Rampart

@@@
Film om en korrumperad poliskårs kanske mest korrumperade polis med manus av James "gillar att skriva om korrupta snutar i LA" Ellroy och i samma stil och känsla som Training Day, Dark Blue, Street Kings eller Pride and Glory. Woody Harrelson spelar huvudrollen som Dave Brown, en så korrupt snut med mängder av misshandelsfall och ett misstänkt mord på sin "meritlista". När han återigen avrättar en skurk börjar vindarna blåsa hårdare runt honom och när cheferna som tidigare backat honom plötsligt inte gör det börjar hans värld rasa samman ett alkoholiserat steg i taget. Samtidigt som han försöker balansera en kommande rättegång, teveteam och internutredning försöker han halvhjärtat rädda spillrorna av sin familj samtidigt som han i princip redan gett upp och söker tröst i alkohol och one-night-stands. Harrelson är otroligt bra i rollen. Hela tiden när han är med i bild ligger en krypande känsla av att han kan explodera närsomhelst mot vemsomhelst med fasansfulla konsekvenser. Tyvärr är filmen i sig inte alls lika bra som Woody. Många scener känns helt utan poäng, vissa karaktärer onödiga och alldeles för mycket lämnas åt tittarens fantasi. Hade det inte varit för att Woody är så fantastiskt intressant att följa hade det inte blivit mycket till film.
/Surskägget

Milf

Den här sammanfattningen är inte tillgänglig. Klicka här för att visa inlägget.

American Virgin

@
Tjej avger kyskhetslöfte för knäpp sekt innan hon åker till college. Super till och blir filmad av skrupelfri porrproducent (Rob Schneider i en av sina absolut sämsta roller) (ja det säger en hel del). Och nu måste hon jaga fatt på producenten och tvinga honom lämna tillbaka filmmaterialet. Det är knappt ett halvt garv i hela filmen och är mest bedrövlig faktiskt hela tiden. Dessutom känns det som om den skäms över att vara en tutt-å-pruttkomedi vilket inte heller direkt hjälper till.
/Surskägget

happythankyoumoreplease

@@@
Josh Radnor är mest känd som go' och gla' kille i New York i teveserien How I Met Your Mother. I denna rulle, som han skrivit och regisserat, spelar han en go' och gla' kille i New York. Ja, det känns lite som att se hans karaktär från HIMYM springa runt och göra ungefär samma saker fast utan alla vännerna. Josh råkar denna gång snubbla på en grabb i 12-årsåldern som råkat komma ifrån sin fosterfamilj. Istället för att göra som alla vettiga vuxna människor och lämna in grabben till polisen så tar Josh med honom hem. Vips har han en inneboende, känslor växer fram och snart nog vill grabben bli adopterad. Samtidigt är Josh efterlyst för kidnappning. Härligt. Mitt i denna smet får vi följa ett par av Joshs vänner, mestadels Malin Åkerman som spelar en tjej som inte har något hår alls på kroppen (en sjukdom jag inte kommer på vad den heter nu men som jag vet Håkan Södergren har) och som är Joshs bästis. Man letar kärleken och försöker hitta rätt i livet. Med andra ord en film som handlar om inget och allt och det mesta därmellan. Josh har rätta charmen och får han chansen att smälla ur sig ett par rullar till är jag säker på att han kommer hitta på något som kanske är lite mer originellt än detta. Schysst rulle som dock bleknar hyfsat fort.
/Surskägget

The Conspirator

@@
Som vanligt i Hollywood kommer alltid alla teman drösvis. Vi hade Abraham Lincoln: Vampire Hunter nyligen och sedan Daniel Day-Lewis i en mer seriös tolkning av den skäggige presidenten i Lincoln. Innan dessa två rullar dök dock The Conspirator upp och mig veterligen försvann den lika fort. Lite skumt att den inte fick mer uppmärksamhet dock. Regissören är inte helt okände Robert Redford och i rollerna får vi James McAvoy, Robin Wright, Kevin Kline, Evan Rachel Wood, Tom Wilkinson, Alexis Bledel, Colm Meaney och Justin Long. Hyfsad ensemble. Men vad hjälper det när detta är en alldeles för lång och långsam rättegångsfilm där en av de anklagade för att ha konspirerat för att mörda Lincoln kanske är oskyldig men offras av politiska skäl. Det är mycket dialog, det är många karaktärer, det är hur många biroller som inte har nån som helst mening eller poäng som helst, men framförallt är det väldigt lite spännande. Några scener blixtrar till här och där, framförallt när avrättning medelst hängning ska genomföras mot slutet, men överlag är detta en alldeles för seg soppa för att vara intressant. Synd för just mordets efterspel ser vi sällan så mycket av, oftast är det upptakten till mordet som brukar skildras och som de flesta kanske har koll på.
/Surskägget

Jag har glömt fler filmer än vad du har sett del 6

Fler recensioner från min tid som filmjournalist när man såg på tok för mycket. Det här är alltså filmer jag på riktigt inte kommer ihåg att jag sett.

