The Directors: John Carpenter

Trots att vi titt som tätt nämner hans filmer i andra recensioner eller diskussioner kring film har vi ända fram tills nu inte verkligen gett John Carpenter det utrymme han mer än väl förtjänar. Visst har hans stjärna falnat, hans gloria hamnat på sned och hans rykte åkt på en rejäl törn i och med de senaste årens bottennapp. Dock kan ingen så mycket som peta på hans tidiga filmer som i princip alla håller väldigt hög klass. Kungen av undergroundfilm gjorde alltid bäst ifrån sig när han hade som minst pengar. När budgeten sprang iväg verkade idéerna tryta och resultatet blev därefter. Vi ska inte titta på alla filmer (en del har vi redan recenserat på andra håll) men en hyfsat gedigen lista på John Carpenterfilmer kommer här:

Assault on Precinct 13 (Attack på polisstation 13, 1976)
@@@@
Surskägget här

@@@@@
Vrångmannen här

Halloween (Alla Helgons Blodiga Natt, 1978)
@@@@@
Det är otroligt vad man kan göra med små medel. Skuggor, mörker och en känsla av oro skapar en av de bästa slasherrullarna nånsin. Nej, jag tar tillbaka. Den bästa slasherrullen. Punkt. Att se Myers smyga fram i ljuset från mörka skuggor ger mig gåshud av rädsla nu mitt på blanka dagen bara jag tänker på det. Och musiken är fantastisk. Mr Carpenter, jag bugar för dig.
/Surskägget

@@@@@
För evigt en fräsch skräckfilmsklassiker där smak och tanke går före blood and guts och billiga skrämselknep. Det kusliga musiktemat som Carpenter själv skrev är och förblir en klassiker även bland de yngre förmågorna idag. Fortfarande helt imponerande hur då den väldigt unge Carpenter med skolkompisar och mjölkpengar lyckades ro iland något dyligt. Filmen skulle från början heta "The Babysitter Murders" men t.o.m där klev Carpenter in och skakade på huvudet. Titelbyte och några manusputsningar senare var dom på banan. Ingen av uppföljarna kommer ens i närheten av Halloween. Remaken av Rob Zombie (som även den fått en uppföljare) är ett hån och inte en nytolkning och hyllning. Jag ber John Carpenter om ursäkt å Zombies vägnar. Ikväll ser jag om den här underbara rullen tätt följt av den smarriga maiking of dokumentären. Igen.
/Vrångmannen

The Fog (Dimman, 1980)
@@@@
Klockren spökhistoria och värdig ”uppföljare” till Halloween. Här följer vi flera personer i en liten kuststad vars öden för dom tillsammans när klockan slår tolv och dimman sakta kryper in över samhället. Stämning, skräck och splatter (om än återhållsamt då detta är tidig Carpenter och han gillade inte våld för våldets skull). Det formligen osar Edgar Allan Poe och Lovecraft. They don’t make ’em like they used to..
/Vrångmannen

Escape from New York (Flykten Från New York, 1981)
@@@@
En så lysande idé att det är konstigt att ingen kom att tänka på den tidigare. Återigen skapar Carpenter väldigt mycket med ganska lite även om budgeten naturligtvis växt till sig en hel del sedan Halloween. Russell är perfekt i rollen som Snake Plissken och stämningen i filmen är fantastisk. När jag såg den som liten pojk vågade jag knappt se klart den för jag upplevde den som sjukt smutsig och brutal. Lysande.
/Surskägget

@@@@+
Minns Flykten från New York som filmen jag inte kom in på när jag och min barnvakt skulle gå på bio i Norrköping. Hahaha! Jag var ju typ 11 men såg ut som 6. Framtidens New York har blivit en polisstat och Manhattan är ett gigantisk fängelse omgiven av höga murar och tungt beväpnad polis. Åker man in kommer man inte ut. Presidentens plan råkar störta på Manhattan på väg till ett viktigt möte där 3:e världskriget kan stå och falla. Gamle kåkfararen/soldaten Snake Plissken skickas in för att hitta honom och tiden är knapp. Plissken (Kurt Russell) ÄR den perfekta antihjälten. Tuff, fåordig och tänker bara på sig själv och sin egen överlevnad (samtidigt som han egentligen skiter i om han lever eller dör). Stämningen och musiken är perfekt. Carpenter skrev även här musiken som han fortsatte göra till de flesta av sina filmer i karriären. Spännande, välgjord (igen med små medel) och förbaskat ball.
/Vrångmannen

The Thing (1982)
@@@@
Carpenter gör en remake på en gammal kultklassiker och sparkar nytt liv i filmen. Ett litet forskarteam i karga Antarktis får rymdmonster på halsen. Kruxet är att monstret tar över värdkroppen så det är omöjligt att säga vem som är vän och vem som är fiende förrän det är försent. Återigen ruggigt tät stämning och klaustrofobisk känsla. Slutet är så deprimerande (men bra) att jag höll på att kasta ut VHS:en (jaaaaa det var så länge sen) från fönstret.
/Surskägget

@@@@+
Fy fan vad jävla skitbra. Snacka om rulle som än håller idag. Stämningen är total och fortfarande läskig. Carpenter gav den här gången musikjobbet till Ennio Morricone. Förmodligen hade han själv fullt upp med sin första riktigt stora studiofilm. Musiken hålls ändå enkel och obehaglig och visste jag inte bättre skulle jag tro det var John Carpenter själv bakom tangenterna på den gamla synten. Det snackades länge om en uppföljare men inget har hänt. Tack och lov för detta. Låt en genreklassiker ha sin plats i historien ifred. Hör du det E.T?! HÖR DU DET?!!
/Vrångmannen

Starman (1984)
@@@
Såg den en bunt gånger som liten knodd, men minns den egentligen inte nu. Det vill säga, jag minns handlingen och många scener, men jag minns faktiskt inte riktigt vad jag tyckte mer än att den var bra. Misstänker att jag kanske skulle fnysa åt den lite idag, men samtidigt kan man ju bli överraskad av sig själv. Ännu ett litet rymdäventyr där utomjording (snäll) kommer hit till vår planet. Syftet den här gången är att sprida kärlek och fred. Bra så.
/Surskägget

@@@
Ett annorlunda val av Carpenter som verkade ha fått nog av action och skräck ett tag. Älskade den här rullen som yngre. Scott (Jeff Bridges) har dött. Hans hustu (spelad av Karen Allen) lider av depression och självmordstankar. Plötsligt dyker Scott upp men det är inte han utan en snäll rymdvarelse som tagit hans form och vill hitta sin "meteorit" och åka hem (precis som den där förbannade E.T åååååh!). Håller med surskägget att det nog är bäst att låta denna vara osedd idag. Jag vill minnas den som gullig och jag grät när Starman fick liv i ett rådjur som några jägare hade skjutit. Idag hade jag nog bara fnyst och tagit en jäger. De fina tiderna.
/Vrångmannen

Big Trouble In Little China (1986)
@@@@
HAHAHAHAHAHAHA! Jaaaaaaaa! Kurt Russell som klantig men ändå cool actionhjälte möter antika kinesiska demoner med Kim Cattrall som damsel in distress. Sköna Chinatownmiljöer, dussinet oneliners per minut och galna demonsnubbar som spöar allt och alla hela tiden. För en gångs skull väldigt färgglatt och poppigt, men Carpenter fixar ju det också. Se om den nu!
/Surskägget

@@@
Såja skägget. Det här är en riktigt underhållande bagatell som tyvärr inte åldrats med värdighet. Fula effekter även för den tiden och bitvis på tomgång men Kurt Russell är skön och ett hyggligt äventyr om man kan bortse från en del manusluckor och ofrivilliga garv. Den är i allafall bättre än The Golden Child (om du inte vet vad det är så vad gör du här?). Sevärd, varken mer eller mindre.
/Vrångmannen

Prince of Darkness (1987)
@@
Långsam, stillsam och ganska trist rulle. Undrar om den rentav inte förtjänar en etta? En cylinder hittas i en kyrka där den gömts i flera hundra år. En bunt forskarstudenter börjar grotta i cylindern och upptäcker att det faktiskt är Satan själv som sitter fast där inne. Några studenter blir zombies. Hemlösa ockuperar kyrkan utifrån. Och inte blir det roligare för det.
/Surskägget

