Tammy

@@@
Den hetaste komikern just nu, Melissa McCarthy, spelar titelrollen som Tammy, en white trashbrud som det gått annat än bra för i livet. Efter att ha kört på en kronhjort och totalförstört sin bil kommer hon för sent till jobbet där hon får sparken. När hon väl tar sig hem upptäcker hon att hennes man är otrogen med grannen. Vad göra annat än att sticka från stan? Med sig får hon mormor (spelad av Susan Sarandon) som råkar ha pengar på fickan och en äventyrslusta. Road trip! Det blir ganska svajjigt mellan kvinnorna nästan direkt, och ju längre filmen rullar på desto mer av deras tragiska historik utspelas. För det här är en komedi med tunga dramatiska inslag som behandlar alkoholism och familjehemligheter. Skriven av McCarthy i regi av hennes man är det helt klart en film som ska visa upp McCarthys bästa sidor både som komiker och seriös skådis. Och de lyckas bra får man säga. Balansen mellan humor och allvar ligger på en bra nivå och det känns aldrig krystat som det kan göra ibland. McCarthy bjussar på sig själv och vi har några riktigt roliga scener, bl a när hon rånar ett snabbmatsställe, samtidigt som hon visar prov på att hon kan mer än att bara skrika och dratta på röven. Sarandon är som alltid riktigt stabil som den alkoholiserade mormorn och i biroller ser vi storheter som Dan Aykroyd, Gary "En Röst i Natten" Cole, Toni Collette och Kathy Bates flimra förbi.
/Surskägget

Locke

@@@
Hmm. Det här var ju faktiskt lite annorlunda och udda. Tom Hardy spelar Ivan Locke, en civilingenjör med betong som specialitet. Just denna kväll när vi får lära känna honom går det mesta åt helvete för honom. Nästa morgon ska den största betonggrunden i Europas historia läggas, ett one-night-stand ska föda barn och han måste berätta allt för sin fru. Jobbigt läge helt enkelt. I princip hela filmen utspelas i Ivans bil där han sitter och ringer runt mellan sin chef, sin underhuggare, sin fru och sin "älskarinna". Tom Hardy är enda skådisen vi ser i bild, övriga är enbart med som telefonröster. Filmen utspelar sig i princip i realtid och det enda som egentligen händer är att Hardy sitter och pratar i telefon i 80 minuter. Låter det tråkigt? Det är det garanterat inte. Tom Hardy visar här vilken grym skådis han är genom att bära hela filmen på sina axlar. Karaktären Ivan skiljer sig stort från t ex Bane, Mad Max eller Bronson och det är svårt att ens föreställa sig att det är samma kille som spelar alla rollerna. Dialogen är också bra och man bygger upp en spänning i samtalen där nånting går lite mer fel hela tiden. Visuellt är filmen skitsnygg med det brittiska nattmörkret i skarpt kontrast till motorvägarnas olika ljuskällor. Se den för Hardys skull och för att du förmodligen behöver nånting lite mer verklighetsgrundat mellan alla Avengersfilmer.
/Surskägget

Dubbel Trubbel (2x Kristen Stewart)

Adventureland
@@@@
Kristen Stewart blev ju vampyrtjejen med hela världen(s alla tonårstjejer) i och med sin huvudroll i Twilightfilmerna där den ena är uslare än den andra. Tyvärr för henne var Twilightfilmerna de första jag såg henne i och gav henne därmed inte speciellt mycket cred för sin skådistalang. Men ger man henne bara en chans visar det sig att det finns en hel del som unga fröken Stewart kan bjussa på. Till exempel denna charmiga dramakomedi om att växa upp från tonårslivet till vuxenlivet. Vi får följa James (Jesse Eisenberg) som istället för att åka till Europa med polarna måste hanka sig fram på ett tivoli över sommaren för att få ihop stålarna sedan farsan hans fått sparken och inte längre har råd att pynta för resan. James hänger lite med huvudet först men lär sedan känna ett gäng sköna människor som ägarna Bobby och Paulette (hysteriskt roliga Bill Hader och Kristen Wiig), mekanikern Mike (Ryan Reynolds) och så snygga, hipp och smått trasiga Em (Kristen Stewart). På plats finns också snyggast-i-stan Lisa (Margarita Levieva) som James först tror sig vara kär i tills han inser att det faktiskt är Em som stulit hans hjärta. Det skadar inte att filmen utspelar sig 1987 och vi får massa skön musik, knäppa kläder och rent allmänt den härliga 80-talskänslan som en stor fet bonus på en redan charmig och smart skriven film. Det är lite lagom kliché varvat med lite nytt och fräscht och överlag en väldigt underhållande indierulle som varmt rekommenderas.
/Surskägget

Welcome To the Rileys
@@@@
Ett äktenskap i spillror, en död tonårsdotter, en prostituerad strippa och tre trasiga människor som på något sätt lyckas finna den inre frid de så länge letat efter när de sammanstrålar. Låter rätt mörkt och dystert och det är det. Samtidigt tillåter filmen sig aldrig att glida ner i en spiral av depression och svärta utan ligger hela tiden på en gräns där det finns en strimma hopp och glädje. Det här är en film att kolla på om man gillar skådisar som levererar då det är en helt och hållet karaktärsdriven film. James Gandolfini (R.I.P.) gör en kanonroll som Doug, den äkte mannen som gett upp på sin fru och sitt äktenskap och som regelbundet har träffar med en älskarinna. När Doug ska på affärsresa till New Orleans bjuder han med älskarinnan som dock dör innan de kommer iväg. Deppig och nedbruten irrar Doug runt på strippsyltor i brist på bättre och där träffar han på Mallory (Kristen Stewart i en paradroll) en tonåring på rymmen som jobbar som strippa och prostituerad. I henne känner han igen sin döda tonårsdotter och bestämmer sig för att ta henne under sina vingar för att på nåt sätt försöka hjälpa henne till ett bättre liv. När Lois (mästerligt porträtterad av Melissa Leo) inser att hennes make inte tänker komma hem sätter hon sig i bilen och åker till New Orleans trots det faktum att hon efter dotterns död inte varit utanför dörren till huset på flera år. Det är en fröjd att se skådisar som verkligen levererar på topp och framförallt Gandolfini stjäl ju hela filmen även om Stewart och Leo gör riktiga toppeninsatser. Ännu en indierulle som varmt rekommenderas.
/Surskägget

