som flytt från fängelset på full skattjakt med myndigheterna hack i häl. Resan blir en minst sagt annorlunda en. Kalasbra soundtrack också.
/Vrångmannen

@@@@+
Har Clooney nånsin varit bättre eller roligare? Inte en chans. Det här är så bra så det är läskigt. Musik, miljöer, karaktärer, handling, allt faller på plats. Att det inte är en femma beror nog enbart på att man jämför den med The Big Lebowski som var filmen innan.
/Surskägget

The Man Who Wasn't There (2001)
@@@@
En riktig hyllning till film noirgenren. Svartvit och hårdkokt. Billy Bob Thornton spelar en frisör på 40-talet som kommer över ett unikt investeringstillfälle med tar sig snart vatten över huvudet och snaran dras långsamt åt. Älskar stämningen i den här och det långsamma tempot samt frisörens inre monolog/voice-over tillför känslan av att man tittar på en gammal klassiker.
/Vrångmannen

@@@
Nu tar vi det lilla lugna. Ja, filmen är skitsnyggt filmad i svartvitt där Coen verkligen nyttjar mediet med skuggor och kontraster till max. Men den är på tok för lång med på tok för långa och sega scener där i princip inget händer.
/Surskägget

Intolerable Cruelty (2003)
@@@
Skojigt och lättsamt blir det när bröderna ger sig på screwball comedygenren. George Clooney är i toppform som den känslokalla advokaten vars hjärta börjar slå igen när han förälskar sig i Catherine Zeta-Jones guldgrävande skönhet. Inget mästerverk någonstans men lite busigt, pysigt och mysigt för stunden med några sköna garv.
/Vrångmannen

@@@
Det Vrångmannen skrev.
/Surskägget

The Ladykillers (2004)
@@
Här trampas det i klaveret igen även om intentionen var god. Nyinspelning av den klassiska svarta komedin The Ladykillers med Tom Hanks i huvudrollen. Hatten av för Hanks som gör en skön och egen version av Alec Guinness klassiska skurk och filmen har sina stunder. Tyvärr lyfter det aldrig och slutresultatet känns en smula förvirrande och oinspirerat.
/Vrångmannen

No Country For Old Men (2007)
@@@@@
Herregud vad skitbra. Gav den en stark fyra tidigare på bloggen då jag bråkade med Surskägget hahaha men har tänkt om. Filmen är ett mästerverk och förtjänar högsta betyg.
/Vrångmannen

Burn After Reading (2008)
@@@
Recension här
/Vrångmannen

A Serious Man (2009)
@@@@
Recension här
/Vrångmannen

True Grit (2010)
@@@@@
Recensioner här

Julkalender 19 dec

Alla har vi varit små. Ibland försiktigt och ibland dumdristigt har vi tagit våra första stapplande steg och upptäckt balansens underbara värld. Plötsligt växte vi upp, blev mer och mer självsäkra för att sedan bli en bunt bittra filmrecensenter på bloggar ingen läser. Likt oss, men ändå olikt, har några lyckats göra det många av oss bara drömmer om - regissera en film. En film som sedermera blev startskottet på en karriär. Dagens lucka handlar om regidebuter.

Easy Rider (1969)
@
Gud vilken saggig film. Dennis Hopper var hög på allt han kom över och det syns. Filmen är knappt en å en halv timme å känns som tre. Och då ska ni veta att Hoppers director's cut var närmare fyra timmar lång. En enda stor syratrip som filmbolaget ångrade djupt att de satsat pengar i. Efter mycket om och men släpptes slutligen denna sörja av hojåkande utan mål och mening och blev av nån väldigt besynnerlig anledning en superhit och kultfilm. Så kan det gå.
/Surskägget

Kids (1995)
@@@@
Larry Clarks regidebut och Harmony Korines manusförfattardebut (och om jag minns rätt Chlöe Sevignys och Rosario Dawsons debutroller) är en mästerlig mardrömsresa rakt in i dagens (eller ja, 90-talsdagens) ungdomar. Om Breakfast Club var 80-talets...eh...Breakfast Club var Kids 90-talets Breakfast Club. Alla tonårskänslor är där och tidsandan och stämningen sitter klockrent. Larry Clark gick vidare och gjorde riktigt schyssta Bully och mindre schyssta Another Day in Paradise och sedan kontroversiella Ken Park.
/Surskägget

Night of the Living Dead (1968)
@@@@
Tänk vad man kan göra med en budget på ett par äppleskrutt och en kartong med svartvit film. George A Romero har väl egentligen inte gjort nåt som är sådär superbra efter debuten (kan hålla med om att första uppföljaren Dawn of the Living Dead är rätt okej, men långt ifrån det mästerverk folk försöker göra den till och Stephen Kingfilmatiseringen The Dark Half lyckades han också med men annars är det rätt tunnsått med bra filmer från den här karlen) men här lyckas han verkligen skapa en kuslig stämning med trovärdiga karaktärer och givetvis en zombiekatastrof. Den svartvita filmen känns i princip dokumentär och väldigt äkta vilket gör det desto jobbigare när zombiesarna börjar slaktäta våra hjältar en och en.
/Surskägget

De 400 Slagen (1960)
@@@@@
Francois Truffaut är en regissör läsare av vår blogg knappast förväntar sig att hitta nämnd här, men hey, ibland överraskar vi. Hans debut är makalös. En så fantastisk film så det knappt är sant. Den griper tag, drar in en och lever kvar länge i kropp och själ efteråt. Tydligen till stora delar självbiografisk dessutom vilket ger den desto mer tyngd. Kan inte säga att jag sett så många andra av Truffauts filmer (jag är trots allt en Hollywoodkille) men det här är som sagt så bra så man svimmar. Riktigt stor filmupplevelse som bör vara ett måste i var filmälskares samling.
/Surskägget

Citizen Kane (1941)
Läs Vrångmannens recension här. Jag håller med om femman och låter Vrångis tala.

Trasdockan (1955)
Läs vår recension här.

The Evil Dead (1981)
Läs vår recension (och en bunt andra Raimifilmer) här.

Julkalender 18 dec - The Chronic. What?! Cles of Narnia.

Inget säger jul som ett datoranimerat lejon, en isprinsessa och en garderob. Eller hur var det nu igen? C.S. Lewis superberömda familjeböcker om syskonen Pevensie som kliver in i en garderob och kliver ut i en magisk värld är svåra att motstå. Första boken publicerades 1950 (fyra år innan Tolkien publicerade Ringen, bara en sån sak) och ytterligare sex böcker följde i snabbt tempo. Skamligt nog har jag bara läst den första men de andra sex ligger på hög här hemma och väntar. Dagens lucka handlar kort och gott om de tre filmatiseringarna av de tre första Narniaböckerna (de tre senaste filmatiseringarna ska väl tilläggas, det finns en tecknad variant och så har man gjort teveserie av det hela också en gång i tiden). Disney står bakom producentspakarna så här är det helylle familjeunderhållning hela vägen.