@@@
Hela poängen med Prince of Darkness är att första halvan ska vara så långsam så när skräcken drar igång ska du vara så invaggad i säkerhet så du skiter ner dig. Såg denna på bio när den hade premiär 87 och jag var så rädd så jag skakade när jag ramlade ut från salongen. Idag hittar jag många fel med rullen (vilket är tråkigt) men det är fortfarande en charmig skräckrulle med den mest gastkramande filmmusiken (Carpenter igen) som hörts på länge och filmen funkar ändå förvånansvärt hyggligt. Förutom att man inte blir ett dugg rädd då. Missa inte Alice Cooper som äcklig hemlös. Han dödar en man i en gränd med en halv cykel hahaha! Bara det.
/Vrångmannen

They Live (1988)
@@@@
HAHAHAHAHAHAHA! Jaaaaaaaaaa! Dumaction när den är som allra bäst. Hur Carpenter tänkte när han lät en gammal wrestlare (Roddy "Rowdy" Piper) få huvudrollen vete fan, men det visar sig att det funkar. Slagsmålsscenen mellan Roddy och Keith David är fortfarande en favvis på YouTube. Bjussar också på odödliga onelinern: "I have come here to chew bubblegum and kick ass. And I'm all out of bubblegum." HAHAHAHAHA! Roddy kommer över ett par solglasögon som gör att han kan se alla elaka rymdvarelser som maskerat sig som människor. Nu måste han slå tillbaka! Det är fan nästan en femma bara där.
/Surskägget

@@@
They Live andas riktig B-film och det var precis vad Carpenter ville åstadkomma med sin blygsamma budget. Såväl komedi som bitvis spännande sci-fi med den där lite speciella John Carpenterstämningen (registered trademark) gör They Live till en högst ojämn, lite larvig men skön rulle.

Memoirs of an Invisible Man (Den Osynlige Mannen, 1992)
@@
Jag vill ju gilla den här men det går inte. Chevy Chase gör sin grej, men det räcker liksom inte till här. Nä, det här hade vi kunnat vara utan.
/Surskägget

@@@-
Den här är helt ok som bakisunderhållning och inte alls så usel som det har påståtts. Den är inte riktigt så spännande som den vill vara och inte heller så rolig vilket är synd. Har dock sina moment och just lite mysig bara för Chevy Chase dels gör sin slapstickgrej men också för att han faktiskt försöker agera (vilket blir lika roligt fast ofrivilligt). Groundbreaking i osynlighetseffekterna när den kom.
/Vrångmannen

Escape from L.A (Flykten Från LA, 1996)
@
Sån här dynga vägrar jag ens befatta mig med. Speciellt inte när det är en uppföljare till en så smart, cool och bra film som Flykten Från New York. Dumt, dumt, dumt.
/Surskägget

@+
Jag KAN inte ge den en etta även om den stinker som en nyööpnad surströmmingsburk i en bastu. Snake Plissken låter mig inte! Men fy fan vad dåligt. Något som skulle blivit så bra. FY FAN!.
/Vrångmannen

Vampires (1998)
@@@
Lite Near Darkkänsla på den här faktiskt. James Woods jagar vampyrer ute i öknen. Lika delar westernrulle som vampyrrulle och blandningen funkar alldeles utmärkt. Här kändes det som att Carpenter kanske hade nåt på gång igen. Istället gick han och gjorde Ghosts of Mars och allt hopp dog.
/Surskägget

@@
Nä. Det här är inget vidare. James Woods spelar över så det visslar om det (förmodligen meningen) det är pajasvarning på hela produktionen. Daniel Baldwin är så påtänd under inspelningen så det t.o.m märks i flera scener samt usel. Bitvis skön musik och stämning räddar Vampires från det lägsta betyget .
/Vrångmannen

Ghosts of Mars (2001)
@
Jag är ganska snäll när jag ger den en etta. Riktigt generös faktiskt. Sånt här jävla piss ska inte ens gå direkt till dvd och än mindre på bio. Minns jag det hela rätt är den löst baserad på gamla westernklassikern Dilligensen, men jag kan blanda ihop det med nåt annat också. Hursomhelst är detta det absolut sämsta Carpenter (och kanske alla andra regissörer i världen) nånsin gjort. /Surskägget

@
Fy fan.
/Vrångmannen

Runaway Train

@@@@+
80-talet bjöd på några av de absolut bästa actionfilmerna genom tiderna. Runaway Train tillhör helt klart den kategorin. Här har man lyckats med det mesta. Bra manus, bra skådisar och bra actionsekvenser. Manny (en lysande Jon Voight i sin livs roll) sitter på livstid i ett beryktat fängelse mitt i Alaskas vildmark. När Manny efter flera år släpps ut från isoleringscell bestämmer han sig för att fly. Med sig får han unge hetsporren Buck (en lika lysande Eric Roberts). De pulsar genom det snötäckta landskapet och hamnar på ett tåg mot friheten - tror de! Men lokföraren får en hjärtattack och tåget skenar allt snabbare mot en katastrof om inte Manny eller Buck kan få stopp på det.
Jon Voight är kanske inte snubben man i första taget tänker på som tuff och hård, men Manny är lätt en av filmhistoriens elakaste, hårdaste och mest minnesvärda skurkar. Voight visar verkligen prov på vilken sjukt bra skådis han kan vara när andan faller på. Han svär, skriker, spottar, slåss och super precis som om han vore den värste kåkfarare. Med det karga, kalla, blåsiga och snöfyllda Alaskalandskapet som bakgrund blir varje meter på tåget en hisnande upplevelse. En actionfilm med både hjärta, hjärna och muskler är sällan man ser men Runaway Train är den filmen. Femman är väldigt nära.
/Surskägget

King Arthur

@@@

De flesta känner till myten om kung Arthur. En liten pojkvasker som drar upp ett svärd ur en sten (som ingen annan kunnat rubba) och därmed blir kung över britterna. Till sin hjälp har han trollkarlen Merlin som ser till att Arthur får ett magiskt svärd kallat Excalibur av en mystisk och minst lika magisk dam i en sjö. Han instiftar ett runt bord kring vilket hans riddare sitter för alla har lika värde enligt Arthur. Riddarna heter bland annat Lancelot, Galahad, Gawain och Tristan. Arthur blir kär i Guinevere och de gifter sig men ödet är grymt och Guinevere och Lancelot blir också kära vilket leder till massa jobbiga situationer. Vill man veta mer om myten Arthur kan man se gamla hederliga Excalibur från 1981. Den här rullen med Cliwe Owen som Arthur riktar in sig på vad man tror är den någorlunda "sanna" historien om Arthur, d v s mannen vars livsöde utvecklades till en myt genom tiderna. Det fanns tydligen en historisk Arthur som var duktig på att slåss och vars män hade stort rykte om sig att vara bland de farligaste motståndarna man kunde möte i strid. Han slogs först på romarnas sida, men inser till slut att romarna har sin egna agenda och väljer till slut sina landsmän istället för Rom. Han spöar upp saxarna som försöker erövra hans kära land och allt är frid och fröjd när han gifter sig med Guinevere (Keira Knightley, Vrångmannens exfru). Owen är trovärdig som Arthur, Stellan Skarsgård grym och elak som saxarnas ledare och Keira lagom söt men framförallt tuff som en fightande Guinevere. Det är fullt ös mest hela tiden och gillar man sina stora slag med massa snubbar som slåss med svärd finns det inte mycket att gnälla över. Saknar det där lilla extra för att segla upp på en fyra, men ligger väldigt nära.

