Hellraiser

Hellraiser

@

Den här gamla godbiten mindes jag som en fyra. Men då var det 20 år sedan jag såg den sist. Mycket kan hända på 20 år och tydligen är en sak att minnet sviktar rejält. Det här är bedrövligt. Hur detta kunde bli en sådan stor hit och framgångssaga är för mig obegripligt. Manuset är förödande uselt, dialogen skrattretande, skådisarna sämst (t o m gamle hederlige Andrew Robinson som gett oss en av – om inte den allra bästa – de bästa filmskurkar nånsin som Scorpio i Dirty Harry), effekterna makalöst fåniga (även med den tidens mått mätt måste det här varit synnerligen uselt, jag har ändå sett om t ex Freddyfilmerna, Jason och Myers från samma tidsperiod och effekterna där är betydligt bättre om än åldrade) och spänningen och skräcken helt obefintlig. Vi har en handling du kan berätta på 30 sekunder som man drar ut på i 90 minuter och inget – INGET – händer ju i filmjäveln. Pinhead som skurk är visserligen ball, och jag fattar att man ville se mer av honom, men som det kommer visa sig är han egentligen en av de tamare skräckikonerna vi sett på duk. Allt jag kan säga är att har du inte sett den så skit i den och har du sett den så se inte om den för då faller alla gamla glada minnen som ett korthus i en tornado.

/Surskägget

@@@
Har inte sett den här klassiska "godbiten" på över 20 år. Borde sett om den inför den här specialaren men lyder istället Surskäggets råd och skiter i det. Därmed blir betyget en stabil trea. Många klassiska one liners som etsat sig fast i huvudet ("Jesus wept", "Oh Kirsty, so eager to play, so reluctant to admit it") och hela idén med mannen som kommer tillbaka från helvetet, tar sin brorsas skinn och stöter på sin brorsdotter (?!) hahahaha! Nu blir det nästan en fyra bara därför. Det galnaste och sjukaste. Nu ser jag om den och det sista som händer i den här skräckspecialen är att jag omvärderar betyget. Det är den åtminstone värd då den står högt på listor världen över som skräckfilmsklassiker.
/Vrångmannen

Hellbound: Hellraiser 2

@@

Även uppföljaren mindes jag som betydligt bättre än den faktiskt är. Efter ettans framgång var det tydligt att det var Pinhead man ville se mer av. Varpå filmmakarna tar med oss in i Pinheads värld utan att för den sakens skulle ge oss så mycket mer Pinhead än vi hade i första filmen (där han för övrigt kallas ”Lead Cenobite” i rollistan). Det börjar nu också bli ganska uppenbart att Pinhead inte är den farligaste skräckfilmsskurk som har gått i ett par läderbrallor. Jason slaktar allt och alla med en machete och går inte att ha ihjäl. Freddy dyker upp i dina drömmar och strimlar dig. Myers lurar i varje skugga med en slaktarkniv och hugger ihjäl dig innan du hinner säga: ”Hjälp!”. Pinhead däremot kan inte ens dyka upp om du inte bjuder in honom till vår värld först. Väl här står han mest och väser hotelser utan att göra så mycket av dem. Visst, han har lite flygande kedjor till sin hjälp, men de används rätt sparsmakat. Och det bästa av allt – du kan förhandla med honom. Erbjud honom en annan själ eller två så har du ett ”slippa-ut-ur-helvetet-kort” direkt. Plus att vad är det han gör egentligen? Jo, lite gammal hederlig BDSM (vet du inte så googla, men inte när du är på jobbet, eller jo hehehehehe) vilket en relativt stor del av befolkningen tycker är rätt så kul att pyssla med i vilket fall. Nja, som filmskurk är han inte mycket att hänga upp i julgran, men han har ju nån sorts charm med alla de där nålarna i nyllet. Tillräckligt mycket för sju uppföljare till efter denna.

/Surskägget

@@@
Ettans succé banade väg för Barker med mer pengar och mer galenskap. Gillar att man faktiskt tar en sväng til "helvetet". Bigger, badder, balder. Mer fart och fläkt än ettan (fast idén med ettan var ju sängkammardramanoir med kött). Jag träffade Clive Barker i London en gång. Gick förbi en fantasybokhandel och såg att han skulle signera sin nya roman. Jag ställde mig i den rätt långa kön och väntade. Ryckte några pocketböcker han hade skrivit från hyllorna på vägen (bl.a The Hellbound Heart där Hellraisernovellen är inkluderad). Besvikelsen i mannens ögon när jag var den enda i hela kön som inte hade hans nya roman med mig för signering utan lite gammal skåpmat i pocketform hahaha! Barker är tre äpplen hög också så jag trodde han satt ner men han stod upp. Jesus. En grym talang dock. Jag gick från bokhandeln utan att betala för böckerna för det glömde jag. Stulna signerade pocketböcker alltså.

/Vrångmannen

Hellraiser III: Hell on Earth

@@

Inte riktigt så usel som jag mindes den, om än inte direkt bra. Pinhead hamnar i LA hos nån nattklubbsägare. Snart nog är han (Pinhead) alltså på jakt efter nya själar att piska och slå, då känner han kuken, ja då vill den stå. För han är pervers, han är pervers poooooliiiiitikeeeer. Eh. Ja. Man försöker sig på lite nytt i trean, magiska kuben är kvar men nu blir LA ett slagfält liksom Pinheads värld blev i tvåan. Samma lika men olika. Typ.

/Surskägget

@
Nä. CD-skjutar-demontjejen. Nä.
/Vrångmannen

Hellraiser IV: Bloodline

@@

Fjärde delen är även den proddad av Clive Barker (författaren som skrev novellen första filmen är baserad på) och nu får vi en inblick i hur den magiska kuben kom till och Pinheads historik (dök redan upp en del bakgrundsstory i trean). På så sätt är de fyra första filmerna sammanhängande på ett sätt som övriga inte är (Barker hoppade av efter denna). Vi får till och med ta del av Pinheads definitiva död ett par hundra år i framtiden i den här rullen. Lugn, alla andra filmer utspelar sig långt innan hans död så vi hinner med fem filmer till (and counting). Kanske är det här en etta egentligen, men jag var väl på lite glatt humör när jag såg den så det får bli en tvåa. Plus att Adam Scott (lysande birollskomiker från t ex Step Brothers) gör ett av sina första framträdanden här.