Cutaway
@@@
Stephen Baldwin infiltrerar fallskärmshoppargrupp som misstänks smuggla knark. Han blir snart förälskad, både i sport och i kvinna. Tom Berenger är den obestridde ledaren som tyr sig till coole Baldwin, som därmed får samvetskval över sitt snutjobb. Härliga och autentiska fallskärmsscener för oss som inte vågar hoppa själva.
/Surskägget
(Fotnot skriven 2013: HAHAHAHAHA gav jag en film med Stephen Baldwin en trea!!! HAHAHAHA!!!)


Sunset Strip
@@@
En tillbakablick till sjuttiotalets glada dagar på Sunset Strip i Los Angeles. Vi får träffa en bunt olika ungdomar som alla har sina drömmar och mål här i livet. Fyllt med bra musik och duktiga skådespelare, hoppas det lite väl osammanhängande mellan de olika handlingarna för att nå högre på betygsskalan.
/Surskägget





Legenden Om Johnny McFale (Blast)
@
Filmen lanseras som en skräckfilm i samma anda som ”Jag Vet Vad Du Gjorde Förra Sommaren”, vilket den absolut inte är. Istället är det en blodigare variant av ”Stand By Me”. Tågspåret finns där, likaså en kortare vandring under vilken man slår läger för natten, och naturligtvis även ett lik. Men till skillnad från utmärkta ”Stand By Me” är detta en tråkig tillställning som knappt hindrar käken från att gäspa sig ur led. Det glimtar till ibland, men alla sådana korta tillfällen drunknar totalt i resten av filmens avsaknad av dramaturgi.
/Surskägget

The Double

@
Okej, den kanske inte är värd en etta. Kanske en svag tvåa i alla fall. Meeeeen ibland så blir man bara så trött och uttråkad och lite förbannad att de inte kan slänga ur sig nånting som åtminstone är lite halvspännande bara. Jag borde i och för sig ha fattat att det här till stor del skulle vara skit då Richard Gere är affischnamnet. Seriöst. Utöver En Officer & En Gentleman har han aldrig gjort en bra film. Ok, ett par stycken har han väl klämt ur sig men det är fan mer skit än bra. Att han haft så lång karriär som han haft är helt sjukt. I vilket fall som helst ville jag se denna på grund av Topher Grace som jag gillar. Han har lite samma charm och förmåga att spela vanliga svenssons på ett sätt som gör dem intressanta i stil med Tom Hanks. Och visst, Topher levererar sin grej men det spelar ingen roll för vid det laget har man ruttnat så hårt på storyn och filmen i sig att man redan håller på och somnar för så jävla boring som det här är är det sällan man ser. Det ska vara en spionthriller men är så ospännande att de ringde Uwe Boll och erbjöd han en Oscar.
/Surskägget

LOL

@@@
Miley Cyrus var länge mest känd som Disneys lilla tevepopunder Hannah Montana. Nu har hon växt upp och tagit klivet bort från Disney rosa lilla helylle värld. Den första lite ”vuxnare” roll blev den som Lola i detta tonårsdrama som fångar alla tonårens frustrationer, kärlekar och vänskaper riktigt kanon. Filmen börjar med att Lolas pojkvän erkänner att han haft ihop det med en annan tjej under sommarlovet varpå Lola gör slut. Hon börjar hänga mer och mer med sin bästis Kyle, tillika bästa polare med exet, och kärleken spirar. Kyle har strul hemma med en sträng farsa som vägrar låta honom spela i poprockbandet Kyle frontar trots att de har en jättestor chans att vinna en skivinspelning. Under tiden tampas Lola med sin frånskilda mamma (Demi Moore) som verkar ha fått till det med pappa (Thomas Jane) igen. Eller har hon? Och mitt i allt hägrar ett par dagar i Paris med klassen, om Lola nu får åka för mamma vill säga. Det här är till stor del en karaktärs- och relationsfilm som puttrar på i lagom takt. Miley har bra samspel med de yngre skådisarna som utgör hennes vänner i filmen, men framförallt har hon kanonkemi med Demi (jaaaaa det rimmar!). Det här är väl egentligen en liten blinka-och-du-missade-den-film meeeeen just den kvällen jag såg den var jag väl extra mottaglig för just en bra ungdomsfilm och fick den på ögat här (till skillnad från Prom som sög). Kanske inget speciellt egentligen men jag gillade Miley och Demi och ibland räcker det för att man ska vara underhållen.
/Surskägget

