The Guard

@@@@
HAHAHAHAHAHAHAHA! Fantastisk film. Lysande komedi. Den kanske roligaste film du förmodligen inte sett då den fallit helt under radarn. Tänk Lock, Stock & Two Smoking Barrels eller Snatch. Den typen av humor snackar vi om här. Gerry (en lysande Brendan Gleeson) är en cynisk snut i en liten irländsk stad där det mestadels inte sker så jättemycket. Till en dag när ett narkotikagäng tänker smuggla in enorma mängder kokain till Irland via en av de många kuststäderna. Detta leder till att FBI skickar agenten Wendell (en lika lysande Don Cheadle) för att bistå sina irländska kollegor. Givetvis krockar Gerrys och Wendells stilar och personligheter men i slutänden respekterar de varandra då båda har hjärtat på rätt ställe och det faktum att de vägrar låta skurkarna vinna. Filmen är full med dräpande oneliners levererade av Gleeson med sådan perfektion att man inte kan låta bli att undra varför snubben inte blir heltidskomiker istället för att envisas med att göra tunga dramaroller stup i kvarten. Hans minspel och trötta blick i de mest bisarra situationer är obetalbara. Gör dig själv en tjänst och se till att se den här filmen fortast möjligt. Du kommer inte att ångra dig.
/Surskägget
http://www.discshop.se/filmer/dvd/the_guard/P98285

@@@@
Ja, det är bara att kapitulera. En riktigt vass, välspelad och välskriven indie-action-komedi med flera asgarv i paketet. Inte en tråkig stund.
/Vrångmannen

Moon

@@@
Annorlunda, stillsam och udda liten sci-firulle där du i princip enbart har Sam Rockwell ensam i bild större delen av filmen. Det som framförallt kändes lite nytänkande var att detta inte urartade i en skräcksci-fi som man hade kunnat förvänta sig under omständigheterna (ensam snubbe uppe på månbas endast med en superintelligent dator som sällskap, du hör ju det här är som gjort för att datorn ska balla ur, rymdmonster anlända och månbasen börja gå sönder) utan behåller sitt lugna stillsamma tempo hela vägen ut. Rockwell börjar inse att något inte står rätt till samma dag som han vaknar upp efter en olycka och upptäcker att en exakt kopia av honom också huserar på månbasen. Tillsammans inser de båda Rockwellarna att de är kloner. Frågan är nu bara vem som skapat dem och varför. Egentligen är det här inget speciellt alls. Man kan lista ut mycket av handlingen ganska omgående och slutet är vare sig överraskande eller oväntat. Men Rockwell spelar skiten ur rollen(erna) och det är en ren fröjd att följa hans färd och hur han bit för bit pusslar ihop vad som faktiskt har hänt. Inte en film för alla, men en trevlig liten överraskning som visar att man inte alltid behöver superstora specialeffekter och pangpang i rymden för att göra en sci-firulle som underhåller.
/Surskägget

@@@@
Jag håller med Surskägget om det han skriver men måste ge den ett högre betyg. Läs det han skriver och tänk er det här betyget. Allt det där, allt det där.
/Vrångmannen

Monsters University

@@@@
En prequel till fantastiska Monsters, Inc. Här får vi följa Mike och Sullivan när de träffas för första gången på universitetet och hur de blir bästa kompisar. Mike (vars röst återigen görs av Billy Crystal) är en liten kille. Och ofarlig. Inget monster man blir rädd för. Hans stora dröm att bli en skrämmare är därför fånig enligt alla som tar sig en titt på honom. Inte kan han skrämma ett litet människobarn? Mike inser sina begränsningar och ser därför till att vara det monster som är mest påläst om skrämning av alla. Han kan alla miner, alla varianter på hur man skrämmer ett barn. Ingen kan teorin bättre än han. Sully (även denna gång spelad av John Goodman) är givetvis Mikes totala motsats. Han är stor, läskig och anses som given skrämmare. Allt han behöver göra är att dyka upp och ryta så blir alla rädda. Eller? Snart nog hamnar Mike och Sully i samma lag som ska tävla om vilket lag är det bästa på att skrämmas på hela universitetet. Pixar sviker aldrig och här har de lyckats igen. Det är busigt, charmigt, snyggt, roligt och det funkar för både vuxna och barn.
/Surskägget

Stake Land

@@
I en nära framtid har mörkret fallit över världen och vampyrer tagit över större delen av den. De få överlevande människorna måste hela tiden hålla sig undangömda om nätterna och ständigt förflytta sig på dagtid för att undvika att bli nästa byte. Här och där finns små städer som lyckats utestänga vampyrerna men det är riskabelt att stanna för länge då det räcker att en enda vampyr lyckas ta sig in för att smitta hela befolkningen. I denna mörka värld reser tonåriga Martin tillsammans med sin mentor endast känd som Mister. Mister är vampyrjägare och har dödat många blodsugare vilket ger honom respekt var han än kommer. På dagarna lär han ut sina knep till Martin och på nätterna dödar de vampyrer. Hela tiden rör de sig i riktning mot det mytomspunna New Eden, en stad som ska vara helt vampyrfri och tillräckligt stor för att verkligen kunna hålla vampyrerna borta. Den här lilla lågbudgetrullen påminner mig om en blandning av Near Dark möter The Road. Det är kargt och ödsligt, karaktärerna fåordiga. Varje andetag är en kamp om överlevnad och vampyrerna är ena riktigt elaka blodsugare. Tyvärr faller den lite på att det är en lågbudgetfilm. Jag är impad att filmskaparna lyckats göra så mycket med så lite, men i slutänden räcker det liksom inte riktigt till. Ge regissören en fetare budget och bättre skådisar så har han helt klart potentialen att göra en fett cool skräckis.
/Surskägget
Vrångmannen tyckte om den lite mer.