/Surskägget

Veckans Snabba Etta - Godspeed

@
När 100 min känns som 1000. Charlie bor i Alaska med sin fru och lille son. Han lurar det religiösa folket i byn att han är en healer och på det sättet försörjer han sin dysfunktionella familj. En kväll när han är ute och träffar en hora blir hans fru och son mördade i hemmet. Charlie blir knäpp, odlar skägg och börjar jobba som fiskrensare. Sen kommer det fler dåliga skådespelare och ställer till det lite både för Charlie och för filmen. Segt, billigt, illa och skrattretande hela tiden. En indiethriller som vill DIG ont.
/Vrångmannen

In the Loop

@@@@

In the loop är en spin-off på den i hemlandet (England) superpopulära satirserien The Thick of It (som jag ej sett men ska fan se till att se för den är inne på sin tredje säsong tydligen åååååh!) och driver helt enkelt med västerländsk politik. Låter kanske inte så spännande men gud det är det. Handling i kort: USAs president och Englands premiärminister är lite sugna på krig, gärna någonstans i mellanöstern. Det är svårt att starta krig. Speciellt när det finns en massa mellanpolitiker, rådsmän t.o.m ett folk som kanske inte tycker det är så bra. Kampen att lura folket samt förvirra oppositionen kan börja. Jag måste erkänna att det fortfarande inte låter speciellt skoj. Vi följer i allafall en mycket svajig och osäker mellanpolitiker och hans assistent på äventyr i maktens korridor...men va fan! Det låter fortfarande som en kackfilm. Fuck it! Rullen börjar lite segt men blir snart det roligaste jag sett på bioduken på hur länge som helst. Brittisk rå humor när den är som bäst. Arga, gamla gubbjävlar skäller på varandra och svordomarna flyger åt alla håll som granater. Det är ett makabert ös av verbal slapstick och desperation. John Cleese garvar häcken av sig i graven OCH KARLN ÄR INTE DÖD ÄN! Lysande politisk satir. Grym brittisk komedi. Smart fartfylld rulle. Jag skrattade så jag bölade. SÅ! Nu kanske ni hajar. Check it out.

/Vrångmannen

Jennifer's Body

@@@
Sexiga och hon vet det! Megan Fox (Transformers) spelar Jennifer, en sexig high school tjej och hon vet det! som är bästis med söta nörden Needy (Amanda Seyfried från bl.a Mean Girls och Mamma Mia!). Ett konstigt radarpar kan tyckas men there you go. Jennifer är utråkad och älskar att driva killarna på skolan till vansinne med sina blickar och för tajta kläder och hon vet det! En kväll händer något fasansfullt med Jennifer i skogen och när hon kommer tillbaka är hon inte sig själv. Hon är hungrig på tonårspojkar och då menar jag bufféhungrig. Slakten kan börja. Den enda som nu kan stoppa Jennifer är hennes BFF (best friend forever..duh!). Det här är en ganska skön blandning av skräck och komedi. Skräckpartierna funkar tyvärr sämst och det är den elaka humorn (påminner lite om Heathers i tonen) som gör Jennifer's Body till en hygglig popcornrulle. Diablo "jag var en strippa hörni!"Cody, som skrev grymma Juno, står även här för manuset. Hon ger lite liv till dialogen på ett rätt friskt sätt och man märker att hon haft skoj vid tangentbordet. Det formligen osar sköna one liners och girl power. Samtidigt känner man att filmen säkert skulle blivit ännu bättre om man tagit det några varv till. Den tror liksom att den är lite smartare än vad den är. Megan Fox får här också visa att hon kan agera en smula trots typecastingen. "A virgin? Yeah right, i'm not even a back door virgin anymore..". Hahahaha! Den är ok och hon vet det!
/Vrångmannen

Stop-Loss

@@@@

Stop-Loss är tydligen termen för militärer som efter att deras kontrakt gått ut tvångsrekryteras och skickas tillbaka in i krigszoner trots att de kanske egentligen tänkt sluta och njuta av livets goda i hemmets trygga vrå. Naturligtvis är det precis det den här filmen handlar om.

De gamla vänner från Texas, Brandon (Ryan Phillippe), Steve (Channing Tatum) och Tommy (Joseph Gordon-Levitt) kommer tillbaka från en vända i Irak där ett av de sista uppdragen nästan tog kål på dem allihop. Brandon och Steve har bestämt att de ska lägga av nu. Militärlivet var bra en gång i tiden, men de är trötta på all död och skit de varit med om. Tommy vet inte hur han ska hantera vare sig det civila livet eller det militära och blir tokalkis som slåss och vandaliserar och hamnar i trubbel. Men när Brandon ska få sina avskedspapper blir han istället tvångsinkallad igen. Tillbaka till Irak. Det sista stället på jorden där han vill vara nånsin igen. Så han rymmer och hoppas kunna komma på ett sätt att slippa kriga. Detta leder till en osämja i gänget med flera negativa konsekvenser.

Regissören Kimberly Peirce spottar inte direkt ur sig filmer. Stop-Loss är bara hennes tredje långfilm. Den förra, Boys Don't Cry, kom 1999 och gav Hilary Swank både en Oscar och en karriär. Hon har i vilket fall lyckats ta fram det bästa i samtliga skådisar i filmen. Otroligt naturligt spelat av alla och man får verkligen en känsla av att de här grabbarna är gamla barndomsvänner som hamnat i det militära tillsammans. Kimberly lyckas dessutom med konststycket att vara kritisk mot Stop-Losspolicyn utan att skriva det på näsan på oss tittare. Det gillar vi. Detta är med andra ord vad vi i klichébranschen kallar för ett "starkt drama".

/Surskägget

Underworld: Evolution

@@@

Vrångmannen recenserade trean för ett tag sedan. Ettan har vi inte ressat än. Och här får ni tvåan. Varför så bakvänt? Därför!

Jag gillade inte alls ettan och var skeptisk till att ens titta på tvåan. Meeeeeeeen Kate Beckinsale är söt och tuff och i värsta fall skulle jag se henne springa runt i tajta skinnbrallor även om resten av filmen var lika usel som ettan. Tack och lov var tvåan allt ettan borde varit. Ingen onödigt tillkrånglad story med mängder med karaktärer både vampyrer och varulvar som försöker lura varandra och alla andra med listiga, onda planer de grubblat på i flera hundra år. Nej. Här är det tokaction och röj som gäller från start. Det enda handlingen är till för i tvåan är att ta Kate från ett actionspektakel till nästa. Och det gillar vi. CGI-effekterna är väl ungefär lika apfula som i ettan, men jag köper det mer den här gången. Så länge man skjuter 500 skott i sekunden är jag nöjd. Tyvärr är fortfarande Scott "jag-är-sämst" Speedman med i den manliga huvudrollen, men hälften av tiden täcker de honom i nån CGI-effekt som halvvarulv vilket alltid är nånting. Ingen hjärna, bara muskler, men ibland är det precis det man vill ha.

/Surskägget

The Taking of Pelham 1 2 3 (2009)

@@-

Tony Scotts nyinspelning av Joseph Sargents thrillerklassiker från 1974 är näst intill bedrövlig. Denzel Washington är snäll farbror som jobbar på "styrcentralen" där han dirigerar all tunnelbanetrafik i New York. John Travolta är en arg tatuerad bad guy som med ett gäng andra tuffingar kapar en tunnelbanevagn. Travolta vill ha 10 miljoner dollar annars dödar han passagerarna i vagnen en efter en. Sen pratar Washington och Travolta med varandra via mikrofon till balla bildklipp och hård musik tills den oundvikliga konfrontationen äger rum. Visst låter det häftigt? 1974 kunde jag förstå att det var spännande. Nu blir man bara lite argtrött. Tony Scott måste skärpa till sig nu för det verkar som att karln går på pengaräls och har gjort det för länge. Manus? Nej. Filma? Ja. Kolla tuff bild. Denzel är enda behållningen. Svagt.

/Vrångmannen

@@
Jag har bara sett trailern, men den gav mig all info jag behövde för att kunna bedöma filmen. Tony Scott har gett upp allt och slänger ur sig dussinrullar som om de vore spammail till en publik helt utan spamfilter. Travolta går på extrem tomgång och undrar varför Tarantino en gång i tiden återupplivade hans karriär när Travolta den senaste tiden mest pissat på återupplivningen i vilket fall. Här får han spela lite bad guy men inte blir det roligare för det. Denzel är enda anledningen att se filmen trots att även han går på rutin och inget mer. Denzels tomgång är fortfarande bättre än många andras gasen i botten och även om han ser skitfånig ut i brillorna och är världens snällaste vet vi att han när tiden kräver det kommer göra allt för att stoppa Travolta när han i verkligheten skulle gömma sig under ett skrivbord. Ser jag filmen nånsin blir det om ett par år när jag hittar den för 20 spänn på Willys. Och knappt då.
/Surskägget

Haeundae

@@@

Haeundae är sydkoreas största turistmål. Långa stränder varvas med toppmoderna höghus. Vi följer flera huvudpersoner från olika samhällsskikt där vardagen innehåller både tragik och komik. Plötsligt blir det jordbävning några mil utanför kusten och en 100 meter hög tsunami närmar sig med stormsteg. Vilka kommer att överleva katastrofen och hur, där tusentals människors liv står på spel? Fartfylld katastrofaction varvas med galen slapstick och övertydlig dramatik. Hyfsade effekter även om det tar för lång tid innan katastrofen inträffar (stor biosuccé i hemlandet). Hygglig underhållning trots allt. Varken mer eller mindre.