/Surskägget

@
En stor utmaning var ju att se alla de häringa Hellraiserrullarna inför specialen. Såg inte om ettan och tvåan men kollade resten. Det här var den sista i serien jag faktiskt hade sett back in the day och den är så fruktansvärt sjukt dålig alltså. Det har liksom spårat ur för längesen och då är det bara film fyra i serien som skulle bli nio. Jag hade åtminstone inte sett resten av filmerna i serien så det skulle i alla fall bjussa på någonting nytt?
/Vrångmannen

Hellraiser V: Inferno

@@@+

Dåså, nu börjar vi snacka. Det tog fem filmer in i serien innan den första riktigt bra filmen dök upp. Egentligen är detta en vanlig skräckfilm som inte hade med Hellraiser eller Pinhead att göra. Men för att vara säker på att den inte skulle försvinna i mängden och faktiskt dra in lite stålars så skrev man in ett par korta scener med Pinhead så att man kunde kalla filmen för Hellraiser. Yeah! Hollywood muthafucka. Kanske är det för att Pinhead inte är med så mycket, kanske för att filmen påminner om rollspelet Kult (som var sjukt influerat av Hellraiser och Barker) som jag gillade som fan, kanske för att regissören Scott Derrickson faktiskt hade en uns talang (gick vidare och gjorde The Excorcism of Emily Rose, Sinister, Deliver Us From Evil) eller kanske är det bara att Craig Sheffer och Nick Turturro verkligen lyckas få oss att köpa sina karaktärer. Filmen är bra. Jag diggar den. Helt klart bäst i hela serien. Snudd på fyra, men å andra sidan ska vi inte förhasta oss heller. Den enda filmen i serien jag kan tänka mig att se om, mycket för att det är en snygg blandning av Angel Heart, rollspelet Kult och Hellraiser. Bra skit.

/Surskägget

@@@
När jag sitter i mina kalsonger på sängkanten och skriver detta så känns det som om jag är med i en Hellraiserfilm. Är jag det? Allt känns helt sjukt. Hellraiser Inferno är en schysst rulle som Skägget säger. Den har lite klass, en bra story och den är småspännande hela vägen. Inte så mycket skräck och jag blir räddare för mina fötter (tittar på dem nu) än vad jag blir för filmen. Det är alltid skoj att bli överraskad och det här är verkligen en gömd b-filmspärla.
/Vrångmannen

Hellraiser VI: Hellseeker

@@@

Även denna del är lite Angel Heart möter Hellraiser. Tjejen från ettan och tvåan repriserar sin roll här och man knyter ihop det hyfsat snyggt med de tidigare filmerna i serien. Samma sak här dock, en vanlig skräckis där man skrev in Pinhead för att kunna slänga sig med Hellraiserfranchisen för att säkra stålarna på banken. Lite mycket repris av femman kanske, men å andra sidan visste man väl att femman var bäst.

/Surskägget

@@
Jag är tydligen inblandad i något Hellraiserliknande fenomen här för jag hade skrivit en massa grejer och så försvann det. TVÅ GÅNGER?! Tack för det konstiga konstiga internet... Hellseeker är ok men som en lite sämre femman. Huvudrollsinnehavaren är inte rädd för någonting och är mest lite avtrubbad och har ont i huvudet. Om han inte är rädd för det som sker omkring honom, varför skulle jag vara det? Hyfsat snyggt ändå.
/Vrångmannen

Hellraiser VII: Deader

@@

Återigen försöker man sig på ta ett annat skräckkoncept, slänga in Pinhead och kalla det för en Hellraiserfilm. Den här gången kommer man dock inte undan med det. Vrångmannen skrev ett sms när han såg denna och sågade den vid fotknölarna. Så dålig är den inte, men nästan. Räddningen heter Kari Wuhrer (ni som vet fattar). Hon har gått från het starlet till het milf men nyckelordet är hela tiden het. Sen att man väljer att spela in filmen i Bulgarien eller Ungern eller Rumänien eller nånstans där det är billigt spelar mindre roll.

/Surskägget

@
Dra åt... skogen vilket piss. Kari Wuhrer är dock bra (ni som vet fattar).
/Vrångmannen

Hellraiser VIII: Hellworld

@@

Den som vill se vad Stålmannen (Henry Cavill) gjorde innan han fick jackpot i Hollywoodkarusellen och blev Stålmannen kan kolla in den här. Handlingen är ovanligt fånig (Pinhead och Hellraiser är kultförklarade i ”verkliga” livet i filmens ”värld” för att ge en sorts metakänsla till filmen som dock aldrig infinner sig) men utförandet är dock helt okej. Cavill och de andra skådisarna funkar rätt bra och det är lite lagom blodigt och kletigt som det ska vara. Helt okej, framförallt för att vara nummer åtta i ordningen.

/Surskägget

@
Men vad fan?!
/Vrångmannen

Hellraiser IX: Revelations

@

Nej nej nej. Hahahahaha! Nej nej. NEJ!

/Surskägget

@
Stängde av. Doug Bradley som spelade original-Pinhead i de övriga filmerna hoppade denna då hans lön skulle bli "the price of a fridge". På dvdomslaget stod det "From the mind of Clive Barker" och Barker gick då ut med en bild på omslaget och skrev "no child of mine". Stängde av igen.
/Vrångmannen

Skräckmånad

Nu såhär i Halloweentider passar det väl alldeles utmärkt att köra ett skräcktema. Sist var det mestadels Vrångmannen som själv tog sig an att se 31 skräckfilmer på 31 dagar. I år kör vi båda två. En hel månad fullspäckad med SKRÄCKINJAGANDE SKRÄCK. Så göm er under täcket för nu drar vi igång.

BU!!!!

