Prinsessan och Grodan

@@@@
Sedan 1937 har Disney levererat 50 stycken så kallade Disneyklassiker, långfilmer som gått upp på bio och som i många fall (Snövit, Askungen, Djungelboken, Aristocats, Lejonkungen, Aladdin, Pocahontas, Robin Hood, Peter Pan, Bambi och Skönheten & Odjuret för att nämna några) verkligen förtjänar namnet klassiker. På senare år har dock Disney spottat ur sig rätt så mediokra filmer som Lilla Kycklingen, Kogänget, Familjen Robinson och Skattkammarplaneten som saknat den gamla hederliga charmen. Bolt för ett par år sen var en rejäl uppryckning och när Disney lyssnade till kritiken och dammade av konceptet med en klassisk saga i Disneytappning födde Prinsessan och Grodan som känns som den första ”riktiga” Disneyfilmen på bra länge (vilket enligt mig var Mulán 1998). De flesta känner väl till den gamla sagan. Prinsessa kysser groda och får en prins. Riktigt så enkelt är det förstås inte i den här versionen och prinsessan är inte mer än en fattig hårt arbetande tjej som drömmer om att öppna restaurang. Och eftersom att hon inte är prinsessa leder det till att hon också förvandlas till groda. Nu måste grodprinsen och grodtjejen hitta en lösning att bli mänskliga igen. Man har förlagt handlingen till New Orleans och låter mystiska voodoomästare och voodoohäxor smyga runt knutarna samtidigt som den livliga jazzen som föddes i New Orleans är ett ständigt soundtrack som funkar som en sorts karaktär filmen igenom. Det här är en härlig rulle full av knäppa och sköna karaktärer (trumpetspelande krokodil anyone?), en full dos magi och kampen mellan det goda och onda där det goda självklart vinner i slutet efter mängder med strapatser. En riktig Disneyklassiker.
/Surskägget

Up

@@@
Carl och Ellie träffas som små och blir kompisar genom det gemensamma intresset för äventyraren Charles Muntz. De drömmer om att flytta till Paradisfallet där Muntz försvann under en expedition. De växer upp och gifter sig och lever sitt liv i stillhet och åren förflyter och ingen flytt till Paradisfallen blir av och en dag står Carl ensam som änkeman och bestämmer sig för att äntligen göra slag i saken och omlokalisera. Han knyter fast en biljon ballonger till sitt hus and off we go. Dessvärre får han med sig en fripassagerare i form av unge scouten Oskar. Sur vresig gubbe möter ung oförstörd scout, givna personlighetskonflikter och motsatta åsikter ger förstås vika för lärdomar i livet och båda blir bättre människor genom sitt möte med olikheten. Klassiskt tema med andra ord. Omaka par och allt det där. Skitsnygg förstås (det är trots allt Pixar som står bakom den) men tycker inte den blir riktigt lika lysande som andra Pixarfilmer. Inte dålig på nåt vis men storyn känns lite tunn och det finns ett par transportsträckor trots att filmen inte är mer än ca 90 minuter. Alla femmor och fyror folk slängt på den här är helt och hållet fel, måste varit nån masspsykos (eller så har alla käkat galenpiller förutom jag).
/Surskägget

The Hurt Locker

@@@

Kathryn Bigelows (Strange Days, Near Dark, Point Break) lilla indierulle som kom redan 2008 men som fick kämpa för att få lite gehör i Hollywood och sen resten av världen innan den slutligen kammade hem de tunga priserna på Oscarsgalan förra året. Den har hyllats överallt (senast av vår egen Vrångman) och efter att slutligen ha sett den alldeles nyligen kan jag bara säga att hyllningskörerna är fett överdrivna. Oscar för Bästa Film och Bästa Regi vete fan om den är värd och Bästa Manus är den absolut inte värd. Vi får följa en snubbe som desarmerar bomber i Irak. Där är det alltid kaos och vem som helst kan när som helst visa sig vara en galen självmordsbombare eller bara galen. Det ligger dolda bomber överallt och du kan inte lita på nån så nerverna på alla amerikanska soldater är som studsbollar. Filmen är oerhört repetetiv. Misstänkt bomb anmäls, våra hjältar åker ut, letar bomb, hittar bomb, desarmerar bomb. Varannan gång ungefär skjuter nån på dem innan de desarmerar bomben. Om och om igen i två timmar. Jag fattar poängen, man vill visa hur repetetiv och livsfarlig situationen är för amerikanska soldater och irakiska medborgare som alla lever under hemsk stress. Men det betyder inte att det blir en Oscarsvinnande film bara för att jag fattar budskapet som skickas. Det är inte dåligt, det är en bra film, men den hade vunnit på lite mer karaktärsutveckling och mindre repetition. Visar bara att en bra rösta-på-oss-kampanj inför Oscarsgalan kan få även en okej rulle att vinna för Bästa Film.

