Årets julkalender

Förra året hade vi en bejublad (nåja) julkalender där vi varje dag recenserade en julfilm fram till julafton. I år är det dags igen. Eftersom att vi betade av typ alla julfilmer förra året (åtminstone alla värda att nämna) har vi den här gången valt att lägga fokus på komedier. Julen är ju en glad högtid då stoj och stim och skratt ska stå högt på agendan. Så med start imorgon den 1 december kan ni varje dag fram till julafton följa med på en underbar resa i komedins värld. Från stumfilmshumor till senaste, hetaste komedierna av idag, vi kommer ha med allt och lite till.
/Surskägget & Vrångmannen

Red

@@@

Bruce Willis i den roll Bruce Willis gör bäst, som stenhård actionhjälte. Här är han en pensionerad före detta superagent som gör sitt bästa för att anpassa sig till ett normalt liv i villaförorten. Han lever helt ensam för det måste superagenter göra om de inte ständigt vill vara rädda om sin familj, men han har ett sorts förhållande över telefon med sin handläggare på pensionsmyndigheten. Naturligtvis dyker det upp ett gäng skjutglada soldater för att döda honom vilket gör att han måste rädda sin handläggare och ge sig iväg på ett äventyr för att rädda livet och döda de som försöker döda honom.

Filmen är baserad på en serietidningsbok med samma namn och första halvan av filmen är fantastisk. Det är lagom bitar serietidning med lagom doser humor, karaktärer och fett överdriven action (scenen när Willis kliver ut ur en bil som håller på att göra en 360 är redan efter en titt en modern klassiker, fy fan vad coolt!!!). Men andra halvan faller ner i en standarthrillermall som vilken annan actionrulle som helst och tempot liksom bara dör av. Då hjälper det inte att det skjuts lite pang pang med jämna mellanrum och att John Malkovich dyker upp som superparanoid före detta superagent som hjälper Willis. Det blir standard mall 1A för actionthrillers utan överraskningar. Synd, för första halvan lovade så mycket mer och gör att betyget får stanna på bra istället för att halka ner på godkänt.

/Surskägget

Paper Man

@@

Författaren Richard (Jeff Daniels) försöker följa upp sin debut med en bok om en specifik ankart som dött ut. Eftersom att han själv är enda barnet till ett enda barn till ett enda barn och själv inte har barn ser han ankhistorien som en parallell till sig själv, han är också den siste av sin släkt. Som om det inte vore nog är hans förhållande med frugan Claire (Lisa Kudrow) mer än skakigt och han flyttar ut till ett hus på landet för att få vara för sig själv och ha tid att slutföra boken. Istället ägnar han mer och mer tid att umgås med Abby (Emma Stone) en high schooltjej med sina egna problem. Deras vänskap funkar som en katalysator och deras respektive problem löses sakta men säkert upp. Både Jeff Daniels och Emma Stone är klockrena och ger verkligen allt i sina roller. Tyvärr kämpar de i uppförsbacke då filmen i sig känns väldigt svajig och sekvenserna där Ryan Reynolds dyker upp som Jeff Daniels låtsaskompis Captain Excellent bara blir smått bisarrt pinsamma (mest på grund av frisyren de bestämde att Reynolds skulle ha för rollen). Det är synd då både Daniels och Stones prestationer förtjänar ett bättre öde än en knappt okej film. Sista femton, tjugo minutrarna är så bra som hela filmen borde ha varit, men fram tills dess är det inte mycket att hänga upp i julgran.

/Surskägget

Zombieland

@@@
I en nära framtid har zombies tagit över hela USA (och världen får vi förmoda). Några få människor har överlevt denna apokalyps och ägnar nu dagar och nätter åt att åka runt på jakt efter mat, skydd och mänskligt sällskap. Columbus (Jesse Eisenberg från The Social Network) är tonårsnörd som lyckats överleva genom en gnutta tur samt 32 regler han benhårt följer, t ex "Titta alltid i baksätet", "Skjut alltid två gånger" och "Ha alltid säkerhetsbälte". Han träffar Tallahassee (Wood Harrelson) som inte har några regler alls och alltid skjuter från höften. Och efter ett tag stöter de på syskonparet Wichita (Emma Stone) och Little Rock (Abigail Breslin). Stämningen i filmen är störtskön, skådisarna perfekta i sina roller (är det för övrigt nån annan än jag som tycker att Jesse Eisenberg både till utseende och hur han uttrycker sig är läskigt lik Michael Cera?) och actionscenerna adrenalinpumpande coola. Gillar hur man byggt upp världen efter katastrofen och hur de överlevande interagerar med varandra (för en gångs skull inte bara nu dödar vi alla vi träffar för vi är misstänksamma människor). Däremot har filmen ingen som helst handling. Det är en radda coola actionsekvenser (med en fantastisk cameo inslängd mot slutet av filmen) staplade på varandra och sen är det slut. Inget fel med det, men det kunde ha blivit så mycket bättre. Skön underhållning för stunden helt enkelt.

/Surskägget

Vrångmannen tyckte väl likadant typ.

The A-Team

@@@
Baserad på den sköna 80-talsteveserien med samma namn har man här skapat en film som är exakt lika fånigt underhållande som teveserien. Ingenting går att ta på allvar, allt är överdrivet over-the-top hela tiden och eftersom att det ska vara hyfsat barnvänligt är det ingen som svär (klassikern är att nån säger ”mother” och så sprängs nåt istället för att vi ska höra ”fucker”). I filmens inledande kvart får vi se grabbarna i The A-team träffas och resten av filmen handlar om hur de först blir blåsta under ett uppdrag och sen ska hämnas och rentvå sina namn. Tycker Bradley Cooper som den snygga i gänget och Sharlto Copley (District 9) som är den knäppa piloten är klockrena. Liam Neeson som hjärnan är okej men känns ändå lite felcastad och tuffa MMA-snubben Rampage Jackson känns helt fel i Mr T’s gamla paradroll som BA, den flygrädde och supertufft farlige muskelknutten i gänget. Som actionfilm finns inte så mycket att gnälla på annars. Det skjuts, sprängs, slåss och springs så mycket att det inte spelar nån roll att handlingen är lövtunn. Jag är underhållen hela vägen och så fort eftertexterna rullar har jag glömt allt. Vilket är helt okej. Då kan jag se om den nån annan lördag när man vill ha lite adrenlin.
/Surskägget

Vrångmannen såg filmen för ett tag sen han med.