The Incredible Burt Wonderstone

@@@
En film jag struntade i när den kom mycket på grund av att Vrångmannen sågade den. Så dök den upp på Netflix och jag hade inget bättre för mig så den fick en chans. Och jag måste säga att jag är glad att jag såg den. Vrångis menade på att det kunde blivit mycket bättre med tanke på de inblandade och ja, det kan jag delvis hålla med om, men filmen bjussar på jävla mycket garv och Steve Carell är magisk (pun intended) i rollen som egocentrisk och utflippad Las Vegasmagiker på dekis. Visst hade man kunnat önska att se mer av Jim Carrey, samtidigt blir han nästan ännu roligare när han väl är i bild än om han skulle varit med i varje sekund. Scenen där han borrar sig i skallen och utropar: "Ta-da!" är kanske det roligaste som spelades in 2013 och det är fan inte illa pinkat. Även Olivia Wilde måste nämnas då hon kliver in som från ingenstans och matchar både Carell och Carrey och blir så mycket mer än bara the straight guy de kan bolla sina skämt mot. Det är med andra ord absolut inget fel med den här filmen. Du får det du förväntar dig av alla inblandade, garvar lite och fördriver två timmar av ditt liv. Finns sämre saker att göra helt klart.
/Surskägget

A Good Old Fashioned Orgy

@@@
Hahahahahahaha! Vilken jävla knäpp idé. Skulle verkligen velat se det mötet där manusförfattarna försöker övertyga producenterna om pengar till det här. "Vad handlade det om sa du?" "En bunt polare som bestämmer sig för att ha en sexorgie tillsammans." "Vi producerar inte porr." "Nej nej, det här är en komedi." Hahahahahaha! Jason Sudeikis (än så länge kanske mest känd från SNL men bör börja breaka mer och mer även för filmpubliken) spelar huvudrollen som Eric, en snubbe som smått börjat tröttna på sin vardag och vill ha ut mer av livet än att bara jobba jobba jobba för att sedan semestra ett par sommarveckor ute på sin rika farsas stora hus tillsammans med sina polare. Varje sommar håller Eric och gänget stora fester med olika teman men nu verkar det bli slut då farsan (för övrigt lysande spelad av Don Johnson) tänker sälja kåken. Det är då Eric knäcker den lysande idén. Sista festen måste bli något utöver det vanliga. En sexorgie med bästa polarna (kompisgänget består av både killar och tjejer)! Vad kan bli bättre? Resten av sommarveckorna går åt att övertyga de andra att idén är kanon. Det här är en småskön liten komedi i samma anda som t ex Hall Pass (även den med Sudeikis) eller American Pie. Will Forte dyker upp i en fantastisk biroll och Tyler Labine (från bortglömda teveserien Reaper) får de största garven (mannen är otrolig på att spela packad, se även hans lilla scen i Zack & Miri Make A Porno). Hade den här filmen haft Will Ferrell, Ben Stiller, Kristen Wiig och Amy Poehler i huvudrollerna var det en självskriven superhit. Nu är det mest birollseliten i huvudrollerna och då försvann den lite från radarn. Synd. Den förtjänar helt klart en titt.
/Surskägget

Hugo

@@@
Martin Scorcese springer iväg på gamla dar och gör en barnfilm. Det här är ungefär så långt bort från Mean Streets man kan komma. Hugo är en föräldrarlös grabb i tioårsåldern som bor på Centralstationen i Paris på 30-talet. Hans far var urmakare och Hugo glider runt bakom kulisserna på den stora tågstationen och ser till att klockorna fungerar felfritt. Han snor lite mat där han kan och försöker undvika den stränge konstapeln (spelad av Sacha Baron Cohen) som patrullerar tågstationen. En dag blir han haffad av leksaksaffärsägaren Georges och vår berättelse får sin egentliga början. För att betala för det han stulit börjar Hugo jobba för Georges och träffar därmed söta Isabelle (Chloë Grace Moretz från Kick-Ass). Deras vänskap leder till att de upptäcker att gamle Georges inte bara är en sur och butter leksaksbutiksägare, han är också den store Georges Méliès - en av pionjärerna av spelfilmen när den först dök upp i slutet av 1800-talet. Scorcese har givetvis stenhård koll på sin filmhistoria och återskapar några av Méliès gamla mästerverk med kärleksfull hand. Och det är den biten av filmen som är mest intressant, åtminstone för oss gamla filmvetare. Tyvärr tar det alldeles för lång tid att komma dit och sedan vill vi bara ha mer men då faller Scorcese tillbaka till barnfilm och slänger in ett par snubbel-konstapel-jagar-barn-genom-tågstation-scener som ungarna fnittrar åt men som vi vuxna mest rycker på axlarna åt. Bra film som kunde blivit så mycket bättre.
/Surskägget