/Surskägget

I Love You Phillip Morris

@@@
Först tror jag att det ska handla om en snubbe som verkligen, verkligen, verkligen älskar sina Marlborocigaretter eftersom att Phillip Morris är tobaksbolaget (och ondskan enligt somliga, kolla The Insider med Russell Crowe) som tillverkar Marlboro. Hehehehe, närå, det gör jag faktiskt inte. Jag vet ju att det handlar om en homosexuell con man (Jim Carrey) som när han sitter i finkan ännu en gång träffar Phillip Morris (Ewan McGregor) och hur de blir kära i varandra. Lite påminner det om gamla örhänget Catch Me If You Can eftersom att båda filmer i grunden handlar om snubbar som lyckades bluffa sig till både det ena och andra mycket för att de var otroligt charmiga. Där slutar i o f s likheterna, men ändå. Jim Carrey är klockren i rollen och blandar klassiska ramla-omkull-för-jag-är-en-gummiman med seriösa dramastunder typ jag-borde-fått-en-Oscar-för-Truman-Show-dammit. Även Ewan briljerar (och brukar han inte göra det i det mesta han är med i den gode Ewan) som titelpersonen. Att sen är baserat på en sann story gör det hela ännu mer underhållande. En skön feel-goodrulle om en riktig sol-och-vårare.

/Surskägget

@@@@
Jag var helt övertygad om att detta skulle vara ett sånt där drama med en smula humor men mest allvar, snyfteri och stråkar a’la Hollywoods mall 1A. Det var riktigt skönt att bli överraskad. Det här är en utomordentligt rolig film. Visst har den några allvarliga stunder men överlag så är I Love You Phillip Morris en välgjord och välspelad komedi. Ewan McGregor och Jim Carrey är fantastiska och filmen tar hela tiden sköna vändningar, när man tror att den ska dra åt ett håll så barkar den iväg åt ett helt annat i ett snabbt tempo. Baserad på en verklig händelse vilket känns lite galet men verkligeheten överträffar oftast dikten som de säger. Rekommenderas varmt av den här annars så gnetiga farbror Vrångmannen.
/Vrångmannen

I Love You, Man

@@@

Det finns ju mängder med romantiska komedier inriktade mot kvinnor, typ alla som gjorts nånsin till exempel. Sömnlös i Seattle, You’ve Got Mail, När Harry Mötte Sally (varför blev jag sugen på att se nåt med Meg Ryan helt plötsligt?), 27 Dresses, Pretty Woman, My Best Friend’s Wedding, Notting Hill, Bridget Jones’s Diary, Runaway Bride, Maid in Manhattan, Music & Lyrics och ungefär en biljon andra liknande rullar. Aldrig förr har det gjorts en rejäl romcom där manlig vänskap sätts i fokus. Visst, rullar som Baksmällan, Due Date, Old School och liknande behandlar manlig vänskap, men särskilt romantiska är de ju inte även om det råkar finnas bröllop, förhållanden och barnafödande med i periferin. I Love You, Man är nog den första romcomrullen som är inriktad mot grabbar. Peter (Paul Rudd) ska gifta sig med Zooey (Rashida Jones) och kommer på att han inte har nån riktig killkompis som kan vara best man och allt det där. Ingen snubbe han kan lita på i vårt och torrt. Han går på ett par blindträffar för att försöka hitta en polare men allt skiter sig tills han av en slump stöter på Sydney (Jason Segel). De klickar stenhårt och blir bästisar, inte helt smärtfritt och utan problem, men i slutändan inser både de och alla andra att bra polare är bra att ha helt enkelt oavsett om de är lite egna och knäppa. Vilket påminner mig om mitt förhållande med Vrångmannen. För Guuuuuud…heheheh närå. I love you, man!
/Surskägget

@@@
I Love You, Man är en klockren trea. Den är rätt rolig mest hela tiden och har sköna karaktärer och ett par hysteriska gapskratt. Ett perfekt tidsfördriv helt enkelt. Det kommer många "mellankomedier" medan man väntar på de där höjdarna och jag tycker att I Love You, Man absolut hör till de bättre av dessa. Medan man väntar på höjdarna dvs. Skägget t.ex brukar ju gilla sina föööööör pajiga knäpprullar så länge det är lite tutte och lite high school och guuuuuuuuud...hehehe I love you too, man!
/Vrångmannen

Snow Dogs

@@
Cuba Gooding Jr. Vad hände? Du fick en Oscar för en grym rollprestation i Jerry Maguire och visade världen 1) att du var en duktig skådis och 2) att din glädje fick dig att bjussa på en av stela Oscarsgalans mest spontana och sköna ögonblick. Men vad hände sen? Seriöst. Slutade du läsa manus och hoppade på allt som kom i din väg? Du har en Oscar hemma i bokhyllan och bestämmer dig för att göra Snow Dogs? HAHAHAHAHAHA! Du kanske är roligare än jag tror för det kan mycket väl vara nån skum internhumor bara du och dina polare fattar (och då ska vi inte prata om den där superusla Robin Williamsrullen där han är död och allt är nån sorts Monettavla och du är nån sorts ängel) (nej vi ska inte prata om den sa jag!). Men okej. Snow Dogs är en liten söt familjefilm som barnen gillade och Disney producerade vilket innebär 1) en bra lönecheck för dig och 2) alla klichéer i boken för oss vuxna. Det är kulturkrockar och glada djur och en man som lär sig saker om sig själv yadda yadda yadda. Lite fint moraliskt sliskbudskap och en gaaaaaaaaaammal James Coburn. Du gjorde den utan att anstränga dig och det är väl värt nåt det med. Och sa jag att barnen gillade den? Fast det är ju för att de inte vet bättre.
/Surskägget