Easy A

@@@@

Jag älskar min high schoolfilm. Jag kommer fortfarande ihåg när jag på bio 1985 såg The Breakfast Club och blev helt förälskad i en hel genre (givetvis utan att veta om att det fanns en hel genre). Sedan dess har high schoofilmer alltid legat mig varmt om hjärtat, även efter att jag växt upp och inte längre har samma problem med "dumma" föräldrar, "dumma" lärare och alla tonåringars vilsenhet i kosmos. En del är bättre, en del är sämre och jag tror jag måste gå tillbaka till Mean Girls 2004 för att komma på en riktigt klockren high schoolrulle (Superbad som rockar räknar jag mer som komedi än som high schoolfilm). Easy A är hursomhelst den första filmen på bra jävla länge som verkligen levererar. Emma Stone (från just Superbad och The Rocker, House Bunny och Zombieland) spelar Olive, en i raden av anonyma high schooltjejer till den dag hon ljuger om att ha legat med en collegekille bara för att få tyst på sin enerverande vän. Det som börjar som ett litet skämt sprider sig som en löpeld och plötsligt vet hela skolan att hon "ligger runt" (för enligt myten är en tjej som ligger är alltid slampa medan en kille alltid är en hjälte). Hela grejen får snabbt oanade proportioner och Olive njuter först av all uppmärksamhet hon får men inser snart att myntet har en baksida som inte på långa vägar är lika rolig att behöva handskas med. Smart dialog, roliga situationer och älskvärda karaktärer gör det här till en höjdare. Emma Stone är perfekt i rollen som Olive och är precis så sockersött cool och rapp att man bara vill gifta sig med henne. Stanley Tucci och Patricia Clarkson bjussar på några av årets roligaste biroller som föräldrarna till Olive. Gillar man high schoolfilm är den här ett måste. Minns man minsta lilla av hur det var att vara tonåring är detta ett måste. Är man i tonåren nu är detta ett måste. Se se se!!!

/Surskägget

Machete

@@@@

Hahahahaha! Underbart. Det är sleazy, smutsigt, överdrivet blodigt och för våldsamt men ändå hela tiden med glimten i ögat och nära till skratt (om man gillar sina överdrivna våldsskämt). Robert "jag skaffade barn och gjorde Spy Kids 1-3 för att de skulle ha nåt å kolla på men nu när de har växt upp kan jag göra coola filmer igen som Sin City och Planet Terror" Rodriguez har regisserat denna lilla grindhousepärla som är Planet Terrors naturliga systerfilm (Death Proof kan ta sig i röven och dö!). Jag hoppas vi får se fler grindhouserullar från herr Rodriguez för han har uppenbarligen fattat vad det handlar om. Och när han lyckas peta in Danny Trejo, Jessica Alba, Michelle Rodriguez, Robert DeNiro, Jeff Fahey, Cheech Marin, Lindsay Lohan, Don Johnson och en jättetjock Steven Seagal som fortfarande tror att han är Nico trots att han ska spela mexikansk knarkbaron kan man inte annat än att kapitulera. Visserligen är Trejo som huvudroll träigare än en påse sågspån (det är i birollerna han funkar bäst) och man köper aldrig att brudarna faller som käglor för honom men samtidigt passar det grindhousetemat så vadå? SÅ VADÅ!?. Den som gillar sitt våld våldsamt och lite omotiverade tuttar inslängda med jämna mellanrum har nåt att se framemot.

/Surskägget

Vrångmannen skrev nåt liknande om filmen.

Piranha

@@@@@

HAHAHAHAHAHAHAHA...pi...pi...pirayor...HAHAHAHAHHAHHAHAHAHAHAAAAAAA...utdöda pi...HAHAHAHAHAHA....pira....HAHAHAHAHAHAHHAHAHAHA...orkar inte...2 miljarder år utdöda pirayor....HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA....blodet!...HAHAHA...tuttarna...Ving Rhames....varfööööör....HAHAHHAHAHAHAHAAAAAHAHAHAHA...Elisabeth Shue...Rich...HAHAHAAHAH...Richard Dreyfuss i top-billing!!!...HAHAHAHAHAAAA...alla bara dör...slakten...i vattnet...datapirayorna....HAHAHHAHAHAHAHAHHAA! Faaaantastiskt!!! Jerry O'Connell!!! SKRATTAR IHJÄL MÄ HAHAHAHAHAHAHAHAHA!

/Surskägget

@@

Knappt okej rulle där datoranimerade pirayor som levt i underjordisk grotta i 2 miljarder år invaderar sjö där tonåringar är på spring break. Snälla (men tuffa) polischefen Elisabeth Shue försöker varna folk men alla simmar ändå och blir uppätna i den fetaste slakten du sett på bio sen...ja sen jag minns inte. Alla tjejer är nakna hela tiden, alla killar lite för överdrivet tuffa och i badbrallor så de kan spänna musklerna. Jerry O'Connell gör en fantastisk comeback (du kanske minns honom från Jerry Maguire, Scream 2 eller Mission To Mars, sen dess har han mest gjort teve) som porrfilmsregissör som är heeeeeelt och jag menar verkligen heeeeeeeeeeelt slut. Han är anledningen till att filmen får en tvåa (han och slaktscenen där pirayorna äter upp ett par hundra ungdomar, den är fantastisk). Richard Dreyfuss är på riktigt med i bild i ca 45 sekunder men får top-billing. Andra som glimtar förbi är Ving Rhames, Dina Meyer och Christopher Lloyd (som Doc Brown fast med annat namn hahahaha!).

/Surskägget

Coraline

@@@

Coraline och hennes föräldrar flyttar in i ett hus ute i obygden. Hennes föräldrar jobbar hela tiden och ägnar henne ingen uppmärksamhet, och den enda i hennes ålder är grabben Wybie som Coraline mest tycker är konstig. Ensam driver hon runt på dagarna tills hon en kväll hittar en dold dörr som leder till en värld lik hennes men där alla har knappar istället för ögon. Mamman och pappan i den andra världen är snälla, goa och rara och ägnar henne all uppmärksamhet. Coraline smiter dit oftare och oftare tills hon en dag inser att den andra mamman kanske inte är så snäll trots allt.