The Guilt Trip

@@@
Seth Rogen som nervös son och Barbara Streisand som dominerande mamma i en road tripfilm? HAHAHAHA! Jaaaaa, det funkar absolut. Rogen har lyckats vässa sin karaktär som lätt ironisk, lätt nervös, lätt pladdrig kille till perfektion genom åren. Streisand är en lysande komedienne och spelar här "dominerande judisk mamma" som om hon aldrig gjort annat. Kemin mellan Streisand och Rogen är otrolig, man skulle nästintill kunna tro att de är son/mamma på riktigt. Många skämt är rätt givna om man sett en road movie en gång tidigare i sitt liv men med Rogens charm och Streisands charm känns det här hyfsat nytt och fräscht trots allt. Mellan garven vågar man vara lite mer allvarlig och man tittar en del på förhållandet mellan förälder och vuxna barn och vad som driver de närmaste familjemedlemmarna både ifrån och till varandra. Fyran ligger kusligt nära och spökar, men jämför jag den med en annan road movie som t ex Due Date eller Raka Spåret Till Chicago når The Guilt Trip helt enkelt inte upp till den nivån. Men riktigt bra och kul och rekommenderas.
/Surskägget

Nothing But The Truth

@@@
Rachel (Kate Beckinsale) jobbar som politisk journalist i Washington. Hon snubblar över information att Erica (Vera Farmiga) som är en av hennes grannar, och tillika mamma till ett barn i samma klass som Rachels barn, är en CIA-agent. Detta samtidigt som det pågår en kris i ett Centralamerikanskt land som USA's regering eventuellt är inblandade i. När Rachels tidning publicerar nyheten agerar CIA och åklagarmyndigheten blixtsnabbt. Riksåklagaren Patton (Matt Dillon) kallas in och börjar pressa Rachel på att avslöja vem som är hennes källa. Hon vägrar givetvis och hänvisar till pressfriheten. Meeeeeen CIA menar på att pressfriheten inte gäller när man avslöjar agenter som jobbar under cover, något som domaren håller med om och därmed dömer Rachel till fängelse. Det här är som en gammal klassisk 70-tals thriller där journalister är the good guys och regeringsanställda the bad guys och där byråkrati och knäppa lagar står över sunt förnuft. Beckinsale gör en lysande insats som en hårt pressad småbarnsmor och skjutjärnsjournalist och Matt Dillon är perfekt som trevlig och cool riksåklagare som inom loppet av en sekund kan bli knivskarp och stenhård när det passar honom. Småspännande och trevlig liten överraskning som faktiskt var betydligt bättre än dess rätt traditionella handling egentligen skvallrar om. Vi får dessutom Alan Alda i högform i en biroll.
/Surskägget

Melancholia

@@
När riksdåren Lars von Trier är i farten kan allt hända. Och inget. von Trier gillar ju när filmerna kryper fram långsammare än en snigel tar sig från ena sidan vägen till den andra. Filmen öppnar med åtta minuter superslowmotion, sån slowmotion att det i princip är en stillbild, på några sekunder ur scener som vi förstår kommer att dyka upp senare i filmen. Efter det är det dags för del 1 av filmen där vi får ta del av ett bröllop som är allt annat än lyckat. Kirsten Dunst spelar bruden och Alexander Skarsgård brudgummen i en tragikomisk bröllopsskildring som i mångt och mycket påminner mig om von Triers danska kollega Thomas Vinterbergs dogmafilm Festen. En timme senare tar del 2 vid där vi får följa Dunst och hennes karaktärs syster, spelad av Charlotte Gainsbourg. Slutet på världen är nära (vilket vi redan fick se i de inledande åtta minutrarna) och här får vi följa systrarnas sista par dagar i livet. Melancholia är som två kortfilmer med en lös röd tråd mellan dem för att knyta ihop det tillräckligt mycket så von Trier kommer undan med att kalla det hela för långfilm. Ibland är det lysande, ibland bara pretentiöst och artsy fartsy. Det är synd att von Trier envisas med att peta in de überpretentiösa delarna hela tiden för gav han bara fan i det hade det här kunnat bli hur bra som helst. Som det är nu är det alldeles för många scener som är helt onödiga och som inte tillför ett dyft. Hade inte heller skadat om han klippt ner filmen till 90 minuter. Så mycket som 2 timmar 10 minuter hade han inte att berätta. Vrångmannen tyckte i stort sett likadant men bjussade på snäppet högre betyg för att han hade en bra dag.
/Surskägget

The Beaver

@@@
Stillsamt drama i regi av Jodie Foster som ligger när en fyra i betyg men som inte riktigt når dit hela vägen. Känslan i filmen är lite American Beauty möter Du Gör Mig Galen. Det finns ytterligare en länk till just den sistnämnda filmen och det är att Jennifer Lawrence är med i både den och den här. Annars är det Mel Gibson som har huvudrollen som en familjefar som helt gått in i väggen. Han ligger mest och sover om dagarna och även när han är vaken är han bara frånvarande. Frugan (spelad av Jodie Foster) tröttnar och slänger ut honom. Samma natt på ett hotell försöker han ta livet av sig, misslyckas och det hela slutar med att han via en bäverdocka som han kan ha på handen får ny energi. Han ändrar sin röst och dialekt och pratar med omvärlden via sin bäverdocka. Till en början verkar det vara kanonterapi för den stackars mannen tills bäverpersonligheten tar över mer och mer och hela situationen blir ohållbar igen. Foster regisserar med varsam hand och lyckas locka ut det mesta ur sina skådisar. Gibson är riktigt bra och ger oss här ett exempel på varför han en gång i tiden var en av de kändaste skådisarna på planeten innan hans galna privatliv tog över. Foster själv är även hon övertygande liksom Lawrence. En film som sakta puttrar på och som låter karaktärerna utvecklas i den takt de behöver. Karaktärsdrivet, litet men ändå stort.
/Surskägget