Häxan och Lejonet (2005)
@@@
Det är andra världskriget och vi befinner oss i London där de fyra syskonen Pevensie blir skickade ut på landet för att undkomma de massiva tyska bombningarna av den brittiska huvudstaden. Väl på plats på en enorm herrgård upptäcker de snart en magisk garderob som tar dem till en lika magisk värld vid namn Narnia. Djur kan tala, sagofigurer av alla de slag smyger omkring och en elak isprinsessa (svalt, hahahaha, spelad av Tilda Swinton) styr landet med järnhand. De som vågar sätta sig emot blir förvandlade till sten vilket avskräcker de flesta från revolt. De snälla djuren berättar om en profetia där fyra barn ska befria Narnia tillsammans med det modiga lejonet Aslan. Det här är snällfantasy för ungarna på högsta nivå. Allt är lite lagom mysigt, läskigt, spännande och det mesta våldet sker utanför bild. Lämnar man vuxenhatten i ett annat rum får man en underhållande resa för stunden som dock bleknar ganska fort ur minnet.
/Surskägget

Prins Caspian (2008)
@@@+
Ungarna sugs in i Narnias värld igen. Många långa år har gått i Narnia sedan de var där sist, trots att det gått högst nåt år eller två i vår värld. Aslan är borta igen och en ny fara hotar Narnia. Och när en fara hotar Narnia så kallar Narnia in syskonen Pevensie för att bekämpa ondskan och försvara landet mot alla fiender, yttre såväl som inre. Syskonen blir snart bundisar med Prins Caspian som i sin tur är jagat villebråd. Hans ondskefulle farbror vill ha honom död och styra landet själv. Återigen hamnar syskonen i hetluften och tvingas utkämpa ett krig för att vinna heder och ära åt Narnia och sig själva. Tvåan har betydligt mer action än föregångaren och det sista slaget är uppe och försöker snudda vid de fantastiska slagen från Ringentrilogin. En mer vuxen film överlag med bättre tempo och handling än ettan.
/Surskägget

Kung Caspian och Skeppet Gryningen (2010)
@@
Just när vi trodde att vi gång på gång på gång ska få följa med samtliga syskon Pevensie på magiska resor in och ut ur Narnia så luras man och skickar bara iväg de två yngsta syskonen. De hamnar på Kung Caspians båt och sedermera i ett litet örike som behöver räddas från ondskan. Jag kan inte sluta göra jämförelser mellan Pirates of the Caribbean: I Främmande Vatten (del fyra i serien alltså) och denna film då den på sätt och vis följer en hel del av upplägget i PotC punkt till pricka (eller så har PotC snott allt från Lewis bok, vad vet jag?). Den stora skillnaden är att PotC har schysst tempo, sköna karaktärer och balla skurkar och denna tredje Narniafilm inte har nåt av det. De två yngsta syskonen är de minst intressanta av de fyra och storyn faller därmed rätt platt. Dessutom tar man ett stort kliv bakåt och blir en riktig barnfilm igen. Nä, vi hoppas på en mognare och bättre fjärde filmatisering i denna serie.
/Surskägget

Julkalender 17 dec: Fyra fina fyror

Pacific Rim
@@@@
Guillermo del Toro. Älskad av många, hatad av Surskägget. Han har bjussat oss på grymma rullar som Blade 2, Hellboy 1 och 2 och Pan's Labyrinth. Fan, t.o.m hans tidiga och ansett misslyckade alster (Cronos, Mimic) hade ändå någonting utöver det vanliga. Han har en stor förkärlek för skräcklik design och måste älska H.P Lovecraft något så kopiöst (det gör han också). Trodde faktiskt inte jag skulle gilla det här men med Pacific Rim har del Toro tagit den gamla sköna mosterfilmsgenren och mixat den med fetaste-robotarna-du-någonsin-sett-genren. Helvete vilket jävla ös! Människans existens står på spel då det kommer fetare och större monster från djupet i havet och vill förgöra jorden. Tack och lov har vi byggt fläskiga megarobotar och utbildat piloter som styr dem. Ja, eller tack och lov, det är knappt..KNAPPT så vi kan stå emot dom, och så kommer det bara fler, farligare, galnare och större. HJÄLP! GU HJÄLP MÄ! Snyggt och spännande mayhem med bl.a Charlie Hunnam (Jax i Sons of Anarchy), Charlie Day från It's Always Sunny in Philadelphia (hahahaha!) och Ron "Hellboy" Perlman i några av huvudrollerna. Jag blir så glad av det här. Och sprättig. Filmen är som om Michael Bay hade en hjärna, kunde fånga en stämning och ville blåsa mer pengar på effekter än alla Transformersrullar tillsammans.HAHAHAHA se den här nångång nurå. Episk käftsmäll.
/Vrångmannen

The Place Beyond the Pines
@@@@
Sjukt stark, välspelad och välberättad film. När Luke (Ryan Gosling) får reda på att han är pappa till Rominas (Eva Mendes) barn så slutar han sitt jobb som karnevalmotorcykelstuntman (!) för att finnas där för henne och barnet. Enda kruxet är att hon redan har en ny man i sitt liv. Luke börjar snegla åt brottets bana då han behöver snabba pengar så han kan bevisa för Romina att han kan försörja familjen. Avery (Bradley Cooper) är polis och har också en son, en dag får han en uttryckning. Mer än så kan och vill jag inte berätta om filmen. The Place Beyond the Pines är en sån där film som när du har sett den känns det som om du bevittnat något speciellt. Det är obehagligt, vemodigt, spännande och sjukt välgjort. En riktigt riktigt bra film helt enkelt, utan att använda de stora gesterna.
/Vrångmannen

Man of Steel
@@@@
Hahahaha, ja! Ytterligare en rulle jag trodde jag skulle tycka illa om. Håller i princip med om allt vad Surskägget säger. Läs vad han (och jag) tycker om nya Stålmannen här.
/Vrångmannen

Pain & Gain
@@@@
Hahahahahaha! Dwayne "The Rock" Johnson och Mark Wahlberg "spelar" hjärndöda bodybuildarbiffar som ska genomföra en kidnappning för att tjäna storkovan. Jag vet inte. Det här är så dumt men samtidigt så busigt, glatt och underhållande. Det är svart komedi på "hög nivå", en slags Fargo på steroider. Michael Bay (som har en halv hjärna visar det sig) har här utmanat sig själv genom att bara använda kaffebudgeten från Transformers för att göra en "liten" "indiefilm". Hahaha, karln ska skämmas, "oftast", men inte för detta. Ett galet "smart" manus av Christopher Markus och Stephen McFeely (Captain Americarullarna, Narniarullarna) och Wahlberg samt The Rock i högform. Kanske hade jag bara en bra dag men det var härligt att se dessa "klantarslen" till karaktärer hålla på i filmen. Jag garvade faktiskt i princip oavbrutet. Herr Bay borde lägga ner storplånkan ibland och göra "mindre" filmer som den här. Roligt OCH det är en SANN HISTORIA hahahahaha!
/Vrångmannen

Julkalender 16 dec a k a Jag Har Glömt Fler Filmer Än Du Sett del 7

Som alla vet gräver det gamla Surskägget ibland i arkiven från sina år som filmjournalist på tidningar som Chili, svenska Playboy och Depå. Dessa djupdykningar har hittills fått rubriken "Jag Har Glömt Fler Filmer Än Du Har Sett". Det senaste inlägget kom i april i år och var nummer sex i ordningen. Bara för att det är jul kommer här så ännu en omgång filmer jag knappt kommer ihåg att jag sett (eller om jag kommer ihåg att jag sett dem så minns jag knappt vad som hände i dem) och vars betyg ibland (hej Coyote Ugly) är fruktansvärt felsatta. PS. Man får ha i åtanke att texterna har en tio-femton år på nacken så en del grejer som var aktuella att skriva då är väldigt inaktuella idag.

Life

@@@

En ganska enkel komedi som aldrig fick chansen på bio. Lite oförtjänt då Life tillhör det bättre Eddie Murphy gjort på senare år. Handlingen spänner sig över flera årtionden, och tar upp segregation, rasism, fångenskap och vänskap. Suverän make-up gör både Murphy och Martin Lawrence riktigt gamla.

/Surskägget

Fist Of Legend

@@@

Jet Li har fått enorm uppmärksamhet på senare tid, och har tagit över efter Jackie Chan som den nye kampsportsexperten från Hong Kong. Här briljerar han verkligen i fightingscener gjorda av samme man bakom The Matrix. Ett nytt slagsmål ungefär var femte minut, vad mer kan man önska?

/Surskägget

Way Of The Gun

@@@

Författaren till De Misstänkta regidebuterar med eget manus. Benicio Del Toro och Ryan Phillippe är som klippta och skurna för rollerna som slitna småförbrytare som kidnappar en surrogatmamma för att komma åt de blivande föräldrarnas pengar. Ett småsegt mittparti drar ner betyget på en annars mycket bra thriller.

/Surskägget

What Planet Are You From?