Neil Gaiman (fortfarande mest känd för seriealbumen om Sandman, men numera författare till böcker som Stardust, American Gods och Anansi Boys) har skrivit novellen filmen är baserad på. Regissör är Henry Selick som även gjorde Nightmare Before Christmas och japp, det är samma typ av stop-motion animation som använts även till Coraline (vilket pillergöra, vill inte ens veta hur många år det måste tagit att spela in den här). Saga möter allvar möter spänning möter humor i en härligt vacker film som trots dockorna inte är för barn.

/Surskägget

@@@@
Håller med Surskägget fullständigt men notchar upp betyget ett snäpp. Det här är skitbra! Smart, roligt och faktiskt lite lite busigt otäckt även för en vrång gammal gubbjävel (Registered Trademark) som egentligen hatar den här typen av stop-motionrullar. Japp. Hatade The Nightmare Before Christmas och verkar ensam om det i världen (SNÄLLA! SLUTA SJUNG FJANTIGT PUMPGUBBE FÖR HELVETE!). Därför blir det också extra kul att jag blev tagen på sängkanten av den här lilla animerade guldrullen och helt förtrollad av den mörka och fartfyllda sagan. Förmodligen inte för de allra yngsta men annars helt ok för barn (det finns värre grejer ungarna kollar på med ögat). Själv kommer jag med all sannolikhet att se den igen när andan faller på för en bra film är en bra film är en bra film, tydligen. Smaskens.
/Vrångmannen

Due Date

@@@
Jag känner mig lite lite snäll som sätter en trea i betyg. Kanske för att jag vet att Due Date kommer att växa en aning med tiden när man ser om den med mindre förväntningar. Den har absolut sina stunder med några fantastiska gags men samtidigt känns den hastig och tillgjord på ett sett som t.ex varken Old School eller The Hangover gjorde av samma regissör (Todd Phillips). Robert Downey Jr är i toppform och Zach ”Ge dig med skägget innan jag skrattar ihjäl mig” Galifianakis är makalös men det känns som att det finns en bättre och roligare film här någonstans om man gett manuset några vändor till samt bitvis inte spårat ut sådär FÖR mycket. Dessutom de bitarna som ska vara lite seriösa och känsliga känns helt bängt åt helvete i en sån här film och lurar inte mig för fem öre. Hur som helst är Due Date inte dålig den är bara inte så bra som den skulle kunna vara. Ett annat galet skäggs tokhyllning hittar ni HÄR.
/Vrångmannen

Dumpa Honom

@@@@
Tror inte jag sett så många ex-flickvänner i en film tidigare. Jennifer Connelly (är det inte dags att begrava yxan, det var ju så länge sen nu, ring så tar vi en fika), Drew Barrymore (varmaste hjärtevännen, vi ses på fredag), Jennifer Aniston (kom igen du kan inte vara sur över att jag också legat med Angelina, det var ju låååångt efter att du dumpade mig för Brad, what goes around comes around för tusan!) och Scarlett Johansson (fick ditt snuskiga sms du ditt lilla busfrö där J) är alla perfekt castade (Conelly som lite sval och utled hemmafru, Barrymore som ”quirky” annonsförsäljerska, Aniston som Rachel från Vänner och Johansson som sexig, ung älskarinna) och gör därmed alla sin grej perfekt. Dessutom kul att se så många polare i en och samma film. Ben Affleck (det är vår tur att bjuda tillbaka, ta med dig Jenny och barnen och dyk in nästa lördag), Bradley Cooper (ring upp Zach så ses vi i Vegas nästnästa helg), Justin Long (häng med till Vegas, ring Willis) och Kevin Connolly (jag har kollat schemat och kan absolut vara med två inspelningsdagar i början av januari, hälsa Adrian, Kevin och Jeremy) är även de perfekt castade (Affleck som skön snubbe, Cooper som snygg snubbe, Long som humoristen och Connolly som kompisen). En relationsfilm där samtliga åtta ovan har olika typer av vänskaps- och kärleksrelationer till varandra i en salig röra där humor, allvar, kärlek, sex och förhållanden blandas till en skön kreolsk gryta vi gärna slevar i oss efter en lång dag i gruvorna.
/Surskägget

PS. Svenska titeln är helt missvisande, originaltiteln sammanfattar filmen bättre: "He's just not that into you". Å andra sidan är det den längsta och tråkigaste filmtiteln på år och dar.

The Last Exorcism

@
Skingra er gott folk! Inget att se här, inget att se här! Hahaha! “Skräckis” berättad “dokumentärt”. Vi följer en ung och busig präst som utför exorcismer han själv inte tror på. Han ska göra en sista exorcism för att avslöja att allt är fejk, väljer ut ett brev där en familj långt ute på landet ropar efter hjälp och beger sig dit med kamerateamet. Snart går det upp för honom att den unga damen han är där för att låtsashjälpa kanske är besatt på riktigt. Det börjar bra och de första 10 minuterna är riktigt sevärda men sen ledsnar man snabbt. Mitt första problem är att den just är filmad som en dokumentär. Man märker direkt att The Last Exorcism skulle vinna mycket på att berättas enligt hollywoods alla klassiska medel A och O dvs som RIKTIG FILM! Mitt andra problem är att den är så lam och snäll i all “terror”(fick PG13 stämpel i USA och verkar ha siktat på det…). Ashley Bell som spelar den unga troende tonårsflickan som kanske är besatt är riktigt bra och man får en liten rysning av hennes blick ibland men överlag höjs inte pulsen nämnvärt i biosalongen. The Last Exorcism misslyckas således på i stort sett alla plan. Den är inte otäck, har enerverande handkamera från ett dokumentärteam som rusar omkring och ibland fattar man inte ens vad de håller på med, tänk er “sådär gör väl ingen?”. Eli Roth (Hostel 1 & 2, Cabin Fever) har producerat den här från mobiltelefonen. Det finns mer som jag inte kan gå in på utan att avslöja för mycket men den här rysarfarsen slukar jag med hull och hår, det kittlar lite i magen och sen fiser jag ut temat till Exorcisten ur röven! Tömd och glömd.
/Vrångmannen

Fotnot: Surskägget har svårt att se filmer om besatthet och djävulen. Jag har försökt få honom att se thrillern The Exorcism of Emily Rose i flera år nu men han tokvägrar. Den här kan du se skägget, jag lovar. Men å andra sidan vad fan ska du det för?

