Crazy Heart

@@@@
Först och främst, man MÅSTE gilla sin countrymusik för att till fullo uppskatta Crazy Heart. Jeff Bridges stjäl showen (och snatchade en Oscar för bästa manliga huvudroll) som fallne countrystjärnan Otis Blake. Han lirar runt på bowlinghallar och små hak för att få ihop till sitt försupna leverne. Doktorn har meddelat honom om att han har ena foten i graven pga missbruken. Otis väg korsas av journalisten Jean (fantastisk Maggie Gyllenhaal) och tycke uppstår under en intervju. Kan kvinnan som älskar honom också rädda honom från en säker död i flaskan? Fan vad det här är bra! Musiken är grym (jag gillar country, check!) och Jeff Bridges sjunger alla låtar själv med en imponerande och övertygande pipa. Mellankoliskt, mänskligt och så inåt helvete svängigt. Ja, jag gillar min country. Nu ska jag hälla upp världens största bourbon och lyssna på soundtracket, om och om igen. Hoppas min doktor inte läser detta.
/Vrångmannen

The Actresses: Marilyn Monroe

Det finns inte mycket att tillägga om en av världshistoriens allra största ikoner. Från liten pappalös flicka (och vissa stunder även mammalös då mamman åkte in på mentalsjukhus) till en av världens än idag största och kändaste skådespelare. Det har skrivits hyllmetrar om hennes sexighet, talang, filmer, aborter, äktenskap, älskare och påstådda älskarinnor, förhållande med Kennedybröderna och hennes död (oavsiktlig överdos? mord? självmord?). Det finns inget nytt att tillföra om alla de bitarna från vår sida. Istället är det dags att göra en liten minispotlight på några av hennes filmer.

I Hetaste Laget, Flickan Ovanpå (The Seven Year Itch) och Herrar Föredrar Blondiner har vi recenserat tidigare.

Niagara
@@@
Fröken Monroes riktiga genombrott som kall och beräknande fru som ska se till att hennes älskare dödar hennes man. Det glittrar dollarsedlar i ögonen med tanke på försäkringspengarna och den där älskaren är nog bortglömd i samma ögonblick första checken dimper ner i brevlådan. En vågad film för sin tid där Monroe varvar sexighet som verkligen ångar från bioduken (eller plasmateven) med ren och skär ondska och galenskap. Precis som en riktigt bra skurk ska vara. Meeeeeeeen ungefär halvvägs in i filmen får vi en liten twist och plötsligt är ondskan och galenskapen av helt annan sort. Filmskaparna gör mycket med väldigt lite och låter de mäktiga Niagarafallen vara en naturlig del av filmen. Scenen där Monroe kliver ut i sin lilla stuga hon och hennes man hyr i en liten stugby och dansar sig svettig till lite härlig musik medan alla män runtom glor så ögonen trillar ur är makalös och ett bevis på hur Monroe behärskade filmmediet och att vara sexig till det yttersta utan att bli slampig eller ens visa nån direkt hud. En liten mordhistoria som växte sig in i filmhistorien tack vare Monroes talang och förmåga.
/Surskägget

Hur Man Fångar En Miljonär
@@@
Lauren Bacall, Marilyn Monroe och Betty Grable var alla tre stora stjärnor vid denna tidpunkt. Så vad bättre än att slänga in dem i samma rulle? De spelar tre skrupelfria brudar vars ända mål i livet är att gifta sig rikt. Ju större plånbok mannen i fråga har desto mer kärlek får han från damerna. Naturligtvis uppstår en mängd förväxlingar och ingen av tjejerna gifter sig till slut med den man de trodde utan för kärleks skull. Aaaah. Kärleken övervinner allt. Monroes karaktär är starkt närsynt och lika fåfäng och bär därför inte sina glasögon (och eftersom att det är Monroe är hon lika snygg i som utan glasögon på näsan) och traskar in i dörrar och väggar som den värsta Jim Carrey. Rollen som blåst bimbo må Monroe ha varit gruvligt trött på (hon var en smart blondin hon) men hon gör det så jäkla bra att man förstår att hon fick den här typen av roller om och om igen. Det räcker att hon ler och säger nåt lagom gulligt förvirrat så är man fast. I verkliga livet hade man dödat en sån karaktär efter en kvart, men på film funkar det om det görs av rätt person vilken alltså Monroe verkligen var. I slutändan är detta inget mer än en flamsig romcom, men med tre superstjärnor i rollerna blir det bra hur man än vrider och vänder på det.
/Surskägget

Floden Utan Återvändo
@@@
I denna westernstory spelar den storslagna naturen en nästan lika stor roll som både Marilyn Monroe som hennes medspelare Robert Mitchum. Monroe är en danserska och sångerska var kortfuskande man fifflat till sig ägarbevis på en bit land där det hittats guld. Nu måste han ta sig från den vilda tältbyn där guldrushen härjar ner till stora staden och få ägarbeviset godkänt av staten. Tillsammans med Monroe tar han en flotte och på vägen stöter de på Mitchums lilla fredliga stuga mitt ute i bushen. Det ena leder till det andra och plötsligt är Mitchum utan sin häst och sitt gevär. Det är riktigt illa, speciellt med tanke på indianerna som stormar nerför berget för att döda alla vita. Mitchum, Monroe och Mitchums lilla grabb har inget val än att hoppa på flotten och dra. Fart och fläkt mest hela tiden med ett par sång- och dansnummer signerade Monroe räcker helt klart för god underhållning. Det skjuts lite indianer, det fajtas lite med elaka män som vill våldta Monroe och det kämpas en hel del på flotten i den brusiga floden. Mitchum och Monroe har ett superbt samspel och bara det gör filmen sevärd.
/Surskägget