Rocknrolla

@@+
Guy “jag gjorde två bra filmer en gång låååååångt tillbaka i tiden som jag lever på fortfarande trots att jag inte presterat nåt av värde sen dess” Ritchies stora ”comeback”. Äntligen en bra Ritchierulle har jag sett och hört om och om igen. Men kom igen hörni. Visst, det här är en underhållande liten actiongangsterrulle enligt klassiskt Ritchiesnitt, men nån ny Lock Stock eller Snatch är det inte. Långt ifrån. Filmen är inte dålig på nåt sätt, men den är inget speciellt heller. En liten mild söndagsmatiné med nån rolig replik här, nån lite udda karaktär där och alla klichéer i boken. Det är okej när man är på det humöret och efter fem minuter har du glömt handlingen och efter några månader kommer du stå och hålla den i handen efter att ha hittat den i reabacken på ICA och undra om du sett den eller inte.
/Surskägget

Public Enemies

@@
Var riktigt sugen på den här filmen. Den har alla förutsättningar för att kunna ha blivit nåt riktigt bra. Johnny Depp och Christian Bale spelar huvudrollerna och Michael Mann har regisserat och skrivit. Och så handlar det om en gangster som jagas av FBI. Mann om nån har ju bevisat att han är väldigt duktig på denna typ av story (Heat är och förblir ett mästerverk och Collateral är riktigt jävla bra). Tyvärr verkar Manns fingertoppskänsla ha försvunnit på senare år. Detta är baserat på en sann story om depressionens mest kända bankrånare i USA, John Dillinger (Depp), och FBI-agenten (Bale) som jagar honom. Förutom att det är en intressant tid i USA’s historia är det dessutom alltid kul att ta del av sanna historier om bankrånare, skurkar och ligister på film. Dock inte denna gång. Det är trögt trots ett par actionsekvenser inslängda med jämna mellanrum för att hålla publiken vaken. Depp och Bale verkar inte ha vaknat eller så drömmer de på alla pengar de kommer få för nästa uppföljare av Pirates of the Caribbean respektive Batman för att de är knappt närvarande nån av dem på samma sätt som de brukar vara. Helt värdelöst är det inte, men mycket mer än okej och en axelryckning blir det inte heller. Synd på all potential.
/Surskägget

Vrångmannen tyckte såhär.

X-Men Origins: Wolverine

@@

Att just Wolverine skulle bli den första karaktären att få en egen film av alla X-Men är inte konstigt. Den bistre, arge, vrånge, cigarrökande snubben med klor av adamantium och ett hjärta av guld är förmodligen den mest kände och mest älskvärde av alla X-Menkaraktärer. Det skadade inte heller att Hugh Jackman i första X-Menfilmen lyckades porträttera Wolverine alldeles perfekt och genast blev en publikfavorit. Här går man tillbaka ett gäng år i tiden innan första X-Menfilmen och vi får följa Wolverines första tid i världen från liten knodd upp till händelserna som ledde till att han fick sina adamantiumklor och skelett samt det som skedde efteråt. Vi får också reda på att Wolverine och hans bittra fiende Sabretooth (Liev Schrieber) faktiskt är bröder och att de en gång i tiden var polare. Som vanligt med filmer som gjorts senare men som utspelar sig innan filmer som redan gjorts har man en del problem med att förklara vissa händelser på ett logiskt sätt. Visst, man ser till att Wolverine förlorar alla sina minnen, men det förklarar ändå inte varför Sabretooth i X-Men inte på nåt sätt erkänner Wolverine som sin gamla brorsa (än mindre verkar känna igen honom). Stör mig alltid lite på sånt, men det stora problemet med den här filmen är att den inte engagerar. Det spelar ingen roll hur många coola actionsekvenser man slänger in när manuset ändå känns gjort på en fikarast och allt är lite pangpang men inget under ytan. En Wolverinefilm måste vara mer än så. Okej rulle som borde varit betydligt bättre och som framförallt inte kommer i närheten av samma klass som X-Men och X-Men 2.

/Surskägget

Vrångmannens tankar här.

Black Book

@@@@

Paul Verhoeven har bjussat på klassiker som RoboCop, Total Recall, Starship Troopers och Basic Instinct men även katastrofen Hollow Man som till dags dato är hans sista Hollywoodrulle. Det verkar som att han slickade såren och stack hem till Holland för att göra sin första holländska rulle sen 80-talet. Och vilken comeback! Black Book är inspirerad av en sann historia där en ung judisk kvinna under andra världskriget hamnar i motståndsrörelsen och börjar infiltrera Gestapo. Plötsligt är hon och nazisten kära i varandra samtidigt som motståndsrörelsen har en förrädare internt som skapar mängder med problem där folk antingen bli fängslade eller dödade eller både och. Carice van Houten (Valkyria, Repo Men) är fantastisk i huvudrollen. Både stark och spröd på samma gång och förmedlar verkligen en järnvilja att slå tillbaka mot nazisterna som utplånat hennes familj. Det är inte svårt att förstå att Bryan Singer och Tom Cruise snabbt rekryterade henne att vara med i Valkyria efter att ha sett henne i denna film. Verhoeven bjussar på lagom delar drama, action, spänning och kärlek och filmens nära nog två och en halv timme blåser förbi utan en sekunds tristess.