The Fast & The Furious x 4

The Fast & The Furious
@@@@
När den här filmen kom 2001 var den tro det eller ej banbrytande. Filmer om snabba bilar, infiltrerande poliser och tuffa snubbar hade gjorts förr (nån annan än jag som kommer ihåg Biltjuvarna – Snodd på 29 sekunder med Charlie Sheen?) men inte med samma uppskattning och fokus på bilarna som här. Plötsligt fick hela världen lära sig att alla dessa muskelbilar som streetracade olagligt hade mängder med nitrous oxide (eller lustgas på svenska) som vid rätt läge fick bilen att åka ännu snabbare under begränsad tid. Tuffa märken som Ferrari, Porsche och Lamborghini var helt ointressanta och istället tävlade alla i Nissan och liknande asiatiska bilar. Storyn har berättats tusen gånger förr och kommer i olika former berättas tusen gånger igen. Snut (Paul Walker) infiltrerar gäng och blir kompis med skurk (Vin Diesel) och dessutom kär i skurkens syster (Jordana Brewster). Släng in en tuff brud i lyxförpackning (Michelle Rodriguez) en bunt street racingscener, lite hiphop och sexiga latinos så har du The Fast & The Furious. Vi vet vad som kommer hända mellan karaktärerna men vi är underhållna hela vägen trots det.
/Surskägget

2 Fast 2 Furious
@@@
Vin Diesel trodde han hade en stor karriär framför sig och vägrade en uppföljare så Walker får nöja sig med Tyrese Gibson (Tranformers 1+2) som sidekick när de två tillsammans med sexiga Eva Mendes infiltrerar nästa skurkgäng. Den här gången utspelas det i syndigt sexiga Miami istället för glammigt sexiga LA. Annars är det i princip samma film en gång till förutom att Walker inte blir bästis med skurken den här gången. Ettan skapade nånting nytt. Tvåan kopierar det bara, vara sig mer eller mindre. Men vill man ha sin machoaction med läckra bilar och coola, snygga brudar är det här en perfekt fredagsunderhållning.
/Surskägget

The Fast & The Furious: Tokyo Drift
@@@
I den tredje delen är ingen av originalskådisarna med och detta blev mer som en franchiseuppföljare som lever på namnet och coola bilar. Vår huvudperson (spelad av Lucas Black) hamnar i Tokyo. Där är det inne att "drifta", d v s man kör på snedden med bilen utan att tappa fart eller krascha. En trick som ser coolt ut och som förmodligen är svårt att utföra utan att sladda bort sig totalt. Det hela började och utvecklades tydligen i Japan, och det är främst bland japanska förare trenden är poppis även om den nu även börjar spridas västerut. Liksom ettan och tvåan är det macho, det är adrenalin, det är klichéer så det sprutar grus om det, det är testosteron och snygga brudar. Ibland är det allt som krävs en lördagskväll.
/Surskägget

Fast & Furious
@@@+
I fjärde delen samlas alla skådisarna från ettan för första gången och det blir därmed den första riktiga uppföljaren. Vin Diesel och Michelle Rodriguez lever på flykt under lagen och livnär sig på att kapa allt de kan komma åt. Paul Walker jobbar fortfarande som FBI-agent i LA. Genom en olycklig händelse tvingas Vin Diesel tillbaka till LA för att söka hämnd på knarkbaronen Campos. Som av en slump håller Walker på att infiltrera Campos gäng. De slår sina påsar ihop ännu en gång och adrenalinstinn bilaction kan än en gång sparka stjärt på bioduken. Diesel har pumpat skrot så han börjar närma sig Stallonemuskler och slänger med skurkar åt höger och vänster som om de vore trasdockor. Walker kör sitt patenterade smile och ett par trosor nånstans i Hollywood blev precis lite fuktiga. Det är klichéafton staplad på klichéafton men fuck you det funkar. Walker och Diesel är ett coolt radarpar och actionsekvenserna sköna. I princip alla skådisar är fortfarande fotomodellssnygga och det är läckert, sexigt, svettigt, tufft och coolt att kunna köra bil asfort utan att krocka.
/Surskägget

4 x Dokumentärer om film

Never Sleep Again: The Elm Street Legacy
@@@@
Ja vad ska man säga. En 4 timmar lång dokumentär som grundligt (och då menar jag g-r-u-n-d-l-i-g-t) går genom alla Terror på Elm Street filmerna från första till sista (I det här fallet Freddy vs Jason..). Massor av klipp från filmerna naturligtvis och intima intervjuer med alla inblandade (skådisar, regissörer, manusförfattare, producenter , fotografer, effektmakare m.fl.) samt massor av kul trivia och smaskigt skvaller. En riktig karamell för den som gillar skräckfilm och dokumentärer. När rullen är över känner man att man har full koll på hela serien men vill ändå ha mer. Den här Vrångmannen kunde inte få nog trots att Elm Streetserien egentligen inte hör till de stora favoriterna.

Don’t You Forget About Me
@@
Ett gäng ungdomar ger sig ut för att hitta ungdomsfilmsåttiotalsmogulen John Hughes (The Breakfast Club, Weird Science, Planes Trains & Automobiles, Ferris Bueller’s Day Off) som försvunnit spårlöst från Hollywood med sin familj. De diskuterar frenetiskt sina favoritscener ur sina favoritfilmer av Hughes under resans gång och fantiserar om vad Hughes ska säga när de hittar honom. Detta blandas med ganska tråkiga intervjuer med några utvalda skådisar från Hughes filmer samt lite folk som säger att de känner honom. En riktigt bra idé blir här tyvärr näst intill poänglös och lite tjatig. Funkar knappt som en hyllning till Hughes som gick bort kort efter att dokumentären blev klar.