Bill & Ted's Bogus Journey

@@
Bill & Ted's Excellent Adventure blev en smyghit och kultfilm och självklart ville man då göra en uppföljare. Tyvärr. Detta blev inte på långa vägar lika charmigt och kul som första filmen. Tvärtom är det en hel del långa transportsträckor i filmen och Reeves som vid det här laget hade hunnit bli en betydligt större stjärna än när han spelade in första filmen ser mest ut som att han längtar tillbaka till Point Break och den sköna snubben Bodhi bland vågorna. Denna gång stöter de på Döden som man har lånat design av från Bergman och det är ungefär allt som är minnesvärt med filmen. Visst är det lite fler gags och skämt så det blir inte helt genomuselt värt en etta, men till stor del rätt sömnigt.
/Surskägget

Through The Never

@@@@
Metallica! Yeah! Här har de gamla thrashkungarna bestämt sig för att göra en lite annorlunda konsertfilm där vi får en kortfilm inklippt mellan låtarna som en röd tråd genom hela konserten (alternativt kan man se det som en enda lång musikvideo antar jag). Vi har en roddare som måste ta sig genom hela stan för att fixa en myskoväska. Innan han drar poppar han i sig lite piller och vips har hela stan förvandlats till en slagfält mellan märkliga demonmänniskor, vanliga hederliga hårdrocksdrägg och snuten. Med vår vän roddaren i mitten. Han har åkt på en snedtripp eller är det verkligen fullt krig därute? Vem vet och vem bryr sig? Det är snyggt och coolt och passar musiken perfekt. Med bara mängder av hits och ingen dödtid som gitarr- och trumsolon som det kan vara ibland på Metallicakonserter är detta 93 minuters fett headbangande hårdrock som man kan se om och om igen. Metal up yer ass!!!
/Surskägget

Universal Soldier

@@@
Dolphan och Jean-Claude som före detta soldater som dött och blivit omgjorda till cyborger, ni vet lite som RoboCop. Hälften maskin, hälften människa, 100% dödlig! Hahaha! Det här är busaction som den bara gjordes på 80-talet (jaaaaa jag vet att den här kom 1992 men känslan och stämningen är 80-tal så fuck you!). Jean-Claude är snälle soldaten som har tillräckligt med mänsklighet kvar i sig för att inte bara vilja utföra alla dödsorder han får från cheferna och bestämmer sig för att sticka till ett liv i frihet. Direkt skickar man en annan bunt cyborger efter honom med vår stolthet Dolph i spetsen. Det blir massa pang-pang, explosioner och givetvis lite karatehoppsparkar courtesy of Jean-Claude. Hehehe. Alla har väl sett den här så ni vet vad jag pratar om och har ni inte sett den än så är ni antingen inte actionfilmsfans eller så har ni bott i en grotta hela livet. Jag vet inte vad som är värst. Skämmes!
/Surskägget

Bandslam

@@@@
Precis såna här filmer har jag så lätt att älska. Det är high school, det är lika delar allvar som skratt, det är tonårsångest och panik och kärlek och vackert, det är musik och skruvade karaktärer. Ja, det här är en liten indierulle som 99% av alla inte sett och aldrig kommer att se. Och det är ni som missar nåt helt klart. Jänkarna gillar ju att tävla i saker och i detta skolområde tävlar man i musik, specifikt tävlingen "Bandslam" som går av stapeln varje termin. Givetvis finns det ett band som räknas som bäst och som vinner jämnt och givetvis är våra hjältar en bunt nördar och ensamvargar som genom mer eller mindre en slump buntas ihop och inser att de har samma musiksmak och att deras band är asbra. Lika givetvis uppstår kärlek mellan vår nördhjälte och nördhjältinna och lika självklart tror vår nördhjälte att han är kär i snygga bruden innan han inser åt vilket håll hjärtat egentligen bankar. Vi har sett det mesta av detta förr, men här paketeras det tillräckligt annorlunda och smart för att det ska kännas nytt och fräscht. Med Aly Michalka och Vanessa Hudgens i huvudrollerna blir det dessutom hyfsat kända ansikten för de flesta så helt okänd-indie-liten är filmen inte heller. Ska jag se en musiktävling en kväll som denna (när det är schlagerfinal på teve, bläh!) så ser jag denna.
/Surskägget

Ted

@@@@
Hahahaha, snälla sluta nångång! Seth MacFarlane, den goda smakens största skurk och de osmakliga skämtens mästare, fick äntligen ge sig på en långfilm efter många år som skapare, manusförfattare och röst till Family Guy. Gillar man humorn i Family Guy är oddsen stora att man kommer att gilla Ted. Gillar man däremot inte Family Guy...ja, då ska du inte se den här för då får du väl en hjärtattack av ren ilska! Vi snackar här en vuxen man (spelad av Mark Wahlberg) vars bästa kompis är hans gamla nalle (röst av MacFarlane). Nallen blev levande på magiskt vis en gång i Wahlbergs barndom och sedan dess har de hängt ihop. Något som inte är helt lätt när man är vuxen och försöker ha ett förhållande (med supersöta Mila Kunis). Speciellt inte när nallebjörnen svär, super och svär ännu mer som om han vore den värsta sjöbuse på de sju haven. Hahahaha. Det här är så skruvat och knäppt med fler skämt per minut än vad man fysiskt orkar med och när Wahlberg är i komikertagen (som i sköna The Other Guys) då är han fan oslagbar. Se dock även upp för Giovanni Ribisi i en biroll som är för rolig hahahahahahaha! Snart kommer Ted 2 och givetvis räknar vi med mer av allt i den.
/Surskägget
PS. Vrångmannen gav också Ted @@@@ i betyg. Bra där.

