Passion Play

@@@

Okej, den här hade jag absolut noll förväntningar på. Enda anledningen till att jag köpte den var att jag hittade den för fem spänn och att Bill Murray är med i en biroll. Mickey Rourke, som jag visserligen gillar som skådis men som har för vana att välja sjukt usla projekt för att ta hand om räkningarna, har huvudrollen i en film som visserligen är lågbudget och i vissa aspekter lider av detta men som också är en överraskande vacker saga om kärlek och hopp i en mörk och kall värld. Rourkes  karaktär snubblar in på ett kringresande tivoli där en av attraktionerna är en kvinna med vingar (spelad av Megan hon-är-het-och-vet-om-det Fox). Rourke blir fascinerad och när han inser att vingarna faktiskt är äkta bestämmer han sig för att försöka dra nytta av situationen och tjäna lite pengar. Därmed vänder sig han till Murrays karaktär, en hjärtlös gangster som givetvis blir kär i Fox och helt sonika roffar åt sig henne. Triangeldramat Rourke, Murray och Fox är betydligt mer nyanserat än det kanske låter och alla tre gör riktigt bra ifrån sig. Murray passar bra i den lite udda rollen som ond och Rourke visar återigen prov på varför han räknades som en av sin generations största skådisar med en rolltolkning som är både återhållsam och levande. Lågbudgetrulle som inte kommer att vara för alla men som är värd att ge en chans.

/Surskägget

St Vincent

@@@@
Bill Murray i en roll som är som klippt och skuren för honom. Han är lite lagom doser vrång, rolig, tragisk och kärleksfull. Precis sådär som bara Bill Murray kan göra så jäkla bra. Vincent (Murray alltså) är lite lagom alkoholiserad och spelberoende och verkar leva på att pantsätta huset om och om igen. En dag flyttar Maggie (Melissa McCarthy) med sin son Oliver (Jaeden Lieberher) in i huset bredvid och en udda vänskap kan ta sin början. Det här är till stora delar en karaktärsdriven historia där det spännande är att se hur Vincents och Olivers kamratskap växer från att vara en barnvaktsrelation till att bli en mer befäst vänskap. I periferin figurerar gravida strippan Daka (Naomi Watts) som både får hjälp av och hjälper Vincent. Det är en samling både trasiga och starka personer som hjälper varandra att hantera livets alla upp- och nedgångar i en film med precis den rätta touchen av drama och komedi.
/Surskägget

10 Years

@@@@
Hahaha såna här filmer gillar jag. Stor ensemblefilm med Channing Tatum, Kate Mara, Justin Long, Chris Pratt, Rosario Dawson, Oscar Isaac, Jenna Dewan Tatum, Max Minghella, Anthony Mackie, Ron Livingston och Aubrey Plaza där det gamla gänget ska återses på sin highschoolåterträff tio år efter att de tog studenten. Perfekt. Sånt är alltid bäddat för konflikter och komiskt material. Vi får gamla idrottsstjärnan som nu är en trött tjockis som mobbade alla och som nu ska be om ursäkt samtidigt som han super ner sig totalt (lysande spelad av Pratt). Vi har ungdomskärlekarna som flöt isär och som inte sett varandra på tio år trots att de tänkt på varandra varje dag (Tatum och Dawson). Vi har stora rockstjärnan (Isaac). Vi har blyga tjejen som ingen la märke till men som nu är hipp och framgångsrik (Mara) och som kanske hade en inte så hemlig beundrare. Ja ni fattar ju. Alla gör sin roller kanon och det är ett rent nöje att följa det här gänget när de kastas in i varandras liv igen efter alla dessa år.
/Surskägget

Runner Runner

@@@
En film jag hade noll förväntningar på. Omslaget såg sådär lite lagom halvointressant ut och storyn kändes lite för bekant för att man skulle orka satsa på att se den igen. Okej att det bjussas på Justin Timberlake, Ben Affleck och Gemma Arterton i huvudrollerna. Meeeen ändå. Storyn kändes lite för kliché. Ung man (Timberlake förstås) är grym på poker och hamnar i klorna på casinosajtsgangster (Affleck) som utnyttjar honom. I början är allt guld och gröna skogar och unge mannen träffar ung kvinna (Arterton) och de blir kära i varandra. Sen kommer snuten och Timberlake måste fly för att bevisa att han är oskyldig. Ja vi har sett det förr. Men kemin mellan Timberlake, Affleck och Arterton är bra och trots att det är mycket klichéer så är jag underhållen och sånt räcker långt. Inget mästerverk på nåt sätt och Affleck gjorde den förmodligen på lunchrasterna när han spelade in nåt annat betydligt ballare men det spelar ingen roll. Jag gillade den och det räcker absolut till en trea i betyg.
/Surskägget