@@@@

Skön komedi om utomjording som ska befrukta jordkvinna som första steget i en invasion. På ett kul och avslappnat sätt tar filmen upp skillnader mellan män och kvinnor och deras relation till varandra, och bevisar slutligen att kvinnor är från Venus, män är förvirrade.

/Surskägget

Pitch Black

@@@@

Som en lågbudgetpärla med hög budget. Första Alien möter gamla John Waynerullen Diligensen med en släng av Starship Troopers. Överraskande bra story, snyggt foto och schyssta specialeffekter. Ingen pang pang science fiction, men sådana finns det nog av ändå.

/Surskägget

Naken

@@@

Med lika stor delar ”Måndag Hela Veckan” som ”Den Där Mary” är Naken en film som är jäkligt kul om man är på rätt humör. Att vakna upp varje dag naken i en hiss och återuppleva samma dag om och om igen är inte kul, tills man inser möjligheterna. En stor del av den så kallade b-kändiseliten i småroller. Ta ett par bärs och garva.

/Surskägget

Frequency

@@@@

John (Jim Caviezel) förlorade som barn sin far (Dennis Quaid) i en brandolycka. Istället för att fortsätta pappas karriär som brandman blir han polis. En dag får han kontakt med sin döde far via en gammal kortvågsradio. John bestämmer sig för att ändra det förflutna, men därigenom ändras även framtiden. En thriller som är både mänskligt varm och massmördarspännande.

/Surskägget

Dirty Pictures

@@@

Intressant blandning av fiktion och dokumentär. James Woods spelar museichefen Dennis Barrie som 1990 bokade en fotoutställning av den minst sagt kontroversielle fotografen Robert Mapplethorpe. Barrie blir stämd och det hela utvecklas till en rättegång om vad som är konst och vad som är obscent.

/Surskägget

Där Mitt Hjärta Finns

@@@

Kul och konstigt att se Prinsessan Amidala själv (Natalie Portman) spela en ung white trashmamma från djupaste södern. Siffran fem betyder stor olycka för Portman och filmen utspelar sig under fem rätt så olycksdrabbade år. Portman ger liv åt rollen, men ser ut som sjutton filmen genom trots att det ska ha hunnit gå fem år. 

/Surskägget

Coyote Ugly

@@@@

Jag har retat kompisar som gick och såg denna otroligt förutsebara film på bio, men nu tvingas jag svälja min stolthet. Självklart är handlingen så standard som den kan bli, men det är bara att kapitulera för denna lilla rulle om kärlek, vänskap och framgång. 

/Surskägget

Djävulen Och Jag

@@@@

Brendan Fraser som var en trädocka i Mumien – Återkomsten har här fått bättre regi av Harold Ramis som regisserat klassiker som Måndag Hela Veckan och Ghostbusters. Tönt säljer själ till djävulen för sju önskningar som alla slår slint. Det är stor skrattfest, och som en bonus har Elizabeth Hurley aldrig varit sexigare.

/Surskägget

Blow Dry

@@@

Josh Hartnett innan Pearl Harbor klipper hår så det står härliga till. Det är de brittiska frisörmästerskapen, och intrigerna haglar liksom de dräpande replikerna. Kärlek, cancer och ovanliga frisyrer blandas på ett varmt, kul och rörande sätt. Av mannen som skrev ”Allt Eller Inget” och med samma humor.

/Surskägget

The Wedding Planer

@@@

Historien är den enklast tänkbara. En bröllopsfixare (Jennifer Lopez) blir kär i en brudgum (Matthew McConaughey) hon anordnar bröllopet åt. Hans känner likadant för henne, men förtränger allt då han har en underbar fästmö han trots allt ska gifta sig med. Klichéartat så det förslår, men McConaugheys charm och komiska tajming vinner till slut över mig.

/Surskägget

Julkalender 15 dec

The Hunger Games: Catching Fire
@@@
Så dök äntligen uppföljaren till fjolårets jättehit The Hunger Games upp. Eftersom jag gillade den första filmen så mycket så måste jag säga att väntan har känts lång och förhoppningarna stora (Surskägget tyckte ettan var ok men långt ifrån något mästerverk). Bytet av regissör både upprörde mig lite men gjorde det också lite mer spännande. Francis Lawrence som nu tagit över regiarbetet på den här uppföljaren är hyfsat stabil med genrerullar som Constantine (Surskäggets ressis här) och I Am Legend i bagaget men har inte riktigt visat upp någon större vidd i det emotionella spektrat, som jag tycker är viktigt för att Hunger Gamesfilmerna ska funka. Hur var Catching Fire då? Vi börjar med det som är bra. Jennifer Lawrence är som vanligt skitbra och ger rollfiguren Katniss Everdeen de trovärdiga dimensioner som behövs. Övriga skådisar gör bra ifrån sig så där finns det inget att klaga på. Filmen i sig är snygg och känns mer påkostad än ettan vilket inte är så konstigt. I skrivandes stund så han den spelat in 360 miljoner dollar bara i USA så den kan oavsett vad jag tycker anses som en mega-super-duper-succé utan dess like. Det jag inte gillar med filmen är att den känns som en svagare kopia av ettan. Med svagare menar jag att det dramatiska aldrig lyfter eller berör. När det i The Hunger Games kändes som att allt stod på spel och jag kunde känna ångesten och kampen genom bioduken så kändes tvåan lite som att "jaha då var det dags igen då". Intet nytt under solen. Jag har inte läst böckerna men jag har förstått att de två första rullarna följer dem väl. Jag hade nog gärna sett lite mer dramatik och känsla bland allt smaskigt spektakel i uppföljaren. På intet sätt en dålig film men en liten besvikelse lik förbaskat.
/Vrångmannen

Julkalender 14 dec

Izabella Scorupco filmar i Sverige igen inför en kommande komedi som är tänkt att släppas nästa sommar 2014. Surskägget grävde lite i sina arkiv och hittade en intervju som han gjorde med Izabella inför Vertical Limit år 2000. Inte helt purfärsk intervju med andra ord, meeeeeeen rätt kul med en liten tillbakablick speciellt som Izabella själv fick recensera sina filmer upp till den tidpunkten. Så dagens lucka bjuder först på intervjun och sedan på recensionerna av Izabella själv.

Hon har hunnit gifta och skilja sig med hockeyproffset Mariusz Czerkawski, med vilken hon har dottern Julia som snart fyller fyra år. Sin tid just nu delar hon mellan Stockholm och Los Angeles, och efter rollen som Monique Aubertine i Vertical Limit lär efterfrågan i Hollywood bara öka. Det är trots allt där hon haft sina stora framgångar. De svenska filmerna har nästan utan undantag blivit sågade vid fotknölarna (många gånger oförtjänt).

Strand Hotell i Stockholm kryllar av journalister, men trots bråda och sena dagar med många intervjuer är Izabella lugn, tankfull och ger inte sken av att vara stressad. Hon är klädd i vitt, och hälsar med ett avväpnande leende. Hela hon utstrålar verkligen kvinnlighet. Från hennes sätt att räcka fram handen, till hennes oemotståndligt charmiga leende. Vi slår oss ner i varsin stol i det av solen upplysta rummet där sedan fotograferingen ska ske.

Du har sagt att du tyckte om din karaktär i Vertical Limit därför att hon är fysiskt stark, att hon är manlig då hon rör sig nästan enbart bland män, men att hon samtidigt lyckas vara feminin. Jag antar att det inte är särskilt svårt att vara feminin när man heter Izabella Scorupco. Var det svårt att hitta din maskulina sida?

-Jag tror att det är en väldigt skillnad när man vaknar, sminkar sig och piffar till håret. Då ser man ju kvinnlig ut för då har man de attributen. Men jag upplever mig själv som väldigt manhaftig med mitt sätt att gå och mitt kroppsspråk. Det har jag inte alls långt ifrån till. Det har inte varit någonting som jag har fått jobba på känner jag. Fysiskt var vi alla tvungna att förbereda oss. De flesta av oss var där sex veckor innan inspelningen började och klättrade i berg. Vi lärde oss att lita på utrustningen och hur alla selar, linor och rep fungerade. Man blev ganska manlig i och med den utrustningen man hade på sig.