Get the Gringo

@@
Mel Gibson är tjuv som hamnar i mexikanskt fängelse. Under tiden som han lär sig reglerna för att överleva därinne blir han kompis med en grabb i tioårsåldern (fängelset är som en liten stad där fångarna får sköta sig mer eller mindre själva så länge de håller sig innanför murarna). Det finns nån elak skurkledare i finkan också som tänker göra livet svårt för både Mad Mel och lillgrabben vilket Mel inte tänker tåla givetvis. Det som jag gillar med den här rullen är att Mel spelar mer eller mindre samma karaktär som han gjorde i Payback. Hård, arg, rå men rättvis och så inihelvete tuff. Och första halvan av filmen är faktiskt rätt schysst med rätt blandning av attityd och humor. Sen ballar det ur lite och så blir det sämre och sämre tills det landar på en tvåa i betyg. Okej film men verkligen inte en millimeter bättre än så som snabbt bleknar i minnet.
/Surskägget

Pacific Rim

@@
Jag vet inte om Guillermo del Toro slänger in en Star Warsreplik direkt 30 sekunder in i Pacific Rim för att hylla en av de bästa sci-fifilmerna genom tiderna eller om han enbart gör det för att reta mig. Sluta sno repliker rakt av från andra filmer! Med det sagt gör del Toro det han brukar göra nämligen bjussa på en visuellt spektakulär film som är väldigt tom till innehållet. del Toro envisas att skriva sina egna manus (ungefär som Lena Ph sydde sina egna kläder och med samma resultat) vilket han en gång för all bör upphöra med (han har även medförfattat tre romaner i en vampyrtrilogi som är så tråkiga så klockorna stannade när jag läste dem) då han helt enkelt inte har skrivartalangen att lyfta karaktärer och handling till en respektabel nivå. Just i det här fallet borde det inte ens vara så svårt. Det här är en actionstänkare där jätterobotar bankar skiten ur jätteödlor från en annan dimension. Typ Real Steal möter Godzilla. Ja det är full fart och fläkt och skitsnygga effekter och det bankas och exploderas och skjuts och sprängs men inget spelar nån roll när det är såna ologiska luckor inslängda genomgående hela jävla tiden (om man har ett svärd som skär igenom jätteödlorna som en smörkniv genom smör, varför använder man tretusen andra vapen som inte funkar hela tiden istället?). Att filmen landar på en tvåa till slut kan man tacka Charlie Day för (från fantastiska It's Always Sunny in Philadelphia) och att filmen är lite för snygg. Mycket yta, inget innehåll. Som vanligt när del Toro spyr ut sig ännu en skitfilm står Vrångmannen längst fram och applåderar.
/Surskägget

Lovelace

@@@@
Idag när porr är ett musklick bort är det så oerhört svårt att förstå exakt vilken stor påverkan och genomslagskraft en porrfilm kunde ha i början av 70-talet. Då ansågs dessutom porr många gånger vara ännu en artistisk uttrycksform och porrskådisar blev många gånger rätt celebra stjärnor. Kändast av alla porrfilmer genom tiderna är förmodligen Deep Throat eller Långt Ner i Halsen som den heter här i Sverige. Filmen blev känd då det var första gången man visade deep throating (alltså att tjejen tar hela kuken ner till roten i munnen, m a o hela vägen långt ner i halsen) och tjejen som utförde nyss nämnda fellatioform, Linda Lovelace, blev superstjärna över en natt. Vad ingen visste då var att hon kontrollerades med järnhand av dåvarande maken, en sadistiskt litet svin som regelbundet misshandlade henne och sålde henne som prostituerad så att han kunde få ihop lite stålars (som han sällan delade med sig av). Linda skilde sig slutligen från honom, blev hyllad feminist och antiporrförespråkare och skrev flertalet böcker, bl a den bästsäljande självbiografin om vilket helvete hon genomlevt. Det är till stor del denna bok filmen är baserad på och även om filmen väljer bort några av de allra värsta mardrömsupplevelserna Linda gick igenom (kapitlet där hon under pistolhot tvingas ha sex med en schäfer är minst sagt lite halvjobbigt att läsa och jag förstår att det skulle blivit lite väl magstarkt på film) får man som tittare helt klart en tydlig och bra inblick i Lindas liv. Amanda Seyfried tar sig an rollen med mod och naken ärlighet och gör Linda till en person av kött och blod och inte bara en karaktär i en biografisk film. Tycker det är synd att Seyfried inte blev nominerad för en Oscar, det förtjänar hon. En av förra årets bästa - men också mest bortglömda - filmer.
/Surskägget