Coach Carter

@@@
En film om...Coach Carter!!! Carter var en före detta basketstjärna som kom tillbaka till sin gamla högstadieskola och började träna basketlaget. Grabbarna gick från att suga stenhårt till att bli bästa laget i serien - allt tack vare Carters hårda hand. Givetvis ligger skolan i ett tufft område och givetvis är det många av spelarna som slets mellan gatugäng och basketgäng men med Carters hjälp kom de snart på fötter både på och av planen. Ja, vi har sett den här typen av baserade-på-en-sann-historia-filmer förr (var det ens då nån som köpte Michelle Pfeiffer i Gangsta's Paradise?) och vi lär se dem igen helt enkelt för att de är så himla charmiga samt att det alltid är spännande och fascinerande att se folk på botten resa på sig, borsta av sig och kliva upp till toppen (tänker direkt på Nyckeln Till Framgång, visserligen inte baserad på en verklig historia men Michael J. Fox var ju för kul i den). Hursomhelst. Samuel L. Jackson är perfekt i rollen och de unga skådisarna (med en tidig roll för Channing Tatum) är överlag bra. Ingen film som förändrar ens värld, däremot ett spännande drama väl värt att se speciellt om man gillar sina sportfilmer.
/Surskägget

Dubbel Trubbel (2x Harrison Ford)

Patrioter
@@@
Harrison Ford "tar över" rollen som Jack Ryan från Alec Baldwin (som spelade karaktären i Jakten på Röd Oktober). Och Ford är som klippt och skuren för rollen. Ryan är en actionhjälte som egentligen aldrig vill vara ute på fältet och skjuta skurkar men som alltid råkar hamna i de situationerna mot sin vilja. Denna film tar avstamp i London där Ryan hindrar en avbrytargrupp ur IRA från att kidnappa en i den brittiska kungliga familjen. Olyckligtvis skjuter han ihjäl en av irländarna varpå han får en dödsfiende i form av äldre brodern Sean (spelad av Sean Bean lååååångt innan han blev Boromir med hela världen). När Sean flyr finkan är det givet att han ska hämnas på Ryan och så börjar en katt-och-råttalek där Ryan jagar Seans IRA-grupp och Sean jagar Ryans familj. Det är högt tempo genomgående med lagom doser action och handling. Ford var här i början av 90-talet fortfarande en stor actionstjärna till skillnad från den gamle oinspirerade gringubben han blivit nu (jag menar när var det vi såg en relevant och intressant film med Ford i huvudrollen sist?) och ger prov på sin talang som actionskådis genom att sälja in både familje/dramabitarna och actionscenerna lika mycket. Filmen har åldrats en smula men inte så mycket som jag trodde och det är fortfarande en bra actionstänkare.
/Surskägget

Påtaglig Fara
@@@
Ford axlar manteln för andra, och tyvärr sista, gången som Jack Ryan. Den här gången har han klivit upp ett par pinnhål på karriärsstegen och sitter som en mellanchef på CIA. Det leder till att han ovetandes blir inblandad i en annan CIA-chefs hemliga och olagliga plan att döda alla knarkbaroner i Colombia. Tom Clancy (som skrivit böckerna om Ryan) har en förmåga att ordbajsa ur sig 800-1000 sidor per bok i Ryanserien. Det gör givetvis att man stöter på otroligt många karaktärer, många olika röda trådar och mängder med sidohandlingar. Patrioter skar skickligt bort allt lullull från boken, medan Påtaglig Fara till viss del behåller Clancys ande så att säga. Det är både på gott och ont. Som Clancyfan är det kul att man får lite mer kött på benen, men å andra sidan springer filmen iväg på två å en halvtimme och det blir lite väl mycket av det goda. Återigen är det dock ett solitt hantverk med ett par, tre stora actionsekvenser och så en hel del politik och skumraskspel däremellan. Varför det inte blev fler Ryanfilmer med Ford har jag ingen aning om, men det hade varit kul att få följt med Ryan hela vägen till presidentposten som har får i senare böcker.
/Surskägget

Mad Maxtrilogin

Eftersom att Vrångmannen var snäll nog att ge oss en rykande färsk recension på en rykande färsk Mad Max så tänkte jag att jag skulle bjussa på rykande färska recensioner på de tre första filmerna som vid det här laget har över 30 år på nacken!!!

Mad Max (1979)
@@@@
Jag älskar små lågbudgetrullar som med sina otroligt små medel lyckas åstadkomma storverk. Man skrapar ihop den lilla budget man kan och sedan nyttjar man filmmediet så mycket som det bara går för att skapa en spännande och fartfylld film (det finns många exempel på sann filmkonst för nollbudget som Halloween, Clerks, Bad Taste, Evil Dead m fl). Regissören och manusförfattaren George Miller hade två saker emot sig. 1) han hade ingen budget och 2) han bodde i Australien långt, långt bort från Hollywoods alla pengar och kontakter. Däremot hade (och har) han fantasi i mängder och en rejäl slev talang så vips såg Mad Max dagens ljus. Storyn är busenkel. Schysst snut arresterar ett par gängmedlemmar varpå resten av gänget fritar dem och sedan hämnas genom att ta död på snutens fru och barn. Vår hjälte glider ner i ett inre mörker och allt som finns kvar nu är hämnd, blod och död. Inget nytt under solen, en hämndstory får det alltid att puttra lite mysigt i våra hjärtan. Det som var lite nytt var världen allt utspelar sig i. Det är en bit i framtiden, världen som vi känner den har gått under i krig och de överlevande får nu kämpa sig igenom sina dagliga liv under en brännande sol i ett kargt och hårt ökenlandskap (det finns små oaser här och där av grönska, vatten och någorlunda civiliserade städer, saker som inte riktigt passade in i Mad Maxs universum och som Miller strök bort i uppföljarna). Här har vi en film som i det stora hela åldrats väl. Visst är ett par saker hit och dit lite fåniga (framförallt några av karaktärerna) men stämningen, känslan och nerven finns där. Mel Gibson gör Max trovärdigt och det var redan här rätt givet att han skulle bli stjärna. Det är bara att lyfta på hatten för denna lilla indieklassiker.
/Surskägget