Det här känns som den första roll där du inte spelar sexig i traditionell mening. Det är svårt att vara lättklädd i minus tjugo.

-Fast jag tycker aldrig att jag har spelat lättklädd och traditionellt sexig, så jag håller inte med dig. Jag måste ha varit en av de osexigaste Bondbrudarna någonsin. Jämför med Ursula Andrews, Britt Ekland och Kim Basinger. De var verkligen sexiga Bondbrudar. Jag var verkligen nedtonad. Mitt hår var kortklippt, rödfärgat på ett nästan fult sätt. Allt för att jag skulle framstå som tråkig ryska. Vi kände att på nittiotalet var det dags för något nytt. Jag tycker själv det är kul när jag ser en Bondfilm att det finns sexiga Bondbrudar, men Famke Janssens karaktär fick stå lite för det här med sexet i Goldenye. Hon var verkligen sexig. Annars håller jag med dig om att det var som teletubbisar i Vertical Limit. Vi hade så mycket kläder på oss att man inte såg om det var en tjej eller kille.

Vad är typiskt maskulint för dig?

-För mig är det självsäkerhet. Att vara självsäker är oerhört maskulint. Självsäkerhet yttrar sig inte i att ha en snygg bil eller stora muskler, och att bara fränt sitta och skryta om det materiella. Jag tycker om killar som har en stor portion kvinnlighet i sig. Det är en man som jag känner att jag vill spendera min tid med.

Vad tänker du på när du säger kvinnlighet?

-Att man har någon form av medkänsla, och att man älskar kvinnan för det hon är. Man ska inte känna att det är jobbigt att hon sitter och pratar om sin väninna. Ofta är det så att där det krockar mellan män och kvinnor är för att vi inte kommunicerar med varandra. Män upplever kvinnor som bara allmänt tjatiga. En man som har en stark kvinnlig sida kan diskutera och prata med en kvinna. Det är ofta där tror jag det blir fel. Män är inte öppna för att prata mer än vad de pallar med. Jag tror att tjejer har ett större behov av att kommunicera och samtala. Ofta pratar de sönder saker om de inte får den uppmärksamheten de behöver. Man tjatar bara på för att på något vis väcka det här inom mannen, men för honom blir det tvärtom. Överhuvudtaget det sexigaste och häftigaste som finns mellan en man och kvinna är att man accepterar varandra. Man ska inte försöka ändra på någon. Det finns inget mer oattraktivt än när man känner att någon försöker ändra på dig. Då försvinner man bit för bit. Jag tror att det är ett misstag som många människor åker på. Man förälskar sig, och går igenom en stor passion. Sedan börjar man ändra på den personen för att det är någonting som inte stämmer. Det är fel, och orättvist. Antingen är man modig och säger att man inte passar ihop, eller så tar man den människan för allt hon är och allt som följer med henne på köpet. Det var ett väldigt stort utlägg. (Skratt.)

Vad är typiskt kvinnligt då?

-Typiskt feminint är att vara väldigt känslig tror jag. Det traditionella är någon form av omhändertagande. Fixa, dona, pyssla hemma. Vilket är fruktansvärt tråkigt om en man begär det av en kvinna. Det häftigaste är om man gör det tillsammans och njuter av att dela på det. Att laga middagar ihop, och att det inte ska heta att killen är barnvakt. Man har barn ihop. Oftast är det så killarna uttrycker sig. Nej, jag kan inte göra det här för att jag är barnvakt. Då undrar man. Men typiskt kvinnligt? Förståelse. Kvinnor är väldigt bra på att lyssna tror jag. Men i dag finns inte det här längre. Förr kunde man mycket mer rakt av säga vad som var kvinnligt och manligt, det som är det här traditionella. Nu tycker jag att vi är så otroligt lika, män och kvinnor. Speciellt i Sverige. Hamnar man i Polen är det fortfarande väldigt traditionellt.

Är det bra eller dåligt att vi har blivit så lika?

-Jag tycker det är fantastiskt. Utan att för den delen förlora den här attraktionen och spänningen mellan man och kvinna. Det ska inte ens behöva ifrågasättas. Jag tycker att något som är väldigt viktigt inom ett förhållande är att man alltid ska vara nyfiken på den man har ett förhållande med. Man ska alltid bevara en liten hemlighet inom sig, och det har inte att göra med hemligheter som kan skada ett förhållande. Nu menar jag inte några intriger eller att man håller en massa saker bakom ryggen. Men att man har någonting inom sig som gör att den andra människan hela tiden attraheras. Lite, åh, varför gjorde han så? Man vill hela tiden umgås och vara med den här individen. Det är kul att hela livet kunna överraskas av den människa man lever med. Det är förfärligt att alla skiljs. Alla skiljs tycker jag. Jag tycker jag hör varje dag att någon skiljer sig. Det har väldigt mycket med att göra att kvinnan är så stark. Tyvärr så tror jag det. Det har mycket att göra med att mannen inte pallar med det. Han pallar inte med kvinnans möjligheter.

Är vi män kanske lite förvirrade? Allt håller ju på att ändras med könsroller. Eller är vi bara fastlåsta i gamla traditioner?

-Det är nog inte det. En man har så mycket tydligare, starkare och större behov av att få känna att han är framgångsrik än en kvinna. Vi lever ofta nu i förhållanden där kvinnan kan vara mer framgångsrik än mannen. Det tror jag är väldigt svårt för en man att leva i ett sådant förhållande. För hur man än vrider och vänder på det, hur mycket man än pratar om det och säger att det här fungerar, nu är det jag och det går bra för mig, så i slutändan jagas man ifatt av det här att mannen känner att han inte har något värde. Det är nog svårare för en man att leva med det än tvärtom. Det är nog lättare för en kvinna att acceptera att hon har en lägre status än mannen.

Varför tror du att det är så?

-Det är naturen. En man vill komma in med sin kvinna på en restaurang och känna att: ”This is my woman”. Det är fantastiskt. Det får kvinnan att känna sig kvinnlig. Jag menar, det är inget fel med det. Han kommer in och slår sig för bröstet. Det tycker jag är jättesexigt, det är jättehäftigt. Då kan kvinnan känna wow, och känna sig attraktiv i att han är så stolt över henne. Det får inte försvinna. Börjar man sudda ut de linjerna, då finns det ingen attraktion kvar alls.

Att ge blommor och hålla upp dörren, är det något som innefattas i detta?

-Jag tycker att det är fantastiskt om man kan få med det. Men det får inte bli tillgjort. Då går det bort direkt. Det blir bara pinsamt. Sedan om man känner att det är någon form av erövrande, då är det inte kul. Då vet man, okej, hur länge håller han på så här? Ett halvår och sedan (fejkar en stor gäspning) ligger han och fiser i soffan. Det vill man inte vara med om att det ska vara så maximalt i början. Då känner man som kvinna att man har blivit vilseledd. Man blir ofta förälskad i en man för det man får uppleva i början av ett förhållande. Sedan går det över till någon lathet där han känner att nu är hon min. Nu kan jag ta det lugnt. Där är problemet. Då har han utgett sig för att vara en annan person. Det är så klart att kvinnan kräver att hon vill ha honom tillbaka som det var från början. Och med all rätt tycker jag.

Men är inte det lätt hänt? Det gamla klassiska är ju att man som barn gör de coola cykelkonsterna så att tjejen ska bli imponerad.

(Leende)-Det är falsk marknadsföring. Det är ju så, det är naturens gång. Man tröttnar och går vidare. Men jag är en obotlig romantiker. Jag tror hela tiden på att man kan leva med samma person livet ut. Då måste man förstås jobba på det stenhårt. Man måste veta att det verkligen är rätt människa. Då jobbar man på det. Jag skulle i alla fall göra det.

Ingen Kan Älska Som Vi (1988)

@

Jag ger den en etta. Då tyckte jag det var en femma. På den tiden var det megastort för mig. Men i dag är det definitivt en etta, om inte noll (skratt). Men utan den hade jag inte suttit här just nu, så jag kan inte riktigt ångra den.