/Surskägget

The Producers

@@

Mel Brooks gamla örhänge Det Våras För Hitler gick från show till film till show till film igen. Nathan Lane och Matthew Broderick hade huvudrollerna på Broadway nu senast och fick självklart reprisera sina roller i nyfilmatiseringen då Broadwayshowen var en supersuccé. I korthet handlar det om en producent och en revisor som kommer på att man kan tjäna mer pengar på ett fiasko än en succé om man bara fifflar med redovisningen. De letar därför upp det sämsta manus de kan hitta och anställer den sämsta regissören allt för att det ska bli ett redigt dunderfiasko så att de kan casha in och sticka till Rio. Självklart går det inte som planerat. Eftersom att det här är baserat på en Broadwaymusikal får man vara beredd på en hel del sång- och dansnummer, nånting jag i vanliga fall skyr som pesten. Men när Mel Brooks skriver låtarna blir det en hel del kul i texterna och de flesta låtar är rätt så bra (för att vara musikalnummer som jag återigen skyr som pesten i vanliga fall). Broderick och Lane spelar över så det står härliga till och inledande halvtimmen är en tramsig historia med överdriven fars som inte är speciellt kul. Sen dyker Will Ferrell som gammal nazist upp (HAHAHAHAHA!) och är som vanligt heeeeeeeeelt slut och då blir det lite roligare. När sen Uma Thurman som svenska Ulla glider in höjs filmen en nivå till. Ungefär en timme puttrar förbi där man sitter nöjd och glad. Slutet är alldeles för långdraget och segt och man önskar att de bara SLUTAR SJUNGA NÅNGÅNG FÖR GUD SERIÖST! Sammanfattningsvis kan man säga att scenerna med Ferrell är lysande men för få och Uma gör ett klockrent jobb som svenskbrytande Ulla hahahahaha! En film mest för musikalfans eller de allra mest inbitna Brooksfanatikerna (dock ej han som regisserat denna version).

/Surskägget

Land of the Lost

@@@+
Filmatisering av teveserie som jag tror aldrig gick på svensk teve, möjligtvis kunde den ses om man hade Sky Channel på den tiden då det fortfarande var nytt och fräscht med kabelteve och alla var vana vid att bara ha två kanaler (ja kära ungdomar, det är inte så längesen det var så). Will Ferrell spelar forskaren Rick Marshall som är säker på att det finns ett ställe bortom tid och rum där all tid existerar samtidigt. Tillsammans med assistenten Holly (Anna Friel) och den stackars guiden Will (Danny McBride) som råkar snubbla med av misstag hamnar hela gänget mycket riktigt i denna märkliga och smått farliga värld där både en T-rex och rymdvarelser springer runt och skapar oreda för våra hjältar. Snart är de indragna i en kamp på liv och död och universums fortsatta existens. Hahahahaha! Den här filmen är helt slut och Ferrell är lysande som vanligt. Danny McBride (Foot-Fist Way, teveserien Eastbound & Down) gör här en roll som han alltid ska göra enligt mig, nämligen en skön biroll, och är klockren (det är när han ska ha huvudroller som det skiter sig). Det är lite busigt, det är lite action, det är en hel del humor och har man bara barnasinnet med sig är detta underhållande och kul mestadels hela tiden. Visst är det en familjefilm och några av Ferrells allra galnaste idéer kom förmodligen inte med av den anledningen, men det här är fortfarande riktigt bra så gillar du Ferrell ska du absolut ge den här en chans. Och så har vi den lilla smyghyllningen till Kevin Smith och hans mästerverk Jay & Silent Bob Strike Back också som förmodligen de flesta missar men som jag givetvis serverar på silverfat här. Karaktärerna i den här filmen heter Rick Marshall, Will och Holly. Will Ferrells karaktär i Jay & Silent Bob Strike Back heter Federal Wildlife Marshal Willenholly. HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA! Lysande. Därav plusset i betyget.
/Surskägget

Megamind (3D)

@@@

Liksom Stålmannen skickas Megamind som liten bebis från sin döende planet till oss på jorden. Samtidigt skickas från grannplaneten en annan liten bebis som liksom Stålmannen får alla möjliga superstyrkor och blir älskad av alla i Metro City. Megamind blir uppfostrad av en bunt fångar på fängelset där hans rymdraket råkar hamna och inser att hans kall i livet är att bli en superbrottsling som kämpar mot Metro Man. Självklart vinner alltid Metro Man alla fighter tills en dag när Megamind besegrar Metro Man och lyckligt tar över Metro City. Men säg den lycka som varar. Snart inser Megamind att varje superskurk behöver en superhjälte att kämpa mot annars blir livet innehållslöst. Därför skapar han Titan, en ny superhjälte som dock visar sig vara så långt ifrån hjälte man kan komma. Och det finns aldrig plats för två superskurkar i samma stad det vet väl alla?

Filmen är liksom de flesta animerade rullarna som kommer ut nu, speciellt i 3D, skitsnygg. 3D-effekterna bjussar på det där extra djupet på bioduken och både karaktärer och miljöer ser löjligt bra ut. Handlingsmässigt är det okej. Vi snackar en hyllning till de gamla superhjältarna och allt är gjort med både stort kunnande och stort hjärta till genren. Nyskapande är det dock inte även om man försökt se det utifrån skurkens perspektiv istället för hjältens. Småmysig och smårolig med ett par schyssta actionsekvenser. Det räcker absolut till en trea. Röster av Will Ferrell, Brad Pitt, Tina Fey och Jonah Hill bland andra.

