Moonrise Kingdom

@@@@

Wes Andersons filmiska alster är inte alltid så lätta att ta till sig. Det verkar vara lite älska eller hata över hans udda men stiliga estetik, knäppa persongalleri samt knepiga, ofta knappt märkbara humor. Jag tillhör en av dom som verkligen gillar hans filmer. Moonrise Kingdom är inget undantag. Ung kärlek på 60-talet, scouter, hemligheter, utanförskap och gemenskap, allt underbart paketerat med mycket humor och värme. Kända skådisar spelar mot typ (Bruce Willis, Edward Norton) eller bara fantastiskt (Frances McDormand, Tilda Swinton, Bill Murray). De unga kära nykomlingarna Jared Gilman och Kara Hayward är också väldigt bra. Moonrise Kingdom är mycket yta men lika mycket djup. Den är en fröjd att uppleva och man överraskas ständigt. Det finns ingen tillrättalagd formel i sagan här. Den är egen. Det slår mig nu att vi tidigare endast skrivit om en enda av Wes Andersons filmer. Synd och skam. Vi återkommer med en specialare om den här filmkonstnären snarast.

/Vrångmannen

Goon

@@@
Spåskägget var framme igen i början av året och tittade på trailern till Goon. Riktigt helt rätt hade jag inte, men å andra sidan var trailern ganska missvisande. Vad trailern hävdade var att detta var en stjärtsparkande komedi i samma anda som Adam Sandlers sköna klassiker Happy Gilmore eller Waterboy och att Seann William Scott spelade en tuffare Stifler typ. Så är det ju inte alls. Tvärtom är detta en lågmäld komedi, på gränsen till drama, som balanserar hockeyfilmer som Slagskott och Youngblood mer än galenskaperna i Happy Gilmore. Visst finns det en del sån humor också (vilket främst Jay Baruchel som även skrivit manus står för i sin biroll) men det mesta är faktiskt ganska seriöst i det galna. Vi får följa med i hockeyns farmarligor där det ibland är minst lika viktigt att kliva ut på isen och slåss som det faktiskt är att åka skridskor och spela hockey. Scotts karaktär råkar vara bäst på att slåss och får bara på grund av detta en plats i laget. I horisonten hägrar Liev Schreibers karaktär som är ligans bäste bråkstake och som nu ska gå i pension. Men en sista fight måste hinnas med. Tydligen är allt baserad på en sann historia. De är fan inte kloka de där kanadickerna.
/Surskägget
PS. Vrångis tyckte typ likadant för en gångs skull.

Abduction

@@@
Det här är exakt den typen av film som jag ifrågasätter mig själv varför jag ens ska se den. Huvudrollen görs av Taylor Lautner, en av de barbröstade bebisvarulvarna i Twilightserien, en skådis som är helt ointressant för alla som inte älskar att glo sig mätta på svarvade sexpacksmuskler och handlar om en snubbe som plötsligt hamnar på flykt undan en galen mördare och CIA. Kliché och trist tänkte jag men regissören är ju ändå John Singleton (Boyz n the hood, Higher Learning, Four Brothers) så lite intresserad var jag ju framförallt med tanke på att Singleton inte gjort nåt sedan 2005 då han gjorde just Four Brothers, en rulle jag gillar. Döm min förvåning när filmen faktiskt överträffar mina förväntningar rejält. Framförallt första timmen där vi får en bra uppbyggnad av karaktärerna och sedan en tät närmast Hitchcockliknande stämning där vi inte vet vem man ska lita på och vem man inte ska lita på. Tyvärr avslöjar filmen sedan lite väl fort vem som är skurk etc och sista fyrtio minutrarna är mer kliché och pangpang än bra thriller. Kul att se Michael Nyqvist i ännu en Hollywoodroll som skurk (ni vet MI:IV), denna gång som serbisk lönnmördare. Allt som allt schysst underhållning som delvis bjuder på lite nerv och tempo och delvis på klassisk actionkliché.
/Surskägget