The Open Road

@@
Den här rullen hade rätt bra förutsättningar. Du har tre skådisar jag gillar, Justin Timberlake, Kate Mara och the dude himself Jeff Bridges. Dessutom får vi gamla godingarna Mary Steenburgen och Harry Dean Stanton i birollerna. Sedan har du en handling som kretsar kring en road trip där son (Timberlake) och far (Bridges) ska resa tillsammans efter att ha tappat kontakten. I den smeten har du Mara som ett gammalt ex till Timberlake. Det är en intressant mix. Tyvärr är det otroligt långtråkigt skrivet. Karaktärerna är rätt platta och manusförfattaren tycks inte riktigt veta var han vill ta vägen med sin story. Det puttrar på utan att något direkt intressant händer och till slut sitter man och gäspar, kollar på klockan och väntar in eftertexterna. Bridges kliver dock in och räddar från totalt fiasko.
/Surskägget

Crystal Fairy & The Magical Cactus and 2012

@
En av de sämre titlarna jag sett på länge. Tyvärr levde filmen upp till titeln. Michael Cera tycks ha blivit lurad att vara med i en studentfilm från Chile där den extremt lösa handlingen går ut på att ett gäng ska få tag på en kaktus, destillera skiten och sedan få en skön trip. Sedan får man följa gänget med handhållen kamera i 90 minuter när de gör just det utan att nån av dem förändras eller upplever en inre resa eller nåt sånt överhuvudtaget. Grundregeln att karaktärerna ska ha genomgått en förändring för att det ska upplevas som spännande och intressant har man helt struntat i här. Filmen är ett totalt magplask av den ena ointressanta scenen staplad på den andra samtidigt som Cera springer runt och är allmänt förvirrad som han är i exakt allt han nånsin gjort.
/Surskägget

Self/Less

@@
Rik gammal man (Ben Kingsley) får reda på att han bara har ett par månader kvar i livet efter ett läkarbesök. Han bestämmer sig då för att pröva en experimentell metod där ens egna minnen placeras i en ung kropp. Denna kropp är framavlad i laboratorium försäkras Kingsley om men så är givetvis inte fallet. När Kingsley vaknar upp i Ryan Reynolds kropp tar det inte många veckor innan han inser att Reynolds kropp tillhört en annan person en gång i tiden, en person som blivit dödad så att Kingsley ska kunna leva. Åh dilemmat! Givetvis gör Kingsley det moraliskt korrekta trots att vi tidigt i filmen fått reda på att han är helt skrupelfri och inte bryr sig ett piss om nån i världen förutom sig själv. Så ja, Reynolds karaktär får tillbaka sitt liv, sin fru och sitt barn. Slutet gott, allting gott.
/Surskägget

The Last Witch Hunter

@@@
Vin Diesel tar en liten paus från sina snabba och ilskna bilar och tar sig an rollen som häxdödare. Hehehe. Ja det låter knäppt men det funkar faktiskt. Det är lite lagom delar Constantine och Highlander med biroller som vi direkt vet vad de kommer att vara. Michael Caine (snäll bästis), Elijah Wood (snäll först meeeeen egentligen ond), Rose "Ygritte från Game of Thrones" Leslie (arg häxa som blir Diesels bästis). Det är lite magi, lite action, lite CGI-demoner, lite CGI-häxor, lite mer magi och så Vin Diesel som visar var skåpet ska stå. Första tio minuterna eller så kändes väldigt styltiga och jag var nära på att ge upp men så drar det igång och sedan rullar det på. Det här har jag förmodligen glömt att jag sett om en kvart, men det var precis lagom underhållande när jag glodde på det.
/Surskägget