@@@
Bara att lyckas göra en actionrulle av den här kalibern, för en spottstyver innan världen ens har fyllt 80-tal, är en enorm bedrift. Betygstrean är stark och Mad Max är helt klart en kultfilm och/eller klassiker, som förtjänas att ses och ses om.
/Vrångmannen


Mad Max 2 (1981)
@@@@
I USA och Sverige är tvåan även känd som The Road Warrior (och i Finland som Asfaltskrigaren tydligen...) men originaltiteln är alltså Mad Max 2. Här tar Miller konceptet med en dystopisk framtida värld där bensin är mer värt än vatten hela vägen ut och eliminerar några av de tveksamma bitarna ur första filmen. Max är nu en kringresande trashank som visserligen är tuff som flinta men som inte har ammo till sina vapen och som samlar på sig minsta lilla bensindroppe han kan komma över. När det visar sig att det finns en liten grupp människor som har en fullastad tankbil med bensin blir Max givetvis intresserad. Det slumpar sig att han räddar en man ur kollektivet som blivit attackerad av en av många kringströvande rövare och som tack för att Max kör tillbaka honom till tryggheten blir Max lovad så mycket bensin som han kan bära. Väl framme i inhängnaden dör den stackars mannen och Max blir utan bensin. Däremot attackeras kollektivet av en bunt stråtrövare ledda av den onde The Humungus (spelad av svenske Kjell Nilsson som hade biffiga överarmar i bästa Schwarzeneggerstil) som vill åt allt guld...jag menar all bensin. Till slut gör man en utbrytning med Max i förarsätet på tankbilen och här bjussas det på en av de ballaste actionscenerna i mannaminne (förmodligen bara överträffad av nya Mad Max som jag ännu inte sett). Fordon sprängs och krockar till höger och vänster, folk klättrar och kämpar ovanpå tankbilen och alla möjliga elaka tillhyggen huggs det hit och dit med för att skada och lemlästa så mycket som möjligt. Med tanke på att detta är gjort 1981 är det ännu mer imponerande att det håller så bra än idag och pulsen ligger i 200 knyck när scenen väl är slut. Tydligen har jag gett Mad Max 2 så lite som @@@ i betyg tidigare här på bloggen, men då var det taget ur minnet efter att ha sett filmen en gång för 20 år sen. Detta betyg är baserat på en superfärsk titt and I stand by it!
/Surskägget

@@@@
Instämmer! En favorit från när videon var ung och den står sig stark än idag. Det är en galen framtidsvision och en spritt språngande galen film, på de mest positiva tänkbara sätt.
/Vrångmannen


Mad Max: Beyond Thunderdome (1985)
@@
Här besudlar man Mad Maxserien rejält. Det verkar som att Miller ville göra två filmer, inte kunde bestämma sig för vilken han skulle göra och därmed delade upp filmen i två delar som egentligen inte har ett skit med varandra att göra. För att blidka fansen slänger han sen in en liknande actionsekvens som i tvåan med skillnaden att den är en kvart kortare och fyrahundra hästkrafter tråkigare. Tina Turner är med som skurk i världens fånigaste utstyrsel och är ungefär lika dålig skådis som hon är bra sångerska. Den här rullen kan man verkligen skippa och hellre se tvåan två gånger. Att det ens blir @@ i betyg beror nog mest på att jag känner mig exalterad och generös efter tvåans fartfyllda ös.
/Surskägget

@
Filmen har på tok för lite galenskap och på tok för mycket Disneyrulle över sig. Visst, det finns några scener som är rätt schyssta men annars är det här ingenting att ha, speciellt inte i Mad Max universum. Också den enda "barntillåtna" i serien (PG13) och det märks. En mycket märklig och dålig film, där George Miller tydligen delar registolen med en person till. Uppstod det bråk med filmbolaget månne? Konstigt är också att den fick övergripande bra recensioner när den hade premiär. 1985 var folk på duken inte galna, det var filmrecensenterna. Miller kanske skulle ha gjort en film om dom istället?
/Vrångmannen

Mad Max: Fury Road

@@@@@
What a lovely day... Mad Max: Fury Road är lika mycket en unik upplevelse som det är en actionfilm. Kanske mer. Det är ett sjuhelvetes drag i princip hela tiden. Som världens bästa berg och dalbana, som du aldrig vill ska ta slut. Den är också en slags vacker, lite poetisk och galen rockopera (utan sången då...) i en framtid där alla, och då menar jag ALLA, har blivit fullständigt galna. Mad Maxfilmerna har ju aldrig varit kända för sina invecklade och komplicerade storys och självaste Max är ju allt annat än talför. Så är fallet även här. Inga konstigheter eller krångliga förklaringar. Det körs på bara. Fury Road skakar av stämning, puls och visuell fantasi. Man känner krut och avgasdoft i biografen ta mig fan. Jag var helt slut efter den två timmar långa visningen (som för övrigt kändes som en kvart).Tom Hardy (Mad Max) och Charlize Theron (Imperator Furiosa) bjuder i de små, lugnare stunderna, mellan all galenskap, på det lilla mänskliga som kanske finns kvar i den mörka helvetesvärld deras karaktärer lever i. Fokus är dock på oktandoftande ultra-action med galna stunts och våldsamheter. George Miller (som är 70 bast i år!) är antingen en dåre eller ett geni, som fick för sig att göra ytterligare en Mad Maxrulle, trettio år efter den sista som hade premiär 1985. Efter att ha upplevt filmen så är jag helt övertygad om det senare. Jag välkomnar en uppföljare. Eller två. Eller tre. Så länge trean inte heter Beyond Thunderdome...
/Vrångmannen