/Izabella Scorupco

@

Man kan inte annat än att hålla med Izabellas sågning. Rätt taffligt mest hela tiden. Ungefär som de flesta av Staffan Hildebrands filmer.

/Surskägget

Petri Tårar (1995)

@@@

Jag pratade med Rolf Lassgård nyligen. Vi var samtidigt på Sen Kväll Med Luuk, och Rolf sa det: ”Fy fan vad den filmen blev orättvist behandlad.” Jag tror att folk tog den på alldeles för stort allvar. Vi hade bara roligt, och ville underhålla människor. Vi hade inget speciellt budskap att komma med. För min del ger jag den en trea. Jag mådde otroligt bra, och det var kul att jobba med den filmen.

/Izabella Scorupco

@@@

Håller med både Izabella och Lassgård. Tycker också den blev onödigt sågad då det begav sig. Rätt kul liten romp från medeltiden som bjussar på både garv och lite allvar. Inget speciellt på något sätt, men skön matinéunderhållning en söndag.

/Surskägget

Goldeneye (1995)

@@@@@

Det är en femma därför att det var så oerhört stort för mig. Från Petri Tårar där man käkade blodpudding i tre månader så hamnade jag i glamour. James Bond. Allt var så overkligt. Fortfarande så har jag svårt att se mig som Bondbrud. Det låter så kul. Bondbrud. Jag kan inte förstå att jag har varit en Bondbrud. Jag gör inte det.

/Izabella Scorupco

@@@

Izabella tar i så hon spricker men det är å andra sidan förståeligt. Måste varit hur coolt som helst att vara med i en Bondrulle och med den upplevelsen bli det förmodligen en femma. Brosnans första som Bond och hans bästa, resten han gjorde är bara ettor och möjligtvis någon tvåa. 

/Surskägget

Med Eld Och Svärd (1999)

@@@@

En fyra blir det väl. Jag kan ju inte sätta femma på allt, fast det känns som om den är värt det. Fyra blir det för att jag gick igenom lite privata problem. Jag hade en liten svacka som person. Filmen blev ju en jättehit. Den har setts av sju, åtta miljoner människor i Polen. Det var verkligen en jättesuccé. Ska man göra något inom polsk film, så var det den filmen.

/Izabella Scorupco

Dykaren (2000)

@@

Ja Dykaren blev ju en superflopp, men jag känner fortfarande att jag tyckte så mycket om att jobba med Stefan Sauk och Erik Gustavsson. Jag var inte här i Sverige när filmen gick upp, så jag slapp ju allt runt omkring. Det är en tvåa tror jag.

/Izabella Scorupco

@

HAHAHAHAHAHA! Det här är så dåligt så det blir skrattfest. Sauk verkar inte veta vad han pysslar med och Scorupco är anonymare än anonymast. Är det nån som ens minns nåt från den här förutom den megasuperstora reklamaffischen mitt ute i skogen? Så sjukt felplacerad produktplacering i en film har jag aldrig sett tror jag.

/Surskägget

Vertical Limit (2001)

@@@@@

Det blir ju en femma, i och med att jag fick jobba med Martin Campbell (Goldeneye) igen. Det är extremt och otroligt att jag fick ännu en chans att jobba med honom som är en fantastisk regissör, och sedan på den nivån det trots allt blir. Det är en internationell film som många människor kan se. 

/Izabella Scorupco

@@@

Nu tar hon i så hon spricker igen. En hyfsat tät och spännande actionthriller som lider lite väl mycket av Cliffhangerkomplex. Chris O'Donnell kan kännas lite malplacerad i huvudrollen, men Izabella gör absolut en solid insats. Standardaction enligt alla mallar, men funkar absolut utan att sticka ut från mängden.

/Surskägget

Drakarnas Rike (2002)

@@

Matthew McConaughey och Christian Bale slåss mot drakar i framtiden. Rätt dåligt CGI-animerade drakar. Matthew kör sitt charmiga smile men det håller inte när storyn är tunnare än pappret det skrevs på. Minns inte ens att Izabella var med i den här. Sorry.

/Surskägget

Recensioner av Solstorm här och här.

Julkalender 13 dec

Ikväll kliver ståuppkomikern Bill Burr upp på scen på Cirkus i Stockholm för ett par timmars helgalen underhållning. Snubben är allt annat än PK och är rolig så inihelvete. Tre stycken ståuppfilmer har han släppt hittills och därmed är upplägget för dagens lucka klart.

Why Do I Do This? (2008)
@@@@
HAHAHAHAHAHA! Orkar inte med den här galningen. Han är sjukt politiskt inkorrekt och driver väldigt hårt med och om fruntimmer, förhållanden och sina egna sjuka tankar. Och snubben är full av sjuka tankar. Den ena misantropiska och galna idén efter den andra passerar hans läppar förvandlade till komiskt guld. Förmodligen, eller nej, verkligen, inte för alla men för oss som gillar komiker som verkligen tar ut svängarna så är detta fantastiskt.

Let It Go (2010)
@@@@
HAHAHAHAHAHAHA! Han fortsätter med sina galna idéer ännu en vända. Svordomarna regnar som spön i backen, skämten kommer tre i sekunden och han fnittrar konstant åt allt han säger. HAHAHAHA! Vad finns inte att älska med den här karlen? Som vanligt ägnar han en stor del åt tiden att dissa sig själv och sina förhållanden men den här gången slänger han med en lång sekvens om livsfarliga hundar också. Hehehehe. Vilken dåre.
/Surskägget

You People Are All the Same (2012)
@@@@
Mer hundar, mer förhållanden, mer politik och sociala iakttagelser från en av ståuppvärldens absolut vassaste tungor. I princip är det bara Louis CK och Chris Rock som lyckas vara bättre på att blanda iakttagelser från livet och omvandla det till knivskarp humor. Bara att nämnas i samma andetag som de två hjältarna ger er förhoppningsvis en liten inblick i hur jävla bra Bill Burr är. Dock ska det verkligen påpekas att han har en helt egen särpräglad stil så förvänta er inte en kopia av CK eller Rock. Det här är eget, det är skitkul, det är underhållande, det är farligt nära gränsen, det är över gränsen, det är helt enkelt bland det bästa i ståuppväg du kan se idag.
/Surskägget

Julkalender 12 dec

Vrångmannen här. Har nämnt tidigare att jag ogillar musikaler starkt. Men några måste jag väl ändå tycka är ok? Javisst, men de är få. In the spirit of Christmas, här kommer dom utan inbördes ordning förutom när dom PRODUCERADES!

The Wizard of Oz (1939)

@@@

Ja, ok. Detta är en stor filmklassiker, jag vet. Judy Garland är söt och låtarna är catchy men gamla. Filmen är snygg (för att vara sjutusen år gammal) samt både snäll och lite spännande för de minsta. Överspelen? Sminket? The Wizard of Oz håller ju inte alls idag på något vis och står sig mer som filmhistorisk sevärdhet kanske. Lite charmig är den i alla fall och då bjuppar den här musikalhatande Vrångisen på en trevlig trea men känner sig samtidigt snällare än jultomten.

The Sound of Music (1965)

@@@

Min fina mormor, när hon levde, brukade ta med mig på den här käcka matinén så ofta den gick upp på den gamla fina biografen i ”byn” där jag kommer ifrån. Hon ägde också en liten kiosk bara ett stenkast från bion där jag fick plocka ihop lite snask, även fast det ibland var stängt, innan vi skulle se filmen. Bara det var en stor glädje och upplevelsen blev större på grund av denna tradition. Jag tyckte Sound of Music var lite gammal men ändå hyfsat underhållande (videon var ung och James Bond fick man ju inte se på bio..). Charmig historia alltså som är lite lagom spännande, gripande och rolig. Låtarna är ok. ”Nånting…nånting…a female deer” och ”Edelweiss, Edelweiss…nånting…la-la-la..nånting.. the stooooory”. Robert Wise som regisserade denna var ju en väldigt framgångsrik och bred regissör på sin tid. West Side Story (1961), The Haunting (1963),  Audrey Rose (1977), Star Trek: The Motion Picture (1979) för att nämna några få.