The Frozen Ground

@@@
Nicolas "jag-slutade-bry-mig-om-karriären-för-femton-år-sen" Cage och John "jag-tror-jag-börjar-sluta-bry-mig-om-min-karriär-jag-med" Cusack spelar mot varandra som snut och mördare. Resultatet är förvånansvärt bra med tanke på herrarnas track record senaste tiden. Filmen är baserad på verkliga händelser som skedde i Alaska under slutet av 70- och början av 80-talet där en seriemördare härjade och hade ihjäl prostituerade och tonårstjejer på rymmen. Han fångade dem, släpade ut dem i skogen, släppte lös dem och jagade dem sedan i vildmarken med gevär som om de vore vilket villebråd som helst. Cage spelar snuten som tar sig an fallet och Cusack spelar då givetvis mördaren. Filmens stora miss är att man direkt avslöjar att Cusack är mördaren så den spänningen försvinner helt. Katt-och-råtta-leken mellan Cage och Cusack är inte sådär värst jättespännande heller i ärlighetens namn. Istället är det Vanessa Hudgens som spelar en av de prostituerade tjejerna som faktiskt överlevde som gör filmen intressant. Hon lyckas förmedla förvirringen, rädslan och det dåliga självförtroendet perfekt samtidigt som det andra sidan av myntet med ilskan och fuck-you-mentaliteten snyggt balanseras av henne. Cage och Cusack har ju talangen när de vill, även när de går på tomgång, och här verkar det som att Cage bryr sig lite mer än han brukar göra så han levererar faktiskt en hyfsad tolkning av polismannen. Cusack har varit betydligt bättre och känns också lite felcastad i rollen.
/Surskägget

Tank Girl

@@
En film som borde haft alla förutsättningar att bli en riktig klassisk kultrulle men som misslyckas totalt. Tyvärr. Inte för att jag någonsin varit ett fan av serietidningen Tank Girl, men jag gillar ju såna här udda små karaktärer som helt plötsligt blir film. Och Lori Petty i huvudrollen är faktiskt kanon. Utan henne hade det här varit en etta utan tvekan. Hon har precis rätt charm, glimt i ögat, kaxighet, sexighet, utmanande persona och galenskap som krävs. Tyvärr är det ingen annan i filmen som kommer i närheten av Pettys prestation. Naomi Watts i en tidig roll visar visserligen prov på vad som komma skulle (även om hon var långt ifrån framme än) men Ice-T kommer knappt undan med värdigheten i behåll i rollen som radioaktiv känguru (gud make-upen guuuud nej). Det här borde varit full-fart-och-fläkt-massa-pang-pang-hela-tiden-popcorn-roligt men det är så segt och tråkigt att man många gånger funderar på att stänga av eller snabbspola. Räddningen heter som sagt Lori Petty och det är synd att hennes karriär aldrig fick ett lyft (efter denna film har det mest blivit en jäkla massa harvande i diverse teveserier) för jag hade gärna sett mer av henne som actionsuperhjältinna.
/Surskägget

47 Ronin

@@@
Keanu Reeves gör en Tom Cruise och sticker till Japan för att spela samuraj. Eller ronin i detta fall. Filmen är baserad på en verklig händelse som sedan mytologiserats i Japan och blivit en sorts spännande saga med inslag från verkligheten. Under feodaltiden smeds ränker till både höger och vänster och de olika samurajherrarna försökte alla få gunst hos Shogunen. Ibland spelade man spelet bra och ibland dåligt. Så går det för Reeves herre. Han blir mördad och en ny samurajherre tar över den andres alla undersåtar. I vanliga fall skulle samurajerna godtagit detta meeeeeen nu vet de ju att deras herre blev mördad och den hunden jagar inte monsignore! Så de samlar ihop sig, alla 47 stycken, och anfaller sin nya herres hus och hem med syftet att döda den nya herren och skänka ära åter åt sin riktige herre. Hjältemodet i detta bestod av flera delar. För det första visste de att Shogunen skulle kräva deras död om de överlevde. För det andra slogs de mot oslagbara odds (som i filmen dessutom blir ännu mer oslagbara då man slängt in en svartmagikunnig häxa som kan förvandla sig till eldsprutande drake). För det tredje fanns det ingen ära för dem själva i detta, bara säker död. Hur det nu än var överlever de bara för att tvingas till kollektivt självmord. Slutet japanskt, allting japanskt. Det bjussas på en hel del snygga och maffiga svärdsfighter, och även häxan med sin magi är precis så ondskefullt elakt bara filmskurkar kan vara. Dock är det svårt att köpa Keanu i Japan och det är tydligt att han mest är med som affischnamn så att rullen ska gå hem i Staterna. Med det sagt är det en trevlig liten överraskning och fyran ligger hyfsat nära till hands.
/Surskägget

Triss i Treor - Igen!

Limitless

@@@

Bradley Cooper är en misslyckad författare och människa som via en superdrog blir hyperintelligent och genom sin nyvunna intelligens och karisma kan lägga vantarna på alla pengar i världen. Robert De Niro är inte helt förtjust och en katt-och-råtta-lek börjar. Tempot är högt, lögnerna många och vändningarna likaså. En schysst actionthriller som dock inte lämnar några bestående intryck. Vrångmannen överdrev betyget.

/Surskägget

Now You See Me

@@@

Ett gäng olika trollkarlar, illusionister och gatumagiker (spelade av Jesse Eisenberg, Woody Harrelson, Isla Fischer, Dave Franco) samlas ihop för att planera den perfekta föreställningen med magi som ingen sett maken till nånsin. Dock verkar det genast som om de faktiskt håller på och snor pengar under sina shower, något polisen (Mark Ruffalo) givetvis inte kan tillåta. En katt-och-råtta-lek börjar. Tempot är högt, lögnerna många och vändningarna likaså. En schysst actionthriller som dock inte lämnar några bestående intryck. Vrångmannen överdrev betyget.

/Surskägget

Warm Bodies

@@@

Världen har gått under i en zombieapokalyps och bara en handfull överlevande människor klamrar sig fast vid sina liv inspärrade bakom jättemurar för att skydda sig mot zombiesarna. Vaktpatrullering tillhör de dagliga uppgifterna och då och då måste man lämna skyddet för att ta sig ut i zombiesarnas områden för att hitta mediciner, mat, förnödenheter etc. Under en sån räd råkar zombien R (Nicholas Hoult) och tuffa Julie (Teresa Palmer) stöta på varandra varpå Julie väcker en känsla R inte känt på evigheter - kärlek. Så uppstår en sorts relation mellan zombie och människa. En relation Julies pappa och tillika polismästaren Grigio (John Malkovich) inte kan tillåta. En katt-och-råtta-lek börjar. Tempot är högt, skämten många och romantiken likaså. En schysst zombiekomedi som dock inte lämnar några bestående intryck.