Project X - Hemmafesten

@@@
Tre anonyma nördar bestämmer sig för att ha årets största och bästa fest för att därmed kunna bli kungar av high school. En fjärde kille får i uppdrag att filma allt som händer och hela filmen är gjord som en ”dokumentär” där allt inspelat material är från den fjärde killens kamera alternativt mobilkameror från folk på festen. Idén känner vi igen från t ex The Blair Witch Project så inget nytt där, dock har man gjort det på ett sätt här som skapar en känsla av äkthet och närvaro samtidigt som man använder sig uteslutande av enbart okända skådisar. Detta skulle med andra ord helt enkelt kunna ha varit en riktig fest som spårade ur helt och som råkade spelas in av några närvarande. Ja för festen spårar heeeeeeeeeeeelt och fullständigt. Hahahahaha! Det är så mycket knäppheter så man kan knappt tro att det är sant. Extra roligt att filmen bitvis är baserad på en sann story där en kille i Australien lät alla på MySpace veta att han hade fest och vad hans adress var. 500 pers dök tydligen upp och skadorna efteråt uppskattades till 12 000 dollar…Det kostar att ligga på topp helt enkelt. Handlingen i sig är annars rätt standard. Tre nördar som vill bli tuffa och få brudarna. Vi har sett det förr men inte riktigt så här galet och intensivt.
/Surskägget

Jorden Runt på 80 Dagar

@@@
Jackie “kan fortfarande inte prata begriplig engelska” Chan och Steve ”brittiskt torr” Coogan spelar det omaka paret betjänten Passepartout och uppfinnaren Phileas Fogg i en filmatisering löst baserad på Jules Vernes gamla pärla med samma namn. Båda stjärnors främsta trademarks nyttjas flitigt och vi får därmed en drös folk-jagar-mig-så-jag-måste-slåss-fast-jag-inte-vill-och-utnyttjar-allt-runt-mig-i-finurliga-och-roliga-stunts-slagsmål signerade Chan och en bunt jag-är-en-lite-träig-och-trist-britt-som-ändå-säger-dråpliga-saker-mest-hela-tiden-repliker signerade Coogan. Mitt i detta finns självklart grundstoryn kvar. 1800-tal och det till synes omöjliga uppdraget att ta sig jorden runt på bara 80 dagar. Familjeäventyr som är tillräckligt actionfyllt för oss föräldrar och tillräckligt barnsligt och lagom farligt spännande för ungarna.
/Surskägget

Slackers

@@
Collegerulle som hade potential i både manus och talang (Devon Sawa, Jason Segel, Jason Schwartzman, Jaime King, Laura Prepon) men som kanske inte riktigt hade budgeten eller tillräckligt skicklig regissör (har aldrig gjort nåt mer förutom denna) för att det verkligen ska lyfta från marken. Vi får träffa Dave, Sam och Jeff som är grymma på att fuska till sig alla prov i förväg och därmed mest ägnar sin collegetid åt att glida runt och dricka bira. När Dave (Devon Sawa) blir kär i söta Angela (Jamie King) får han genast en nemesis i lille och ettrige nörden Ethan (en fenomenalt lysande Schwartzman) som gör allt för att sabba den begynnande relationen och få Angela att älska honom istället. Även om det innebär att avslöja Dave, Sam och Jeff som de fuskare de är. Plötsligt måste Dave och kompani hjälpa Ethan att få ihop det med Angela…Det bjussas faktiskt på en hel del garv genomgående, framförallt från Schwartzman men även från Segel. Tyvärr verkar regissören inte haft total kontroll på produktionen då det ligger en hinna av b-film som en oönskad odör över hela rullen. Som om Old School haft sämre budget och sämre regissör ungefär.
/Surskägget

Prom

@
Disneyproducerad high schoolrulle som är så jävla politiskt korrekt så jag skrikspyr och svimmar. Varför jag överhuvudtaget genomled skiten är ett stort mysterium. Förmodligen borde jag undersökas på mentalsjukhus. Jag gillar, nej älskar, mina high schoolrullar, men när allt i genren som kan göra en high schoolrulle så bra bara ignoreras eller i bästa fall behandlas med silkesvantar så blir det skit. T ex är denna films bad boy så kyrkokörsgosseaktig att han får nördar i andra filmer att framstå som tuffare än vad han är. Kom igen folk. Så kan man inte göra en high schoolfilm. Klichéerna haglar visserligen men de är betydligt mer urvattnade och grått trista än vad de brukar vara även i de mest klichédrabbade klichéfesterna. Vilken komplett jävla smörja!
/Surskägget

Wet Hot American Summer

@@@
Hahahahaha. Fick ett tips från Vrångmannen angående denna lilla bortglömda pärla som hela världen, inklusive jag själv, verkar ha missat. Med tanke på min förkärlek för genren (ungdomskomedi) och med tanke på att en mängd av mina favvokomiker är med (Janeane Garofalo, Amy Poehler, Molly Shannon, Paul Rudd, Elizabeth Banks och den charmigt coole Bradley Cooper) måste denna rulle verkligen smugit sig rejält under radarn för annars hade jag plockat upp denna för längesen. Inspelad 2001 utspelar sig filmen 1981 sista dagen på ett sommarläger. Filmen är på samma gång en drift med som en hyllning till alla sommarfilmer som gjorts (tänker kanske främst på sköna Meatballs men även rullar som One Crazy Summer, Oddballs, Ernest Goes To Camp, Revenge of the Nerds och Summer School) men även 80-talsfilmer rent generellt (finns ett fantastiskt montage som driver med både Rocky och Flashdance i samma montage och får det att vara logiskt hahahahaha!). Det verkar som att alla inblandade har garvat läppen av sig varje dag på inspelningsplatsen för alla karaktärer är heeelt slut och det är helt okej. Det är knäppt, överdrivet och med en stor, stor glimt i ögat rakt igenom. Alla klichéer i boken fast ändå inte. Inte så lysande så den orkar upp på en fyra i betyg men det är fan inte långt ifrån. Ge den en chans och se den.
/Surskägget