Little Shop of Horrors (1986)

@@@

Hehehe den här remaken på en gammal Roger Cormanklassiker, som INTE var en musikal, med Rick Moranis, Ellen Greene, Bill Murray, Steve Martin, John Candy, James Belushi  m.fl är ok. Svängig blues, gospel och R&B blandat med en hel del humor och lite skräck,(även om skräckmomenten inte är speciellt otäcka). Slutet på originalet var mycket mörkare så Hollywood bestämde att den här busiga 80-talsversionen skulle sluta lyckligare. Scenversionen av den här versionen (puh) har så vitt jag vet behållt det mörkare slutet. Det är jätteviktigt att veta och musikaler är jätteintressanta! Blöööö. Ägde jag inte till och med den här på VHS en gång i tiden när det begav sig? Och varför frågar jag dig? Anyways, här kommer en skön låt från filmen.

Cannibal! The Musical (1993)
@@@
Hahahaha! Den här nollbudgetwesternmusikalen är ok. Flera sköna garv och låtarna håller hög (och väldigt låg) klass. Tidig Tromaproduktion av South Parkdårarna Trey Parker och Matt Stone.



Moulin Rouge (2001)

@@@@+

Här släpper jag så bomben. Den här rullen älskar jag av någon anledning. Dramatisk, skitsnygg, rolig, pampig och med grym musik, som är popkulturellahits som gjorts om så de ska låta olden timey days. Nicole Kidman och Ewan McGregor är grymma och fan i mig om jag inte släppte en liten tårajävel på slutet också. Inget jättestort fan av Baz Luhrmann (för mig Luhr mann inte…HAHAHA!) men här har han verkligen skapat lite filmhistoria. Fan, Moulin Rouge är egentligen en femma men eftersom den ÄR en musikal så sjunker tyvärr betyget ett snäpp, all of the times and all the times.

Julkalender 11 dec

Vi kikar lite på några kommande BANG FOR THE BUCKS rullar som verkar lite intressanta och/eller balla.

Edge of Tomorrow
Vi gillar ju vår Tompa Cruise här på bloggen. Vi gillar också vår science-fiction, vår action och vår Emily Blunt. Det här KAN INTE bli dåligt. Fan vad jag vill se film nu. Stor film. På bio.
/Vrångmannen

Det här ser mycket lovande ut. Blev så inihelvete sugen på att se detta nu nu nu. Tompa är alltid Tompa och Emily Blunt är jag kär i.
/Surskägget



Godzilla
Amerikanska Godzilla-remaken från 1998 med Matthew Broderick kunde ha blivit något men istället var den näst intill kass.Varför skriver jag näst intill? Den var ju KASS! Av någon anledning har jag börjat snegla halvintresserat åt den här nya Godzillarullen. Jag undrar egentligen varför. Regissören Gareth Edwards enda långfilm innan denna var Monsters och den var ju så sjuuuuukt kass! Sen fick jag syn på den här superfärska trailern och fick gåshud. Stämningen är outhärdligt tung. Hoppas hoppas hoppas! Check it out.
/Vrångmannen

Nej. Jag är inte impad. Det är en ödlejävel. Hur svårt ska det vara? Ge mig en ihoprullad tidning och en kvart så är den ihjälslagen! Ingen rädd för nåt här. Jebus.
/Surskägget



Jupiter Ascending
Syskonen Wachowski (Bound, Matrixtrilogin, delar av Cloud Atlas..) är tillbaka och de verkar vara i fin form. Trailern till deras nya sci-fi / "thrilla from Manila" / actionspektakel bådar gott och med Mila Kunis i dubbelroll samt en riktigt schysst design på framtiden så känns det här nästan säkert. Jag säger nästan för jag minns fortfarande Matrixuppföljarna (och vaknar ibland upp svettig, skrikandes av fasa!). Nåväl, de får alltid en chans och en halv i min bok och som sagt trailern är sjukt lockande. "Some lives will always matter more than others.."
/Vrångmannen

Mila "snart gift med Surskägget" Kunis. Behöver jag säga mer? Det här blir toppen.
/Surskägget



The Amazing Spider-Man 2
Jag vet inte. Jag vet inte. Jag var ju skeptisk till den förra som jag tyckte var en alltför tidig reboot. Sam Raimis Spidermanrullar med Tobey Maguire som Spindeln låg fortfarande kvar med stor glädje, färskt i minnet. The Amazing Spider-Man överraskade dock en smula och var en underhållande romp. Trailern till tvåan är också, å ena sidan rätt schysst, man blir sugen men å andra sidan så är jag lite... jag vet inte. JAG VET INTE!
/Vrångmannen

Jag vet. Och det jag vet är att ettan sög och det här inte verkar bli bättre. Usch!
/Surskägget



Robocop
Jag var så arg så det kokade i mig när jag hörde att det var dags för en reboot på Paul Verhoevens underbara och klassiska Robocop. "Vem skulle spela huvudrollen sa ni? JOEL KINNAMAN?! Från kassa SNABBA CASH?!" Mörkret. Sen dök ju första bilderna upp från inspelningen och "dräkten" var svart. DEN VAR SVART! ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅH! Meeeeeeeen sen dök den här trailern upp och nu är jag lite busig igen. Bara lite.
/Vrångmannen

Knappt busig. Men okej. Lite busig. Kanske inte blir så knäppuselt man trodde. Eller så blir det det. Nu är det jag som inte vet längre. Längre.
/Surskägget



Sabotage
JAAAAAAA! Schwarzenegger is back again hahahaha! Arnie ser ut som han är hundra år gammal och är charmen personifierad. Rullen verkar välgjord, spännande med galet mycket action (och Arnold!). Jag är nöjd redan innan jag sett filmen.
/Vrångmannen

HAHAHAHAHA! JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA! Arnie! Arnie! Arnie!
/Surskägget



Captain America: The Winter Soldier
Inte en chans att den här kommer att göra en besviken. Glädjen att se hjältarna var för sig i olika filmer och äventyr innan det är dags för THE motherfucking AVENGERS att ASSEMBLA och riva stan på vita duken igen. Kör bara kör!
/Vrångmannen

Given succé. Given kanonrulle. Ge mig mer superhjältar hela tiden bara.
/Surskägget



X-Men: Days of Future Past
Originalregissören Bryan Singer är tillbaka och det är ett gott tecken. Bra story blandat med bra action och känsla. Det gamla möter det nya. Ser fram emot denna riktigt mycket, speciellt efter den kackusla Wolverinerullen, herregud alltså, vilket förbannat dret och klet. Kom igen nurå. Ge oss klassiska X-Men tillbaka.
/Vrångmannen

En uppföljare som är något så fantastiskt som två uppföljare i ett. Det är X-Men IV och X-Men: First Class II i samma film. Underbart. Kan nån göra detta på ett snyggt, smart och coolt sätt är det helt klart Bryan Singer. Det här kommer att bli toppen!
/Surskägget



Homefront
Älskar ju såna här rullar. Förhandssnacket har inte varit nådigt men med ett manus av självaste Sylvester Stallone och med en stjärtsparkande Jason Statham som bara vill ha SIN DOTTER TILLBAKA av kidnappande, methknarkande hillbillygalningarna James Franco och company. Hahahaha det här kommer bli toppen. Älskar trailern. Så mycket. "They call him Gator" HAHAAHAHAHAHA! Franco.
/Vrångmannen

Gillar ju inte Statham sådär överdrivet mycket i vanliga fall, meeeeeeeen när han har nya mentorn Stallone bakom sig på manusfronten och James Franco, mitt ex Winona Ryder och Kate Bosworth som motspelare så kan det faktiskt bli riktigt intressant. Trailern lovar gott och jag skiter i allt förhandssnack om hur usel den är. Är den bara hälften så bra som trailern lovar kommer vi att ha en kanonkväll. 80-talsaction på 2010-talsvis. Mycket nice.
/Surskägget



/Vrångmannen

Julkalender 10 dec

Lite skräck ska vi väl ha så här i juletid hehehe..