/Vrångmannen

Sommarens Blockbusters

Och visst är det på tiden att vi följer upp vår Flipp eller Floppgissning vi hade i våras? Nu har vi facit i hand och lite otippat kliver vår gästtyckare Kuntza in med 11 rätt! Grattis. Tvåa blir Surskägget med 9 rätt, och Vrångmannen visar som vanligt att han inte har koll på nåt med ynka 8 rätt.

Hela listan såg ut som följer:

X-MEN Origins: Wolverine (premiär 1 maj)
Vrångis: Flipp
Suris: Flipp
Kuntza: Flipp
Budget: 150 mill, Gross USA: 180 mill = flipp

State of play (premiär 1 maj)
V: Flipp
S: Flopp
K: Flipp
Budget: ? (säkert runt 50 mill), Gross USA: 37 mill = flopp

Knowing (premiär 8 maj)
V: Flopp
S: Flopp
K: Flopp
Budget: 50 mill, Gross USA: 80 mill = flipp (!)

Star Trek (premiär 8 maj)
V: Flipp
S: Flopp
K: Flipp
Budget: 150 mill, Gross USA: 258 mill = flipp

Änglar & Demoner (premiär 13 maj)
V: Flopp
S: Flopp
K: Flopp
Budget: 150 mill, Gross USA: 133 mill = flopp

Last House on the left (premiär 22 maj)
V: Flipp
S: Flipp
K: Flipp
Budget: ? (säkert runt 15 mill), Gross USA: 33 mill = flipp

My Bloody Valentine 3D (premiär 29 maj)
V: Flipp
S: Flipp
K: Flipp
Budget: 15 mill, Gross USA: 51 mill = flipp

Terminator Salvation (premiär 3 juni)
V: Flipp
S: Flopp
K: Flopp
Budget: 200 mill, Gross USA: 125 mill = flopp (!)

The Descent: Part 2 (premiär 5 juni)
V: Flipp
S: Flopp
K: Flopp
Release flyttad till 2010

Land of the lost (premiär 5 juni)
V: Flipp
S: Flipp
K: Flopp
Budget: 100 mill, Gross USA: 49 mill = flopp

Drag me to hell (premiär 12 juni)
V: Flipp
S: Flipp
K: Flipp
Budget: 30 mill, Gross USA: 42 mill = flipp

Johan Falk – Gruppen för särskilda insatser (premiär 26 juni)
V: Flopp
S: Flopp
K: Flopp
Hittar inga siffror men FLOPP

Public Enemies (premiär juli)
V: Flipp
S: Flipp
K: Flopp
Budget: 100 mill, Gross USA: 97 mill = flopp

Inglorious Basterds (premiär augusti)
V: Flipp
S: Flipp
K: Flipp
Budget: 70 mill, Gross USA 120 mill = flipp

/Vrångmannen & Surskägget

Surskägget intervjuar Vrångmannen, del 2

Ni kanske kommer ihåg det här. Nu äntligen är det dags för uppföljningen och avslutningen av detta samtal.

Surskägget: Du nämner både Halloween och Blair Witch Project, två filmer i genren som dragit in enorma pengar och dessutom haft otrolig genomslagskraft i populärkulturen utanför skräckfilmsgenren. Om du fick välja en, ja bara en, film per decennium som du anser vara den viktigaste/bästa i genren för varje årtionde från 1970 till idag, vilka blir det? Ge mig även en kort (eller lång) motivering till vad det är med filmen som gör att den dels definierar sitt årtionde och dels varför den är så viktig för genren.

1970-79:
1980-89:
1990-99:
2000-09:

Vrångmannen: Det är svårt att definiera vilken/vilka filmer under varje årtionde som var viktiga för genren. Jag är ingen expert utan mer en rätt kunnig fantast. 70-talet t.ex bjöd ju bl.a på klassiker som Motorsågsmassakern (den hade enorm genomslagskraft när den kom), Exorcisten (skräckfilmen blir mer accepterad i kritikers ögon), Hajen (som jag egentligen ser mer som en spännande äventyrsfilm) och min i stort sett oblodiga favorit Halloween. Både Halloween och Hajen är ju två filmer som inte borde blivit så bra som de blev vilket jag tycker är fascinerande, båda STORA succéer när de släpptes. Jag utgår därför här ifrån en film per årtionde som mest var viktig för mig, inte för genren i sig (20-talet får en rulle per år).

1970-79: Halloween
Utan tvekan blir det denna. Skrämde skiten ur mig flera gånger som ung, fick mig in på tanken att man kanske skulle hålla på med film. Ju mer jag läste om inspelningen och omständigheterna ju mer imponerad blev jag och är det än idag. En bubblare är Black Christmas från 1974 av Bob Clark. Lite bortglömd, extremt creepy och välgjord.

1980-89: The Shining
Visst, under denna era hittar vi hur mycket smaskigt som helst. Re-Animator, Friday the 13th, Evil Dead, American Werewolf in London (som är mer komedi än skräck), The Burning, A Nightmare on Elm Street…listan kan göras hur lång som helst! Många av rullarna är mest pruttskoj och får visst sentimentalvärde idag men The Shining är och förblir en snygg och ruggig klassiker på många nivåer även om den hatades av Stephen King som skrev romanen den baserades på. K-l-a-s-s-i-k-e-r!

1990-99: Scream
Det här årtiondet är ganska tjatigt. Många har klassat grymma rullar som Seven och Silence of the lambs som skräckfilmer men jag vill inte riktigt gå så långt. Jag var en av dem som hatade Blair Witch Project t.ex men önskar filmskaparna lycka till och beundrar deras driftighet. Jag kan faktiskt inte komma på någon bättre än just Scream. Tycker fortfarande att den håller. Den är ösig som fan, knallblodig och lyckas med metagrejerna, t.o.m spännande. Den ryckte upp genren rejält i alla fall och styrde in den på ett nytt spår (med som vanligt mindre lyckade kopior). Japanska vågen kom ju också… men nä, jag säger Scream.

2000: Final Destination
”Mördaren” är i själva verket osynliga Döden som inte gillar att bli lurad. Inte ond, bara ”rätt ska vara rätt”. Smart.

2001: The Others
Den enda rysaren som höjde min puls det året. Jag sprang också rakt in i tvisten med förbundna ögon.

2002: 28 Days Later
Denna sköna brittiska ”zombierulle” kom från ingenstans. Riktigt jävla bra.

2003: Dead End
Familj kör vilse i skogen i mörkret. Rätt kuslig rulle med små medel.

2004: Dawn of the Dead (remake)
Bättre än Romeros original? Kanske inte. Sparkar dock mer stjärt! Bubblare: The Grudge (remake) för att jag faktiskt blev rädd.

2005: The Exorcism of Emily Rose
Kanske mer ett rysardrama men den här ”verklighetsbaserade” filmen tog mig på sängkanten rejält. Jag har svårt att se om den på grund av THE FEARS! Försökt att få dig att se den Surskägget men du vågar fan inte hahaha!

2006: Pan’s Labyrinth
Inte ett klockrent val på grund av att det är en mörk saga slash äventyr slash drama slash rysare men filmen är så JÄVLA bra och det kom fan inget annat klockrent i genren detta år. Punkt.

2007: The Mist
Lite väl enkla effekter åt sidan så var det här 2007 års bästa skräck. En riktigt skön ensemblerysare som osar Stephen King lång väg vilket är helt korrekt för gubbjäveln skrev ju förlagan.