/Surskägget

Black Swan

@@@@
En mycket lovande och plågsamt ensam balettdansös (Natalie Portman) kämpar för att få huvudrollen i Svansjön bland avundsjuka ögon från de andra kvinnliga dansarna. Hon bor fortfarande med sin överbeskyddande mor och livet pendlar mellan baletten och hemmet med mamsen. Här slutar jag berätta något mer om själva storyn. Även om det finns massor mer att säga så känns det som att man lätt kan snubbla på en spoiler utan att märka det själv. Regissören Darren Aronofsky (Pi, Requiem For A Dream, The Wrestler) fortsätter att skapa unik vision och känsla med det här thrillerdramat. Det är väldigt mycket stämning och fantastiskt vemodigt och vackert, precis som Svansjön själv. Strålande skådespelarinsatser och en underliggande avgrundsatmosfär som är svår att ta på. Black Swan är en genuin filmupplevelse och ett litet stycke konst som inte är för alla, precis som Aronofsky säkerligen har tänkt sig även om han blivit en aning mer mainstream på äldre dar. Jag lyfter på hatten och gillar Black Swan även om jag kanske hade väntat mig något annat. Det finns något spännande med det också.
/Vrångmannen

@@@@@
Har haft väldigt svårt för Aronofsky ända fram till The Wrestler. Det var lite väl mycket prettoskit innan The Wrestler men där hittade han äntligen rätt. Och det är faktiskt underbart kul att se att han hittar rätt igen . Black Swan är skitsnygg in i minsta detalj och allt är genomtänkt hela vägen. Älskar att det är speglar överallt hela tiden och att kameran borde synas men att den inte gör det. Om de fuskat med CGI eller bara varit smarta med vinklar vete fan, men en i hel del sekvenser vid speglar bör kameran ha synts så förmodligen lite CGI-retuschering. Kameraarbetet är snyggt överlag med många täta, nära shots på Portman som skapar den klaustrofobiska mardröm hon lever i. Men hur mycket Aronofsky än har jobbat med att skapa en film som är ett konstverk är detta helt och hållet Natalie Portmans film. Får hon inte en Oscar för den här rollen så kan de lägga ner hela jävla Oscarsgalan så mycket kan jag säga. Det här är utan tvekan hennes livs bästa roll hittills och hon är fantastisk att observera. Hon levererar så många känslostämningar och med både små och stora medel lyckas hon perfekt visa oss exakt hur hennes karaktär mår och upplever världen. Det här är skådespeleri på hög nivå och även om både Mila Kunis, Barbara Hershey, Winona Ryder och Vincent Cassel är riktigt bra allihop är det som att de inte ens existerar när Portman är i bild. Själva filmen är en fyra men Portmans närvaro lyfter den upp till mästerverksnivå och därför känns allt annat än fem starka @ som fånigt. Jag är sjukt imponerad och tro mig, det händer inte ofta.
/Surskägget

The Town

@@@@

Ben Afflecks långfilmsregidebut Gone Baby Gone för ett par år sedan överraskade de flesta. Att Affleck som av många ses som en medioker actionskådis med många tveksamma val på CV:et kunde spotta ur sig en tät spännande och grymt bra thriller som regissör hade nog ingen räknat med (förutom vi som fattar Afflecks storhet). Nu är han tillbaka som regissör och den här gången placerar han sig själv framför kameran också. Och det gör han helt rätt i. Affleck är ledare för ett gäng bankrånare. Under en rån kidnappar de en av de anställda för att ha som skydd när de flyr. De släpper henne men bestämmer sig för att hålla ett öga på henne för att se hur mycket hon avslöjar för polisen. Det dröjer inte länge förrän Affleck är kär i henne och hon i honom. Han börjar fundera på en sista stöt och sen försvinna för alltid med henne vid sin sida. Frågan är bara om hon är beredd att hänga med honom eller om hon kommer att ange honom för FBI som är heta på spåret. Det här är The Departed möter Heat möter Gone Baby Gone till viss del. Och det är jäkligt bra. Feta actionscener varvas med lite gangsterproblem varvas med lite kärlek och bekymmer.

/Surskägget

@@@@-
Det är jobbigt för mig att Affleck visat sig vara en så kompetent och hängiven regissör. Jag älskade regidebuten Gone Baby Gone när jag såg den och The Town styrker bara min skräck om att Affleck (AFFLECK!) är att räkna med bakom kameran. Han är ju så jävla sämst oftast framför kameran. SÄMST! Sen gör han en helomvändning och visar kompetens och fokus. Nåja, jag är inte sämre än att ge beröm när beröm skall ges. Jag gillar även Affleck i mer komiska roller då han påvisat att han klart har ett par roliga gener i det där hästhuvet hahaha. Han gör t.o.m en bra tolkning av den romantiske och hårde bankrånaren i The Town så kanske ska han bara regissera sig själv. The Town är en riktigt bra film om ej perfekt. Den är lite väl klyschig på sina ställen och känns lite för lång trots att den inte är det. Klagomålen är bagateller då detta är en mycket underhållande och välgjord kriminalare som känns autentisk, även om jag föredrar Gone Baby Gone om jag måste välja. Kom igen nu då Affleck. Vad blir nästa regiutmaning? Three is the charm.
/Vrångmannen

Ramen Girl

@@@

Bland de sista filmerna Brittany Murphy var med i innan hon dog. Hon spelar en jänkartjej som åker till Tokyo för att vara med sin pojkvän. Hon skaffar ett helt meningslöst kontorsjobb där hon inte trivs bara för att kunna vara med snubben. Han tar sitt pick och pack och dumpar henne och Murphy måste plötsligt bestämma om hon ska tillbaka till USA eller kämpa på i Tokyo. Av en slump hamnar hon på en liten kvarterskrog och bestämmer sig för att hon vill bli lärling där och lära sig hur man gör den perfekta nudelsoppan. Kocken och ägaren är en sur vresig gammal gubbe som inte kan engelska och kulturkrocken kan börja. Det här är en charmig liten bagatell om hur livet ibland kan ta vändningar man inte förväntade sig och hur man bäst kommer igenom sin livskris. Det är lite humor, lite tårar, lite hjärta och en del käk. Påminner stundtals en del om Lost in Translation just för att det är en jänkare på drift och vift i Tokyo utan att för den sakens skull handla om samma saker. Murphy är perfekt i rollen och hade hon bara valt lite vettigare filmer överlag istället för mycket av skräpet hon gjorde hade hon förmodligen varit betydligt större än hon hann bli. Den här behöver hon dock inte skämmas för.