/Surskägget

Rush

@@@@
För några år sedan konstaterade jag och Vrångis att Ron Howard var regissörernas Opel. Med några få undantag (Apollo 13, Willow) är det mesta sådär. Nu kom ännu ett undantag. Rush är den sanna historien om de två Formul 1-förarna Niki Lauda (spelad av Daniel Brühl) och James Hunt (min frus nya favorit Chris Hemsworth). Dessa två var så stora och kända som någon Formel 1-förare kunde bli på 70-talet. Och varandras perfekta motpoler. Lauda var kylig, på gränsen till arrogant, och körde som en robot, perfekt men lite trist. Hunt däremot var en riktig partysnubbe som alla älskade, som var flamboyant och utåt och körde galet och på gränsen. Ibland var han bäst och ibland sämst men aldrig tråkig. Säsongen 1976 står de på kulmen av sina respektive karriärer och ska göra upp. Vem ska bli världsmästare? Allt ser ut att gå Laudas väg tills han kraschar och nästan dör. Hunt kommer ikapp poängmässigt och mot alla odds lyckas Lauda tillfriskna tillräckligt för att slutföra de sista omgångarna. Det blir med andra ord en kamp in till sista varvet! Som vanligt bjussar det verkliga livet på mer spännande stories än 1 000 manusförfattare i Hollywood kan koka ihop och det här är verkligen spännande hela vägen. Howard har även gjort en riktigt snyggt 70-talsrulle med allt det hemskt bruna som hörde tiden till i form av kläder och liknande. Alla röker HELA tiden, och Hunt super som en älg i princip fram till att han ska ratta sin Formel 1-bil. Både Hemsworth och Brühl är båda riktigt bra i sina roller och Howard lockar fram både det mänskliga och det mer actionfyllda i storyn. Förvånansvärt bra med tanke på Howards senaste par alster där Tom Hanks jaga ledtrådar i fyra timmar per film.
/Surskägget

Soul Surfer

@@@
Den sanna historien om Bethany Hamilton som blev attackerad av en haj som ung tonåring medan hon var ute och surfade och miste armen i processen. Idag är hon en av de mest kända surfarna i världen då hon aldrig gav upp utan kämpade sig ut i vattnet igen och lärde sig surfa på nytt med bara en arm. När det hände stod det om Bethany i tidningar världen över. Så även här i Sverige och jag minns att jag läste artikeln och tänkte att "jaha ja, det var sista gången hon satte foten i vattnet". Lo and behold vad jag fick äta upp mina tankar (vore inte första gången heller damnit!). Den riktiga storyn är fantastisk. Bara att vara med om en hajattack och överleva mot alla odds (hon blödde nästan till döds innan de hann få henne till ett sjukhus) och sedan kämpa sig tillbaka till ett liv med en arm mindre är imponerande. Att sedan dessutom våga sig ut i havet igen och bli världsbäst på det man älskar att göra är bortom imponerande. Filmen är däremot lite väl Disneykristet gulligullgullig för min smak, och på sina håll och kanter extremt amerikanskt klämkäck. Men jag antar att det är så Bethany och hennes familj är och så de ville ha filmen. Oavsett är det en intressant film om en intressant människa som dock aldrig berör så starkt som den kanske borde.
/Surskägget

Stick It

@@
Klassisk ungdomsstory denna gång berättad i gymnastförklädnad. Tonårig strulputte (Missy Peregrym som du sett i underskattade teveserien Reaper) med bakgrund i USA's landslag i gymnastik ställer till det för sig gång på gång på gång så till slut finns det ingen skola som vill ta emot henne längre. Utom en. En gymnastikskola ledd av en ökänd och fruktad lärare (Jeff Bridges). Missy vill allt annat än dit men hon får välja mellan skola eller fängelse och då blir det skola. Mot sin vilja börjar hon sakta träna igen och snart inser alla hennes först så onda nya skolkamrater att hon är bäst och så blir alla bästisar och så vinner man guldet! Hurra och fanfarer!!! Vi har sett det här mängder med gånger förr och vi kommer att se det mängder med gånger till. Den som tycker att karaktärerna och storyn påminner mycket om Bring It On har helt rätt då det är samma manusförfattare till bägge. Halvokej rulle som inte bjussar eller tillför nåt nytt till genren. Å andra sidan är Missy tillräckligt söt och tuff och Bridges tillräckligt duktig även när han halvsover sig genom ett manus för att detta ska bli ett totalt magplask.
/Surskägget

Here Comes the Boom

@
Here comes the zzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz...
/Surskägget

Escape Plan

@@@
Stallone och Arnie tillsammans i en långfilm har väl alla vi fans av dessa herrar väntat på ända sedan mitten av 80-talet. Visst, de sågs på duk tillsammans redan i The Expendables, men då bara i en kort scen. Här snackar vi en hel film där gubbarna får göra det de gör bäst - och dessutom tillsammans! Bara av den anledningen skulle man kunna ge den här rullen en fyra. Handlingen är inte så dum heller. Stallone är expert på att fly från fängelser och tar duktigt betalt för att bryta sig ut och hitta luckorna som fängelset sedan kan jobba på att täppa till för att förhindra att brottslingarna flyr. När han sätts in i ett nybyggt superfängelse upptäcker han snart att han blivit lurad av sin uppdragsgivare som hoppas att han inte ska lyckas och bli kvar där för evigt. Stallone har dock inga planer på att ruttna bort i fängelset utan tänker givetvis fly. In träder Arnie som killen som kan hjälpa till. Han sitter också inspärrad för att han råkar veta var en känd ekonomisk terrorist håller till, information han inte tänker dela med sig av till fängelsechefen. Och fängelsechefen! Hahahaha han är sådär underbart skurkond som vi knappt sett sedan Bonds glansdagar. Spelas klockrent av Jim Caviezel som balanserar perfekt mellan att vara helt over-the-topknäpp med en stram återhållsamhet där galenskapen knappt lyser igenom. Att se både Sly och Arnie i samma rulle är givetvis en närmast helig upplevelse och det märks hur kul gubbarna har tillsammans. Det är glimten i ögat, perfekt kemi och gött mos hela vägen. Synd bara att de inte gjorde det här tidigare, vilka actionfilmer de kunnat gjort tillsammans! I övrigt skrev Vrångmannen ungefär samma sak tidigare.
/Surskägget