2008 & 2009: Kommer inte på någon titel
Inget bra tecken för det betyder att jag inte sett en bra rysare på två år. I alla fall ingen som satt några som helst spår. Sorgligt.

Surskägget: För att citera Wayne: ”Excellent choice, Garth”. Jag vet ju att Halloween är din lilla favvis, själv skulle jag nog säga Hajen för att jo, det är en skräckfilm och jag har inte badat i havet sen jag såg den. Och nej, du får mig aldrig att se The Exorcism of Emily Rose utan att köra en Clockwork Orange på mig först och spänna fast mig i en fåtölj framför en teve. Hursomhelst. Tittar vi på 70-talet var det väldigt mörkt och realistiskt (även i superorealistiska filmer som Exorcisten), 80-talet var mer oneliners och flärd, 90-talet mer ”smart” (ofta för mycket för sitt eget bästa) och ganska ytligt och 00-talet har varit ganska futtigt om man bortser från en del spöken från Japan. Vilket av årtiondena föredrar du överlag och vart ser du att genren är på väg i 10-talet? Och kanske ännu viktigare, vart skulle du vilja att genren tog vägen för att hålla ditt (och andra fans) intresse uppe?

Vrångmannen: De flesta årtionden har sin charm och det växlar ju otroligt mycket mellan genrer inom genrer. Ibland är det skönt att se en gammal splatterrulle och ibland vill man ha kvalitet och bli skrämd, vilket blir svårare med åren. Jag tror fortfarande att det finns en rulle någonstans därute som kommer skrämma skiten ur mig. Vare sig den redan är gjord för längesen men jag ej vet om den än eller ännu ej inspelad. Om du ändå står på dig så får jag väl säga att 70 och 80-talet var roligast. Jag tror för övrigt att genren är på väg dit den alltid varit. Alltid våldsammare och råare och försöker överträffa sina föregångare. Vet inte riktigt vad jag tycker om det. Samma diskussioner har hafts i alla år hela tiden om allt. Jag säger som Sievert Öholm BORDE ha sagt när han hetsade loss mot Motorsågsmassakern och The Bogey Man för sisådär nästan 30 år sedan: ”Jag är för gammal för att ha en åsikt om det här. Ungdomarna skrattar åt mig och därför håller jag käften!”

Surskägget: Det här med att filmerna blir våldsammare och råare och att de försöker överträffa det som varit är intressant. Sawfilmerna och Hostel och liknande försöker ju pressa gränserna i äckeleffekter och blod och snusk och kallt, rått våld på ett sätt som vi kanske inte sett sedan 70-talet egentligen (tänker då på typ kannibalfilmerna som var så poppis ett tag fram till tidigt 80-tal). Hur långt kan man gå innan det blir för mycket? Kan det överhuvudtaget bli för mycket? Och hur påverkar det faktum att mainstreampubliken strömmar till biograferna för att se Hostel (som på 70/80-talet skulle vara en kultklassiker på sin höjd bland en liten krets skräckfantaster) dagens undergroundscen som nånstans bör vara grogrund för nästa generations skräckfilmare?

Vrångmannen: Vet inte om man kan gå så mycket längre nu. Saw och Hostelrullarna t.ex är väl i ”unrated” versioner så galet råa och våldsamma som filmer i genren kan bli egentligen. Lite påhittigare i hur man apterar våldet mot människan kanske. Jag gillar inte den typen av skräckfilm speciellt mycket men våld och äckel lockar. Kolla på intäkterna världen över. Jag vill se filmer som skrämmer mer psykologiskt för det är mer otäckt tycker jag. Det och galna hillbillies. Nästa generations skräckfilmare kanske tar ett steg tillbaka och satsar på mer ”det man inte ser är otäckare” rullar, vem vet. Tyvärr så vill ingen se det idag. Det är tydligt att ungdomarna idag buar eller somnar om ingen blir torterad en kvart. Du har en poäng i att det fanns lika råa filmer redan på 70-talet. Dom kändes mer äkta pga noll budget och ofta dokumentär stil. Idag är tortyren densamma men snyggt plåtad till påkostat soundtrack och går upp på stora biografer till stor succé. Undergroundfilmen har verkligen blivit mainstream!

The Painted Veil

@@

Doktor Walter (Edward Norton) är jättekär i Kitty (Naomi Watts) som är uttråkad med sitt överklassliv och vill bort från sin mor. När Walter friar tackar Kitty sålunda ja trots att de egentligen inte känner varandra. Huvudsaken är att Walter jobbar i Kina och Kitty därmed kommer ordentligt bort från mamma. Väl på plats visar det sig att Kitty och Walter är ganska olika vilket leder till att Kitty är otrogen. Som hämnd bestämmer sig Walter för att åka till en avsides by där kolera härjar. Kitty har inget val utan måste följa med. Den som inte tror att de hittar tillbaka till varandra har aldrig sett en film, och den som inte förstår att en av dem dör i kolera strax efter att de åter är kära förstår inget om hur ett drama är konstruerat.

Filmen är kanske inte så dålig som en tvåa antyder (betyder i det här fallet okej) men det finns vissa saker jag stör mig på:

1. Edward Norton pratar dålig brittisk dialekt.

2. Edward Norton glömmer sin dåliga brittiska dialekt och pratar med sin vanliga dialekt.

3. Karaktärerna är stiffa överklassbritter som är så jävla stiffa så man vill ha ihjäl dem med en American Piedvd.

4. Filmen är alldeles för låååååångsam.

Utöver det är den helt okej.

/Surskägget

PS. Det är jättekul att Naomi Watts karaktär heter Kitty Fane. Det är antingen namnet på en blond porraktris eller en mörk superhjältinna. Och så är hon en bajsnödig brittisk överklasskaraktär på 20-talet. HAHAHAHAHAHAHAHA!

Veckans Snabba Etta - Behind Enemy Lines 2 Axxis of Evil

@
Världens mest onödiga uppföljare? Check. Som inte ens låtsas att den har nåt annat gemensamt med ettan än namnet? Check. Lider av senaste James Bondfenomenet att köra snabba klipp med skakig handkamera för att förmedla action men som bara sabbar allt? Check. Bara trist rakt igenom? Check. Borde inte ha sett den? Check.
/Surskägget

Tristan & Isolde

@@

Jag vet att man nångång på högstadiet som hastigast läste igenom delar av Tristan & Isolde. Det jag minns från den lektionen var att Tristan & Isolde var en sorts Romeo & Juliastory som utspelades under tidig keltisk historia. Nån typ av magisk dryck var inblandad i deras naturligtvis förbjudna kärlek. Filmen tar avstamp i att detta skulle vara en mer eller mindre sann historisk händelse som genom åren blivit saga. England är splittrat bland massa klanhövdingar vilket Irlands kung utnyttjar och krigar och härjar i England som han vill. Så länge klanherrarna inte kan enas under en kung är de inte starka nog att slå tillbaka. Det slumpar sig som så att Tristan flyter iland mer död än levande på den irländska kusten där Isolde, som är irländska kungens dotter, hittar honom och i smyg hjälper honom tillbaka till livet. Självklart blir de kära, men snart nog pågår en turnering där vinnaren får Isoldes hand. Tristan vinner självklart. Problemet är att han vinner åt sin klanhövding Marke som därmed får Isolde till hustru utan att veta om Tristan & Isoldes hemliga kärlek. Lite otrohet, svek och svärdsfajter senare lyckas till slut Marke ena de andra klanhövdingarna och döda Irlands kung.

Helt okej rulle med lite vibbar av Ivanhoe och Kung Arthur. Det jag saknar är att man inte vågar vara riktigt så rå och brutal som man borde och mycket av de dödande huggen sker utanför bild. Det var en rå och våldsam tid, våga visa det och stå för det. Lite för mycket kärlekstjafs (se affisch) mellan actionvarven gör att tempot segar här och där, men överlag som sagt en helt okej rulle.