Man on a Ledge

@@
Sam "förvirrande lik Channing Tatum" Worthington i Russell Crowefrilla äter lyxfrukost på hotell i New York på sitt rum med utsikt över staden och kliver sedan ut på den där lilla kanten som alltid tycks finnas på alla amerikanska byggnader men aldrig på svenska. Det dröjer inte länge innan en person på marken upptäcker honom och snart är polis, brandkår och räddningstjänst där med buller å bång samtidigt som halva New York inte har nåt bättre för sig en dag än att stå bakom polisbarrikaderna och glo på en snubbe som kanske, kanske inte ska hoppa. Det här är upptakten till en av de mest långsökta handlingarna jag sett på film där det visar sig att vår gode vän Sam är anklagad för att ha stulit en diamant från Ed Harris och nu måste sno den på riktigt för att visa att han inte snott den. Vilket hans kumpaner bara kan göra så länge Sam står där han står. Den har sina halvspännande stunder och ett par sköna skådisar gör hyfsade insatser (jag pratar med er Elizabeth Banks och Ed Burns) men helheten känns sådär. Knappt okej rulle som redan börjar blekna i minnet.
/Surskägget

21 Jump Street

@@@@
För alla er som minns teveserien från då det begav sig får säkert samma rosa skimmer av nostalgisk lycka när ni tänker tillbaka på de tuffa snutarna som infiltrerade olika high schools på jakt efter droger, mördare och gängmedlemmar. Johnny Depp fick sitt stora genombrott via serien och det var ett måste att följa alla avsnitt. Och nu en i runda slängar 25 år senare gör man en filmatisering av serien. Precis som med Starsky & Hutch där teveserien var actiondrama och filmen actionkomedi har man gjort samma sak här. Visst fanns det små komiska stunder i Jump Street på teve, men det var främst ett actiondrama man var ute efter. I filmatiseringen drar man på humorväxlarna mellan actionsekvenserna istället. Och det gör man rätt i då det helt klart blir mer lättsmält och underhållande vilket är precis vad man vill ha av en sommarrulle. I teveserien var det Depps karaktär Tom Hanson och hans kollega Doug Penhall (Peter DeLuise) vi främst fick följa. I filmen har deras mantlar axlats av Jonah Hill och Channing Tatum. Grabbarna har bra kemi och vi köper deras småbråk med varandra precis som det ska vara i en buddy movie. Det är väldigt uppenbart att alla inblandade i produktionen är väldigt medvetna om att detta ska tas med en klackspark och glimten i ögat. Lite för medvetna t o m då en del skämt blir lite väl meta även för mig. T ex när Ice Cube i rollen som arga poliskaptenen som bossar över Jump Street kliver in och säger att han är en kliché för att han är svart och arg men att det är okej att ta till sig sin kliché ibland. Sedan är han den argaste poliskapten du sett i ditt liv. Han skriker och svär hela tiden hahahahaha vilket är kanon men de skulle skippat hela klichésnackat för det är så uppenbart varför man skrev in det i manus. Lite såna grejer poppar upp ett par gånger genom filmen och drar ner lite på betyget. Annars är det bara att luta sig tillbaka och njuta av lite bus och lite pangpang och hålla ögonen öppna efter cameos av nästan samtliga huvudskådisarna från teveserien.
/Surskägget

@@@
Ja, det här är väldans skoj för stunden. Jonah Hill och Channing Tatum är ett skönt radarpar och filmen är rolig nästan hela tiden. Har inget mot klichésnacket som Skägget tyckte var lite onödigt. Det är en sån rulle som vet att den är en sån rulle som vet att etc. Busigt med några gross outskämt, några galna bi-karaktärer och lite skojig och våldsam action. Absolut sevärd actionkomedi baserad på tv-serie även om jag faktiskt föredrar filmatiseringarna av Charlie's Angels där det bjuds på ännu gladare bus och mer knäppaction.
/Vrångmannen

The Hunger Games

@@@
För ett par månader sedan satte jag mig framför spåkulan, kollade in trailern till The Hunger Games och kunde sedan som Spåskägget bedöma att filmen skulle bli en trea. Mycket riktigt är filmen nu när jag sett den en klockren trea. Bra men inget märkvärdigt på nåt vis trots att Vrångmannen försöker få er att tro annat. Kanske hade jag smugit med ett plus i betyget om jag inte läst böckerna för trots alla klichéer och standardkaraktärer finns det ju en ganska spännande handling i mitten. Men nu har jag läst böckerna och då är det så mycket som försvinner när man för över det till film att det förstör för mycket för att kunna förbise det. Tycker till exempel att man skulle vågat vara ännu mer blodig och realistisk i de scener där tonåringarna går loss på varandra, för i boken sparas det var sig på krut eller blod. Nu fegar ju filmbolaget då de försöker få detta att vara en film för de yngre tonåringarna vilket gör att man måste hålla tillbaka på blod och våld. Jag är inte heller övertygad om att Jennifer Lawrence är sin tids Meryl Streep som vissa hävdar. Hon är stabil i rollen men inte mer. Allt som allt en schysst rulle för lite söndagsunderhållning när man är bakis och inte orkar med ett seriöst drama för att huvudet gör för ont och man bara behöver nåt som fladdrar förbi utan större tankekapacitet.
/Surskägget