@@@
Håller helt och fullt med Surskägget. Det här är roligt skit men skulle behövt lite lite mer för att stå sig som en parodi-hyllningsklassiker.
/Vrångmannen

Argo

@@@@
Ben Affleck går bara från klarhet till klarhet som regissör. Efter underbart mörka och täta Gone, Baby, Gone till actionexplosiva men lika mörka The Town till detta täta actiondrama som är baserat på en sann berättelse. -79 exploderar krutdurken Iran och mängder med amerikanska diplomater blir tillfångatagna och dödade. Sex stycken lyckas dock fly och gömmer sig hos Kanadas konsulat. Nu gäller det att hitta på ett smart sätt att få ut dem. CIA gnuggar geniknölarna men de flesta idéer skrotas direkt. Antingen är det för uppenbart eller så finns det risk att diplomaterna på plats inte skulle orka fysiskt. Den som slutligen får ihop en plan heter Tony Mendez (spelad av Affleck själv) och hade inte det här hänt på riktigt hade man fan knappt köpt storyn. Tony bakade ihop en bakgrundsstory där de sex diplomaterna fick ta på sig identiteter som producent, regissör, fotograf etc för en ny sci-firulle som de planerar att spela in just i Iran. Att manuset, produktionsbolaget, filmaffischerna och allt snack i branschpressen bara är ren och skär bullshit från Tony ska vara en tillräcklig rökridå för att resten av världen, och framförallt de Iranska myndigheterna, ska köpa det. Tony åker sedan in som en ”producent” för att hjälpa diplomaterna, eller ”filmteamet”, ut ur landet. Filmen är spännande från första till sista sekund trots att man kan gissa sig till utgången eftersom att de överhuvudtaget gör film av den i Hollywood. Affleck lyckas pressa ur det allra bästa ur skådisarna och skapar en närmast dokumentär känsla som andas instängdhet, paranoia och klaustrofobi. Jävligt stark film om en så sjuk idé att den inte borde ha funkat.
/Surskägget

Looper

@@@
Superhyllad sci-fithriller som inte alls håller var sig så mycket som den lovar eller så mycket som alla ger den cred för. Regissören/manusförfattaren Rian Johnson har tidigare gjort den mycket underhållande, spännande och annorlunda Brick (en sorts film noir i high schoolmiljö) och givetvis var man peppad inför denna, speciellt då den fått så bra vitsord (vår egen Vrångman vred sig in och ut för att ge den stående ovationer). Tyvärr håller den inte riktigt hela vägen. I framtiden är tidsresor möjliga. Dock är de förbjudna då de mest ställer till elände och besvär. Det hindrar dock inte maffian från att utnyttja tidsresor till att skicka tillbaka diverse folk de vill ha dödade. Mördaren, en så kallad Looper, får veta var och när han ska vara på en viss plats, vips dyker det upp en snubbe från framtiden och PANG! problemet löst. Enda kruxet är att för eller senare så skickas Loopern från framtiden tillbaka i tiden så att Loopern i nutid får döda sig själv. Fast sitt äldre jag från framtiden. Joe (Joseph Gordon-Levitt som ung och Bruce Willis som gammal) är en Looper men missar att döda sig själv när han dyker upp vilket leder till att maffian i nutid börjar jaga honom samtidigt som han jagar sig själv. Alla trådar pekar mot Sara (Emily Blunt) och hennes grabb som bor på en ödslig bondgård. Det är lite snurrigt ibland och jag tycker att en del grejer blir ologiska i tidsresescenariot trots att Rian Johnson gjort sitt bästa för att skapa en så trovärdig tidsresevärld som möjligt. Både Gordon-Levitt och Willis gör stabila insatser men den som sticker ut och som man minns mest är Emily Blunt. Hon gör verkligen en kanoninsats och skapar en karaktär som verkligen känns som kött och blod, både skör och stark på samma gång. Med det sagt finns det vissa transportsträckor som känns lite onödiga och som sagt en del saker som inte passar in i den uppbyggda världens logik som trasslar till det. En bra film på alla sätt, men inget mästerverk.
/Surskägget