The Cabin in the Woods

@@
2012-års absolut mest hyllade och hypade skräckrulle. Vrångmannen gjorde kullerbyttor i sin iver att höja den här rullen till skyarna och även om jag till stor del slutat glo på skräckfilm på gamla dar (ja jag har gått och blivit en liten räddhare på senare tid, vadå då?!?! VAD GLOR NI PÅ!?!?!?!) så kändes denna rätt given att ta sig en titt på. Döm min besvikelse när jag insåg att detta på sin höjd var en högst medioker slasher som försökte vara för smart för sitt eget bästa och som anser att den "hyllar" klassiker i genren men som egentligen bara snor från gamla klassiker i genren. Det kan vara en hårfin gräns mellan att hylla och stjäla men här är det aldrig frågan om något hårfint. Här snos. Rakt upp och ner och utan skam. Och inte bara en gång. Hela jävla tiden. Grundidén med gamla ondskefulla gudar á la Lovecraft som måste blidkas med blodsoffer är annars rätt bra. Synd bara att man förstör allt genom att inte ha en enda originell idé i en enda bildruta. Joss Whedon skrev manus och brukar annars vara ett givet riktmärke för bra grejer, men här föll det samman helt.
/Surskägget

Trouble With the Curve

@@@
Clintan må vara äldre än de flesta mumier men sätt honom framför en kamera och han får direkt en glimt i ögat som gör att du direkt måste älska honom. Det här är första rollen sedan Gran Torino 2008 och förmodligen hans sista. Vad fan, snubben fyller 84 bast i år. Känns som att han har gjort sitt nu liksom. Jag är lite tudelad. På ett sätt är jag glad att man fick se honom i ytterligare en film. Clintan är Clintan och man gillar ju att se honom. På ett annat sätt önskar jag att Gran Torino blivit sista rullen då den är betydligt bättre än denna rulle. Karaktärerna i både GT och denna är annars rätt lika. Gamla buttra gubbar som lufsar runt och muttrar vrångheter större delen av dagarna men som givetvis har hjärtat på rätt ställe. Clintan gör rollen så bra så man nästan börjar misstänka att det är så han är privat. Utöver karaktären har filmerna inget gemensamt. Det här är en baseballrulle där Clintan är gammal värvare till proffsligan. Han är grym på att hitta talangerna och utveckla dem rätt så att de blir stora spelare. Men laget han jobbar för börjar mer och mer lita på datorer istället för Clintan och när han satsar sin peng på en helt okänd talang ingen hört talas om istället för high schoolstjärnan är det fler än en som tror han är knäpp och att han bör få sparken. I denna veva försöker hans dotter (Amy Adams) komma sin gamle far närmare. Släng in Justin Timberlake i biroll som Adams kärleksintresse och då får en helt okej rulle som på intet sätt är något mästerverk men som är helt okej som svanesång.
/Surskägget

The Mortal Instruments: City of Bones

@@
Alltså vad är det med kvinnliga författare och skräckgenren? På senare år har det dykt upp mängder av vampyr/varulv/monster-böcker där 1) en kvinnlig karaktär upptäcker att det finns vampyrer/varulvar/monster i världen 2) den kvinnliga karaktären blir uppvaktad av två snubbar den ene snyggare och coolare än den andre och 3) den kvinnliga karaktären våpar sig genom tiotusentals sidor bok där hon velar fram och tillbaka mellan snubbarna utan att någonsin kunna bestämma sig. Tyvärr har en hel del av dessa spillt över i filmens värld (Twiligt, Beautiful Creatures, The Host och även om det inte är vampyrer så faller The Hunger Games in i denna kategori också) och The Mortal Instruments är den senaste i raden av alla dessa karbonkopior där gamla hederliga vampyrgenren fått sig en rejäl spark i skrevet och tappat allt som gjort den spännande/skrämmande tidigare (Christopher Lees Dracula hade gjort blodpalt av alla dessa emovampyrer och käkat upp dem till förrätt innan han utan att ens bli svettig hade ätit upp den oerhört menlösa kvinnliga huvudrollen). Att det ens blir en tvåa istället för etta i betyg är enbart första fyrtiofem minuterna där det länge verkade som att detta inte skulle bli ännu en Twilightkopia. Men alas, så blev det inte. Har du läst böckerna lär du gilla filmen (jag får lita på frugans ord där då jag vare sig läst böckerna eller gillade filmen).
/Surskägget

The Bounty Hunter

@@@
Klassisk (och då menar jag i betydelsen att den följer alla mallar i genren till punkt och pricka, inte att det är en klassiker i genren) romcom med allas vår romcomdrottning (nu när Meg Ryan klivit ner från tronen och opererat om sig till allas vår favoritskurk Jokern) Jennifer Aniston i huvudrollen. Gerard "SPAAAAAAARTAAAAAA" Butler är ex-snut som numera jobbar som prisjägare, d v s när folk drar från sin borgensumma och skiter i att dyka upp på rättegången så är det hans jobb att hämta in dem. Bästa dagen på jobbet blir samma dag han får reda på att han ska hitta och hämta in sitt ex (Aniston dårå) som han hatar av hela sitt hjärta sedan skilsmässan. Han hittar henne snart nog och sedan är det ett par dagars bilresa för att lämna in henne. På denna bilresan hinner de bli kära igen (vad annars!?) och slutet gott allting gott. Som sagt, filmen följer alla mallar men vi gillar mallar ibland om det gör på rätt sätt och det görs det här. Butler och Aniston har bra kemi och jag gillar dem båda två så det väger över till en betygstrea.
/Surskägget

Berättelsen om Pi

@@@
Superhyllad av kritiker överallt och nominerad till alla Oscars man kan tänka sig och kammade hem fyra statyetter varav en för Bästa Regi (Ang Lee). Och hur var den egentligen då? Tack och lov för alla er har ni kommit till rätt ställe. Här tjafsas det inte och smöras inte utan det här Surskägget säger det som det är. Och i det här fallet är det såhär: En okej rulle som absolut inte förtjänar all hype den fått. Faktum är att det nu i skrivande stund gått ca ett halvår sedan jag såg den och jag minns den knappt. Det är en pojke och en tiger i en livbåt ute på havet. De slåss lite om maten och platsen på båten. Typ så. Visuellt snygg och bra specialeffekter. Mycket mer än så är det inte.
/Surskägget