@@@@
Ja jävlar vilket ös det här var! Miller tar det bästa av de tre första filmerna och trycker ihop det i en helgalen actionstänkare som man sent ska glömma. Sen skadar det givetvis inte att det finns mängder med referenser till de andra tre filmerna utströdda över hela filmen hehehe. Av de tre tidigare filmerna påminner den här mest om Mad Max 2 med sin ödelagda framtidsvärld, galna biljakter, vildsinta karaktärer och adrenalinpumpande action. Det som dock är smått fantastiskt är att slutscenen i Mad Max 2 (ni vet den där typ halvtimmen av den ballaste biljakten nånsin) fortfarande är tuffare än vilken som helst av actionscenerna i den här och då är Mad Max 2 från 1981 så ni fattar själva hur jävla ball den är!!! Hursomhelst, det spars inte på krutet i Fury Road. Action, lite snack, action, lite karaktärsutveckling, action, lite mer snack, mer action och så lite action till. Ungefär så ser filmen ut. Charlize Theron blir bara vackrare med åren t o m när hon är inkletad i smutsig olja och sanddamm. Att hon dessutom är Oscarsvinnande skådis som kan leverera gör att hennes karaktär Furiosa blir en av de ballare actionbrudarna vi sett på länge. Tom Hardy är en bra skådis men tyvärr har jag lite svårt för honom i den här rollen. Varje gång han pratar tänker jag bara på Bane och resten av tiden muttrar han mest för sig själv. Nä, Mel Gibson ÄR fortfarande Mad Max så det så. Oavsett håller vi tummarna för en eller gärna flera uppföljare.
/Surskägget

Serena

@
Hahahaha! Vad äääär det häääär?! Danske regissören Susanne Bier gör en "västern" med Jennifer Lawrence och Bradley Cooper. Det låter väl spännande? Det gick SÅDÄR. Vet inte vad som är värst. Det står mellan jag-är-så-uttråkad-så-jag-smäller-snart-av och hur-kan-så-begåvade-skådisar-spela-över-något-så-fasansfullt? Smaken av dålig tv-film sitter kvar länge efter det här dravlet. Hur kunde det gå så fel? Makalöst. Helt makalöst. Hahahaha! High Chaparral i Småland känns mer övertygande. Hade Bier haft lite vett i huvudet så hade hon gjort en kovändning under efterarbetet av filmen och lagt in lite busiga ljudeffekter, skojig pianomusik och sedan presenterat skiten som en fars istället. Vet inte om jag ska skratta eller gråta. Hur låter en kalkon?
/Vrångmannen

Snowpiercer

@@@@
Suveränt berättad framtidsdystopi av koreanske regissören Bong Joon Ho, som mest är känd för sköna monsterrullen The Host från 2006. Världen har frusit till is och de enda överlevande människorna finns ombord på tåget Snowpiercer, som cirkulerar jorden på en evighetsbana, och har gjort så i 17 år. Längst fram i det gigantiska supertåget bor de rika och längst bak trängs de svältande fattiga, som börjar tröttna på orättvisan och smider planer för en revolt. Snowpiercer är en näst intill perfekt blanding av sci-fi, action, thriller, mörk saga och svart humor. Chris Evans (Captain America...duh!) är här i gott sällskap av bl.a Tilda Swinton, John Hurt och Jamie Bell. Vissa av specialeffekterna kanske inte alltid är i topp, men det är ett litet klagomål i det stora hela. Älskar när det kommer en film från flanken, som inte liknar någonting annat, som överraskar och underhåller skiten ur en. Applåder, ta mig fan.
/Vrångmannen

@
Det finns så många fel i det här skräpet så jag knappt vet var jag ska börja. Ska jag börja med det faktum att det suttit ett hundratal fattiga på ett tåg i 17 år utan annan mat än en daglig gelémassa och att alla därmed är utmärglade som sig bör. Alla utom en vill säga. Hon är så fet så hon ser ut som att hon käkat friterad kyckling och pommes varje dag i 17 år. Hallå, är det castingansvarige? Det är Surskägget här. En liten fråga. ÄR DU HELT SLUT I HUVUDET?!?!?!?! All trovärdighet flög precis ut genom fönstret. Och innan ni börjar tjata. Jaaaa jag vet att det är en film, att Hulken är grön, att Neo duckar för kulor och att Darth Vader kväver folk med Kraften. Skillnaden mellan de tre filmerna och den här är att man i de filmerna byggt upp en trovärdig värld med sina lagar och regler som man förhåller sig till. Det gör att man köper resten. Här bygger man inte upp nånting. Och allt faller som ett korthus. Varför t ex lät man ens de fattiga kliva ombord tåget om man visste att maten inte skulle räcka till och att de bara skulle få trängas längst bak och vara missnöjda? Använder man dem som arbetskraft? Nej. Som mat för de rika när det börjar tryta? Nej. Det hade ju varit fullt rimligt annars, men nu har de en vagn i slutet av tåget och får sitta där och rent allmänt ställa till bekymmer. Och nej, Ed Harris "förklaring" på slutet håller inte. Inte ett dugg. Man kan också fråga sig var de får tag i alla de tiotusentals skalbaggarna och småkrypen som utgör gelémassan de fattiga får. Var föds dessa insekter upp? Bara mängden yta som behövs för att föda upp dem är ju typ tre vagnar. Värdelöst. För att inte tala om den döda skurken som plötsligt RESER PÅ SIG OCH SLÅSS VIDARE!!! Vad är det här? En jävla Steven Seagalfim? Herrejebus!!! Tilda Swintons karaktär och hennes tolkning av den är den enda ljuspunkten i en annars oerhört tradig och trist film som bör undvikas å det gravaste. Köp inte Vrångmannens hyllning, det är uppenbarligen ett försenat aprilskämt.
/Surskägget

The Asylum

@
Exorcisten möter Fredagen den 13:e i den här tradiga och skrattretande rysaren. Gjord av Marcus Nispel, the go-to-guy när man behöver lite sunkiga remakes. Undvik.
/Vrångmannen