/Surskägget

True Grit (2010)

@@@@@
Oj! Inte sedan Unforgiven (1992, Clint Eastwood) har jag sett en såhär bra jävla westernfilm! Bröderna Joel och Ethan Coen har alltså gjort det igen. Skriven och regisserad av bröderna och med Steven Spielberg som medproducent har de lyckats göra en vad jag anser perfekt westernrulle. True Grit är baserad på romanen av Charles Portis (1968) med samma namn och som även låg till grund för filmen De Sammanbitna med John Wayne från 1969. I Coenbrödernas smutsiga och dammiga version spelar Jeff Bridges en fattig, enögd och hårt alkoliserad U.S Marshal vid namn ”Rooster” Cogburn. Han blir motvilligt inhyrd av en fjortonårig flicka (fullständigt lysande nykomlingen Hailee Steinfeld, som vi garanterat kommer att se mer av i framtiden) att leta rätt på och fånga mannen som kallblodigt mördat hennes pappa. Hon betalar bra men villkoret är att hon själv följer med under den långa och hårda resan för att se jobbet bli gjort. En enkel intrig som aldrig blir enkel i Coenbrödernas grepp. Snyggt, underhållande, gripande och våldsamt. Jag trodde aldrig jag skulle få se Jeff Bridges göra en lika briljant och självklar karaktär som The Dude i The Big Lebowski (1998, Bröderna Coen igen!) men här visar han än en gång att han är att räkna med. Fantastiskt. Matt Damon gör en rejäl biroll och Josh Brolin dyker upp som bad guy. Inte så mycket mer att orda om. Jag är lite mållös i skrivandes stund och kommer snarast möjligt att se om den här pärlan. En sjukt bra start på filmåret 2011 och det känns nu som att det bara kommer att gå utför hahaha. True Grit är ett litet mästerverk i genren på alla sätt och betyget kan bara bli det högsta. Gott nytt!
/Vrångmannen

@@@@
Vrångis tar i så att han svävar som en örn. Visst är det här en riktigt bra western och likheterna och jämförelserna med Clintans mästerverk Unforgiven är absolut berättigade, men ett mästerverk är det inte. Det som främst liknar filmerna åt är den smutsiga, nakna och dammiga versionen av westernfilmen vi får här. Det här är ingen glad liten western där hjälten vaknar upp varje morgon i nystrukna kläder och perfekt rakning. Nej, liksom Unforgiven är det smutsigt och skitigt och karaktärerna gör vad de kan och måste för att överleva. Jeff Bridges huffar och puffar så man knappt hör vad han säger vilket på sitt sätt är ett genidrag av bröderna Coen trots att man ibland tröttnar på att inte uppfatta dialogen, men trovärdigt värre är det. Och precis som Vrångis säger är nykomlingen Hailee Steinfeld lysande som den 14-åriga flickan på jakt efter hämnd. De sista fem minutrarna eller så passar inte riktigt in med resten av filmen och även om jag förstår att man följer boken hade jag gärna sett dessa fem minuter osedda (om ni hänger med på vad jag menar). En del sekvenser är också lite för långsökta för att verkligen pressa upp denna film på mästerverksnivå. Med det sagt är det här en härlig westernpärla som inte komplicerar och saker och ting mer än vad som behövs och ett givet val att se såhär i början av året som säkert kommer leda till en Oscarsnominering för herr Bridges liksom fröken Steinfeld.
/Surskägget

G.I. Joe: The Rise of Cobra

@@@@

HAHAHAHAHAHAHA! Jaaaaaaaaaaaa! Såhär fläskigt överdriven ska all sommaraction alltid vara. Rullen blev väl sågad vid fotknölarna av de flesta men då känns det som att man missat hela poängen med filmen. Det är för fan baserat på leksaksactionfigurer (som även finns både som serietidning och tecknad serie/film) om supersoldater (G.I. Joe's) som slåss mot superskurkar (Cobra). Alla karaktärer har överdrivna namn som Snake Eyes, Storm Shadow och Duke och är superduktiga ninjor/soldater/piloter/bombexperter etc etc. De onda ska ta över världen och de goda ska stoppa dem. Det sprängs en hel del, det skjuts ännu mer och dessutom finns supertekniska uppfinningar som kan användas både till ont och gott (har du aldrig sett Eiffeltornet bli uppätet av nanotermiter hahahahahaha så har du aldrig sett en bra actionfilm). Skurkarna är så härligt James Bondgalna och jag påminns mer än en gång om gamla hederliga Bondrullar med undervattensbaser, hemliga vulkaner och dolda ökenbaser flera hundra meter under jord i bästa SPECTRE-stil. Det här är Bond möter serietidning möter Matrix möter Bourne. Kom igen allihopa! Det här är kul. Fram med popcornen och ett leende för nu kör vi. Och självklart kommer det en uppföljare. Yeee-haaaaw!