This Film is Not Yet Rated
@@@
Underhållande dokumentär om den amerikanska filmgranskningsnämnden MPAA och hur korrumperad den egentligen är. Detektiv och spionarbete (det är nämligen hemligt vilka som sitter i MPAA och bestämmer åldersgränser och det hävdas att det är ett gäng vanliga medborgare som skall spegla samhället i stort), varvas med intressanta intervjuer av regissörer som råkat ut för MPAA och lyckats lura dem, bl.a Kevin Smith, John Waters och Kimberly Pierce (Boy’s Don’t Cry). En annorlunda dokumentär för den filmintresserade som kanske inte lyckas avslöja allt men åtminstone ställer den hårda frågan.

The American Nightmare
@@@
Paralleller mellan skräckkultklassiker och de verkliga fasorna som inpirerade dem under 60 & 70-talet. Intervjuer med bl.a Tobe Hooper (Texas Chainsaw Massacre), John Carpenter (Halloween), Wes Craven (Last House on the Left), George A Romeo (Night of the Living Dead, Dawn of the Dead), David Cronenberg (Shivers, Rabid) om var de hittade inspirationen dels från fantasi men också från verklighetens dåvarande fasor, krig och våld ute i världen. Dokumentären är tyvärr för kort (klockar in på 65 min) och man skulle vilja ha lite mer kött (hehehe) på benen men den är intressant för stunden och ger svar på en hel del frågor.

/Vrångmannen

The Social Network

@@@@
En film om Facebook och dess grundare. Låter ungefär lika skoj som en rotfyllning. En film om Facebook och dess grundare med manus av Aaron Sorkin och regisserad av David Fincher då? Mycket intressantare. The Social Network är en mycket underhållande och välgjord hur-det-gick-till-rulle om något som i allafall jag finner ointressant i grunden, trots att jag själv frekventerar vuxendagiset på nätet. Jesse Eisenberg (The Squid and the Whale, Zombieland) spelar den tväre och briljante Marc Zuckerberg som hävdar att han själv kom på och skapade hela konceptet Facebook. Vi följer honom dels under utredningarna där han blivit stämd av både sin bäste vän och några universitetsjocks som hävdar att han jobbade åt dem och dels under resans gång från ax till limpa. David Fincher har lyckats med konsten att snyggt göra detta både spännande, humoristiskt och intressant utan att varken tappa fokus eller tempo. Sorkins manus gränsar ibland till “kolla vad jag kan vara whitty i dialogen hela tiden” men hamnar på rätt sida av staketet. Det känns som att stora konstnärliga friheter har tagits till dramats fördel men samtidigt så vet alla att verkligheten ofta överträffar dikten. Nåväl, två timmar kändes som en kvart och Justin Timberlake är också bra som Napsterskaparen Sean Parker som nässlade sig in och ville smaka på kakan. Fincher har fortfarande fingertoppskänslan och nu finns det en aning pepp på hur det ska gå med hans remake av Stieg Larssons “Män som hatar kvinnor”. Eller inte. Who cares, nu måste jag kolla min Facebook.
/Vrångmannen

Four Christmases

@@@
Vince Vaughn gick från seriös dramaskådis till en av de roligare killarna på komedihimlen i rullar som Swingers, Made, Old School, Dodgeball, Starsky & Hutch och Wedding Crashers. Sen kom The Break-Up som var okej men inte lika kul som tidigare filmer och sen gick det käpprätt utför med Fred Clause och nu senast Couple’s Resort. Four Christmases (eller Borta Värst, Hemma Bäst som den heter på svenska, en klar rip-offtitel på lysande Borta Bra, Hemma Värst med Richard Pryor från 1988) kom mittemellan Clause och Couple’s och jag undvek den då det mest verkade vara ännu en julrulle i samma unkna anda som Fred Clause. Efter mycket om och men såg jag den så nyligen och blev positivt överraskad. Dels har Vince Vaughn och Reese Witherspoon grymt bra kemi och deras dialoger är en härlig tillbakagång till Katharine Hepburn/Cary Grant-tiden med snabba snäsiga replikskiften som gör att man sitter och garvar mest hela tiden. Dels är det en ösig (knappt 80 minuter lång) kiss- och bajskomedi som inte drar sig för att skämta om tabubelagd sex, galna släktingar och nerkissade graviditetsstickor i munnen på barn. Förväntar man sig en mysig gulle-gull-gull-familje-julfilm sätter man förmodligen glöggen och lussebullen i vrångstrupen, men gillar man lite sjuk humor och en Vince som levererar då har man kommit rätt. Inte på den nivå jag vill se Vince, men en bra bit åt rätt väg. Fortsätt nu såhär och undvik katastrofer som Fred Clause och Couple’s Resort framöver.
/Surskägget

Meet Bill

@@@+

När man stöter på filmlådorna med 3 för 100 kan man alltid passa på att chansa lite. Skulle en film inte vara bra har man inte lagt mycket mer än 33 spänn på den och för det får jag knappt en kvällstidning och ett sång- och dansnummer. Ibland lyckas man pricka in de små pärlorna och det är det som framförallt gör det värt att gräva ner sig djupt i dessa 3 för 100-lådor. Jag köpte Meet Bill enbart för att Aaron Eckhart, Jessica Alba och Elizabeth Banks var med i den. Och det visade sig vara ett klockrent val. Aaron är Bill, en medelålders man som jobbar för sin svärfar på banken på en tjänst han inte trivs med. Överlag trivs han inte så mycket med sitt liv. Två saker inträffar som får honom att omvärdera sig själv och det han håller på med. 1) Hans fru är otrogen. 2) Han blir mentor för en högstadiegrabb som är lika framåt som Bill är bakåt. Vänskapen mellan Bill och grabben växer samtidigt som Bill försöker rädda sitt äktenskap. En liten film om stora känslor och en perfekt feel-goodrulle med lagom doser humor och romantik. Karaktärerna är kul och även om man vet att Bill kommer förvandlas från puppa till fjäril är det kul och intressant att följa hans inre resa. Aaron Eckhart är perfekt i rollen och Elizabeth Banks (som jag är förlovad med ända sedan Zack & Miri) likaså som hans fru.