Maggie

@@
Schwarzenegger gör ett smalt indie-drama (med zombies)? Och han gör det bra?! Jebus, vart är världen på väg? Skådisarna är egentligen det enda som är bra med den här filmen. Abigail Breslin går från klarhet till klarhet och kommer att bli riktigt stor, om hon inte redan är det. Visst, den har en annorlunda vinkling av den numera rejält utröttade zombiegenren, samtidigt så kommer inte rullen med så mycket nytt egentligen. Det är VÄLDIGT sparsmakat på både skräck och action, eftersom det är ett drama vi snackar om (med zombies). Jag är glad för att Schwarzenegger visar upp lite andra sidor på ålderns höst. Jag är ledsen för att med mer action och skräck, men med samma grundstory (pappa skyddar sin zombiebitna dotter från allt och alla) så hade det här kunnat bli fenomenalt. Nu ville filmskaparna göra ett långsamt drama, istället för en nagelbitaraction, så då blev det så. Assholes.
/Vrångmannen

It's a Boy Girl Thing

@@
Klassisk byta-kroppar-komedi där supersmarta Nell genom magi och mot sin vilja byter kropp med sporfånen Woody som bor granne. Den som gissar att de hatar varandra i filmens början och blir kära och ihop när filmen är slut har vunnit en mjukglass. Alla andra vinner dumstrutar. Det här är klichéfest utan dess like. Enda anledningen att det faktiskt inte får en etta i betyg (för så jäkla bra är det faktiskt inte) är att de svär som borstbindare och inte skäms att dra en massa sexskämt som vi i vanliga fall sällan ser i dessa tonårskomedier. Lite frisk fläkt i en annars ganska vindstilla rulle.
/Surskägget

Dubbel Trubbel (2x Channing Tatum ännu en gång helt sjukt ju för fan!!!!)

Foxcatcher
@@
Nja här blev det lite segt och långtråkigt. Channing Tatum spelar OS-guldmedaljören i boxning Mark Schultz som tillsammans med brorsan David Schultz (Mark Ruffalo) dominerade amerikansk brottning under slutet av 70- och början av 80-talet. Miljonären John Du Pont (Steve Carell) erbjöd bröderna uppbackning med träningslokaler, boende etc mot att de skulle träna upp nästa gäng guldmedaljörer. Mark hoppade på erbjudandet först och David kom med några år senare. Filmen är som ni förstår vid det här laget baserad på en verklig historia och kretsar kring den udda vänskap som uppstod mellan Mark och John, två rätt knepiga och märkliga karaktärer som både hade sina sociala problem. Både Tatum och Carell spelar karaktärer som de inte brukar spela och det är både bra och dåligt. Bra för att de båda visar prov på att de är duktiga skådisar som inte behöver bomber och granater och trehundra skämt i sekunden för att göra bra ifrån sig, dåligt för att man har en viss förväntning när man ser deras namn på en bioaffisch. Med det sagt är det inte deras fel att det här inte riktigt funkar. Det är filmen i sig som är på tok för lång och som tar alldeles för mycket tid på sig att berätta en historia som på sin höjd skulle bli en intressant 45-minutersdokumentär på teve.
/Surskägget

Jupiter Ascending
@@@
Hahahaha jaha vad i helvete var det här då? En mix av The Matrix, Dune och Star Wars 2 med en slev Star Trek och Liftarens Guide till Galaxen. Ibland är det lysande galet bra och ibland bara galet och mindre bra. Channing Tatum spelar prisjägaren Caine som ska rädda prinsessan Jupiter (Mila Kunis) från att bli tillfångatagen och mördad av sina onda syskon (spelade av Eddie Redmayne, Douglas Booth och Tuppence Middleton). Kruxet är bara att Jupiter bor på jorden och jobbar som städerska och inte har en blekaste aning om att hon egentligen är rymdprinsessa. Inte förrän laserskotten börjar hagla kring henne. Syskonen Wachowski bjussar som vanligt på en visuellt späckad film med mängder av detaljer och snygga effekter. Tyvärr är inte storyn lika stark som effekterna och man hade velat ha lite mer kött på benen. Tyvärr för Wachowskis så gjorde de ju The Matrix en gång i tiden så allt de gör efter den jämför man ju alltid med det mästerverket vilket är svårt om inte omöjligt att leva upp till. Oavsett är det här sevärt. Tatum och Kunis har bra kemi och Redmayne som huvudskurk pendlar perfekt mellan galen psykopat och galen charmör på precis rätt Bondskurkssätt.
/Surskägget

Kurt Cobain: Montage of Heck

@@@@
Underbar dokumentärfilm om geniet Kurt Cobain. Vi får följa hela hans liv från de första stapplande stegen som liten knodd hela vägen till det stora genombrottet, sammanbrottet och slutligen självmordet (som dock inte fördjupas i utan enbart nämns i text strax innan eftertexterna börjar rulla vilket jag tyckte var en fin gest, vi vill veta mer om Cobain, inte frossa i hans död). Filmskaparna har fått tag på helt unikt material från familj, gamla ex-flickvänner och polare med mängder av foton, hemmavideor och typ alla hans dagböcker och anteckningar. Detta har redigerats med varsam hand och klippts ihop till en röd tråd som följer hela hans liv. Vissa händelser berättas enbart med foton och ljudupptagningar utan att en berättarröst går in och "förklarar" att då och då hände det och det. Detta är verkligen en frisk fläkt i dokumentärfilmssammanhang. Givetvis hjälper det om man gillar och uppskattar Nirvanas musik som spelas genomgående genom hela filmen, men det här är också en film för de som uppskattar att få ta del av ett djupt personligt porträtt av en man som mot sin vilja blev en hel generations röst och hans hatkärlek till musikbranschen och kändisskapet som han både strävade efter att nå och samtidigt hatade att han nått.
/Surskägget