Captain Phillips

@@@@
Verklighetsbaserad berättelse om sjökapten Phillips vars fraktfartyg blev bordat av somaliska pirater ute på internationellt vatten utanför Somalias kust. Besättningen på fartyget lyckas få piraterna att ge sig av i en livbåt, men inte innan de kidnappar kapten Phillips som sedan får genomlida ett par helvetiska dygn med fyra pirater som är allt annat än stabila. Tom Hanks gestaltar Phillips och gör det med sedvanlig bravur, Fortfarande efter alla dessa år har jag så svårt att förstå att killen som gett oss komediklassiker som Svensexan, Big och Splash sedermera gått och blivit flerfaldig Oscarsvinnare och en av de bättre dramaskådisarna där borta i drömfabriken. Hanks fångar känslan av att leva i skräck för sitt liv som gisslan fantastiskt bra och i kombination med Paul Greengrass närmast dokumentära kamera-arbete får vi en unik inblick i hur det förmodligen kändes och upplevdes av den riktige Phillips. Även nykomlingen Barkhad Abdi som debuterar som skådis i rollen som ledaren för piraterna måste hyllas för att ge en ovanligt djup och mänsklig tolkning av en roll som lätt hade kunnat bli jag-är-ondskefull-pirat-klyschig. En roll han mycket rättmätigt blev Oscarsnominerad för. Filmen levererar bra nerv och spänning rakt igenom och är ett klart lyft från Greengrass senaste rulle Green Zone.
/Surskägget

Need For Speed

@
Tevespel blir dålig film. Som man dessutom väljer att dra ut på i över två timmar. Enda behållningen i filmen är Michael Keaton som i princip alltid är bra. Frågan är bara varför han valt att vara med i sån här dynga. För att vara en film med namnet "speed" i titeln går det ovanligt långsamt, och "handlingen" är ett stort skämt som inte förvånar eller överraskar minsta lilla. Förutom Keaton är det mest en bunt stiliga "skådisar" vars främsta jobb är att se snygga ut på bild. Tomt och trist.
/Surskägget

We're the Millers

@@@@
Jason Sudeikis (roligast på SNL hur länge som helst) har länge gått och puttrat i en mängd biroller (Meet Bill, Semi-Pro, What Happens in Vegas, The Rocker, The Bounty Hunter, The Campaign) och sedan även i en bunt delade huvudroller (Horrible Bosses, Hall Pass, A Good Old Fashioned Orgy) där han i princip nästan alltid är roligast i väntan på sitt stora break. Och det kommer här. David (Sudeikis dårå) är en grässäljande slacker som alltid har softat runt och nöjt sig med det lilla han fått i livet på att sälja majja till en liten men betalande krets. Allt ändras den dagen då han tvingas ner till Mexiko för att plocka upp obscena mängder marijuana och smuggla över gränsen. Det är då han får sin snilleblixt. Om han hyr en husbil och hyr in lite löst folk så kan han låtsas vara en helylle amerikansk familj på väg hem från en semester i Mexiko. Tullgubbarna kommer inte misstänka ett skit! Han värvar granntjejen som jobbar som strippa (Jennifer Aniston), grannpojken som är mobbad av hela världen (Will Poulter) och en hemlös tuff punkbrud (Emma Roberts). HAHAHAHAHA! Ja ni fattar ju själva var allt det här kommer sluta. Det är stundtals så många skratt-per-sekund att jag knappt orkar med mig själv, och även mellan de riktigt superstora garven får vi hela tiden småskämt serverade som ett gigantiskt kakfat. Släng in makalösa biroller av Ed Helms, Nick Offerman, Kathryn Hahn och Luis Guzmán så är skrattfesten komplett.
/Surskägget

Triss i Treor

När man recenserar finns det egentligen inget tråkigare att skriva om än en film som får tre i betyg. Tre innebär att filmen är bra, men inte lysande. Ofta är den välgjord med bra skådisar men lämnar inget bestående intryck alternativt att den inte riktigt skapar den känsla av magi i kroppen på en som riktigt bra filmer gör. Å andra sidan är den inte så dålig så man är arg eller garvar åt hur uselt det är heller. Treor är liksom filmer som ligger där och puttrar. Därmed finns det många gånger inte så jättemycket att säga om dem. Här kommer tre såna filmer.

Lawless
@@@
Allas vår favoritdåre Shia LeBeouf och allas vår favoritfilmgalning Tom Hardy spelar bröder som bränner olaglig sprit och säljer under förbudstiden i USA. De blir inblandade i maffian halvt om halvt mot sin vilja och sedan spårar det givetvis ur. Vi ser även Jessica Chastain och Mia Wasikowska som flickvänner till herrarna. Framförallt Chastain sticker ut, men även Hardy gör ett riktigt bra jobb i en film som överlag är välgjord meeeeeen lite för standard 1A för att bli mer än en trea.
/Surskägget

Gangster Squad
@@@
Mer gangster och mer duktiga skådisar. Den här gången är det Sean Penn, Josh Brolin, Ryan Gosling, Emma Stone, Giovanni Ribisi, Michael Peña och Nick Nolte som får röja loss i en James Ellroyinspirerad 50-talsdeckare där skurkarna är onda, hjältarna elaka och damerna livsfarliga. Det är L.A. Confidential light skulle man kunna säga och trots att det finns mycket potential i storyn och karaktärerna lyfter detta aldrig till större höjder.
/Surskägget

The Big Wedding
@@@
Okej här snackar vi ensemblefilm. Robert De Niro, Susan Sarandon, Robin Williams, Diane Keaton, Topher Grace, Amanda Seyfried och Katherine Heigl har huvudrollerna i denna romantiska dramakomedi som kretsar kring förberedelserna inför ett bröllop. Givetvis är inget som det ska vara i denna hyfsat instabila familj och karaktärerna snurrar in sig i det ena märkliga scenariot efter det andra. Ibland på gränsen till överspel och sängkammarfars, men den håller sig hela tiden på rätt sida den gränsen tack och lov. Liten halvrolig rulle för stunden med många duktiga skådisar att vila ögonen på.
/Surskägget