/Surskägget

@
Puttinuttcyniskt, tillrättalagt och fördummande. Vilket jävla skräp från första till sista rutan. ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅH!
/Vrångmannen

Inception

@@@

Jag har i princip sedan jag såg Fight Club 1999 gått och väntat på att få se ännu en film som tog tag i mig på det sättet, skakade om mig och min världsbild och fick mig att lämna biosalongen med alla möjliga känslor i kroppen. Visst har det bjussats på stora filmer som är sjukt jävla bra sedan dess. Sagan om Ringentrilogin t ex. Men Fight Club sticker ändå ut som en rulle med så många bottnar, så många nivåer och så mycket underliggande budskap som gör varje ny visning till ännu ett tillfälle att upptäcka nya saker. Efter att ha sett trailern för Inception fick jag en känsla av att jag äntligen skulle få se nånting som kunde ge mig samma känsla som Fight Club. Jag menar regissören Christopher Nolan har ju bjussat på smarta rullar förut (Memento, Insomnia, Batman Begins, Dark Knight Returns) och recensionerna var mer eller mindre överlag positiva. Kanske är det taskigt att lägga så höga förväntningar på en film och sedan bli lite besviken när den inte levererar. Men även om man bortser från mina förväntningar är Inception inte mer än en hygglig sommaractionstänkare med skitsnygga actionsekvenser levererade så tätt att man blir alldeles för mätt på dem och till slut slutar man imponeras för att man blivit matad med tokaction i 45 minuter nonstop. Det blir för mycket av det goda. Att Nolan lägger på lager efter lager av olika tidsekvenser i de olika drömvärldar handlingen utspelas i gör filmen något mer intressant än de flesta andra actionrullar, men inte såpass att man rusar upp ur fåtöljen och applåderar och skriker: "Bravo! Bravo!" om och om igen. Leonardo DiCaprio, Ellen Page, Joseph Gordon-Levitt, Ken Watanabe, Cillian Murphy, Marion Cotillard och Tom Hardy levererar allihop jättefina skådisprestationer men det spelar ingen roll. Det sista magiska, det ack så svåra att sätta fingret på, saknas. En bra film men inte mer. Vilket den borde ha varit. Vrångmannen hyllade som vanligt utan att veta bättre.

/Surskägget

E.T. - The Extra-Terrestrial

@@@@@

Steven Spielberg har bjussat oss på många mästerverk genom åren och E.T. ligger helt klart i topp bland mina favoriter. Filmen om den lilla utomjordingen och hans vänskap med en nyfiken liten pojke som heter Elliott (get it, E.T. - Elliott??? nudge nudge know what I mean???) och hans syskon bjussar på stora känslor, härlig vänskap, spännande action och lagom doser gråtmildhet (den som inte grinar när lilla sjuåriga Drew Barrymore gråter hej då till sin rymdkompis har ett hjärta av sten, AV STEN!). Mängder med scener blev moderna klassiker och silhuetten av Elliott på sin BMX-cykel som E.T. med hjälp av sina utomjordiska krafter fått att flyga är så stark och välkänd att Spielberg började använda den för sitt produktionsbolag Amblin Entertainment. 2002 släpptes en 20-årsjubileumsutgåva där Spielberg slängt med ett par scener han klippte bort då det begav sig mest på grund av att specialeffekterna inte räckte till och där han även slängt in lite mer CGI i befintliga scener för att fräscha upp filmen för 2000-talet. Tycker både originalversionen och jubileumsutgåvan är mästerverk så det spelar egentligen ingen roll vilken du får tag i. Har du inte den här hemma i hyllan så skäms och köp direkt!

/Surskägget

@@
När jag såg den på bio som barn så var jag helt tagen. När jag såg om den för något år sedan så var den knappt ok och allt det man mindes med fantasi och mys var borta. Tidens tand har tuggat stora hål i den här rymdfarsen. Istället för spännande så blir det halvtråkigt. Istället för snygga effekter så ser det ofta larvigt ut. Visst, det är ju en familjefilm av en mästare och man förstår också varför den blev en så stor succé med den snälla (och galet fula) rymdvarelsen som alla älskade. Musiken är också en klassiker som man kan nynna på både nykter på jobbet såväl som FULL PÅ JOBBET! Hatet bubblar dock i mig eftersom succén E.T. gjorde att folk inte ville se klassisk skräck sci-fi med elakt monster längre = John Carpenters utsökta (än idag) The Thing som gick upp på bio i samma veva blev en flopp och hans karriär sköts åt helvete med en jättekanon. Jag är övertygad om att han blev lite psykknäpp också för sen blev han bara dålig. Det är inte Spielbergs fel naturligtvis men jag kan inte riktigt titta på det där lilla paddansiktet på samma vis längre utan att känna lite ilska. The Thing är också en överlägsen film på alla vis. Därför får E.T ett ÄNNU MINDRE BETYG än vad jag först tänkt ge den för jag blir argare och argare medan jag skriver detta. Bäst att sluta nu för annars vet jag vart det där lilla missfostret från en annan planet kan stoppa det där slemmiga och alltför långa fingret.
/Vrångmannen

Marie Antoinette

@@

Sofia Coppola har redan skrivit in sig i mitt filmhjärta för all framtid med Lost In Translation. Vad hon än gjorde innan (Virigin Suicides som jag också gillar skarpt) eller efter den spelar mindre roll då den är så fantastisk att jag blir nostalgisk, gråtmild, glad och varm nu när jag sitter och skriver det här bara av att tänka på den. Med det sagt hade jag en del förväntningar på Marie Antoinette som dessutom späddes på av alla hyllningar den fick då det begav sig (herregud var det så länge sen som 2006?). Tyvärr lever filmen inte upp till nånting. Visst, miljöerna och kostymerna är löjligt påkostade och hyperöverdrivet färgglatt snygga (på gränsen till det outhärdliga faktiskt) och Kirsten Dunst i titelrollen är precis så charmigt söt och go och glad som rollen kräver men allt är yta och inget är substans (lite som Avatar nu när jag tänker på det). Man får ingen känsla för vem Marie Antoinette var som person, hennes tankar, drömmar, funderingar, ingenting. Visst, vi fattar att hon gillade att shoppa mycket och festa mycket men inte ens det presenteras annat än glättigt ytligt. Visst, poängen med filmen kan mycket väl vara att det bara ska vara yta och glättigt för att visa hur ytlig och glättig Marie var men tycker man kan presentera även det på ett djupare sätt. När eftertexterna börjar rulla har man liksom redan glömt filmen för inget av värde eller mening har egentligen passerat ens ögon. Snyggt men trist om än inte dåligt. Knappt okej helt enkelt.