@@@@
Instämmer med föregående talare. Betygsfyran är stark och jag har fått en nytändning på Nirvanas musik (vilket inte är svårt eftersom de var så in i helvete bra).
/Vrångmannen

This Is Where I Leave You

@@@
Onödigt lång titel på vad som i grund och botten är en skön komedi utan större aspirationer att bli ett mästerverk på något sätt men som funkar för stunden och mer därtill. Jason Bateman och Tina Fey har huvudrollerna uppbackade av Jane Fonda, Rose Byrne, Timothy Olyphant och Dax Shepard. Filmen är baserad på en bok av Jonathan Topper som även skrev manuset själv vilket verkar vara ett slöseri när du har drottningen av humor Tina Fey på plats. Hade hon fått satt sin touch på detta är jag säker på att det hade åkt upp ett snäpp i betyg då ramhandlingen är sådant område som hon helt klart trivs i. Vi får följa en syskonskara som inte setts på år och dar men som nu samlas hemma för att närvara på pappans begravning. Det här är givetvis som ni förstår som upplagt för trubbel. Syskonen kivas och när de inte gör det så bråkar de äkta paren istället. Mitt i smeten har du en fantastisk Jane Fonda som flummig kändismamma som är helt otroligt frigjord med sina vuxna kids hahahaha! Fonda stjäl de flesta scener hon är med i och är den stora behållningen. Bateman gör sin grej och är förmodligen en av de bästa straight guys humorvärlden har sett (m a o en karaktär som normal och som alla andra komiker bollar sina skämt mot meeeeeen som egentligen är den som är mest slut i skallen hahahaha). Batemans minspel är värt guld i nästan varje scen. Problemet är just att han är straight guy och får de andra att se roligare ut än sig själv trots att han egentligen är roligast. Svår balansakt det där. En liten indiekomedi som inte kommer att förändra världen men som är väl värd att se.
/Surskägget

Sanslösa Sinnen

@
Nej. Bara nej. Nej nej. Sch! Nej.
/Surskägget

The Place Beyond The Pines

@@@@
Det är så sällan nuförtiden man blir överraskad när man ser en film. När handlingen tar udda små svängar man kanske inte riktigt räknat med och när manuset inte följer standardmallarna. Det är liksom det som är nackdelen när man sett för mycket film. Man kan ta en titt på en filmaffisch och i princip återberätta hela filmen utan att ha sett den. Tack och lov dyker de här små filmerna upp ibland som överraskar. The Place Beyond The Pines är på ett sätt tre kortfilmer som snyggt vävs ihop med gemensamma karaktärer och en genomgående röd tråd till en långfilm som berättar historien om två pappor och två söner och deras tragiska öden. Ryan Gosling, Bradley Cooper och Eva Mendes ger filmen både stjärnglans och talang men det är framförallt de två unga killarna som spelarna sönerna som imponerar mest. Emory Cohen har jag inte sett i nåt annat tidigare (dock är han med i nya Wahlbergrullen The Gambler som man lär se förr eller senare) och Dane DeHaan känns väl kanske mest igen från Metallicas konsertfilm Through The Never och för de som sett Amazing Spider-Man 2 som Green Goblin. Jag hoppas dessa unga herrar får fortsatta framgångsrika karriärer för baserat på denna film skulle de verkligen kunna bjuda på tunga roller i fortsättningen. Det här är en karaktärsdriven långsam film som dock bjuder på några adrenalinpumpande actionsekvenser och som sagt en del överraskningar. Rekommenderas varmt.
/Surskägget

@@@@
Min recension hittar ni här.
/Vrångmannen

Kingsman: The Secret Service

@@@@
Hahahaha så här kul var det längesen jag hade i en biosalong (eller i det här fallet på ett flygplan där jag faktiskt såg filmen). The Kingsman är löst baserad på en serietidning av Mark Millar (som även skrivit serietidningarna Kick-Ass och Wanted) och Dave Gibbons (som bl a tecknat Watchmen) och är en salig blandning av spionfilm, actionfilm, tonårsfilm, komedifilm och t o m lite zombiefilm hahahaha! Man leker med klichéer och lyckas vända det hela till nåt nytt och fräscht mest hela tiden. I korthet går det ut på att det finns en hemlig spionorganisation baserad i London som kämpar för att hålla skurkarna borta ur världen. Agenterna är så superdupertränade att bara de allra bästa av de allra bästa får en chans och det finns bara ett visst antal platser. In i denna smet blir tonårige Eggsy (Taron Egerton) inslängd. Som son till en fallen Kingsmanagent hyser man stor förhoppning på att han ska lyckas bra. Samtidigt som Eggsy blir upplärd går supermiljardären, geniet och IT-kungen och tillika dåren Valentine (Samuel L. Jackson) loss på världen. Han har en plan. En genialisk och ondskefull plan som går ut på att döda mer eller mindre alla på jorden så att ett litet fåtal kan starta om från början och göra saker och ting rätt. Med Kingsmanagenterna efter sig börjar Valentine skörda offer till höger och vänster. Jackson är lysande i rollen som ond Bondskurk och Colin Firth kliver in från romcomgenren och levererar som om han alltid varit en actionhjälte. Regi av Matthew Vaughn som, du gissade rätt, regisserade Kick-Ass. Det är våldsamt, blodigt och rått samtidigt som det är extremt underhållande, glimten i ögat och skratta-högt-roligt mest hela tiden. Precis så här borde all film vara jämnt. Och stort plus att en stor biroll är den svenska prinsessan Tilde (spelad av Hanna Alström) som får svära lite på svenska :)
/Surskägget