Bad Grandpa

@@@@
Hahahahaha nej nej nej nej nej! Just som man trodde att Borat och Brüno tagit skämskudden och smygfilmat en handling med riktiga personer ovetandes om att de är filmade så kommer Johnny Knoxville och rör om i grytan. Han spelar här sin karaktär från Jackass där man spökar ut honom i gammelmansmake-up och skickar ut honom på stan för att göra dumma grejer. Ramhandlingen i filmen är att hans fru sedan länge precis dött och att dottern är på väg in i finkan så att han blir kvar med sitt 8-åriga barnbarn han inte vill ha att göra med. Istället sätter man sig i en bil för att köra honom tvärs över ett gäng delstater till pappan. Ramhandlingen är bara ett sätt att få Knoxville och hans "barnbarn" Jackson Nicoll (skitrolig liten barnskådis) från den ena fejkfilmade situationen till den andra. Bland annat snattar de på ett snabbköp (och blir ikappsprungna), får två flyttgubbar att placera liket i Knoxvilles bagageutrymme, får en begravning att spåra ur helt, raggar brudar på en manlig strippklubb och fastnar med snorren i en läskautomat. HAHAHAHAHA! Det går egentligen inte att beskriva, det måste ses. Skämsfaktorn är hög för Knoxville har ingen stoppknapp och mer än en gång tar man sig för pannan och undrar vad det är för fel på folk samtidigt som man garvar ihjäl sig. Femman ligger nära, nära och pyser, men till skillnad från Borat (som får anses som créme de la créme i denna genre) är de sekvenser när det bara är skådisar inblandade för att föra ramhandlingen framåt inte så mycket mer än just det - ett sätt att komma fram i handlingen. Borat lyckades ju tillföra stora stunder komik även när det bara var det riktiga manuset som avhandlades och inte bara under smygfilmningarna. Oavsett är detta bland det galnaste du kan se just nu, så öppna ett sexpack och garva ihjäl dig.
/Surskägget

Grudge Match

@@@@
Mer Stallone! Det här var en trailer jag såg förra året som jag blev sugen på att se filmen av, men som jag sedan helt glömde bort tills jag såg rullen i butiken i veckan. Jäkligt trist att denna tycks ha försvunnit under de flestas radar. Konceptet är lysande. Vi tar Stallone som Rocky och De Niro som Tjuren Från Bronx, ger dem nya namn för att slippa copyrighttjafs och bygger upp en story där de är gamla rivaler som vunnit varsin match mot varandra när de stod på topp i sin ungdom och sedan i 30 år velat ha den där sista avgörande matchen för att se vem som är bäst. Kevin Hart är boxningspromotorn som äntligen får saker och ting att börja rulla och trots att Stallone inte vill ställer han motvilligt upp för han behöver pengarna för att hjälpa sin gamla tränare Alan Arkin. Mitt i denna smet slänger vi in Stallones gamla flamma Kim Basinger som han dumpade för 30 år sedan när hon var otrogen med De Niro, något hon har ångrat ända sedan dess då Stallone alltid varit hennes livs kärlek. Det är faktiskt sällan det blir riktigt så här bra. Stallone är givetvis perfekt som Rocky...förlåt, jag menar Razor och De Niro lika givetvis perfekt som Tjuren Från Bronx...förlåt, jag menar The Kid. Samspelet dem emellan är klockrent och trots att karaktärerna hatar varandra lyser den gemensamma beundran för den andres förmåga igenom. Alan Arkin borde varit Oscarsnominerad för sin biroll som gammal, grinig boxningstränare med hjärtat på rätt ställe. En värdig arvtagare till Rockys gamle tränare Mickey (Burgess Meredith). Kevin Hart är rolig så fort han visar sig i bild och drar av fjorton skämt per sekund. Även Kim Basinger är fantastiskt bra som flickvännen från förr som dyker upp för en ny chans i livet (dessutom är hon trippelt så sexig idag som hon nånsin var på 80-talet, jebus!). Det här är karaktärsdrivet med ett välskrivet manus som bjuder på en del allvar men framförallt många skratt. De Niro kan ju vara roligast när han vill, och Stallone med sorgsna hundögonen bjussar även han på en mängd oneliners. Självklart läggs det små hyllningar och blinkningar mot både Rocky och Tjuren Från Bronx (Stallone går in på ett slakteri och ska börja boxa på djurkroppar när Arkin hindrar honom, en lite för fet De Niro sitter på sin restaurang och drar dåliga stand-upskämt, etc etc) vilket bara adderar till filmens charm. Ge mig fler filmer som den här.
/Surskägget

White House Down

@@@@
HAHAHAHA! Jaaaaaaaa! Det är exakt så här jag vill ha alla mina actionfilmer jämnt hela tiden. Ge mig alla klichéer i boken där allt som kommer hända planteras noggrant i filmens inledande kvart för att sedan rullas ut sakta men säkert allt medan kulor viner, bilar exploderar, hus sprängs och hjältar och skurkar slår skiten ur varandra. Faktum var att jag var sjukt skeptisk till denna rulle innan jag väl såg den. Mest för att regissören är Roland Emmerich som visserligen har Independence Day på sin meritlista men tyvärr också har Godzilla (1998-versionen), Patrioten, 10, 000 BC och 2012. Inga sådär jättelysande filmer. En annan anledning till att jag inte sprang till biograferna för att se den var för att Olympus Has Fallen kom i samma veva och handlar om samma sak. Men White House Down har helt enkelt lyckas med konceptet lite, lite bättre. Det handlar fortfarande om att spränga så mycket bomber som möjligt på strax över två timmar, men Channing Tatum, Jamie Foxx, James Woods och Maggie Gyllenhaal lyckas förmedla rätt känslor på bättre sätt än dito huvudroller i Olympus. Tatum älskar jag mer och mer för varje film jag ser med honom och sånt här vill jag se honom i hela tiden, alltid och jämnt. Fortsätter han dunka ut såna här actionrullar där han lyckas vara granngrabben med glimten i ögat och tuffast och farligast när han behöver har vi en Tom Cruise för framtiden här. Det här vill jag fan se om direkt.
/Surskägget

3x Stallone

För ett tag sedan körde Vrångmannen en 3x Stallonespecial. Nu är det min tur.