/Surskägget

Pans Labyrint

@@

Oscarsvinnare, topp-30 bästa filmerna 2000-2009, hyllningar överallt, applåder och hurrarop. Antar att det blir upp till mig som vanligt att berätta att man inte ska gå på allt bra som sägs om den här. Yeah, yeah, yeah, shoot the messenger bara, jag är redo, men en okej rulle blir aldrig mer än en okej rulle oavsett hur många strupar som skriker att den är bra. En tolvårig flicka och hennes mamma flyttar ut till skogen där mammans nya man, en sadistisk kapten i Spaniens fascistiska armé (filmen utspelas 1944), slåss mot rebellerna som har sin bas bland kullarna i skogen. Flickan upptäcker en älva som leder henne in till en labyrint där det bor en faun som berättar att hon är underjordens prinsessa återfödd och att hon nu måste utföra tre magiska uppdrag för att få komma tillbaka hem. Under tiden slaktar kaptenen allt och alla som tittar snett på honom men får till slut sitt när rebellerna dödar honom (big surprise där!). Flickan utför sina uppdrag och får komma till mamma och pappa i underjorden och allt är frid och fröjd (ännu större överraskning!). Regissör Guillermo del Toro har tidigare gjort Blade 2 (urk, sämsta uppföljaren nånsin), Mimic (hahaha plastiga kackerlackor), Hellboy 1+2 (hur får man lov att förstöra en så bra serietidning på det sättet?) och tillhör med andra ord inte mina favoritregissörer. Problemet här är att del Toro berättar två helt olika filmer, dels en film om det hårda livet i krigets Spanien, dels en saga om en återfödd prinsessa. Jag vet att folk kommer hävda att den ena delen är en allegori för den andra men neeeeeeeeeej det är två helt olika handlingar som inte har med varann att göra. Punkt. Sagofilmen är mer spännande än krigsfilmen för krigsfilmen är så sjukt förutsägbar att Hollywood ringde och ville ha tillbaka sitt standardmanus 1A. Tyvärr får krigsfilmen mer utrymme vilket gör att man sitter och räknar minuter i väntan på att få se flickan fortsätta med sina uppdrag. Att filmen skulle vara supervisuellt spektakulär håller jag inte heller med om. Krigsfilmen har den visulla stil krigsfilmer generellt brukar ha, och sagofilmen försöker sno allt Tim Burton gjort men lyckas bara få med sig utkastet till en kuliss från Sleepy Hollow. Vad är det här VAD ÄR DET HÄR! Den får en tvåa för att jag känner mig snäll och för en del av sagobitarna. Knappt okej rulle som inte förtjänar allt beröm den fått.

/Surskägget

@@@@+
Surskägget har fel fel fel. Pan’s Labyrinth kräver sin publik, sitt tålamod, sin känsla, närvaro och fantasi. Surskägget hatar även Guillermo Del Toro trots att han inte ens har träffat karln i verkligheten hahahaha! Jag gillar att filmen (och det här är FILM i ordets rätta bemärkelse!) hoppar mellan dikt och verklighet och att fantasin är allegorin för verkligheten eller vice versa (ett barn flyr in i sagans värld på grund av traumatiska händelser omkring henne eller är det fantasi?). Jag tycker även att bägge historierna som berättas simultant är både intressanta, medryckande, vemodiga och spännande. Vi har även sällan sett en så härligt galen bad guy som den lilla flickans styvfar Vidal. Han är skönt klyschig i sin ondska och fast besluten om att hålla sin familj i ett järngrepp samtidigt som han som skoningslös officer i armén jagar partisaner. Övriga skådespelare håller också hög klass. Musiken är perfekt, foto och design makalös och ytterst habila specialeffekter, både för det autentiska och för sagan. Det finns faktiskt inte en tråkig stund i denna ytterst välgjorda och lite annorlunda pärla och den här Vrångmannen fick i alla fall jobba hårt på att hålla tårarna tillbaka i slutet. En film som ger avtryck både i själen efter att du sett den och på pedistalen bland så kallade klassiker i framtiden.
/Vrångmannen

Battle in Seattle

@@@

1999 hade WTO (World Trade Organization) en stor konferens i Seattle. WTO menade på att de skulle diskutera hur tullar, handel och annat skulle göras enklare och bättre för alla människor i världen. Ute på gator och torg samlades hundratals demonstranter som menade att allt WTO bidrog till var att göra fattiga länder fattigare, rikare länder rikare och att toppländerna som USA, Tyskland, England etc inte brydde sig ett skit om u-länder, sjukdomar och dödsfall bland utmärglade barn. Polisen blev tagna på sängen och slog tillbaka överdrivet hårt med följd att kravaller rasade flera dagar i sträck vilket drabbade de till största delen fredliga demonstranterna hårdast. Stuart "hörni allihopa jag brukade vara ihop med Charlize Theron" Townsend har skrivit och regisserat en intressant och tänkvärd film som lyckas få in alla möjliga och omöjliga vinklar på händelsen och låter alla sidor få komma till tals. I slutet låter dock Townsend oss förstå att han också tycker WTO är fel trots att filmen dittills varit neutral och visat både positivt och negativt med WTO och demonstranter. Mängder med sköna skådisar ställde upp, bl a Charlize Theron, Woody Harrelson, Michelle Rodriguez, Ray Liotta, Connie Nielsen, Channing Tatum och André Benjamin.