Gullivers Resor

@@
Jack Black som Gulliver i en modern och uppdaterad tappning av Jonathan Swifts gamla 1800-talsmästerverk Gullivers Resor? Nja. Black kör sin grej (lite lagom koko-crazy och spelar gitarr och sjunger hitte-på-sånger) och är kär i Amanda Peet men vågar inte säga nåt innan han via en storm hamnar i Lilliputt där alla är små, små, små och han är superjätte. Efter en viss skepticism accepterar folket honom (alla förutom en elak general) och han börjar bygga upp ett nytt liv där han lever som en kung. Det dras lite skämt om vår populärkultur, Black kör lite kiss- och bajsskämt, Jason Segel har en ganska intetsägande roll som Blacks minipolare, Emily Blunt är söt men tuff prinsessa och Billy Connelly är kung och säger typ en rolig replik. Det puttrar på och allt som händer har vi listat ut när vi såg filmaffischen och allt är för barn så det blir väldigt PK, t o m så PK att ungarna börjar tycka det är rätt trist. Nja, denna kan man skippa.
/Surskägget

In The Land Of Women

@@
Meg Ryan ser fortfarande ut som Jokern efter att hon plastikopererat bort all sin naturliga skönhet från förr till min stora besvikelse. Hon som var söt, charmig, girl next door och drottning av romcoms ser nu så Hollywoodförstörd ut att man mest känner för att grina. Här spelar hon mamma till Kristen Stewart och gissa om de har lite familjeproblem att reda ut. För Sarah (Ryan) har åkt på cancer och vet inte om hon kommer att överleva. Lucy (Stewart) å sin sida är arg på mamma Sarah då pappan i familjen är otrogen vilket både Sarah och Lucy vet om. Lucy tycker att mamman ska agera och är arg och frustrerad över att Sarah verkar skita i det. När mjukporrförfattaren Carter (Adam Brody) flyttar in mittemot för att hjälpa sin gamla mormor ett tag blir han ofrivilligt katalysatorn som blåser liv i Sarah och Lucys konflikt och öppnar upp det mot en försoning. Man kan gärna tro att detta är en romcom där Brodys och Stewarts karaktärer ska bli kära i varandra men så är inte fallet. Det handlar mestadels om helt vanliga människoöden och slutet ger oss ingen direkt och konkret upplösning som brukligt. Detta kändes visserligen hyfsat fräscht och friskt men även en del ofokuserat då man när eftertexterna rullar inte riktigt vet vad som ville sägas. Dock en helt okej rulle om tre människor och deras känsloliv.
/Surskägget

Law Abiding Citizen

@@@
Clydes (Gerard Butler) hela tillvaro slås i spillror när två maskerade man bryter sig in i hans hus och dödar fru och barn. De åker fast men det hjälper föga när åklagaren Nick (Jamie Foxx) dessutom låter den ene vittna mot den andre och gå fri. Clyde är ursinnig och kräver att Nick ska pressa på och fälla båda men Nick är mer intresserad av sin karriär. Tio år flyter på och när avrättningen av den fällde ska till går allt snett. Avrättningen blir en ytterst plågsam affär för förövaren och snart nog hittas även den andre brutalt torterad och mördad. Nick börjar nysta i det hela och upptäcker att Clyde är före detta CIA-agent som är väl bevandrad i hur man tar livet av folk på de mest plågsamma sätt. Problemet är också att Clyde är supersmart och extremt duktig strateg som tänker femtioelva drag i förväg och därmed alltid vet vad du ska göra innan du vet det själv. Clyde tänker nu även hämnas på hela polis- och åklagarmyndigheten. The game is on! Tät och spännande mest hela tiden med bra insatser av både Butler och Foxx. Intressant idé om vad som skulle hända om en duktig och laglydig mönstermedborgare med spionbakgrund plötsligt byter sida och slaktar allt och alla. Vissa grejer är kanske lite väl fåniga men det får man alltid köpa i den här typen av actionthrillers.
/Surskägget

Red Dawn (2012)

@@@@
Ingen var väl mer skeptisk än jag när jag såg att man skulle göra en remake på gamla 1984-klassikern Röd Gryning. Vad fan, den är en modern klassiker och inget man bara häver ur sig på nytt hur som helst. Patrick Swayze, C. Thomas Howell, Charlie Sheen, Lea Thompson, Jennifer Grey, Harry Dean Stanton, alla slogs de mot ryssen som invaderade USA. Go Wolverines! Vilket ös! Med lika delar motvilja som skepticism slog jag mig så till slut ner för att ögna igenom remaken. Och jävlar vad positivt överraskad jag blev. Man har behållit alla aspekter som gör första filmen så bra med några små skiftningar. T ex är det nu Nordkorea som invaderar USA och inte ryssen (även om ryssen är med på ett hörn). Detta gör det givetvis betydligt mer rätt i tiden och även skrämmande likt verkligheten. Men actionsekvenserna är många och tätt på varandra, karaktärerna enkla att gilla och skådisarna mer än okej. Självaste Thor själv, Chris Hemsworth, kliver in i Swayzes roll som den äldre brorsan som alla andra dras till. Han har rätta karisman och talangen för att klara av det utan problem. Sedan är det en hel drös av det nya, unga Hollywoodgardet som sluter upp. Josh Hutcherson (Hunger Games), Adrianne Palicki (Friday Night Lights, G.I. Joe: Retaliation), Connor Cruise (Tompas son), Isabel Lucas (Daybreakers, Immortals, Transformers) får sällskap av Jeffrey Dean Morgan (Watchmen) och nyss nämnde Thor…eh jag menar Hemsworth. Det finns en del luckor, den främsta är hur fan de promenerar in och ut mellan Nordkoreanernas avspärrningar utan större problem, men överlag spelar det ingen roll. Go Wolverines!
/Surskägget