Shade
@@
Nåt så udda för Stallone som en pokerfilm. Där han dessutom bara har en av birollerna. Stuart Townsend, Gabriel Byrne och Thandie Newton har huvudrollerna som ett litet men skickligt gäng som livnär sig på att bluffa folk på pengar. Nu är det dags att göra en sista stor stöt och vinna en illegal pokerturnering där just Stallone är tippad att vinna. Det är många turer hit och dit och just när man tror att man vet vem som lurat vem så vet man inte ändå. Inget att skriva hem om, men har man inget bättre för sig 90 minuter en söndag och gillar sin Sly kan man alltid slänga på den.
/Surskägget

Bullet To The Head
@@@+
Hahahaha det är ju sånt här Sly ska göra. 80-talsaction galore trots att den gjordes häromåret med Walter Hill av alla människor i registolen. Det här är action som action ska vara. Tuffa karaktärer, både hjältarna och skurkarna, massa oneliners och en handling som bara är en bunt ursäkter för att ta oss från en actionsekvens till nästa. Precis som det ska vara och som vi vill ha det! Jag kan dock inte riktigt sträcka mig till att ge den en fyra även om betyget ligger riktigt, riktigt nära till hands.
/Surskägget

Homefront
@@@
En film Stallone borde spelat huvudrollen i men som han nöjde sig med att bara skriva manuset till. Istället får vi Statham i Slys roll och det är till stor del det som drar ner betyget ett snäpp för mig. Det här är annars precis som Bullet To The Head en gammal klassisk 80-talsactionrulle fast gjord nu. Statham är tuffaste snuten den här sidan Cobra som lämnar snutlivet bakom sig och flyttar med sin lilla dotter till en lugn liten byhåla för att komma undan ett MC-gäng som vill ha död på honom. Väl på plats i byhåla råkar han i bråk med stadens lokala knarkkung (en lysande James Franco) som på grund av en skitsak bestämmer sig för att ge sig på Statham och dottern. Bad mistake. Statham slår sönder hela stadens skurkar och Franco är så arg så han kokar och via Winona Ryder får dit MC-gänget. En sista stor shoot-out innan Statham kan lämna över alla skurkarna och en stad i ruiner till lokala polisen. Det här hade varit en perfekt, jag menar verkligen perfekt, roll för Sly med sina ledsna hundögon som inte vill annat än att bli lämnad ifred men mot sin vilja måste döda hela världen. Statham har helt enkelt inte samma charm som old Sly. Men så kan det vara. Fortfarande en riktigt skön rulle som borde ses.
/Surskägget

R.I.P.D.

@@@
En film som slarvades bort helt av filmbolaget. Tydligen fick inte förhandsvisningarna den respons marknadsavdelningen ville så man drog in filmen och klippte om den varpå förhandsvisningsresultaten blev ännu sämre. Man höll lite till på den. Klippte lite mer. För att sedan släppa den låååååångt efter alla lovade premiärdatum för en snabb visit på bio och sedan snabbt till DVD. Vilket är synd. Det här är inte på långa vägar så dåligt som man skulle kunna förvänta sig efter en sådan publicitetshistoria. Ryan Reynolds är snut som blir dödad i tjänsten bara för att vakna upp i ett efterliv där han också får lov att bli snut. Hans jobb är att jaga och fånga andra spöken som inte håller sig i efterlivet utan stannar kvar på jorden för att göra livet surt för oss levande. Reynolds paras ihop med den grinigaste sursnuten vi sett på film (lysande spelad av Jeff Bridges) och slängs ut i jorden för att fånga spöken. Hahahahaha! Det här är klockrent. Massa vilda och galna shoot-outs som alltid är lite för överdrivna för att hey - vi snackar spöken som går loss på varandra. Reynolds passar bra i såna här roller där han får vara lika delar rolig, charmig och actiontuff. Visst, det är inget mästerverk på nåt sätt, men det är synd och skam att den slarvades bort av marknadsavdelningen på det sätt den gjordes. Helt klart värd en titt.
/Surskägget

Cedar Rapids

@
Ed Helms är rolig. John C. Reilly har flera gånger visat prov på att han kan vara roligast. Rob Corddry är en schysst birollskomiker. Anne Heche, Sigourney Weaver och Stephen Root ger en viss tyngd till rollistan. Men det spelar ingen roll. Inget verkar kunna hjälpa denna sörja av de segaste och tråkigaste "skämt" som har spelats in på film sedan...ja, jag kommer inte ens ihåg när jag var så här uttråkad av en komedi.
/Surskägget

Invaders From Mars

@
Tobe Hopper blev över en natt ökänd som regissören till Motorsågsmassakern. Sedan fick han göra storbudgetfilm med Poltergeist (som dock alla vet egentligen regisserades av "producenten" Steven Spielberg mycket till Hoppers misär). Utöver det har han liksom inte gjort så mycket mer än harvat runt i diverse suspekta teveserier och nån enstaka tevefilm. Invaders From Mars är en av få långfilmer på hans meritlista och den väger väldigt lätt. Lite samma typ av story som Invasion of the Body Snatchers där rymdvarelser kommer till jorden och tar över människors kroppar. Den stora skillnaden är dock att där I.O.T.B.S.-filmerna lever på tät stämning och mystik för att skapa spänning slänger Hopper in mupparnamonster inte ens de minsta kan bli rädda för och därmed förstör han allt som kan ge filmen minsta lilla nerv. Det här är 50-talsb-filmsdåligt och inte på ett bra sätt. Hade det åtminstone varit så dåligt så det blev bra hade man kunnat uppskatta det här ändå, men nej nej, det här är bara dåligt.
/Surskägget

Invasion of the Body Snatchers x4

Ibland är det de enkla idéerna som är bäst. En serie sci-fi/skräcknoveller som skrevs på 50-talet samlades ihop, putsades till och blev en roman där utomjordiska frön(!) skapar kopior av människor och tar över deras själar när man sover. När man vaknar har man alla sina minnen men man har tappat sina känslor. Låter inte speciellt superläskigt eller spännande, men det har gjorts hela fyra filmatiseringar på denna bok och det om nåt bevisar väl att det finns en nerv och spänning i detta. Frön eller ej.