/Surskägget

Pathfinder

@@

När jag såg trailern för ett par år sedan placerade jag omedelbart filmen i kalkonfacket. Jag råkade snubbla över den, bestämde mig för att se den och gick in med förväntingarna lägre än lägst (varför man ser film som man tror är dålig övergår mitt förstånd, men det har nog att göra med att man innan man dör helt enkelt vill se alla filmer minst en gång). Nu var inte filmen så usel som jag trodde (typ överstruken etta) men naturligtvis inget Oscarsbidrag heller. En liten vikingpojke blir adopterad av en indianstam och växer upp med mardrömmar om sin barbariska pappa som piskade honom när han som liten inte ville döda. Indianerna kallar honom Ghost (spelas av Karl Urban för övrigt) för han blir aldrig riktigt kvitt sitt förflutna. När han når tjugostrecket kommer ett nytt gäng vikingar i land och gör det de gör bäst - skövlar, dödar, skrävlar, lemlästar och dödar lite till. Ghost blir ensam överlevare och kör en hämnd i bästa Rambostil där han ute i skogen gillrar fällor och dödar halva vikingarmén (många fällor är rakt av tagna från de tre olika Ramborullarna, om det är hyllning eller plagiat får ni avgöra). Med hjälp av naturens krafter lyckas han utplåna alla vikingar från Amerikas yta och kan återuppta sitt stilla indianliv med en annan stam.

Det finns en del bra med filmen som det faktum att vikingarna snackar isländska och har groteskt läskiga masker av döda djurskallar (som de med all förmodan hade på den tiden) som skrämmer vettet ur alla indianer. Stämningen ute i skogarna när vikingarna smyger på Ghost samtidigt som han egentligen smyger på dem är skön. Att Clancy "There can be only one" Brown återigen är en skurk med svärd är både bra och dåligt på något sätt. Kan man köpa en del logiska luckor och det faktum att en snubbe kan utplåna en hel armé (hey, det funkade för Rambo) kan man få ut en viss behållning av filmen. Men får jag se en indian och ett gäng vikingar jaga varandra på kälkar igen så smäller det! Ett annat problem är att det inte finns en tillräckligt bra/magnetisk skådis som håller ihop storyn och får oss engagerade. Karl Urban funkar som birollskille. I huvudrollen faller han platt. Till syvende och sist vill filmen mer än den lyckas förmedla. Knappt okej en tisdagskväll när inget annat går på teve.

/Surskägget

Ladies Man

@@@

Ännu en recension som tillkommit enbart p g a Tim Meadowsinlägget. SNL har genom åren gett oss mängder med sköna karaktärer som tagit klivet över och blivit långfilm (Blues Brothers, Wayne's World, A Night At The Roxbury, Superstar m fl) och Ladies Man tillhör den sköna skaran. Ladies Man a k a Leon Phelps (Tim Meadows) är en sorgfri, go och glad snubbe som snackar sex i nattradio och lägrar brudar. Tyvärr är han dels lite väl frispråkig (de flesta råd han ger sina lyssnare slutar med att analsex är bästa lösningen) dels lägrar han mest redan gifta eller på annat sätt upptagna kvinnor. Detta leder till att han får sparken samt att en bunt ilskna äkta män är ute efter honom (ledda av Will Ferrell i en av sina första lite större roller utanför SNL borträknat just Roxbury). Det finns en mängd stora skratt utspridda filmen igenom, men som ibland kan vara problemet med en karaktär som föddes i ett sketchprogram så blir filmen ganska sketchartad med en tunn röd tråd mellan de roliga "sketcherna". Helheten saknas litegrann men det är fortfarande bra om än inte lysande.

/Surskägget

@@
Jag vill så gärna gilla den här rullen för upplägget är finemang. Tim Meadows är en självklar leading (ladies) man och det var väl tänkt att den karriären skulle ta fart i och med den här populära snl-karaktären. Ladies Man är bitvis rolig och Meadows (såväl som en del sköna biroller) är bra men filmen är ganska taffligt gjord. Jag har inga problem med att den är uppbyggd som en sketchkavalkad. Tyvärr är den lite för slafsigt ihopklippt och en del av skämten dödar helhetsintrycket. Jag känner mig t.o.m snäll att ge den en tvåa i betyg men jag måste för bara jag ser Tim Meadows på dvdomslaget skrattar jag halvt ihjäl mig. Ge honom en chans Hollywood!

/Vrångmannen

Mean Girls

@@@@

Kom på att vi inte recenserat den här på bloggen än när jag skrev om Tim Meadows för nån vecka sedan. Cady (Lindsay Lohan) har bott med sina föräldrar i Afrika och aldrig gått i skola utan fått all undervisning hemma. När de flyttar tillbaka hem till USA och Cady börjar i highschool gör hon snabbt iakttagelsen att djuren i Afrika och highschoolungdomar beter sig ungefär likadant med revirtänk etc. Hon blir vän med Janis (Lizzy Caplan som nyss var naken i True Blood en hel del för alla er som gillar lite tutte och vampyrer) som tillhör den konstnärliga klicken i skolan och hatar trendiga highschooldrottningen Regina (Rachel McAdams som vi sedan dess sett i bl a Wedding Crashers, Red Eye och om du är tjej The Notebook). Av en slump blir Cady vän med Regina och hennes klick och blir ombedd av Janis att infiltrera klicken för att förstöra och förgöra. Det hela tar naturligtvis en annan vändning och sensmoralen är att tjejer ska sluta snacka så jävla mycket skit om varandra med varandra när de andra inte är med (hänger ni med?).

Tina Fey står för manus och en liten biroll, medan Tim Meadows som rektorn stjäl alla scener han är med i. Hur han går från kärlek till ilska och tillbaka på två sekunder är fantastiskt. Lindsay hade ännu inte knarkat i sig halva Colombia så hon är pigg och glad och alert, och övriga biroller är även de bra. En ungdomsrulle som både anammar och leker med genren och som är lite, lite smartare skriven än det mesta.

/Surskägget

@@@@
Just jävlar ja! Lizzy Caplan! Instämmer annars helt och fullt med Surskägget. Grym, smart och skoj.
/Vrångmannen

Veckans Snabba Etta - Delta Farce

@

Trodde först det skulle vara en parodi på Delta Force men nej. Dumma jänkarrednecks hamnar i byhåla i Mexiko och...nej, det går inte. Jag kan inte. DET ÄR SÅ JÄVLA USELT!!! ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅH!!!!!!

/Surskägget

Varför händer det inte? a k a skådisar som borde vara 1000 gånger kändare än de är för de är roligast!

Om du liksom vi är ett SNL-fan vet du vem han är. Du skrattar ihjäl dig varje gång han dyker upp i en sketch eller som en biroll i nån film med andra kändare komiker i huvudrollerna. Många gånger stjäl han hela scenen när han är med. Du har dock, precis som vi, svårt att komma ihåg vad fan snubben heter egentligen. Du kallar honom, liksom vi, för han snubben i Ladies Man, när du snackar med dina polare för ingen kan komma på att han heter Tim Meadows utan att slå upp det på imdb.com. Detta trots att han är hysteriskt rolig.

Så varför händer det inte? Tim Meadows borde vara lika stor som Will Ferrell, Mike Myers eller nån annan av de många SNL-komikerna som gått vidare i sina karriärer. Tänk bara på Ladies Man. Okej, filmen i sig kanske bara är en trea. Men Ladies Man a k a Tim Meadows är ju roligast. Gladast i världen. Helt slut i huvudet. Alltid världens bredaste flin och största afro. Charmör in i det sista. Fin cognac i närheten. Hahahahahaha! Vilken hjälte.

Eller rektorn i Mean Girls. Kolla minspelet på Meadows. HAHAHAHHAAHAHA! Jag orkar inte. När han utan att skämmas gluttar ner på Tina Feys tuttar och sen låter ögonen glida upp till hennes ögon. När han uppmanar publiken att applådera och sen blir arg - ARG HAHAHAHAHA - när de applåderar för mycket. FÖR MYCKET! HAHAHHAHAHAHA! Det går på en millisekund så är han arg. Bara sådär över ingenting. Fantastiskt.
Och så ska vi inte ens börja prata om hans fenomenala biroll i Walk Hard: The Dewey Cox Story som bandmedlem till Dewey Cox. HAHAHAHAHAHAHA! Det är stunderna med Meadows man minns mest. "Get outta here Dewey, you don't want any part of this."

Som sagt: en fantastisk komiker som ingen tycks minnas. Borde ha haft fem stora huvudroller i de fem senaste årens roligaste filmer. Istället harvar han på mest i olika teveserier. Eller som birollsinnehavare. Han har inte ens en bild på imdb.com. Skammen.