I, Robot

@@
Vi tar oss tillbaka tio år i tiden till 2004 när denna busiga lilla sci-fiaction smälldes upp på biograferna. Då var effekterna ganska coola, nu är det rätt mossiga och du har sett bättre specialeffekter när din unge spelade in en sci-firulle med sina polare på en iPhone. Will Smith är garvad snut som får i uppdrag att lösa ett mord. Som inte är ett mord. Det är ett uppenbart självmord. Så han har det inte alls i uppdrag av sin chef att lösa. Men Smith vet att det är ett mord och löser fallet ändå. Medan han gör det är det lite existentiellt (och jag menar liiiiiiite) kring vad som är en själ och om robotar ska ses som självständiga individer eller bara programmerade klantskallar som inte har nåt att säga till om. Bygger på en bok (eller om det är novell) av Isaac Asimov och utan att ha läst den kan jag gissa mig till att Asimovs version lägger större vikt vid det existentiella och mindre (eller typ inget t o m) på action och fart och fläkt. Smith är okej i rollen, lite som en repris av Men in Blackkaraktären, det görs skamlös reklam för Converseskor och du har mer eller mindre glömt den när eftertexterna rullar. Bridget Moynahan har den kvinnliga huvudrollen men är mest med för att fylla ut skärmen och hennes karaktär vare sig tillför eller tar bort nåt från storyn. Synd på Moynahan som kan mer.
/Surskägget

@@@
Underhållande rulle och som vår vän Kuntza hade sagt (och som han sa när vi såg denför 10 år sen): "en bra kväll på bio". Conversereklamen är hemskt men det finns tillräckligt med tjofadderittan för att hålla intresset vid liv.
/Vrångmannen

After Earth

@
Jag lovade mig själv för många ettor sedan att jag aldrig skulle se en M. Night Shyamalanfilm igen. Ändå så ser jag nya ettor av honom gång på gång. Det är alltså jag - och inte han - som är dum i huvudet.
/Surskägget

@
Det är varken du eller M. Night som är dum i huvudet Skägget. Det är jag.
/Vrångmannen

Elysium

@@
Matt Damon spelar huvudrollen i en film som i mångt och mycket påminner om District 9 som kom för några år sedan. Och inte undra på det! Det är ju samma regissör - Neill Blomkamp - som har gjort bägge filmerna. Blomkamps stil (nu har han bara gjort två långfilmer hittills men ändå) verkar vara att ta en smutsig, skitig och ganska dystopisk framtid med mängder av super hightechteknologi som dock bara ett fåtal kan ta del av. Den stora massan lever på brödsmulor och rika och utvalda har det mesta. Samma miljöer som i District 9 känns igen här. Kåkstäder. Karga ökenlandskap. Smuts och sopor mest överallt. Och en poliskår som skiter i befolkningen och mestadels trakasserar folk. I Elysium bor de riktigt rika i en byggd superstor stad/satellit högt uppe i rymden långt bort från jordens misär. Den stora massan slavar nere på jorden och hoppas skrapa ihop sig ett liv som är hyfsat drägligt. Självklart vill de flesta fly till Elysium (som "staden" heter) men detta reglerar hårt av säkerhetschefen (spelad av Jodie Foster). Damon är småtjuv som genom en bunt omständigheter plötsligt kan störta Elysium och rädda jorden. Typ så. Foster spelar sin karaktär med en jättekonstigt dialekt som ingen annan i filmen använder vilket bara gör den ännu knäppare. Damon sparkar stjärt och tuggar tuggummi - förutom att tuggummit är slut. Och hjälten från District 9, Sharlto Copley, spelar här den ondaste och galnaste skurk på länge. Trots allt detta och snygga effekter lyfter filmen aldrig. Ganska standard, enligt mallen, inget direkt nytt och spännande. Okej för en titt, men inte mycket mer.
/Surskägget

@@
Hade inte jag skrivit en recension på den här? Vad är det här?! Skriver recensioner i huvudet och sen är det gott så tydligen.. Jesus. Håller i alla fall med Skägget i det han skriver till punkt och pricka.
/Vrångmannen