13 Hours: The Secret Soldiers of Benghazi

@@@@
Superpatriotiskt såklart när Michael Bay tar sig an att visa händelseförloppet när en handfull jänkarsoldater blev anfallna av hundratals libyska fiender mitt i en av världens just då (utspelas 2006) farligaste städer, Benghazi. Många håller sig säkert undan bara för att det är Michael "Transformers" Bay som sitter i registolen men det ska man inte göra. Tänk mer Black Hawk Down än robotar som är bilar, flygplan och brödrostar. Det är realistiskt, skitig, smutsigt och givetvis sjukt snyggt filmat. Actionsekvenserna får adrenalinet att pumpa och precis som i BHD så undrar man hur i helvete folk kan överleva såna här typer av eldstrider överhuvudtaget. Borde vara omöjligt men tydligen så fungerar den där träningen soldater får. Hursomhelst. Det här är spännande i princip från start till slut. John Krasinski från The Office och femtiotusen kärlekskomedier gör en väldigt annorlunda roll som en av soldaterna. Otippat men det funkar verkligen. Bay låter första 45-60 minuterna av filmen vara en uppbyggnad kring karaktärer och politik innan han låter actionscenerna ta över. Sedan smattras det på rätt bra i återstående 1.20 eller så av filmen. Jävlar vilket ös! Det här gillar jag. Sann historia, realistisk action som ändå är over-the-top, en dokumentärkänsla trots att varje scen kostar en miljard och en bra känsla för karaktärerna trots att alla är mall 1A. Bra där.
/Surskägget

Spionernas Bro

@@@
Steven Spielberg har haft lite uppförsbacke på senare tid med filmer som inte alls känts sådär jätteroliga att springa och se på bio. Lincoln var sådär och War Horse var direkt usel. Nu återförenas han med Tom Hanks och då blev åtminstone jag lite sugen på att se vad han skulle hitta på den här gången. Baserad på en sann historia tar Spielberg med oss till 60-talet när kalla kriget mellan USA och Sovjet var som kallast. Jänkarna hatade kommunister och sovjeterna hatade kapitalister. Det skickades spioner hit och dit och ingen litade på nån och alla trodde att de andra sidan skulle atombomba sönder den egna sidan. Mitt i detta fångar CIA en rysk spion (spelad av Mark Rylance som fortfarande ser ut som en gammal Colin Farrell). Tom Hanks karaktär sätts att försvara honom. Samtidigt skjuter ryssarna ner ett amerikanskt spionplan och det öppnas upp för ett utbyte av fångar. Rätt så spännande story faktiskt med tanke på att allt har hänt. Tyvärr gör Spielberg samma miss han i mångt och mycket gjorde i Lincoln. Det är föööööör långt. Massa rättegångsscener där alla pratar juridik som aaaaaaaldrig tar slut och massa hemliga möten som inte leder nånvart och som vi inte vill se. Räddningen är att allt är så förbannat jävla snyggt gjort. Spielberg och hans team har verkligen återskapat 60-talet ner i minsta detalj och det finns fan inget att gnälla på när det kommer till kulisser/CGI-bakgrunder och fotot. Hanks gör en gedigen insats som advokaten som är bäst på förhandling i hela världen men är också så pass duktig att han hade kunnat ringa in den här karaktären via FaceTime. Klipp ner filmen från 2.24 till 1.40 nånstans så börjar vi snacka. Som det är nu är det för mycket lull-lull vi kunde varit utan.
/Surskägget

The Gunman

@@
Regissören har tydligen gjort Taken tidigare står det att läsa på omslaget. Därmed förväntar man sig en rejäl actionstänkare. Istället får man Sean Penn som går runt och ser lite vrång ut samtidigt som han gör massa nytta i världen. Lite som att han spelar sig själv alltså. Här och där sprinklas det ut ett par actionscener men överlag hade man velat ha betydligt mer av en film som heter The Gunman. Penn är bra. Han har deffat på sig en jäkla massa kilo muskler och ser ut att vara lika farlig som karaktären är. Men han har inte så mycket att jobba med. Storyn är lite sådär halvtråkig och actionscenerna rätt standard. Med undantag för en bra shoot-out på en herrgård är det inte mycket som höjer pulsen. Javier Bardem dyker upp som en helt okej halvskurk. Ray Winstone dyker upp som en helt okej polare till Penn. Idris Elba är knappt med som Interpolsnut. Och Mark Rylance påminner så mycket om Colin Farrell fast äldre att det är allt man tänker på när han är i bild. En okej action som borde varit mer.
/Surskägget
Vrångmannen tyckte ungefär samma sak.