V/H/S
@@@-
Hatar ju found footageskräckisar i vanliga fall. Ända sedan The Blair Witch Project (som får anses som den första riktigt kända i genren) blev en succé så har det gjorts massor av såna häringa hej-jag-hittade-gamla-hemfilmer-som-folk-spelat-in-och-det-händer-mysko-och-galna-saker-på-dom-ba filmer. De är ofta skittråkiga och superduperlågbudget och det verkligt otäcka händer precis i slutet och är egentligen inte så otäckt i alla fall. Paranormal Activity = zzzzzzzzznark. Allt det där, allt det där. MEN så dök V/H/S upp. En slags skräckantologi a’la Creepshow möter found footage. En ganska enkel historia håller ihop det hela. Några småtjuvar anlitas för att bryta sig in i ett ödsligt hus och stjäla ett värdefullt videoband, de upptäcker dock snart att det som finns på bandet (lite blandade skräckhistorier ur folks synvinkel) är något helt annat än de räknat med. V/H/S är rätt ojämn, men samtidigt rätt schysst med en skön blandning av humor och påhittig skräck. Bitvis rejält blodigt också hehehe. Sevärd.
/Vrångmannen

V/H/S/2
@@@@
Uppföljaren till V/H/S är fan så mycket bättre. Jag kommer aldrig att förlåta found footagegenren för att den överhuvudtaget dök upp och dessutom för att stanna. Men här har vi filmen som nästan gör allt bra igen. Ramhandlingen till tvåan är om möjligt ännu enklare (så man kan hoppa direkt mellan kortrysarna utan tjafs). Två deckare letar efter försvunnen student i ett ödsligt hus och hittar en massa videokassetter. Så börjar de titta, hahaha. Jag vill ju inte gärna avslöja något men det var ett par av kortisarna där jag i princip skrek ”holy shit!” rakt ut och garvade samtidigt. Visst, det här är mer roligt, blodigt och fartfyllt än otäckt. Galna demoner och aliens och zombies överallt hahahaha orkar inte. Se ettan (om du måste) och SE den här oavsett. Fan va gött med lite bra skräck.
/Vrångmannen

Julkalender 9 dec

Birth. School. Metallica. Death. Så står det på en konsertt-shirt jag köpte när Metallica lirade på Stockholm Stadion 1993. Vilket är helt sant. Metallica är störst, tuffast och bäst (att de hade en galen svacka mellan 1995-2005 skiter vi i, så det så!). Imorgon släpps biljetterna till Stockholms nya sommarfestival (en endagars på Gärdet med bl a Slayer och Metallica) och för att fira detta handlar dagens lucka om Metallica med fokus på konsertfilmerna, men även en titt på dokumentärfilmerna A Year and a Half in the Life of... och Some Kind of Monster. Yeah? YEAH!

Cliff 'Em All (1987)

@@@@@

En film som enbart består av bootleginspelat material som samlades in från fansen med både dåligt ljud och rätt sunkig bild kan väl aldrig i livet vara ett mästerverk värt en femma i betyg? Jorå, kan det visst det. När musikaliske motorn Cliff Burton dog alldeles för ung på en svensk öde landsväg sörjde kvarvarande medlemmarna i bandet ihjäl sig. För att hedra och hylla Cliff valde man att samla in allt livematerial de kunde komma över där Cliff var i fokus. Resultatet är denna konsertvideo. Som redan nämnts är bild- och ljudkvalitet under all kritik många gånger men det skapar också en känsla av äkthet som är svårslagen. Det här är 90 minuter superhyllning till den extremt talangfulle och duktige basisten Burton levererat med stora skopor kärlek och vördnad. Att vi dessutom får några av Metallicas allra största, tidiga hits levererade som en käftsmäll i nyllet skadar inte heller.

Låtlista:

Creeping Death

Am I Evil

Damage, Inc.

Master of Puppets

Whiplash

The Four Horsemen

Fade to Black

Seek & Destroy

Welcome Home (Sanitarium)

For Whom the Bell Tolls

No Remorse

Metal Militia 

/Surskägget

A Year and a Half in the Life of Metallica (1992)

@@@@

Allt man ville (och inte ville) veta om Metallica fick man reda på i denna tretimmarsdokumentär som först följer deras arbete i studion med The Black Album i ca 90 minuter och därefter tar med oss på turnésvängen med den skivan (vilket bland annat ger oss liten inblick i första spelning på rysk mark, Metallicas medverkan på Queengalan för att hylla Freddie Mercury samt den gemensamma superturnén med Guns 'n' Roses där typ allt som kunde gå åt helvete, gick åt helvete). Med backspegeln i handen kan vi här tydligt se Hetfields alkoholism (tror knappt det finns en sekunds material med honom där han inte har en bira i handen såvida det inte är när han har en gitarr i händerna) och Metallicas mobbande av Jason (som ju till slut fick honom att hoppa av) (det och att de började göra plattor som Reload, för Jebus då hade vem som helst hoppat av). Intressant, informativt och fylld till bredden med Metallicas musik både i form av samtliga musikvideor gjorda för Black Album och en hel del livematerial. 

/Surskägget

Live Shit: Binge & Purge (1993)

Konsert 1 - Live in Seattle 1989

@@@@

Första riktiga konsertfilmen Metallica spelade in, men som sedan aldrig släpptes förrän i denna gigantobox fullmatad med Metallica (som jag var först i Stockholm med att köpa och fick 100 spänn rabatt för besväret, tack för kaffet). 3-cdskivor fångade en spelning i Mexiko City och på filmfronten fick man dels denna Seattlespelning och även en från San Diego 1992 (mer om den nedan). Här är grabbarna ute på "...and justice for all"-turnén och spelningen är givetvis fylld med låtar från denna briljanta skiva (som dock på skiva lider av en sjukt dålig produktion där trummorna låter som om de är inspelade i en tändsticksask och där basen är i princip obefintlig). Tack och lov får låtarna bättre och maffigare ljud live och man kan njuta dubbelt så mycket av dem. Enda stora minuset är att man envisas med att låta Kirk gitarronanera i åtta minuter och dessutom ger Jason ett bassolo på lika lång tid. Det är 16 rätt långa minuter där man lätt kunde klämt in ett par låtar istället. Tufft också att fru Justitia från skivomslaget är med på scen och faller isär under buller och bång! Hårdrock ska det vara!

Låtlista:

Blackened

For Whom the Bell Tolls

Welcome Home (Sanitarium)

Harvester of Sorrow

Four Horsemen

Thing That Should Not Be

Master of Puppets

Fade to Black

Seek and Destroy

...and Justice for All

One

Creeping Death

Battery

Last Caress

Am I Evil?

Whiplash

/Surskägget

Konsert 2: Live in San Diego 1992

@@@@

Filmad under Metallicas supergenombrottsturné, den med Svarta Skivan, som kom dela fansen i två läger; de som hatade den (men köpte den ändå) och de som älskade den. Metallica fick ungefär 100 miljoner nya fans när Enter Sandman dundrade ut på varenda radiostation i världen och cementerade en gång för alla att de visst var världen största, elakaste och tuffaste hårdrocksband. Scenen, formad som en diamant där en liten lyckligt lottad skara fans fick plats i mitten omringade av Metallica på alla håll och kanter (t o m ovanför på en liten ramp där Jason kunde headbanga ner svett på fansen), är en modern klassiker och har aldrig överträffats enligt mig (inte ens av Metallica själva trots en del coola scenbyggen efter det). Här är det fullt ös, medvetslös som gäller och det är hit på hit på hit på hit som levereras i tre galet bra timmar. Regissören Wayne Isham har verkligen fångat bandet i sitt esse och det är svårt att inte ryckas med. Att betyget inte landar på en femma beror till stor del återigen på dessa eviga solon. Jag orkar inte se Kirk gnida på sin gitarrhals ensam på scen i tio minuter. Det går inte. DET GÅR INTE!