Röjar Ralf

@@@@

Disney spottar ur sig en Pixarliknande rulle som håller samma klass som just en Pixarfilm. Är det en slump att Disney köpte upp Pixar för ett par år sen och att alla animerade filmer som släppts sen dess oavsett om det är ”Disney” eller ”Pixar” plötsligt alla håller väldigt hög klass? Själv var jag i princip övertygad om att Brave var en Disneyfilm (prinsessa och magi) och att Röjar Ralf var en Pixarfilm (arkadsspelsfigur och hans liv behind the scenes) (tänk Toy Story, Monsters Inc, Cars m fl). Dessutom fick vi en kortfilm innan Röjar Ralf började i gammal hederlig Pixartradition. Men det är alltså tvärtom. Oavsett vem som knåpat ihop vad är Röjar Ralf full fart och fläkt från första till sista sekund. Vi får följa stackars Röjar Ralf som är skurk i ett arkadspel men som bara för en gångs skull vill bli hjälte. En dag får han nog och sticker iväg rakt in i de andra arkadspelen som finns i arkadhallen. Han upplever mängder med spännande äventyr och får visa prov på att han är så mycket mer än bara killen som kan röja sönder saker och ting. Upplägget påminner en hel del om Toy Story där spelfigurerna liksom leksakerna får eget liv när ingen av oss människor tittar på. Snygg animering som vanligt och mängder med skämt för både barn och vuxna precis som vi är vana vid när Pixar, förlåt jag menar Disney, är i farten.
/Surskägget

Pretty Persuasion

@@@
Intressant och lite annorlund high schoolrulle med ambition att både roa och oroa. Kimberly (en fantastisk Evan Rachel Wood) övertygar sina två väninnor att de ska anklaga läraren Percy (Ron Livingston) för sexuella övergrepp. Det blir givetvis stor skandal på skolan och Percy ställs inför rätta. Ju mer rättegången pågår desto mer nystas det upp att flickorna faktiskt ljuger. Men vid det laget är skadan skedd och Percy har blivit av med både jobb och fru. Tjejerna får sina 15 minuter i rampljuset tack vare skrupelfria tv-reportern Emily (Jane Krakowski). Rullen varvar mellan ren och skär high schoolfilm där vi får all tonårsångest och tonårsförälskelse och tonårsproblem som i vilken annan film som helst med grova rättsövergrepp och hur både påstådda offer och förövare utmålas, utpekas och utfryses av den stora oinsatta massan. Framförallt är det här Evan Rachel Woods film. Hon är kanon som den kalla och känslomässigt störda Kimberly som älskar att manipulera sin omgivning för att få det hon vill ha. Vilket i slutänden bara är en ytlig dröm om Hollywood.
/Surskägget

Kickin' It Old Skool

@@
Jamie Kennedy är väl kändast för att ha haft en teveshow där han sminkade sig själv till oigenkännlighet och sedan blåste vanligt folk. Typ Dolda Kameran med en twist. Han har även släppt ett par långfilmer. Kickin’ It Old School börjar på 80-talet och ett gäng yngre tonårsgrabbar som ska ställa upp i sin skoltalangtävling. Självklart är det breakdance som står på tapeten. Och givetvis blir det battle mot ett annat skolgäng. Det slutar dock med att Justin (Kennedy dårå) slår i skallen och hamnar i koma…för att vakna upp 20 år senare och fortfarande tro att han är typ 14 och att det fortfarande är 1985. Nu måste han lära sig komma underfund med att han är vuxen, anpassa sig till 2000-talet och samla ihop sitt gamla gäng. För det är breakdancedags! Hehehehe. Det här är väl inget att skriva hem till mamma om, men det finns ett par sköna gags och ett hjärta nånstans. Mycket nostalgifaktor för oss som växte upp på 80-talet hjälper också till. Inget speciellt men en okej komedi.
/Surskägget