Third Person

@@@@
Manusförfattaren och regissören Paul Haggis är kanske fortfarande mest känd för Crash även om han har mycket annat bra (och en del dåligt) på meritlistan. Third Person liknar Crash i det att vi får följa ett stort antal karaktärer i till synes vitt skilda historier som dock blir hopknutna i slutet. Där tar dock likheterna slut. Third Person är helt och hållet en karaktärsdriven historia utan de små bitar av action och spänning som Crash har. Vi får följa våra karaktärer i hyfsat alldagliga situationer som sakta men säkert blir mer och mer skruvade allteftersom tiden tickar på. Haggis är skicklig på att skapa karaktärer som känns levande och äkta och skriver väldigt bra dialog. Han pepprar sedan filmen med skådisar som Liam Neeson, Mila Kunis, Adrian Brody, Olivia Wilde, Kim Basinger, Maria Bello, Morian Atias och James Franco som alla fångar sina karaktärer och gör dem till kött och blod. Det här berörde mer än jag trodde och det är alltid kul när en film lyckas göra det sådär helt otippat. Handlingen går jag inte in på då man får mer ut av filmen ju mindre man vet.
/Surskägget

Killing Me Softly

@@
Dramathriller där tre smågangsters rånar ett pokerbord som drivs svart av maffian. Givetvis är detta inte okej och de får maffian efter sig i form av Brad Pitt som spelar en iskall lönnmördare. Han får självklart tag i dem och dödar dem. Sluttexter. Jaha? Det här är väldigt mycket vi har sett det förr där man på förhand har bra koll på vilka karaktärer som kommer att göra vad och när. Det är välspelat och välskrivet och välregisserat men också rätt så tråkigt. Och då spelar det ingen roll att skådisarna är bra och dialogen känns trovärdig när man ändå sitter och gäspar och sneglar på klockan. Det som stör mest är ett par scener mellan Brad Pitt och James Gandolfini. Inte för att de är dåliga på något sätt. Tvärtom är de förmodligen filmens höjdpunkter. Men de har absolut noll med resten av filmen att göra och känns därför sjukt malplacerade i filmens mitt. Ungefär som att man var tvungen att lägga till lite scener för att göra filmen lite längre än man egentligen hade material för. Älskar man sina gangsterrullar ska man förmodligen se den här bara för att bocka av den från listan. Eller inte.
/Surskägget

The Counselor

@
Men jisses. Ibland blir man bara så sjukt besviken. Okej att Ridley Scott inte gjort så jäkla mycket märkvärdigt de senaste tio åren, men med manus av Cormac McCarthy som räknas till en av de bäst levande amerikanska författarna idag så hade man lite hopp om nånting som åtminstone är sevärt. Pangar man dessutom in Michael Fassbender, Penélope Cruz, Javier Bardem, Cameron Diaz och Brad Pitt i rollerna ser det lovande ut på papper. Tyvärr stannar allt det lovande just på omslaget. Filmen i sig är en enda röra där vi har en väldigt lös tråd om knarkaffärer som går fel och där Diaz lurar skiten ur alla andra. Istället för att tighta till denna handling strösslar McCarthy ur sig meningslösa scener som till stor del är två snubbar som pratar om hur män och kvinnor ska förhålla sig till varandra. Och är det en scen mellan två kvinnor ligger alltid en lagom latent lesbisk fantasi där bak och lurar. Hela skiten känns rätt gubbsjuk och unken. Två timmar klockar skiten in på när det finns material för 45 minuter som mest. Det här är alltså en tevedeckare som ikläddes alldeles för stor rock.
/Surskägget
Vrångmannen var lite fåordigare i sin recension men kom fram till samma sak.

The 5th Wave

@
Ännu en "ungdomar-måste-slåss-till-döden-för-att-kämpa-mot-ondskan"-film i samma ådra som Hunger Games, Maze Runner, Mortal Instruments, Beautiful Creatures, Twilight, Divergent, The Host, Ender's Game bla bla bla. Karaktärerna är plattare än platta. Storyn så sjukt tråkigt så grå färg ringde och stämde filmbolaget för att ha snott epitetet "tråkigast" från grå färg. "Twisten" så makalöst fånig att ingen i publiken eller på duken köpte konceptet. Ja inte ens M. Night Shyamalan tyckte twisten var okej och då har han ändå släppt ett par rejäla magplask. Det här är helt enkelt precis så trist och horribelt tråkigt som det aldrig ska behöva bli när det är så mycket pengar inblandat. Hade man gett hälften av pengarna till nån som faktiskt hade en gnutta talang och en egen idé istället för en kopia av en kopia av en idé hade vi kunnat få ett mästerverk. Som det är nu bör alla inblandade skämmas, springa med lönechecken till banken och blicka framåt och aldrig, aldrig, mer prata om att man gjort denna sörja.
/Surskägget