Wanderlust

@@
George (Paul Rudd) och Linda (Jennifer Aniston) investerar i en svindyr minilägenhet i New York och förlorar kort därefter sina jobb vilket tvingar dem att sälja och flytta till Georges brorsa som kan erbjuda honom jobb i sin firma. På väg ner till Atlanta stannar de till över natten på vad de tror är ett motell men vad som visar sig vara ett gammalt hippiekollektiv lett av den karismatiske men lite knäppe Seth (Justin Theroux). Efter ett par dagar hos sin brorsa inser George att han inte vill följa samhällets alla måsten och tillsammans med Linda åker han tillbaka till kollektivet. Men det som först verkar vara en bra idé blir sämre och sämre ju längre tiden går. Rudd och Aniston har bra kemi mellan sig och man köper att de är ett par med lite problem och slitningar men som ändå försöker göra det bästa av situationen. Theroux är underbart dryg och ettrig som Seth i vildvuxet skägg och helt galna ögon hahahaha. Tyvärr går filmen lite på tomgång större delen av tiden och det blir lite för långt mellan de riktigt stora garven. Vissa scener borde klippts ner rejält (som när Rudd pratar med sig själv i spegeln, den blir bara trist till slut) och manuset kanske kunde fått lite mer bearbetning innan de satte igång (till exempel känns karaktären Malin Åkerman spelar som väldigt ofärdig). Allt som allt en okej rulle men inget minnesvärt.
/Surskägget

@@@
Wanderlust är en ganska harmlös men skön komedi där situationerna likt sketcher samt karaktärerna är viktigare än handlingen. Jag gillar ju sånt i den här genren. Håller inte med om att den går på tomgång som Skägget tycker utan den har en skön jämn underhållningskurva med några gapflabb (Rudd i spegeln var skitkul INTE för långt för det var längden som gjorde det skoj ett varv till). Ken Marino (tv-serierna Party Down och Childrens Hospital) som Paul Rudds jobbiga storebror orkar jag inte ens med hahahaha! Han är fan alltid skoj. Allt som allt en HELT okej rulle men inget minnesvärt.
/Vrångmannen

Jeff, Who Lives At Home

@
ZZZZZZZZZ...snork, huh? What do you mean you peoplezzzzzzzzzzzzzzzzzzzz......
/Surskägget

@
ZZZZZZZZZZZZ....huh?! Who there? Who dat there?! Whoooo..zzzzzzzzzzzzz.....
/Vrångmannen

This Means War

 @
Jag gillar regissören McG's filmer. Charlie's Angels 1+2 bjussade på skönt ös med glimten i ögat, busiga karaktärer och överdrivna skurkar (hahaha galningen Crispin Glover!), We Are Marshall bjussade på ett bra amerikanskt fotbollsdrama och Terminator Salvation bjussade på bra actionstänk. Därför såg jag fram emot denna rulle om två CIA-agenter som är polare som råkar börja dejta samma tjej och därmed hamnar i fejd med varandra. Det här borde vara exakt den typen av actionkomedi som Charlie's Angels är och därmed passa McG som hand i handsken. Istället bjussas det på ren och skär skit. Humorn är obefintlig, actionsekvenserna skakigt fula och karaktärerna så ytliga att man inte bryr sig om dem ett dugg. Reese Witherspoon har bantat ner sig till ett streck med två jätteögon som guppar runt i en dödskalle med skinn på och man oroar sig mest över att hon borde käka en pizza istället för vilken av de två grabbarna hon ska välja. Chris Pine (mest känd som Kapten Kirk från nyinspelningen av Star Trek) ser ut som James van der Beeks mongoloide bror och skådespelar ungefär på den nivån med ett lätt förvånat ansiktsuttryck hela tiden. Tom Hardy (känd från en bunt engelska actionrullar du inte sett samt Inception) glider runt i fånig frisyr och verkar undra vad fan hans manager tvingat honom att vara med i för skit. Från första till sista bildruta är det här så oengagerat och generande trist att man häpnar över att det överhuvudtaget fick ok från filmbolaget att släppas. Bläurk!
/Surskägget