@@@@
Min recension hittar ni här.
/Vrångmannen

The Equalizer

@@@
Mer one-man-army. Den här gången är det Denzel Washington som klär på sig rollen som gammal CIA-agent som är farligast i världen men som nu lever ett stillsamt och tillbakadraget liv. När en ung prostituerad tjej (Chlöe Grace Moretz) som hänger på samma fik som Washington blir misshandlad av sin ryske pimp lackar Denzel ur och så är karusellen igång. Först ber han snällt att pimpen ska låta henne vara och erbjuder till och med en del stålars för att köpa loss henne ur kontraktet. När ryssen spelar tuff dödar Denzel honom och alla andra tuffa ryssar i rummet. Givetvis kan detta inte tolereras av den ryska maffian som nu börjar jaga Denzel gata upp och gata ner bara för att bli söndermördade av Denzel när de kommer i närheten. Hahahahaha man måste älska såna karaktärer som bara är för farliga för allas bästa men som har ett hjärta av guld och alltid gör det rätta, d v s dödar skurkar och räddar de oskyldiga utan att ens vilja ha cred för det. I registolen sitter Antoine Fuqua som, ja du gissade det, gjorde Training Day med Denzel. Därmed har vi ett team som kan leverera. Och filmen är bra, det är den. Dock saknas det där lilla extra som kan vara så svårt att sätta fingret på. John Wick med i princip samma story fick en fyra i betyg bara för att det där lilla extra fanns. Så kan det gå. Men vill man ha sig en skön one-man-army-rulle ska man helt klart kolla in den här.
/Surskägget

@@@
Ja, det här är stabil (och mycket våldsam) underhållning som duger utmärkt för stunden. Väldigt löst baserad på tv-serien från åttiotalet med samma namn.
/Vrångmannen

Dubbel Trubbel (2x Liam Neeson)

Taken gjorde buttre Liam Neeson till actionstjärna över en natt. Filmer innan Taken: Schindler's List, Nell, Rob Roy, Michael Collins och Les Misérables. Filmer efter Taken: The A-Team, Wrath of the Titans, Battleship och Non-Stop. Och givetvis de två uppföljarna till Taken.

Taken 2
@@@
Dottern från ettan får den här gången hjälpa pappa Neeson att rädda mamman som nu blir kidnappad av de överlevande släktingarna till skurkarna Neeson hade ihjäl i första filmen. Mestadels går det dock ut på att Neeson med hjälp av väldigt klena ledtrådar lyckas hitta nya skurkar att döda och plöja igenom på jakt efter sitt ex. Det är egentligen mer eller mindre samma film en gång till. Och hey, varför inte? Att se en ensam snubbe plöja sig igenom hundratals bad guys är alltid kul.
/Surskägget

Taken 3
@@@
Den här gången kommer skurkarna från USA och betydligt närmare Neeson och hans familj än han skulle önska. Plötsligt måste han plöja sig igenom en bunt bad guys på hemmaplan där han måste ha amerikanska snutar i åtanke som han ju inte vill döda eller skada. Till skillnad från tidigare är det ingen familjemedlem som är kidnappad, den här gången är det Neeson själv som blir jagad av både skurkar och snutar efter att ha blivit falskt anklagad för mord. Utöver det följer filmen samma mönster som förut men den lilla skillnaden gör faktiskt ööööh stor skillnad för upplevelsen. Det blir samma lika men olika och det är tillräckligt för att göra det intressant en tredje gång.
/Surskägget

Avengers: Age of Ultron

@@@@

”Hey big guy...”. Så var det alltså dags för uppföljaren till THE HULK SMASH HIT OF THE SEASON The Avengers. Hur står den sig då mot den första? Mycket väl tycker den här Vrångmannen, som redan sett uppföljarmonstret två gånger på bio. Joss Whedon vet vad han sysslar med och får alla Marvelfans att dregla över de små detaljerna såväl som de stora slagen. Mycket humor, mycket action och allt ser som vanligt ut som att det har kostat en triljard yen (vilket förmodligen är sant). Förutom "the usual suspects", Iron Man (Robert Downey Jr), Black Widow (Scarlett Johansson), Hulken (Mark Ruffalo), Thor (Chris Hemsworth), Captain America (Chris Evans) och Hawkeye (Jeremy Renner) så får vi även möta två nya lirare, Scarlet Witch (Elisabeth Olsen) och Quicksilver (Aaron Taylor-Johnson från Kick-Assrullarna). Det är naturligtvis svårt att toppa ettan. Jag anser att den var helt perfekt i sin balla genre. Många av filmerna som fokuserar på de enskilda hjältarna är skitbra (Iron Man, Iron Man 3 och Captain America: The Winter Soldier, i synnerhet) men det är schysst att se dem alla samlade i rättvisans och fredens (?!) tecken. I dessa dagar av FÖR dyra filmer, späckade med specialeffekter och stjärnor så har man nog blivit lite avtrubbad och trött på det hela. The Avengers var den absoluta höjdpunkten och det kommer nog dröja tills vi ser något liknande i serietidningsmått mätt igen. Avengers: Age of Ultron kommer dock rejält nära och hamnar helt klart på min good side, även om jag måste erkänna att jag börjar bli rätt mätt på den här typen av filmpizza.

/Vrångmannen

@@@@
Bam-daba-dam-bam-bam! Serietidningsös utan dess like har vi blivit sjukt bortskämda med på senare år. När man dessutom får en bra ramhandling som dels är spännande ur ett actionäventyrsscenario och dels faktiskt ger oss en inte speciellt smickrande spegelbild på ett samhälle som är en bra bit in i ett övervakningsträsk inte ens Orwell kunde föreställt vet man att det är bra skit. Första Avengersfilmen är precis som Vrångmannen skriver snäppet bättre än allt annat. Dock tror jag att tvåan har potential att segla upp på en femma i betyg efter ett par tittningar till. Efter att ha sett alla andra nio filmer på raken under en sjukt lång maratonhelg framför teven kände jag mig lite mätt när jag väl fick provsmaka del två. För det är ett sjujäkla ös och smart handling i den här precis som i ettan. Hade det här varit del ett hade man skrikit: "JAAAAAAAAAAAAA!!!" och gett den en femma direkt. Som det är nu är man lite bortskämd med alla andra Marvelfilmer som i princip utan undantag varit helt jävla fabulöst bra. Mätt helt enkelt.
/Surskägget