/Surskägget

@@@

G.I. Joe... Hehehe skäggets glädje smittar av sig och därför ska jag vara snäll. Det här är faktiskt skönt popcornsmatter även om filmen är gjord för att sälja FLER LEKSAKER VAD ÄR DET HÄR?! Den håller snygg låda och släpper aldrig taget och som Surskägget nämner så är det härligt att se de galnaste skurkarna och de på riktigt galnaste gadgets sen James Bond gick i pension och ville ha sin välling skakad inte rörd. Skoj underhållning om man tar det för vad det är alltså. En annan dag hade jag kanske lekt Godzilla med dvdfodralet och kastat frisbee med själva skivan men idag är den faktiskt helt ok.

/Vrångmannen

Scott Pilgrim vs the World

@@@@
Kan en film vara för smart för sitt eget bästa? Den frågan ställer jag mig ett antal gånger under visningen av Scott Pilgrim. Det är supersnyggt med läckra små effekter som accentuerar att detta är en serietidningsfilm som t ex att det står ”Rrrrrriiiiiiing” varje gång det ringer på nåns telefon. Sjukt snyggt men även lite för mycket av det goda på sina ställen. Men samtidigt ska man inte vara gnällig. Misstänker att det här är en film man kan se om och om igen och ändå hitta nya sköna detaljer man inte tänkte på innan. För en gammal farbror som en själv är det kul att se hur denna ungdomsfilm blandat alla möjliga och omöjliga influenser från rock n roll till manga till tevespel till serietidningar till kung-furullar till high schoolfilmer till nördar och coolingar. Och förmodligen dussintalet grejer till som går mig förbi för att jag är för gammal för att veta bättre. Men det är okej. Det betyder att det här är en ungdomsfilm anpassad för sin tid och som sådan visar den ändå att det inte spelar roll hur mycket nymodigheter man pressar in för att villa bort gubbstruttar som en själv då grundhistorien fortfarande är boy meets girl och den typen av tonårsångest är likadan idag som på min tid.

/Surskägget

@@@@-

Larvigt ösig och snygg action-komedi-karamell av högst kompetente Edgar Wright (Shaun of the Dead, Hot Fuzz) med en lite rörande kärlekshistoria i centrat. Scott Pilgrim vill dejta en tjej i plugget men för att få henne måste han först spöa hennes sju onda ex. Michael Cera som Scott Pilgrim känns galet felcastad i rullen även om jag gillar honom i andra grejer där han är neurotisk och nervös nörd. Annars är Surskägget pang på rödbetan här. Skön och annorlunda film.

/Vrångmannen

The Taking of Pelham 1 2 3

För lite över ett år sen skrev Vrångmannen en recension på nyinspelningen av The Taking of Pelham 1 2 3. Jag som bara hade sett trailern skrev en recension också. Bara så ni ska veta att ni har att göra med ett fullblodsproffs har jag nu sett filmen och tycker exakt vad jag skrev då.
/Surskägget

Inkheart

@

När Brendan Fraser läser högt ur böcker kommer en del av karaktärerna till liv och hamnar i vår värld. Ibland sugs nån riktig person in i berättelsen. Ibland inte. Det är inte så noga det där, mest när det passar storyn att nån sugs in och försvinner. Tydligen kan han läsa tillbaka karaktärerna men gör det aldrig trots att det är massa skurkar som springer runt. Han har letat i nio år efter ett exemplar av Inkheart, boken hans fru försvann in i, men inte en enda gången sökt upp författaren eller förlaget. Förrän nu när skurkarna tagit hand om sista exemplaret. Tog honom bara nio år att komma på det självklara. Det här är så tråkigt att en riktig sagofilm som t ex The Princess Bride ringde och bad Inkheart ta livet av sig då Inkheart skämmer ut sagofilmer världen över. Långdraget, utdraget, segt, ologiskt och totalt ointressant. Hur kunde den här rullen gå upp på bio? I bästa fall är detta en direkt till dvd (i allra bästa fall hade den inte gjorts alls men det är för sent att önska det tydligen).

/Surskägget

Motorsågsmassakern (2003)

@

Jag hade inga andra förväntningar på den här rullen än att Jessica Biel skulle springa runt i ett vitt tajt linne och tajta jeans i den. Det gör hon. Nånstans hade jag inbillat mig att även om resten av filmen var riktigt jävla sjukt dålig skulle jag ändå kunna vara åtminstone liiiiiite underhållen medan man ännu en gång zoomade in lite för länge på Biels tajta linne. Och visst, det funkar en stund, det gör det. Folk runtomkring dör, det är ögon, tänder och andra kroppsdelar i små glasburkar, en galning springer runt med människohudsmask och motorsåg, resten av hans familj hjälper honom, inavlade texasbor blev precis lite mer svartmålade i media och Jessica Biel är uppenbarligen tjejen som kommer överleva spektaklet. I tajt vitt linne. Problemet är att manuset räckte till en film på 20 minuter och man var tvungen att dra ut på det 70 minuter till. Det gör att sista trekvarten eller så ser ut såhär: Biel springer, Leatherface kommer efter med motorsågen, Biel gömmer sig och tittar med ett öga ut genom en liten springa, Leatherface rotar runt i närheten där Biel gömt sig, Leatherface sågar sig in i Biels gömställe, Biel skriker, Leatherface vrålar, Biel lyckas springa därifrån, Leatherface kommer efter med motorsågen, Biel gömmer sig och tittar med ett öga ut genom en liten springa, Leatherface rotar runt i närheten där Biel gömt sig, Leatherface sågar sig in i Biels gömställe, Biel skriker, Leatherface vrålar, Biel lyckas springa därifrån, Leatherface kommer efter med motorsågen, Biel gömmer sig och tittar med ett öga ut genom en liten springa, Leatherface rotar runt i närheten där Biel gömt sig, Leatherface sågar sig in i Biels gömställe, Biel skriker, Leatherface vrålar, Biel lyckas springa därifrån, Leatherface kommer efter med motorsågen, Biel gömmer sig och tittar med ett öga ut genom en liten springa, Leatherface rotar runt i närheten där Biel gömt sig, Leatherface sågar sig in i Biels gömställe, Biel skriker, Leatherface vrålar...etc etc etc etc. WTF! Sluta gör samma sak i heeeeeela filmen, det var knappt spännande första gången. ÅH!