@
Vedervärdigt trams.
/Vrångmannen

Prometheus 3D

*MINOR SPOILERS*

@

Jag somnade. Det hade gått ungefär 40-45 minuter av filmen så slumrade jag till. Inte länge. Bara sådär 60-90 sekunder. Kan inte riktigt minnas när det hände senast. Just sayin'..

Ridley Scotts nya sci-firulle, som han i typ varannan intervju säger inte är en Alien-prequel och i varannan säger att den är det, är riktigt dålig i den här filmbloggarens ögon. Förväntningarna var också ljumma innan visningen så det var ingen direkt förvåning att den sög heller. Diskussionerna kring filmen har varit många, långa och intensiva och roligare än själva filmen faktiskt. Många älskar den men många ogillar den ordentligt också vilket naturligtvis är bäddat för härligt filmnördspladder. Är det en Alienrulle? Varför heter planeterna olika ska det inte vara samma? Varför är forskarna så korkade och busiga hela tiden? Varför springer dom rakt fram (hahaha!) etc etc. Jag känner mig dock klar med Prometheus. Jag gillade inte rullen alls som sagt men har lagt ner väldigt mycket tid och energi på att diskutera den. Visst, det är skoj men den är faktiskt inte ens värd detta i slutändan. Den blir lite sämre varje gång man ska gräva i handlingen. 

Ridley Scott är verkligen inget geni. Han är idag en stabil filmmakare som ibland glänser till, vilket han typ borde ha gjort här, rejält. Han gav oss för länge sedan ett par makalösa filmklassiker (Alien och Blade Runner) samt ett par modernare kalasrullar (Gladiator och Black Hawk Down) men det går säkert 3-4 dåliga filmer på en knappt stabil idag (nu ska han ju göra Bladerunner 2 också..). 

Här kommer några sista ord om Prometheus. Några plus (de är larvigt få) och några minus (de är egentligen många fler):

PLUS

Ser snygg ut

Charlize Theron

Michael Fassbender

MINUS

Manuset (Damon Lindelof hahaha!)

Ospännande

Oengagerat filmskapande

Noomi Rapace (även om hon faktiskt blir bättre och bättre och får väldigt lite att göra här)

Guy Pearce i gammelsmink hela tiden (?!)
Början, mitten och slutet

Att inte våga göra en RIKTIG hederlig Alien prequel (c'mon!)

I rymden kan ingen höra dig sura, sucka, stöna och vrånga.

/Vrångmannen 

Flykten Från Alcatraz

@@@
Gammal hederlig Clintanunderhållning i regi av vapendragaren Don Siegel. Clintan spelar Frank Morris som tillsammans med två bröder antas vara de enda tre som lyckades rymma från San Franciscofängelset Alcatraz vilket ledde till att fängelseön bara något år senare stängde igen och med tiden blev den populära turistattraktion den är än idag. Jag skriver "antas" då det inte är helt bevisat att de tre männen faktiskt överlevde det iskalla vattnet, de starka strömmarna och hajarna som huserar där mellan Alcatraz och fastlandet. Å andra sidan finns det inga bevis för att de inte klarade sig och det är ju helt klart roligare att föreställa sig att de faktiskt lyckades. I vanlig ordning när det är Clintan/Siegel så är det realism som gäller. Stundtals känns det lite dokumentärt när vi följa fångarna och deras vakter i deras dagliga liv. Samtidigt håller självklart Siegel igång spänningen hela tiden när vi på nära håll följer Clintan och hans kumpaners planer för rymningen. Det är faktiskt rätt coolt att se hur mycket man kan göra med små medel om man bara har tillräckligt med tid och know how. Kanske skulle tjänat på att kortats ner med en kvart, tjugo minuter men det är egentligen bara petitesser i sammanhanget. Välspelat och skicklig utfört och bjussar på god hederlig filmunderhållning.
/Surskägget

@@@+
Clintanrulle. Fängelserulle. Don Siegelrulle. Det blir aldrig dåligt även om jag fortfarande retar mig på den helt galna och omotiverade åskknallen (01:51). Underhållning på det gamla goda sättet helt enkelt.
/Vrångmannen