Dredd

@@@
Stallone sänkte hela franchisen på 90-talet när han efter typ två minuter slängde av sig Dredds hjälm och sprang runt utan resten av filmen. Fansen rasade, filmen blev utskrattad och sedan dess har det närts en dröm om att nåt filmbolag skulle ta tag i denna fantastiskt nattsvarta och politiskt kritiska dystopiska serietidning och göra den rättvisa. Och lo and behold nu är den filmen här. Karl Urban (LOTR, Doom, Pathfinder) signade på som Dredd enbart om filmbolaget lovade att man aldrig skulle få se Dredd utan hjälmen och så har det blivit. För er som inte har koll på Judge Dredd – i en mörk framtid har det växt upp ett antal Megastäder lika stora som mindre delstater. Kriminaliteten är skyhög och för att snabba på processerna får alla poliser, s k Judges, agera polis, åklagare och jury på plats. Ofta är straffet döden. Den här gången hamnar Dredd och en rookiejudge i ett höghuskomplex som styrs av den livsfarliga knarkskurken Ma-Ma (Lena Headey). När Ma-Ma inser att det finns judges i hennes höghus stänger hon ner det och kräver att få judgarnas huvuden på fat. Meeeeeeen det är svårare att döda en judge än det är att döda USA’s president. Där Dredd drar fram lämnas ett spår av slaktade brottslingar bakom honom. Filmen är rätt så våldsam och brutal med en hel del splatter med tanke på att man ändå riktar in sig på tonårspubliken för att få hem pengarna, samtidigt som den inte är fullt så blodig och grafisk som serietidningarna. Men full fart och fläkt mest hela tiden. Saknar att man inte utforskade världen mer men det kanske kommer i uppföljaren nu när den här drog in sina stålars.
/Surskägget
Vrångis tyckte typ likadant.

Dark Shadows

@@
Johnny Depp och Tim Burton brukar vara garanterad succé. Men här (för första gången när de här två herrarna gör film tillsammans) blir det ganska platt och intetsägande. Depp är vampyr som ligger begravd i fångenskap ett par hundra år innan han friges av misstag och kan ta tillbaka sitt stora slott som hans släkt låtit förfalla genom århundradena. Hans stela 1800-talsmanér krockar lite med den moderna tiden (filmen utspelas på 70-talet så vi kan sitta och smågarva lite åt det knasiga årtiondet) och även om han för det mesta är snäll så slaktar han då och då oskyldiga människor för att han trots allt är vampyr och behöver blod. Just den biten är svår att köpa. Han är så jävla puttenuttig och gullig ena sekunden för att bara slakta sönder allt och alla i nästa. Köper inte det helt enkelt. Filmen har också lite svårt att välja inriktning. Ska det handla om hur han bygger upp sin gamla släktförmögenhet och får släkten på fötter igen eller ska det handla om hur han slåss mot sin gamla ärkefiende som fortfarande lever och frodas. Eller ska det rentav handla om hur de andra i familjen kanaliserar sina livsproblem på honom och får hjälp att växa och bli bättre människor? Allt är en salig röra och inget sidospår får tillräckligt utrymme för att vare sig hinna bli intressant eller få en tillräckligt spännande upplösning. Slarvigt av Burton.
/Surskägget
Vrångis höll med.

Little Fockers

@@@
Ben Stiller är tillbaka som Gaylord Focker, sjuksköterskan som aldrig tycks kunna bli tillräckligt bra man för Teri Polos före detta CIA-agent till pappa (här liksom i de tidigare filmerna gestaltad av en gruffig och butter Robert De Niro). Tredje delen i Fockerstrilogin överraskar inte överhuvudtaget. Konceptet från de två första supersuccéerna behålls intakt och enda skillnaden är att ungarna nu är lite större än i tvåan där de var bebisar. Owen Wilson skönt flummiga miljonärskaraktär dyker upp och trånar lite efter Teri Polo, Ben Stiller snubblar in i den ena pinsamma situationen efter den andra och De Niro är vrång och butter och tycks inte ha annat än förakt för stackars Stiller. Vi vet vad vi ska få och även om det aldrig blir några superstora skratt så småskrockar vi lite mest hela tiden. Det funkar helt klart en bakissöndag och ibland behöver man såna filmer också.
/Surskägget

Miracle

@@
Disney producerar film om det så kallade “miraklet på isen” där ett ungt och helt okänt amerikanskt hockeylandslag under vinter-OS 1980 lyckades besegra det vältrimmade och i princip helt obesegrade sovjetiska landslaget. Resultatet blir ganska platt och intetsägande. Alla i hela världen vet att USA vann matchen. Det intressanta borde därmed vara att koncentrera sig på vägen dit. Förberedelser och träning. Hur gänget blir det sammansvetsade lag coachen strävar efter. Delvis får vi det, men mestadels är det bara en lång transportsträcka till att jänkarna skvätter in det vinnande målet och sedermera plockar hem guldet. Det hjälper inte heller till att filmen är 2 timmar och 15 minuter lång. Seriöst. Det här kan vi visa på 90 minuter max. Och framförallt inte avsluta med typ 30 minuter ospännande fejkmatcher där skådisar som inte är hockeyspelare försöker leka hockeyspelare med dåligt resultat. Nånstans borde regissören tittat på Rob Lowes gamla klassiker Youngblood för att se hur man filmar spännande och snygg hockey. Nåväl. Kurt Russell är affischnamnet som coachen och levererar en stabil insats utan det lilla extra eller att han anstränger sig för mycket (eller ens knappt). Okej söndagsmatiné på sin höjd och kanske mest för de allra mest inbitna hockeyfansen (som dock redan sett den riktiga matchen på youtube och därför somnar till den här).
/Surskägget