/Surskägget

@@
Håller inte riktigt med. Jag tycker att den är högst ordinär med några skönt iscensatta spännande scener och det finns en vilja att göra det spännande. Men visst, det är långt ifrån ett mästerverk och man tröttnar rätt fort på det här. För övrigt den enda av de Michael Bayproducerade (DAMN YOU MICHAEL BAY!) remakes av gamla skräckklassiker som går att titta på. Det säger ganska lite meeeeeen samtidigt ganska mycket. Det är lite fart i den här i allafall och så har vi ju Jessica Biel. Det är inte skräp meeeeeen nästan.
/Vrångmannen

The Last Airbender

@

Fy fan. Har inte sett så tråkig fantasy sedan Eragon. Trodde nånstans att M. Night Shyamalan kunde bjussa på en hyfsat kul fantasystänkare nu när han slapp trassla till det för sig med en film där slutet var tvunget att innehålla en twist. Istället är den så taffligt genomförd att Vår Teater ringde och ville ha tillbaka sin ensamrätt på nybörjarproduktioner. Jag lovar och svär att det finns ungefär 100 000 filmskoleregissörer på typ 18 bast som skulle kunnat gjort det här mer spännande, mer underhållande och mer intressant. Kan nån bara dra in Nights regilicens nu? Till och med Uwe Boll börjar framstå som en Oscarsvinnare i jämförelse.

/Surskägget

The Karate Kid (2010)

@

En av 80-talets skönaste ungdomsrullar har stöpts om och blivit så usel att klockorna stannar. Lite funderingar.

1. Kan alla kineser flyga över murar som om de var med i Crouching Tiger? Tydligen.

2. Är det lite fånigare eller lika fånigt att lära sig kung-fu genom att ta på och av sig en jacka som att lära sig karate genom att måla staket och vaxa bilar? Fånigare. Mycket fånigare.

3. Funkar inte en stor karateturnering bättre när det handlar om tonåringar och inte 12-åringar? Absolut, de flesta ungarna i remaken skulle sprungit hem och gråtit hos mamma när de fick fem smällar i ansiktet inte hoppat upp och gjort akrobatiska luftsparkar.

4. Varför heter filmen Karate Kid när grabben i remaken lär sig Kung-Fu? För att man vill pressa ut blodspengarna ur franchisen.

5. Hur tänkte de med scenen där Jackie Chan som den nye Mr Miyagi spöar skiten ur en bunt 12-åringar (vilket i originalfilmen var en bunt hårdföra 18-åriga busar i skelettdräkter)? Inte alls tydligen, för hur tuff är en vuxen man som spöar på barn?

6. Finns det nånting bra med filmen? Ja, den tog slut.

/Surskägget

Predators

@

MEN FÖR I HELVETE! Det här skulle vara en tillbakagång till originalfilmen efter alla dessa jävla Alien vs Predatorfilmer som pissat ner franchisenamnet de senaste åren. Djungeln. Hårdföra soldater. Affischnamn som Adrian Brody, Topher Grace och Laurence Fishburne för att ge lite djup till karaktärerna. Och bäst av allt var att Robert Rodriguez producerade vilket borde ha betytt nånting. NÅNTING!!! MEN NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ!!!!! Vilket jävla pruttskräp! Tråkigt, oengagerat, fult, trist, sömnframkallande och segt. Efter en cool inledning och en okej första introduktion av karaktärerna faller allt i sömmarna och man sitter mest och gapar över hur så mycket talang och så mycket pengar används för att skicka rovdjursfilmerna rakt ner i kloakerna. Jag är så arg så det kokar i blodet och önskar verkligen att de låter det här vila för alltid nu. Inga mer Rovdjuret hör ni det? Nu ska jag se om ettan så jag minns hur en bra actionfilm ska vara. Vrångmannen tyckte såhär.

/Surskägget

Välkomna till 2011

Den 6:e januari 2008 förändrades Internet för alltid. Nåja. Vi drog igång den här bloggen då i alla fall. Om ett par dagar har vi skrivit film i 3 år här - allt för er höga (nåja) underhållnings (nåja) skull. 2010 var ett otroligt kul år för oss mycket för att vi fick många nya härliga filmvänner där ute i bloggvärlden. Från att bara ha varit de närmast sörjande som läste har det nu spritt sig som den sjukdom vi är. Vi ser fram emot att försöka underhålla, roa och oroa även i år.
Arbetet med den tredje Filmboken är också inledd och bör kunna lanseras nångång under det första kvartalet. Spännande som vanligt.
Men nu startar vi igång med ett par sågningar. De kallar oss inte Vrångmannen & Surskägget för intet!
/V&S