Last Day of Summer

@
DJ Qualls har varit rätt rolig som knäpp och lite udda karaktär i Road Trip och All About Steve men när han tar sig an en dramatisk huvudroll som tystlåten och mobbad kille som till slut tröttnar på sin chefs ständiga förtryck och åker till hamburgerrestaurangen där han jobbar för att döda honom tar sig Qualls vatten över huvudet. Det hela slutar med att han kidnappar en av gästerna, spelad av Nikki Reed (Tretton, Lords of Dogtown och Twilightfilmerna) och släpar med henne till sitt motellrum där de så småningom blir halvbundisar. Replikerna är i princip bara kliché, comic reliefbitarna malplacerade och regin tämligen obefintlig. Storyn är också lite rörig och trots att det i grunden är en så enkel idé spretar filmen iväg åt alla håll och kanter. Ointressant och var glada att jag såg den så ni slapp.
/Surskägget

The Dictator

@@@@
Dåren Sacha Baron Cohen är igång igen. Här spelar han den glade och fullständigt livsfarlige diktatorn Aladeen (hahaha!). Han lämnar sitt (påhittade) land och åker till USA för ett viktigt möte i nationens intresse men allt går åt pipsvängen då maktlystna människor i kulisserna vill honom illa. Den här gången är det alltså vanlig spelfilm som gäller, till skillnad från Borat och Bruno där det var lite halvdolda kameran. Cohen behandlar manusmall 1A med total tajming. Han lyckas varva klyschor (som dragits några varv extra) med FÖR galna skämt som ofta är på den yttersta gränsen till kränkande. Det drivs som vanligt med allt och alla men budskapet i slutändan är både överraskande fyndigt och tänkvärt. Det finns helt enkelt något glatt över all galenskap. Anna Faris får inte glömmas bort. Hon är grymt skoj som Cohens rättvisemärkta side-kick! Skrattade så jag hade ont i magen och ibland så rann tårarna nedför mina perfekta och vackra kinder. Absolut inte en film för alla som ni säkert förstått. Varning utfärdas alltså om du är en lättstött, skyltviftande torrboll som jag alltid hamnar bredvid på bröllop eller liknande tillställningar. Suck. Hopp i sjön.
/Vrångmannen

Safe House

@@
Daniel Espinosa fick mycket cred för att ha regisserat Snabba Cash här hemma i Sverige. Så mycket cred att han kunde glida över till Hollywood, få en riktig budget och göra stor thrilleraction med Denzel Washington och Ryan Reynolds i huvudrollerna (så plockade han med sig Fares Fares också i en viktig biroll samt Joel Kinnaman i en helt oviktig biroll). Och det börjar bra. Reynolds är CIA-agent som är satt att vara ansvarig för ett safe house i Sydafrika som aldrig används. Hans dagar består av att få tiden att gå samtidigt som han tjatar på sin chef (Brendan Gleeson) att få ett bättre och viktigare uppdrag. När en före detta CIA-agent som senaste årtiondet eller så sålt amerikanska hemligheter till högstbjudande plötsligt åker fast i Kapstaden är det Reynolds safe house han hamnar i. Dessvärre är det nån (och har du sett en actionthriller tidigare i ditt liv listar du på en nanosekund ut vem som är huvudskurken) som förråder Reynolds och de andra CIA-agenterna och snart nog knackar skurkarna på dörren - med ett raketgevär. Sen är det full rulle medan Reynolds och Washington flyr med skurkarna i hälarna. Nånstans halvvägs in i filmen har man tröttnat och mot slutet sitter man nästan och somnar till trots att det är konstant action och fightingscener mest hela tiden. Kill your darlings brukar man säga. Jag förstår att Espinosa var glad att ha lite stålars och duktiga skådisar att jobba med men klipp ner filmen från två timmar till 90 minuter istället. Då åker betyget upp ett snäpp direkt. Nu blir det lite för långrandigt actionscenerna till trots.
/Surskägget