/Surskägget

Monster

@@@

Jag är ett stort fan av Charlize Theron och har varit det ända sedan jag såg en av hennes allra tidigaste filmer, Trial & Error. Humor, charm, intelligens, skönhet och talang i ett och samma paket gör att det är svårt att värja sig (och vi kan t o m förlåta dumheter som Aeon Flux). Monster, hennes Oscarsvinnande roll, har jag under alla dessa år (den kom 2003) inte sett trots Oscarsstatyetter och tusentals hyllningskörer. Märkligt tyckte jag eftersom att jag sett nästan allt annat hon gjort (Sleepwalking och The Road har vi kvar) och gjorde slag i saken. De flesta därute bör vet väl att filmen handlar om en av USAs få kvinnliga seriemördare som efter 12 år på death row slutligen 2002 blev avrättad i Florida. Hon var en prostituerad kvinna som efter att ha blivit anfallen och våldtagen lyckades få tag i en revolver och skjuta gärningsmannen i självförsvar. Efter det släppte dammarna och hon sköt ihjäl ytterligare en bunt män, de flesta men inte alla, kunder till henne.

Charlize är värd vartenda litet lager guld på sin Oscarsstatyett för det här gör hon lysande. Vi känner verkligen all smärta, all frustration, all hopplöshet som Aileen Wournos förmodligen kände under sitt liv. Det här är en film som kliver ner bland de utslagna, fattiga och rättslösa människorna i USA som väldigt få bryr sig om. Aileen blir en levande människa, en trasig och tragisk person som förtjänade bättre i livet. Theron gör verkligen sitt livs kanske bästa roll här och det märks att hon kan identifiera sig en hel del med Aileens självdestruktiva liv (Therons egna pappa blev ju skjuten och dödad av mamman i självförsvar när Theron var tonåring). Filmen i sig lyfter dock inte till de höjder jag hade önskat. Det är svårt att sätta fingret på vad det är som saknas, men utan Theron och Christina Ricci (som gör ett underbart porträtt av Aileens flickvän) finns inget annat som driver filmen. Det är bra som helhet men inte mer än så. Kudos än en gång dock till både Theron och Ricci som är lysande.

/Surskägget

Mer Charlize Theron samt Vrångmannens tankar kring Monster här.

Sammys Äventyr: Den Hemliga Vägen

@

Denna skitsnygga 3D-rulle om en havssköldpaddas liv under 50 års tid är en Greenpeacedoftande propagandafilm om att människors miljöförstöring är fel som tyvärr glömmer bort att en handling utöver "miljöförstöring dåligt, ingen miljöförstöring bra" behövs för att man ska få ut nåt av filmen utöver att det är en skitsnygg 3D-rulle om en havssköldpaddas liv.

/Surskägget

Push

@@@

En rulle jag kommer ihåg att jag såg trailern på för ett par år sen och tänkte: "Hmmm, det här skulle kunna bli intressant och bra". Nån succé blev det dock aldrig. Försvann in direkt i dvd-träsket utan att passera "Gå". Vilket är synd. Vet inte om filmbolaget inte marknadsförde den rätt eller vad det berodde på, men det här är faktiskt en schysst och hyfsat annorlunda actionrulle som blandar in lite lagom delar övernaturligt och superkrafter. Chris "jag är för fan med i allt nuförtiden kolla då om du inte tror mig Fantastiska Fyran 1+2, Street Kings, Captain America, Scott Pilgrim Against The World" Evans är en kille med telepatisk förmåga att "putta" bort människor och röra på saker som t ex pistoler med enbart tankekraft. Dakota Fanning är en ung tjej som ser framtiden. Camilla Belle en tjej som flytt från regeringsorganet Divisionen som slår ihop sina påsar med Evans och Fanning. Djimon Hounsou är regeringsskurken som vill åt dem och som har förmågan att få alla han ser i ögonen att göra precis som han vill. Inget mästerverk, men en snygg och intressant film som utnyttjar karaktärernas superhjältekrafter lagom mycket i actionsekvenserna och som bjussar på både lite smart och lite pangpang som i mina ögon påminner lite om de första två X-Menfilmerna. Utspelar sig i HongKong och miljöerna är härligt visuella och äkta till skillnad från alla green screenrullar som utgör en så stor del av actionmarknaden idag.

/Surskägget

Street Fighter: The Legend of Chun-Li

@@

Det börjar bra med en superöverdriven kampsportsinledning där folk blir sparkade och flyger 20 meter. Passande med tanke på att filmen är baserad på tevespelet Street Fighter (det här är alltså inte den med Jean-Claude van Damme som också är baserad på spelet utan en "uppföljare") där sånt är vardagsmat. Jag ser framför mig en helkväll med härligt galna karatefighter utan rim och reson. En riktig tevespelsfilm helt enkelt. Istället väljer man att köra in på en något mer normal linje. Visst några av karaktärerna har fortfarande skumma förmågor, men överlag blir det som vanlig actionrulle. Kanske inte skulle förväntat mig mer när regissören Andrzej Bartkowiak har gett oss dussinaction som Romeo Must Die, Exit Wounds och Cradle 2 Grave. Men ändå. Det här borde ju blivit minst lika kul (och när jag säger kul så menar jag: "grabbar vi gör en film baserad på ett spel där folk karatesparkar på varandra hahahahaha nu kör vi") som Mortal Kombatrullarna. Eller till och med första Street Fighter med nyss nämnde JCvD. Inte dåligt direkt, men inget speciellt heller.

/Surskägget

Smiley Face

@

Brukar gilla mina stonerrullar (Harold & Kumar, Cheech & Chong, Kevin Smith). Brukar gilla Anna Faris (Scary Moviefilmerna, House Bunny, Lost in Translation). Har till och med en gång i tiden gillat några av regissören Gregg Arakis rullar (Nowhere, The Doom Generation). Här slängs en härlig smet av idéer upp i luften och faller pladask som en pannkaka som resultat. Jane (Anna Faris) sitter mest och röker på om dagarna. En dag råkar hon dessutom peta i sig ett stort gäng space cakes (muffins med gräs i). Resultatet är att hon en hel dag går runt och är mer stenad än både Cheech & Chong var i sina bästa dagar. Idén är enkel men samtidigt briljant ur komediperspektiv. Allsköns idiotiska uppslag och dumheter hade kunnat bli en riktigt skönt urspårad rulle. Tyvärr är det inget som klickar. Ett par garv här och där gör ingen joint som det gamla ordspråket säger. Hade kunnat bli lysande kultklassiker. Blev nu bara trist intetsägande vad-hände-med-mina-80-minuter-nurå-film.

/Surskägget