The Nice Guys

@@@@
Los Angeles, 1977. Den usle, kedjerökande och alkoholiserade privatdetektiven Holland March (Ryan Gosling) teamas motvilligt upp med buffeln och problemlösaren Jackson Healy (Russell Crowe) för att lösa ett litet mystiskt fall som tycks vara sammankopplat med porrindustrin. Vad som till en början verkar vara ett enkelt case visar sig snart vara mer komplicerat än att spela Jenga mot en tvååring som håller på att få mjölktänder. Våra hjältar är härligt usla och burdusa. De slänger ur sig fler oneliners än vad Henny Youngman klämde till med på en tisdag när han var förkyld (det är många). Shane Black går här efter Iron Man 3 tillbaka till det han gjorde så bra i Kiss Kiss Bang Bang (samt de åtskilligt smarriga actionmanusen han skrev på 80 och 90-talet) och resultatet är i princip klockrent. The Nice Guys är en skamligt underhållande, våldsam och rolig action-comedy-buddy-noir. Varken mer eller mindre. Fast mer än mindre. Mer sånt.
/Vrångmannen

Green Room

@@@@
Skräck behöver inte alltid vara av övernaturligt slag såsom monster, spöken, djävlar och demoner. Fasa kan komma i långt mänskligare former så som Norman Bates, Hannibal Lecter eller som i det här fallet organiserad nynazism. Punkbandet "The Ain't Rights" är ute på en mikroturné och när ett gig i nån håla blir inställt blir de lovade en hyfsad välbetald spelning på ett annat ställe, en lite avsides klubb i skogen sådär. De beger sig dit med intentionen att spela skiten ur publiken och får som sista tips att "inte prata politik" med ägarna av etablissemanget. Här ska inte avslöjas något mer men jag kan lugnt säga att bandmedlemmarna hamnar i klistret. Rejält. Svettigt spännande och otäckt verklig thriller, där allt känns äkta. Inget för svaga nerver, vare sig om det gäller dödsångest eller blodbad. Skådespeleriet är på topp och Jeremy Saulnier, autören till hyllade indiethrillern Blue Ruin, visar här att han är en talang att räkna med i framtiden. Anton Yelchin, som häromveckan tragiskt gick bort i en bisarr olycka, spelar en av huvudrollerna och Patrick Stewart (X-Men... allt det där) har en stor biroll. Herr Stewart berättade för övrigt i en intervju att efter att han läst manuset en kväll på sin lantgård i England så var han tvungen att låsa alla dörrar, tända alla lampor och hälla upp en stor whisky. Hehehe, så kände jag fan också. Green Room är en jobbig film. Men en bra sådan.
/Vrångmannen

The Brothers Grimsby

@@@@
HAHAHAHAHAHA!!!! Geniet Sacha Baron Cohen är tillbaka. Han gav oss Ali G, fick oss att skratta ihjäl oss med Borat (Vrångmannen vågar fortfarande inte se om filmen då han är rädd om sitt sköra hjärta), följde upp med Brüno och The Dictator samt en mängd sköna biroller i diverse komedier. Mannen är så rolig man kan bli helt enkelt. Den här filmen är ännu en blivande klassiker fylld med knäppa gags, sjuka karaktärer och osmakligt beteende. Dessutom slänger man in actionsekvenser vilken James Bondrip-off som helst blir avundsjuk på. Man får känslan av att Baron Cohen verkligen vill pressa alla gränser för vad som är anständigt och städat och vad som får visas på en bioduk. Det är pedofilskämt, AIDS-skämt och en hel del sexskämt. Att man sedan slänger in ett elefantsexskämt som aldrig tar slut är liksom bara den naturliga toppen på osmakligheterna hahahaha! Och ja, det är exakt vad du tror att det är. En elefantbukkakeorgie med Baron Cohen i fokus. Man måste se det för att tro det, och inte ens då tror man på att man sett det. Det här är helt enkelt för kul för sitt eget bästa.
/Surskägget

@@@
Stundtals skitkul och med några scener som är bland det vansinnigaste som producerats någonsin. Sacha Baron Cohen verkar vilja, som Surskägget säger, ta allt ett steg längre med varje projekt. Tyvärr är också The Brothers Grimsby lite av en sörja som ofta känns som ett hafsverk. Filmen klockar in på en timme och en kvart innan eftertexterna och det är väl inget fel med det egentligen men man får känslan av att något i postproduktionen inte klickade. Regissören Louis Leterrier (The Incredible Hulk, Now You See Me) har koll på actionsekvenserna men verkar inte lika hemmastadd i komedilandet. Man undrar lite hur The Brothers Grimsby hade blivit med en lite stabilare regissör bakom rodret. Nåväl. Rörigt värre alltså, men också väldigt roligt trots allt.
/Vrångmannen