Bruce Almighty

@@@
Jim Carrey som Bruce har inte bara en dålig dag, han har ett dåligt år. Allt som kan gå snett verkar gå snett. Han får inte den där befordran på jobbet han räknade med, han krockar bilen, han får stryk, han får sparken, han bråkar med flickvännen (spelad av Jennifer Aniston) och hans hund pissar inomhus. Bruce skyller allt elände på Gud. Så en dag får han träffa Gud (Morgan Freeman) som erbjuder Bruce att ta över ett tag. Gud känner att han behöver lite semester och eftersom att Bruce verkar veta hur en slipsten ska dras får han alla Guds krafter. Givetvis ordnar Bruce upp allt som är fel i livet men upptäcker snart att han inte blir lyckligare för det. När sedan miljontals människor böner börjar komma ikapp honom inser han att Gud har det svårare än man kan tro. En liten feelgoodrulle där Carrey bitvis briljerar och bitvis går på tomgång. Aniston kompletterar honom väl, utan att göra större väsen av sig. Ett par stora garv, lite fniss och så ett par transportsträckor. Räcker till en trea.
/Surskägget

DOA - Dead Or Alive

@@@@
HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA!!!!! Fightingspelet Dead or Alive blir fightingfilm. Till skillnad från t ex StreetFighter där Jean-Claude försökte sig på en hyfsat seriös tevespelsfilm väljer DOA att stenhårt följa sina tevespelsrötter och bjuder därför på den ena fightingscenen efter den andra med söta tjejer i bikinis och alldeles för stereoiduppumpade muskelsnubbar i tajta linnen och dåliga frisyrer. Eric Roberts är skurk och spelar över så det står härliga till - men på ett bra sätt ska tilläggas. Holly Valance, Devon Aoki, Jaime Pressly och Sarah Carter är de tuffa men supersexiga fightingbrudarna och de gör precis vad de förväntas göra i sina roller. Eftersom att manus fick plats på författarens visitkort är det högt tempo och fighter hela tiden. Dessutom är filmen föredömligt kort på runt 1.20.
/Surskägget

Boot Camp

@@
Supersöta Mila Kunis lyckades göra tre filmer 2008, kanonbra Dumpad, sjukt usla Max Payne och så denna lilla indierulle som faktiskt är helt okej. Baserad på verkliga händelser får vi följa Milas karaktär när hon blir skickad till ett så kallat reformläger ute på en ö vid Fiji. Det finns tydligen runt 200 liknande läger i hela världen där föräldrar lagligt kan skriva över vårdnaden av tonåringen på lägret och sedan måste man bo där tills man antingen a) har blivit en "mönstermedborgare" eller b) fyllt 18. Lägrena är till för de mest svårartade ungdomarna som föräldrar, skola och annan myndighet inte kan ta hand om. Eller helt enkelt ett sätt för rika föräldrar att bli kvitt sina besvärliga barn. På lägret bryts ungdomarna ner för att sedan byggas upp, men uppbyggnaden är minst sagt tvivelaktig och i hela lägret härskar pennalism och våld. Lägerchef är Peter Stormare själv som gör sin roll i sömnen och ändå kommer undan med det. Mila är naturligtvis den stora behållningen i filmen, men överlag är den faktiskt betydligt bättre än väntat för en liknande nollbudgetfilm.
/Surskägget

Super Mario Bros

@@
Har för mig att den blev extremt sågad vid premiären 1993 och hade därför absolut inga förväntningar på den överhuvudtaget. Och visst, en höjdarrulle är det inte, men den har sin lilla charm och det händer små busigheter hela tiden samtidigt som Bob Hoskins och John Leguizamo i huvudrollerna som bröderna Mario är tillräckligt bra i sina roller för att hålla intresset uppe. På sitt sätt påminner den en del om första Teenage Mutant Ninja Turtlefilmen (med dåliga specialeffekter och allt) som kanske inte heller är en topp-fem-film men som funkar när man vill ha lite busigt ös en söndag med kidsen. Största problemet med Super Mario Bros är naturligtvis att man har väldigt lite av spelet i filmen. Jag fattar att man undviker att Bob Hoskins går runt i stor röd hatt å blå overall hela filmen för det ser bara fånigt ut, samtidigt förlorar man ju kopplingen till spelet. Är man superfan av spelen kokar man förmodligen inombords så fort man ser den här filmen som har väldigt lite med spelet att göra. Vi andra rycker lite på axlarna åt det och får lite hjärndöd fart och fläkt i 90 minuter.
/Surskägget

Prometheus

Riktig recension kommer när jag har lugnat ner mig.
/Vrångmannen