Bones Brigade

@@@@
Jag har alltid varit sjukt fascinerad av skateboardåkare. Förmodligen för att de få tappra försök jag själv gjorde på en bräda back in the day slutade i total katastrof. Balanssporter är helt enkelt inte för mig. Att då titta på riktigt, riktigt duktiga snubbar som tycks kunna prestera i princip vad fan som helst på den där lilla träbiten med hjul på är otroligt kul. Bones Brigade var ett team som sattes ihop av legendaren Stacy Peralta under 80-talet när Peralta drog igång sin egen brädtillverkning och behövde nya, skickliga åkare som kunde promota hans brädor. Istället för att sno åt sig redan kända åkare kammade han runt bland alla glada amatörer och hittade en bunt tonårsgrabbar som var helt okända då men som är legender idag (kändast av dem idag är Tony Hawk som till och med helt oinsatta i sporten vet vem det är). Att se dessa totalt orädda 12- till 15-åringar uppfinna helt nya tricks och pressa varandra till att hela tiden utveckla sig själva och sporten och ta allt till nya och högre nivåer är grymt underhållande och sjukt fascinerande. Peralta varvar nya intervjuer speciellt gjorda för filmen med tonvis med gammalt material där vi får se grabbarna växa från fjuniga tonårskillar till de män de är idag. Intressanta synpunkter om sporten och roliga anekdoter bjuds från de flesta inblandade. Bäst på alla fronter är dock Rodney Mullen, även känd som The Godfather of Street Skating. Det den mannen kan göra på och med en skateboard trotsar alla naturlagar som finns och hade det bara varit 90 minuter av han på en bräda hade det här fan blivit en femma. Mycket sevärd dokumentär som kan uppskattas även av de som inte är skateboardfanatiker.
/Surskägget

G.I. Joe: Retaliation

@@
Jag gillade förstarullen som fan. Lite för mycket nästan. Det var löjligt och klyschigt meeeeen det var också glimten i ögat och fall fart och fräs. Här är det fortfarande full fart och fräs meeeeeen man har glömt glimten i ögat och då blir det genast betydligt sämre. Det går inte att försöka kombinera en ”smart” och ”politisk” handling (som med tanke på Nordkoreas galenskaper nu i dagarna känns alldeles för nära inpå för att göra annat än att påminna om eventuellt riktigt kärnvapenkrig) med actionsuperhjältar som heter ”Roadblock”, ”Snake Eyes” och ”Lady Jaye” och actionsuperskurkar med namn som ”Cobra Commander”, ”Firefly” och ”Storm Shadow”. Antingen eller liksom. Jag har inget emot en smart, politisk actionrulle med lite over-the-top-explosioner (typ Jason Bourne) men då kan man inte ha en superskurk som pratar som Darth Vader och har James Bondskurkerepliker. Det gååååååååår inte. Nej, hade de bara behållit ettans kom-igen-nu-kör-vi-för-allt-är-serietidnings-på-låtsas så hade jag älskat även den här rullen. Men det blir för seriöst och då dör konceptet. Synd, för Dwayne ”The Rock” Johnson har precis den charmen och glimten i ögat i vanliga fall för att komma undan med det mesta en sådan här rulle bjussar på. Nä, nu ser jag om ettan och tar en grogg!
/Surskägget

Oz the Great and Powerful

@@@@
Har du nånsin funderat över hur trollkarlen från Oz hamnade i Oz och blev trollkarl där? Inte? Nähe. Men se om Trollkarlen Från Oz (1939) först så kanske frågan poppar upp i skallen på dig. Sen kan du se den här prequelen som mycket skickligt berättar historien om trollkarlen och hur han hamnar i Oz. Historien börjar i svartvitt på en kringresande karneval där Oz (en lysande James Franco) försöker hanka sig fram med medelmåttiga trollkarlstricks för en knappt intresserad publik. När en storm blåser in hamnar Oz i en luftballong som via stormen för honom rakt in i landet Oz. Där träffar han snart både en och annan häxa (en lysande Mila Kunis och en lysande Rachel Weisz), en flygande apa, en pratande porslinsdocka och en vacker drottning (en lysande Michelle Williams) och dras in i en maktkamp mellan den onda häxan och hennes fruktade armé och den goda drottningen och hennes samling bönder. Oz klurar ut hur de ska slå häxan med list istället för våld och slutet gott allting gott. I registolen hittar vi Sam Raimi och han guidar oss rakt in i en spektakulärt vacker visuell värld värdig självaste Terry Gilliam. Det här är spännande på ett hederligt gammeldags matinévis och jag vill bara ha mer och mer.
/Surskägget