/Surskägget

Veckans Dubbel - Wayne's World 1+2

Wayne's World

@@@

Jag tror att alla vi som var i tonåren i början av 90-talet sprang runt och sa saker som "Schwing!", "Exsqueeze me", "If she were a president she'd be Baberaham Lincoln", "Extreme Close-up!!!" och "Not!" mest hela tiden. Allt var Mike Myers fel. Långt innan han blev Austin Powers med hela världen var han Wayne Campbell med åtminstone halva världen. Tillsammans med sidekicken Garth (Dana Carvey) gled Wayne runt i tillvaron och gjorde teveshow på lokalteve och lyssnade på hårdrock. Där Wayne var sjukligt avslappnad var Garth mer uppstressad och klarade inte av sociala situationer som att skaka hand eller prata med tjejer. Tillsammans var de självklart oslagbara, och när onde tevebolagssnubben Benjamin (Rob Lowe) försöker sno konceptet med Wayne's teveshow slår naturligtvis grabbarna tillbaka. Filmen gjorde även superstjärna av Tia Carrere som dock lika snabbt lyckades döda sin egen karriär med smarta filmval som Kull the Conqueror, Jury Duty, Treacherous (mot C. Thomas Howell vilket säger typ allt om den filmens kvalitet) och en uppsjö teveproduktioner. Filmen var en sensation på sin tid, och många scener är fortfarande moderna klassiker. Dock har åren farit hårdare fram med filmen än jag trodde, och på många ställen känns den riktigt föråldrad. Fullmatad med cameos från Alice Cooper, Chris Farley, Meat Loaf, Robert Patrick och roligast av alla Ed (Al Bundy) O'Neill som en caféägare som är heeeeeeeelt slut. Varför fick aldrig den karaktären en egen film?

/Surskägget

Wayne's World 2
@@@

Om man har ett vinnande koncept, varför bryta det? Så har väl Mike Myers tänkt jämnt egentligen (The Love Guru är på sätt och vis bara ännu en Wayne's World) och när det var dags för uppföljaren till superpopulära Wayne's World körde man på med mer av det goda. Den här gången får Wayne en uppenbarelse där Jim Morrison i en dröm säger åt honom att skapa en rockfestival (If you book them, they will come) för att liva upp saker och ting i trista lilla förorten. Rob Lowe som elak teveboss är ersatt av Christopher Walken som ännu ondare skivbolagsboss, Tia Carrere njuter av det sista stora ögonblicket i sin karriär nånsin, Dana Carvey som Garth är fantastisk (scenerna mot Kim Basinger är magiska), Drew Barrymore dyker upp som svenska Bjergen Kjergen (hahahahaha och så blandar de ihop Sverige och Norge genom att snacka fjordar, lysande!), Chris Farley får en större (och naturligtvis roligare) roll och självaste Charlton Heston dyker upp innan Aerosmith avslutar med lite rock n roll. Det är liksom i första filmen mycket metahumor och ordvitsar i hederlig Myersstil. Återigen något föråldrad på sina ställen, men fortfarande riktigt kul.

/Surskägget

My Bloody Valentine 3D

@@@

Efter att ha läst Vrångmannens recension av den här för ett par månader sedan blev jag sugen på att se den. Nu släpptes den på dvd och självklart följer det med ett par 3D-brillor så att man kan få hela sköna 3D-upplevelsen i vardagsrummet. Nu misstänker jag att 3D-biten var bättre på bio där de idag specialdesignar salonger, kameror och glasögon för optimal upplevelse, men efter fem minuter har man vant sig vid att se allt i lite rödgröna toner och kan njuta av specialeffekterna.

Håller med Vrångmannen i mycket av det han säger. Det är gjort med stor kärlek till genren och smådetaljer som att mördaren är överallt hela tiden trots att det inte är logiskt spelar ingen roll. Det är slasherslakt som gäller och blodet sprutar och stänker åt alla håll och kanter mest hela tiden (mycket mot kameran så det känns som att man får det över sig). 3D-effekterna utnyttjas med gruvhackor och kulor som kommer mot en, men det överutnyttjas inte utan ligger på en bra nivå. Morden i filmen är sjukt over-the-top och blandar brutalitet med en viss det-är-för-mycket-blod-och-inälvor-som-sprutar-över-allt-humor som ger filmen en bra balans. Tror absolut att den funkar även utan 3D för jag gillar stämningen och skådisarna är faktiskt helt okej (sedan kan det bli lite pretto att se dem prata i extramaterialet om hur de verkligen tog sig an karaktärerna och utforskade deras bakgrund yadda yadda yadda som om det var ett seriöst djuplodande Oscarsdrama de var med i - det är en fucking slasher!).

/Surskägget

Glengarry GlenRoss

@@@@

David Mamet är pjäsförfattaren som började skriva filmmanus och som är känd för välskriven, väldigt realistisk dialog kryddad med många svordomar. Han regisserar även en hel del film med varierande resultat. Glengarry GlenRoss är för mig hans absoluta höjdpunkt som författare (han vann en Pulitzer för den så helt ute och cyklar är jag inte) mycket för att det handlar om säljare och jag själv jobbar som säljare när jag inte sitter och skriver menlösa filmrecensioner ingen bryr sig om ändå utöver de närmast sörjande ååååååååååååååååååååååååh! Mamet fångar säljarens vardag perfekt. Den ständiga jakten på nya leads att sälja till, hetsen att ligga etta på månadens topplista, att alltid dra in den perfekta affären om och om och om igen. För att göra det lite spännande för folk som inte är säljare lägger han in en story om en stöld på kontoret. Men det är en bisak i det stora hela. Jack Lemmon, Al Pacino, Kevin Spacey, Alan Arkin, Ed Harris och framförallt Alec Baldwin är alla fullkomligt lysande och spottar ur sig dialogen som om de faktiskt jobbade som säljare och det bara råkade vara ett kamerateam där och fångade deras vardag. Lysande!

/Surskägget

Great Balls of Fire

@@@

You shake my nerves and you rattle my brain, too much love drives a man insane, you broke my will, oh what a thrill, goodness gracious great balls of fire! The Killer Jerry Lee Lewis blev känd i samma veva som Elvis, Johnny Cash och Buddy Holly men en sak är jävligt säker - The Killer var spritt språngande galen jämfört med de andra storstjärnorna. Han tuttade eld på pianot långt innan Hendrix kopierade akten genom att tutta eld på guran under Woodstock, han satte skräck i hela den kristna moralistiska befolkningen och han hade tjejer skrikande efter sig på gator och torg. Hit efter hit levererades och listplaceringarna låg allt som oftast kring nummer ett. Tills han fick för sig att gifta sig med sin 13-åriga kusin. Där dog den karriären snabbare än du kan säga: "Luktar det inte lite pedofil här?". Till Jerry Lees försvar ska väl sägas att många gjorde så i Södern på den tiden och att han och Myrna var ihop i 13-14 år innan de skilde sig. Men seriöst. En trettonåring. Inte okej mr Lewis! Filmen koncentrerar sig på storhetstiden under femtiotalets slut och ger tyvärr ingen djupare inblick i livet efter motgångarna (mer än att vi får allt summerat i ett par snabba klipp där Dennis Quaid i rollen som Jerry Lee är apfull och olycklig). Musiken rockar förstås, Quaid är bra som The Killer och söta Winona Ryder är klockren som lilla kusinfrugan.

/Surskägget

Änglar & Demoner

@-

Ja man är ju dum i huvudet. Innan ni dömer ut mig helt så läs vad fan jag har att säga i allafall. Gav ju filmatiseringen av Da Vinci-koden (the bestselling crap of the toilets toilets) en etta för det var en skräprulle utan mått mätt och då hade jag ändå läst en bit av boken. Jag anföll för övrigt den romanen i kalsongerna under fasansfull vrede efter att bara läst ca 100 sidor på Gran Canariasemestern (fråga Nisse om ni inte tror mig). Anledningen till att jag såg den här uppföljaren (eller om den här storyn är före Da Vinci) var att jag var med en polare i Polen i somras och vi skulle gå på bio. Vi hittade ingen rulle som passade våra tider (de få nyktra) och som dessutom var textad på engelska. Plötsligt såg vi en som passade perfekt. Denna. Jag visste att den skulle suga hårt men kände mig ändå villig på att ta den lilla chansen att bli överraskad och underhållen. Sen var det ju en lite speciell grej att gå på polsk biograf också eftersom vi ändå var där. Så. Den historien om hur vi hittade rätt film som passade var mer spännande än de två timmar jag fick genomlida. Fy fan vilken tortyr. Eftersom jag blev ännu argare nu när jag skrev det här så får den här skitfilmen ett minus på ettan. Da Vinci-koden uppgraderar jag till "den ännu sämre filmen du inte sett i ditt liv trots den sämsta". Ät en ostfralla Tom Hanks och försvinn.