Låtlista:

Enter Sandman
Creeping Death
Harvester of Sorrow
Welcome Home (Sanitarium)
Sad But True
Wherever I May Roam
Through the Never
The Unforgiven
Justice Medley: Eye of the Beholder/Blackened/The Frayed Ends of Sanity
Four Horsemen
For Whom the Bell Tolls
Fade to Black
Whiplash
Master of Puppets
Seek and Destroy
Last Caress
Am I Evil?
Battery
Stone Cold Crazy
/Surskägget 

Cunning Stunts (1998)

@@@

Efter massiva boxen Live Shit dröjde det ett par år innan Metallica släppte något i konsertfilmsväg igen. Det som var jäkligt nytt och spännande 1998 var DVD:ns intågande på arenan och plötsligt kunde en konsertfilm verkligen fånga ljudet från framträdandet på ett helt annat sätt än VHS tidigare. Metallica som alltid ville vara lite over the top bestämde sig dessutom att mata in över 1 000 stillbilder på DVD-skivan, en intervju med bandet samt möjligheten att välja kameravinkel på två låtar (man kan om man vill titta enbart på Lars när han trummar under en hel låt) (OM man vill). På denna turné hade man även det tuffa stuntet att halva scenen verkade rasa ihop och brinna upp (med stuntman som brinnande sprang runt på scenen) under slutfasen av Enter Sandman. Skitcoolt när man såg det live första gången på plats i Globen kan jag be att få upplysa om. Det som drar ner betyget är låtarna från Loadskivan som man var ute och turnerade med. Ställer man Ain't My Bitch, Hero of the Day eller King Nothing jämte pärlor som Creeping Death, One eller Master of Puppets blir det ännu tydligare vilka sega, tråkiga alster de förstnämnda är. Hade man bara skippat allt som hade med Load att göra hade betyget åkt upp ett snäpp direkt.

Låtlista:

So What

Creeping Death

Sad But True

Ain't My Bitch

Hero Of The Day

King Nothing

One

Fuel

Bass/Guitar Doodle

Nothing Else Matters

Until It Sleeps

For Whom The Bell Tolls

Wherever I May Roam

Fade To Black

Kill/Ride Medley

Last Caress

Master of Puppets

Enter Sandman

Am I Evil?

Motorbreath

/Surskägget

S&M (1999)

@@@

Metallica fick storhetsvansinne och bestämde sig för att framföra stora delar av sina klassiska låtar tillsammans med San Franciscos Filharmoniker ledda av Michael Kamen (som varit med och skrivit lite stråkar till Nothing Else Matters). Och det funkar. För det mest åtminstone. Vissa låtar som The Call of Ktulu, For Whom the Bell Tolls och givetvis Nothing Else Matters får verkligen ett lyft av den klassiska orkestern som sitter med bakom hårdrockshjältarnas Marshallstärkare. Andra alster låter bara skumt. Och återigen väljer man ett par jäkligt bleka spår från Load och Reload (Devil's Dance är väl sämsta nånsin) framför andra oändligt mycket bättre låtar från tidigare skivor. Dessutom fick vi två helt nya låtar (No Leaf Clover och - Human) som är sjukt anonyma och som jag inte skulle kunna nynna riffet till här och nu om du så pistolhotade mig (och jag är sjukt skeptisk till att ens Metallicagrabbarna kommer ihåg de här låtarna). Både ris och ros med andra ord och då blir det en trea i betyg.

Låtlista:

The ecstasy of gold
The call of Ktulu
Master of puppets
Of wolf and man
The thing that should not be
Fuel
The memory remains
No leaf clover
Hero of the day
Devils dance
Bleeding me
Nothing else matters
Until it sleeps
From whom the bell tolls
- Human
Wherever i may roam
Outlaw torn
Sad but true
One
Enter sandman
Battery
/Surskägget

Some Kind of Monster (2004)

@@@@@

Just som alla fans hade gett upp hoppet helt om Metallica kom en dokumentärfilm som rörde om rejält i grytan. Från början tänkt som en sorts uppföljare till A Year and a Half... där man återigen skulle få följa med arbetet i studion inför nya skivan (som sedermera blev St Anger). Ganska snart tar dock filmen en helt annan vändning när Metallicagrabbarna tjafsar, bråkar och kivas och mer eller mindre ingen musik alls blir inspelad (eller ens skriven för den delen). Aldrig har man sett ett band falla isär så intimt och nära och trots att man vet att detta är superrika medelålders herrar som kan lägga karriären på hyllan och bada som Joakim von Anka i guldpengar blir man gripen av deras små petitesser till gräl som får oanade proportioner ju större egon de olika bandmedlemmarna har. Mitt i allt detta bestämmer sig Hetfield för att det är dags att bli nykter och försvinner på obestämd tid. En dokumentärfilm blir sällan mer spännande och engagerande än så här. Måste ses även för folk som inte är fans av Metallica.

/Surskägget

Orgullo, Pasión, y Gloria: Live from Mexico City (2009)

@@@@

Jäklar vilket sväng vi får igen. Efter Some Kind of Monster och lite medlemsbyten fick Metallica tillbaka suget att göra bra musik igen och levererade lysande Death Magneticskivan som sparkar stjärt. Ut på turné givetvis, och lika givet är att turnén ska ge upphov till en konsertfilm. Varför inte i Mexico City där fansen är bindgalna och där Metallica sålt ut tre kvällar med 50 000 pers per kväll? Oj oj oj här blir det åka av. Från öppningslåten Creeping Death hela vägen till avslutande Seek & Destroy är det här Metallica precis så bra som de ska vara. Inte en ton från Load, Reload eller St Anger och istället bara fullspäckat med superbra låtar. På bonusskivan får vi ännu mer gott och blandat och ska man gnälla på nåt är det väl att de kunde skippat covern The Wait på "ordinarie" konsertfilmsskivan och ersatt med t ex Dyers Eve eller Fade to Black från bonusskivan. Men hey, vi får ju allt i vilket fall så varför klaga?

Låtlista:

The Ecstasy Of Gold

Creeping Death

For Whom The Bell Tolls

Ride The Lightning

Disposable Heroes

One

Broken, Beat & Scarred

The Memory Remains

Sad But True

The Unforgiven

All Nightmare Long

The Day That Never Comes

Master Of Puppets

Fight Fire With Fire

Nothing Else Matters

Enter Sandman

The Wait

Hit The Lights

Seek & Destroy

/Surskägget

The Big Four: Live From Sofia, Bulgaria (2010)

@@@@

När Hetfield nyktrade till började han bli vän med allt och alla igen, framförallt gamle vapendragaren Dave Mustaine från Megadeth som aldrig kommit över det faktum att han fick kicken från Metallica precis innan de skulle börja spela in första skivan. Att Megadeth har sålt miljoners miljoner plattor världen över räcker liksom inte när Metallica säljer 100 miljoners miljoner och är större än störst. Men även Dave är numer nykter och ser lite ljusare på livet. Så pass mycket att han kunde tänka sig att kliva upp och dra av en låt tillsammans med Metallica. Men varför sluta där? Varför inte bjuda upp samtliga av de fyra stora thrashbanden (Anthrax, Megadeth, Slayer och Metallica och därav även namnet på konsertfilmen) på samma scen samtidigt och dra av en av Metallicas största och kändaste covers, Am I Evil? Ja varför inte? Sagt och gjort och plötsligt står en hel armé av världens bästa hårdrockare (okej, Anthrax är inte så jävla bra om sanningen ska fram, men fuck it, vi kör) och rockar tillsammans. Stort. Dock är det inte bara Metallicas kompletta spelning vi får utan även Anthrax, Megadeth och Slayer. Och det tackar vi för. Betyget är en helhet på hela boxen, Metallicas spelning landar på en solid @@@ i betyg då det till stora delar är en ren repris av Mexikospelningen utan samma energi.

Låtlista:

Creeping death

For whom the bell tolls

Fuel

Harvester of sorrow

Fade to black

That was just your life

Cyanide

Sad but true

Welcome home (sanitarium)

All nightmare long

One

Master of puppets

Blackened

Nothing else matters

Enter sandman

Am I evil

Hit the lights

Seek & Destroy

/Surskägget