Cloud Atlas

@@@@@
Det är ytterst sällan en film är bättre än boken den är baserad på. Faktum är att jag bara stött på det en gång tidigare, och det var med Fight Club. Boken är bra, men filmen rockar så sjukt hårt att boken känns tam i jämförelse. Cloud Atlas (i regi av syskonen Wachowski och Tom Tykwer) lyckas också med denna bedrift. Boken är inte dålig på nåt sätt. Lite svårläst på sina ställen, men spännande och fascinerande rakt igenom. Vi får följa sex olika livsöden i sex olika tidsepoker, från 1800-talet och långt fram i framtiden, där samma själ gång på gång är återfödd i olika kroppar och med olika personligheter. Allt knyts givetvis ihop. Och det är här filmen passerar boken med hästlängder. Boken börjar på 1800-talet, berättar halva den storyn, går vidare till nästa och berättar halva den och så vidare fram till sjätte historien som berättas i sin helhet innan man får följa story fem, fyra, tre, två och slutligen ett. Filmen varvar historierna och hoppar och skuttar glatt och hejvilt mellan dem mest hela tiden. Är man inte ordentligt med kan man ha svårt att fatta i vilken tidsålder och karaktär filmen fokuserar för tillfället. Men hoppandet är extremt strukturerat och väl uttänkt och vi får nya pusselbitar för varje tidshopp. Det är kanske mer utmanande men också betydligt mer fartfyllt och intressant än att bara få en story åt gången. Visuellt är Cloud Atlas skitsnygg. Jag som inte gillar Tykwers tidigare verk speciellt mycket var lite skeptisk till att han var medregissör men filmen fångar det bästa av Wachowski med det bästa av Tykwer och resultatet är strålande. Släng in skådisar som Tom Hanks, Halle Berry, Hugo Weaving, Jim Broadbent, Jim Sturgess, Keith David och Doona Bae som alla spelar på topp så har du tre underbara timmar framför dig. Vrångmannen var lika lyrisk han.
/Surskägget

Furious 6

@@@@
HAHAHAHAHAHA! JAAAAAAAAAAAA! NU KÖR VI!!!! Jag gillade verkligen ettan när den kom. Sen blev det en liten dipp (men fortfarande bra) med tvåan och trean. Sen kom hela gänget tillbaka och jävlar vad man gått från klarhet till klarhet. Dessutom lyckas man på ett snyggt sätt knyta ihop både tvåan och trean med de övriga filmerna trots att framförallt trean inte hade nåt med nåt att göra när den kom. Vin Diesel flexar sina muskler som aldrig förr och har en perfekt motpart i Dwayne The Rock Johnson som flexar sin muskler ännu mer. Paul Walker (R.I.P.) är supercharmig och cool som bara en tvättäkta amerikansk filmstjärna kan vara. Brudarna (Michelle Rodriguez, Jordana Brewster och Gal Gadot) är nästan hårdare än självaste Vin och bilarna är snabbare, tuffare, snyggare och ööööh...snabbare än nånsin förr. Det här är stendum muskelaction som bara bygger på adrenalin, hjärndöda oneliners och en handling ingen bryr sig om för den är för knäpp ändå. Allt med lagom delar allvar och glimten i ögat. Jag vet att det här egentligen inte är bra men jag är för underhållen för att kunna tycka annat än att det är fantastiskt och kanon. Dumaction när den är som bäst helt enkelt och ja, jag ser redan fram emot sjuan och åttan och nian. Så länge man öser på såhär är det bara att tuta och köra i min bok.
/Surskägget

Parker

@
Men för i hela helvetets misär! Varför plågar jag mig igenom sån här sörja ens? Jag veeeeeet ju att jag inte gillar Jason Statham och att det mesta han gör är skit (såvida han inte jobbar i en större ensemble som Snatch eller Expendables) ändå drar jag igång det här och förväntar mig nånting. Kanske för att Taylor Hackford satt i registolen. Han har ju ändå några sköna rullar bakom sig men den här tillhör helt klart inte nån av dem. Även Jennifer Lopez brukar funka när hon har bra folk runt sig men här blir det bara pannkaka av allting och sällan har väl en kvinnlig karaktär i en manligt hormonstinn actionrulle känts så jävla inskriven i manus bara-för-att-man-måste-ha-en-kvinna-med-också-i-filmen som här och nu. Inte nog med att den är så tråkig så klockorna stannar, man envisas med att dra ut på skiten i närmare två timmar. Sluta! SLUTA!
/Surskägget

3 x Stalllone

Bullet to the Head
@@@
Sylvester Stallone verkar på äldre dagar ha bestämt sig för att vi är tillräckligt många där ute som fortfarande suktar efter de enklare tiderna, actionrullarna utan en massa dataeffekter, superhjältar och drakar, utan att för den skull snåla på tufft och pang pang. Sly spelar en sympatisk hitman som teamar upp med en snut i New Orleans för att förgöra en gemensam fiende. Vi får sköna one liners, ordentligt med action med en lite glimten i ögat och stor kärlek till de tuffa men lite tomma rullar vi växte upp med. Stallone slår som vanligt på charmen och filmen blir bättre av att han spelar huvudrollen. Walter Hill (48 timmar, The Warriors) gör här en comeback som actionfilmsregissör och ger filmen en skön "gamla tider"-look. /Vrångmannen

Escape Plan
@@@
Bara att Stallone teamar upp med Arnold Schwarzenegger är värt två timmar på ögat. Hade det här mästarmötet skett för tjugo år sedan (och dessutom at det är en fängelsefilm, en genre som jag älskar!) så hade jag hoppat upp och ner och skrikit när jag läst om det, samt kissat på mig. Vi får The Stallone and Schwarzenegger Prison Show och det är ungefär så fint som det låter, om det är din kopp te. Riktigt trevligt även om det ibland känns lite hafsigt ihopslängt. Svensken Mikael Håfström (Ondskan, Strandvaskaren, Derailed) gör ett lite oinspirerat men ändå habilt jobb som regissör och myser nog halvt ihjäl sig av att vara på inspelningsplatsen med dessa gamla mastodonter. Jim Caviezel gör en ond och over the top (hehe!) fängelsedirektör. Gott så. / Vrångmannen