OBS! Ett par spoilers: Han som spelar hitman är dansk och visade mer kuk i Lars Von Triers "Idioterna" än du har sett på muggen om du är kille och har väldigt tjockt glas i dina glasögon. Vafan gör han här? Italienarna viftar overkligt lite med armarna (eller är vi i Frankrike?). Författaren till succéromanerna, Dan Brown, skymtar förbi i en cameo men fick leva. Det ska tydlien vara spännande för musiken, klippningen och tuffa åkningarna säger så. Regissören Ron Howard hade keps.

/Vrångmannen

Death To Smoochy

@@@
Hahahahahaha! Hur har jag lyckats missa den här i alla år (kom 2002)? Danny DeVito regisserar Edward Norton, Robin Williams och Catherine Keener i en svart och skruvad komedi som absolut inte kommer falla alla i smaken men som på sina ställen är briljant och fantastisk. Första timmen sitter jag och tänker: "Vilken klockren fyra!" men under sista halvtimmen försvinner en hel del av den vassa eggen vilket till slut resulterar i en stadig och bekväm trea.
Robin Williams är barnprogramledaren Rainbow Randolph (hahahahaha!) som får sparken efter att FBI haffat honom för att ta emot mutor från föräldrar som vill ha med sina ungar i programmet. Istället anställs Smoochy the Rhino (Norton) som är en alltigenom helyllekille som käkar sojakorv och vägrar tjäna pengar på barnen genom att sätta sitt namn på en miljard produkter. Detta skapar stor oro hos maffian som får en härlig inkomst från just barn- och familjeprodukter. Därför bestäms det att Smoochy ska röjas undan. Samtidigt flippar Randolph och vill inget hellre än att döda Smoochy som han anser är skyldig till allt ont han själv råkar ut för. Ja ni hör ju själva! Älskar att man juxtaposerar barnprogram mot maffian och får det att se ut som att barnprogramledare är viktigare än att vara president mer eller mindre. Bitvis är det så skruvat och knäppt att det inte går annat än att garva läppen av sig. Bäst av allt är att DeVito skiter i att skriva mycket av grejerna på näsan på folk, antingen fattar man eller så fattar man inte. Tyvärr blir det som sagt ett lite för glatt och kul tuggummipopslut och det känns som att det kanske inte var med i manus från början.
/Surskägget

Vad Hände? aka Skådisar Som Var Hur Kända Som Helst Men Som Tvärdog Karriärmässigt - del fyra Billy Zane

Ni får säga vad ni vill, men enligt mig har Billy Zane allt för att vara lika gigantostor som Tom Cruise eller Brad Pitt. Utseende (seriöst snubben ser fan riktigt bra ut), talang (kolla hur jävla naturlig han är framför kameran, fucking jävla James Dean eller nån) och en förmåga att utstråla att han förmodligen är en skön snubbe privat som man skulle kunna vara polare med.
Och nog fan började karriären gå åt helt rätt håll med en biroll i de två första Tillbaka Till Framtidenfilmerna, ett par avsnitt av Twin Peaks, ensemblefilmen (och faktiskt underskattade) Memphis Belle, lite western i Tombstone, kultskräck i Tales From The Crypt: Demon Knight, en missförstått knaskul Fantomen och en av de galnaste psykopater du sett på film i Dead Calm (mot Nicole Kidman i sitt riktiga genombrott). År 1997 var han med i Titanic (den typ mest sedda filmen på jorden) och borde ha klivit upp på prispallen bredvid våra största stjärnor. Istället hände…ja, vad fan hände?
Till skillnad från Tom Cruise och kompani verkar Billy Zane ha valt fel agent/manager. Tittar man på imdb.com kryllar det av roller för Billy Zane från 1997 till idag. Typ fyrtiotalet olika filmer/teveserier har han medverkat i de senaste 12 åren. Det är cirka 3 filmer per år i snitt. Tre filmer per år! Vem håller det tempot i filmbranschen? Jämför med DiCaprio som snittat typ en film per år sedan Titanic, ett mer normalt tempo för en megastjärna. Ja just det, Zane är ju inte en megastjärna för han väljer att vara med i tre rullar per år som DU ALDRIG HÖRT TALAS OM!!! Det kändaste han gjort sedan Titanic är Zoolander och det är en CAMEO!
Jag förundras stort. Vad hände Billy? Vad i helvete hände? Sparka alla omkring dig och börja om. Sluta ta roller i skitfilmer som knappt går direkt till dvd. Vad är det här? VAD ÄR DET HÄR!? Skärpning Billy. Ta dig i kragen och gör en vettig film igen.
/Surskägget

Veckans Snabba Etta - The Matador

@

Nej. Det här var inte bra nånstans. Pierce Brosnan vill väl göra lite parodi på Bond, men det faller platt. Satt och tittade på klockan genom hela filmen och undrade när skiten skulle ta slut. Det gjorde det till sist efter vad som kändes som en livstid. Se inte.

/Surskägget

Rallybrudar

@@

Varför är det i princip alltid så (eller är det bara jag som fått för mig detta? näää, det är fan så) att när en tjej i en svensk film ska porträtteras som "framåt", "stark" och "självsäker" så gör man henne till en otrevlig brud ingen vettig person skulle vilja umgås med mer än i fem minuter? Det är onödigt och sjukt störande och dessutom kontraproduktivt att ha en huvudroll man bara stör sig på hela tiden (såvida det inte är den komiska poängen att man stör sig på karaktären som t ex Vince Vaughns arroganta, självupptagna och helt egocentrerade idiot i briljanta Made). Eva Röses karaktär Ulla vill köra rally i 50-talets Norrland. Hon är riktigt duktig på att köra, men männen garvar mest åt hennes drömmar och hon måste kämpa dubbelt så hårt för att bevisa att hon kan. Klassisk story med andra ord och inga konstigheter. Förutom att Ulla är så otrevlig mot allt och alla mest hela tiden att man önskar att hon körde in i ett träd och dog så man slapp henne en gång för alla. Istället är det en av birollerna (Jesper Malm som ensamma bonden Arne) man blir intresserad av och skulle velat sett en film om. Kanske nästa gång?

/Surskägget

Det Sista Offret

@@@

Oftast när en karaktär ska växa från tonåring till vuxen försöker filmskaparna få oss att tro att samma skådis är både 17 och 37. Lite make-up, lite peruker, lite andra kläder och vips ska en skådis se tio år yngre ut eller äldre ut. Det brukar oftast inte funka. Därför är det rätt skönt att man i Det Sista Offret valt att låta både Uma Thurman och Evan Rachel Wood spela samma karaktär fast i olika faser i livet. Allting blir betydligt trovärdigare att se Evan Rachel Wood spela sökande tonåring än att Uma skulle försökt sig på samma sak.

Diana (Evan/Uma) hamnar som tonårstjej mitt i en skottlossning á la Columbine på sin skola. Hon överlever ett möte med mördaren men självklart är händelsen så stark att den påverkar henne även som vuxen. Mer vill jag inte säga om handlingen för det finns en tvist på slutet (i och för sig rätt uppenbar, men ändå) som jag inte vill förstöra för de som inte kan/vill lista ut den själva. Både Uma och Evan är lysande som Diana, och även om jag personligen föredrar scenerna som kretsar kring Dianas tonårsliv är korsklippningen mellan dåtid och nutid bra gjord och håller igång tempot i filmen på bra sätt. En snygg och bra rulle som inte har det där extra att klättra upp på en fyra i betyg men som ändå är väl värd en titt.

/Surskägget