Invasion of the Body Snatchers (1956)
@@@
Don Siegel som sedermera blev berömd för att ha skapat filmhistoria tillsammans med Clintan i hårdkokta Dirty Harry regisserar denna första filmatisering. Filmen lider en del av taskig budget, men Siegel visar redan här prov på att han är en skicklig regissör som kan skapa stämning och spänning även med de mest enkla medel. Mycket av filmens charm är givetvis att den är ett barn av 50-talet där dialog och karaktärer är väldigt djupt rotade i en annan tidsålder där män var män och kvinnor var kvinnor och man med dagens moderna ögon mest garvar åt att det var så. Samtidigt är det ett intressant tidsdokument och ett bra tecken på hur långt samhällsutvecklingen gått på bara 60 år. Den stora behållningen med filmen är dock stämningen Siegel skapar. Man sitter och glor och är orolig över karaktärerna och vad det är som sker i staden där allt utspelar sig. Man får aldrig se några monster eller läskiga specialeffekter, men man VET att det är fara för allas liv och pulsen höjs helt klart ett par gånger. Det här är nåt som dagens skräckfilmare många gånger missar helt och slänger in ungefär en miljon oläskiga datoriserade effekter ingen blir rädd för. Filmen har åldrats en del, men fortfarande håller grundstoryn.
/Surskägget

Invasion of the Body Snatchers (1978)
@@@@
I stort sett en remake på första filmen (har inte läst boken så vet inte hur väl man följer den) där man moderniserat storyn litegrann. Donald Sutherland har huvudrollen och i sann 70-talsfeministanda har man uppdaterat den kvinnliga karaktären till att bli tuff och självständig (spelas av Brooke Adams som du tycker dig känna igen men som du aldrig egentligen sett i nåt). Här har man tagit fasta på stämning och spänning ännu mer och skruvar till jag-sitter-på-nålar-bitarna fem varv till. Första timmen är nästan som ett vanligt, klassiskt  70-talsrelationsdrama där Sutherland och Adams karaktärer är kära i varandra men ihop med andra vilket omöjliggör deras förhållande. Med den skillnaden att det är nånting som inte stämmer i deras liv. Nånting är lite off i världen. Nånting är skevt. Men vad? 70-talsrealism hela vägen med närmast dokumentära kameravinklar och känsla gör att det här blir väldigt naturtroget. Sutherland visar prov på vilken duktig skådis han faktiskt är, och Jeff Goldblum (som jag alltid gillar) dyker upp i en biroll och spelar det han alltid spelar, nämligen Jeff Goldblum. Kul också att huvudrollen från första filmen får dyka upp i en liten cameo samt att även Siegel är med några minuter. Bra nerv och spänning gör filmen till den bästa av de fyra.
/Surskägget

Body Snatchers (1993)
@@@
Hahahahaha! Abel Ferraras variant tar bort all spänning och stämning och satsar på fullt ös medvetslös istället. Han förlägger storyn till en militärförläggning så att ALLA karaktärer har fri tillgång till alla vapen i hela världen hela tiden och så låter han det bli en stor jävla shoot-out av det hela. Jag förstår honom, varför göra ytterligare exakt samma remake som redan har gjorts. Gillar man grundstoryn får man ju satsa på att hitta på nåt lite nytt och fräscht med den. Det här är en b-skräckis men en bra sådan där i alla fall jag sitter och flinar från första till sista sekund. Inget mästerverk på nåt sätt, men bra ös en fredagkväll.
/Surskägget

The Invasion (2007)
@@
Tråkigaste versionen av de fyra. Nicole Kidman och Daniel Craig i huvudrollerna. Man försöker sig på en blandning av 1978-versionen och 1993-versionen och blanda stämning med action men lyckas aldrig riktigt. Väldigt mycket standard 1A över hela filmen och det känns som att de flesta ställde upp mer för lönechecken än för att de verkligen trodde på manuset. Ska du skippa nån film i "serien" så är det denna.
/Surskägget

3 Days To Kill

@@
Låt mig få försvara Luc Besson litegrann efter Vrångmannens mord på honom. Här står han för manus (regi av McG) och det är en rätt bra blandning av Léon och Nikita han får till. Kevin Costner passar bra i denna roll som gammal CIA-lönnmördare som levt större delen av sitt liv på jakt efter den ena skurken efter den andra. Han har försummat sin familj totalt och det är först nu när han får beskedet att han har en obotlig och dödlig sjukdom med tre dagar kvar i livet som han återvänder för att försöka försonas med sin exfru och dotter. Men CIA släpper inte så gärna taget om en av sina bästa lönnmördare och ger honom en experimentell drog som kanske, kanske inte kommer göra honom frisk. Sprutorna administreras av Amber Heard som 1) är sjukt snygg och sexig 2) är helt bindgalen och 3) spelar över som om hon tagit lektioner av Burton/Depp. Med en sådan chef vill man inte ha fiender, men tyvärr för Costner är det fiender så det räcker och blir över. Filmen pendlar mellan våldsamma shoot-outs där det sprängs och exploderas, till stillsamma familjestunder och dramakomiska ögonblick där gammelstrutten Costner försöker sig på att förstå sin rebelliska tonårsdotter. Bessons manus lyser igenom av hans trademarks med knäppa karaktärer, komiska inslag, starka familjevärderingar, heeeeeeelt supergalna skurkar och en hjälte som är sur och vrång och farligast meeeeeeeeen som har hjärtat på rätta stället. Jag brukar inte gilla Costner, men i såna här roller där han ska vara stel och trist så blir han kanon då han är så jävla stel och trist i sig. Absolut inte på nåt sätt det bästa som finns där ute, men helt klart värt en titt.
/Surskägget

Lucy

@
Av alla förbannade jävla skitfilmer som någonsin gjorts någonsin någonsiiiin så måste den här ta alla pris. Åtminstone på senare år. Den är så jävla dålig på alla plan så det svider i mig att jag ens ödslar ord på den, och ännu mer varför jag ödslade min tid att se skräpet. Allt och alla är jättedåligt hela tiden i 87 minuter. ALLT och ALLA. Man skulle kunna säga att det enda bra med rullen är att den är jättekort men det skiter jag i. Den är för lång. Alldeles för lång. Jag hade skrattat åt eländet om jag inte varit så förbannad för det är MINST en kalkon, kanske två. Luc Besson var en gång i tiden en riktigt bra och intressant filmskapare. Samma kille som skapade Det stora blå (!), Nikita och Léon har alltså på äldre dar gått och blivit sämst. Uwe Boll-sämst. Skrivit halvfjärtade manus till halvfjärtade franska actionfilmer och tröttproducerat samma. Dra nåt gammalt över dig Besson (helst dig själv). Det är förhoppningsvis slutsnuskat nu men skitfilmen verkar ju ha gått rätt bra på biograferna och det gör mig ännu argare.
/Vrångmannen