Homefront
@@@
Här har Stallone producerat och skrivit manus. Huvudrollen har han gett till sin Expendablespolare Jason Statham. F.d snuten Phil Broker (Statham) flyttar med sin 10-åriga dotter från storstan till redneckcountry. Där gillar dom som bekant inte främlingar. I den lilla hålan är det knarkkungen Gator (James Franco) som styr och ställer. INGEN ska komma dit och röra om i grytan för HONOM. Hehehe, det här är ok. Vi får se Statham sparka stjärt som vanligt men samtidigt finns det ett thrillermoment i filmen som gör att den inte känns som "bara" en actionfilm. Jag är ju väldigt förtjust i den här typen av filmer. Homefront har en del logiska luckor och borde ha varit mycket bättre men den är ändå underhållande på en enkel nivå. Ser framför mig att man borde ha bytt ut Statham mot Stallone, även om Statham funkar ok här. Vi får även se Winona Ryder och Kate Bosworth i väldigt annorlunda roller än man är van att se dom. Sevärt men lättglömt. /Vrångmannen

Flight

@@@@
Helt klart en av förra årets bästa filmer (även om den gjordes 2012 hade den premiär i Sverige 2013) med flera lysande insatser. Först och främst är det bara att ta av hatten och buga och bocka för Denzel Washington som gör en av sina riktigt bra insatser i denna (till skillnad från många Tony Scottrullar där han bara drattade runt och räknade pengarna). Han spelar en alkoholiserad pilot som håller huvudet kallt när hans plan plötsligt störtdyker och därmed räddar större delen av passagerarna. Istället för att bli hyllad som den hjälte han är åker han på skulden i och med att han är alkis. Washington porträtterar denna man så jävla bra så man skulle kunna tro Denzel själv är alkad hela tiden. Don Cheadle gör en liten, men viktigt biroll, också sjukt jävla bra liksom John Goodman som gör en ännu mindre, men likväl viktig biroll, så bra som han var i Big Lebowski. Kelly Reilly (som du sett i Sherlock Holmesrullarna med Downey Jr) gör den kvinnliga huvudrollen som trasig, nerdekad hora som lyckats kravla sig tillbaka till livet med sådan bravur att hon nästan spelar skiten ur alla andra i filmen. Det här är en karaktärsdriven, ganska långsam, men oerhört spännande berättelse om alkoholism och beroende som helt klart inte lämnar en oberörd. Och själva flygkraschscenen är så trovärdig att min puls var skyhög och jag svettades medan den höll på. I regi av Robert Zemeckis som verkar vara tillbaka efter lite animationsexperimenterande.
/Surskägget

Sharknado

@
Hahahahahahaha! Nej nej nej! Detta blev en superhit från ingenstans och från att ha varit en liten direkt-till-tevefilm courtesy of SyFy Channel fick den så mycket publik att den sedermera gick upp på bio. Den som klippte trailern borde få en Oscar för där fick man filmen att framstå som oerhört spännande och b-filmsrolig när den i själva verket är ganska seg och b-filmstråkig. Som alla SyFyrullar (de har en mängd Megadupergigantosupersize shark/croc/gator/octopus etc etc filmer i bagaget) är det dåliga effekter, dåliga skådisar, dåligt manus, dålig regi, minimal budget och ett totalt ödslande av tid. Tydligen håller de på och spelar in en tvåa nu med bättre budget som är tänkt för bio från början men jag är jävligt skeptisk att det kommer bli så mycket bättre än det här. Kul idé (hajar flyger in i LA via en tornado) men det blir liksom aldrig nåt av det.
/Surskägget

@@@@@
Otrolig. Inte en död sekund. Varför kan inte alla filmer vara så här?
/Vrångmannen

Hobbit: Smaugs Ödemark

@@@
Då stänger vi locket på dokumentärfilmstemat och ger oss iväg rakt in i fantasins fantastiska land. Del två i Hobbittrilogin stöter på samma problem som Sagan Om De Två Tornen gjorde när den kom. Det märks väldigt tydligt att detta är mellanfilmen, transportsträckan mellan den rafflande början och den spännande finalen. Jag var sjukt skeptisk till att man skulle göra lilla tunna Bilbo (boken alltså) till tre tretimmars filmer. Det fanns ju liksom inte material nog för det. Men första filmen motbevisade mig. Den följde boken och lyckades på att bra och naturligt sätt förlänga vissa scener (främst actionsekvenserna förstås) på ett bra sätt. Här blir det dock ganska uppenbart att materialet är lite väl tunt för att verkligen räcka till. Många gånger står filmen och stampar vatten och trots att Jackson försöker slänga med så mycket action han kan känns det många gånger ganska krystat och utdraget. Det händer ett par gånger att jag sneglar på klockan och det mina vänner är aldrig ett bra tecken. Oavsett är det fortfarande en spännande fantasyfilm trogen Tolkien och Ringenfilmerna och det kommer bli kul att se alla sex filmer på raken i framtiden då mycket knyts ihop snyggt redan nu inför vad som komma skall. Kanske filmen växer när man får chans att se om den, men just nu kändes den lite som en besvikelse efter den roliga och fartfyllda ettan.
/Surskägget
PS. Så som alla tidningar skrev om Persbrandts insatser i filmen skulle man kunna tro att han var huvudrollen. Han är med i bild i ca 57 sekunder och håller ett kort och koncist tal under större delen av de sekunderna. Blinka och du missar honom.

@@
Hej för långa tevespel.
/Vrångmannen

http://www.discshop.se/filmer/bluray/hobbit_smaugs_odemark_blu_ray/P121842