The Misfits
@@@@
Filmen är kanske idag mest känd för att den råkade bli inte bara Marilyn Monroes sista film utan även legenden Clark Gables. Filmen var även slutet på äktenskapet mellan Monroe och pjäsförfattaren Arthur Miller som skrev manuset. En del gnäller över att Miller skulle ha hållit sig till pjäser och inte gett sig in på filmmanus, men jag tycker tvärtom att dialogen och karaktärerna känns trovärdiga. Visst spelar Monroe faktiskt över i ett par scener, men det får nog anses vara regissören John Hustons huvudvärk. Gable gör en solid roll som cowboyen som inte hunnit växa ikapp med samtiden och Eli Wallach (den fule från Den Gode, Den Onde, Den Fule) är lysande som Gables polare. Människorna vi får träffa är alla trasiga på sitt sätt och försöker bara leva i den här knasiga världen så gott de kan. En film utan direkt handling som är karaktärsdriven och som utspelar sig inom de olika karaktärernas utveckling eller brist på utveckling. Efter både Gables och Monroes bortgång har filmen för alltid en given plats i filmhistorien, men även om båda stjärnor levt vidare hade den här filmen överlevt tidens tand och fascinerat oss än idag.
/Surskägget

Don’t Bother To Knock
@@@
Den första större roll Marilyn Monroe hade, och framförallt den dittills mest dramatiska. Här fick hon visa att hon var mer än ett snyggt ansikte som kunde spela den dumma blonda bimbon till fulländning. Storyn är ganska enkel. Monroe ska sitta barnvakt åt en lite unge åt ett rikt par på hotellet där en av hennes släktingar jobbar som hisskötare. Tyvärr står inte allt helt rätt till i skallen på henne och hon visar sig vara allt annat än den perfekta barnvakten. Hon växlar mellan oskuldsfullt korkad och snäll till mansslukerska till rabiat och bindgalen snabbare än Lewis Hamilton kör ett varv på en Formel 1-bana. Mestadelen av filmen utspelar sig på hotellrummet och resten i hotellets lobby och bar. Filmen bärs mycket av Monroe och utan henne hade den förmodligen inte överlevt tidens tand. Inget speciellt som sagt, men väl värt en titt.
/Surskägget

Where the Wild Things Are

@@@+

Det finns en barnbok som är 48 sidor lång mestadels bilder med typ 16 meningar text allt som allt. Den boken bestämmer sig Spike Jonze göra långfilm på. Jag tror faktiskt på allvar ingen annan skulle kunna komma undan med det. Jonze förlänger författaren Maurice Sendaks originalberättelse med lite köttigare introduktion och karaktärsutveckling, och första 30 minutrarna av filmen där vår hjälte Max (fantastiskt spelad av 13-årige Max Records, ja han heter så) känner sig mer och mer alienerad och ledsen och arg är magiska. Hade resterande timme hållt samma klass hade femman varit gjuten och ännu en modern klassiker hade varit född. Istället stannar filmen av en hel del när Max väl kommer till Vildingarnas land (svenska boktiteln är I Vildingarnas Land för den som undrar). Tempot saktar av rejält och en hel del upprepningar tuggas igenom ett par vändor. Inte så konstigt kanske. Grundmaterialet är rätt tunt (i sidantal, inte i handling, magi, äventyr och underhållning) och för att få ihop 90 minuter behövs en hel del trixande. Med det sagt är detta absolut en film som man bör se. Om inte annat för att Jonze (och Maurice Sendak naturligtvis) på ett väldigt naturligt sätt lyckas fånga all frustration och ilska man kan känna ibland som barn med ett ben på väg in i vuxenvärlden. En vacker film både emotionellt och bildmässigt som tyvärr inte blev riktigt så bra som jag hoppades på.

/Surskägget

@@@
Where the Wild Things Are är en välgjord och hyfsat underhållande bearbetning som tyvärr inte riktigt går hem hos mig. Inte så konstigt kanske eftersom den i första hand SKA vara för barn men vilken unge vill se det här idag? Det var det ingen som gjorde heller och filmen blev knappt en mediumhit på biograferna och försvann fort i Disney/Pixardjungeln. Lite tråkigt kanske men så funkar det 2010. Den genomgående indiekänslan irriterar en smula också (t.o.m soundtracket osar Juno m.fl!). Nåväl, riktigt sköna röster åt "vildingarna" (James Gandolfini, Catherine O'Hara, Lauren Ambrose) och pojken Max spelas klockrent av Max Records. Betyget blir en solid trea men helt ärligt jag har nu glömt halva filmen. Bara en känsla av stora strumpdockor och dystert finns kvar. Staffan Westerberg någon?
/Vrångmannen

The Foot Fist Way

@

En rulle som hyllats hejdlöst av allas vår Will Ferrell och jag kan förstå det ur den synvinkeln att huvudrollen som Tae Kwon Doinstruktören som är helt tom i huvudet är en perfekt Will Ferrellroll. Hade han varit stjärnan i filmen med bättre budget och roligare birollsinnehavare runt sig hade detta säkert kunnat blivit betydligt bättre. Nu är det som en skugga av en film där man förstår intentionerna men där manus, talang och utförande sätter stopp. Danny McBride (sprängmedelsexperten i Tropic Thunder) i huvudrollen är bra, men klarar inte att lyfta en hel film på sina axlar. I korthet handlar det om Tae Kwon Doinstruktören Fred som går igenom en skilsmässa samt på vägen får lära sig att hans stora idol Chuck The Truck är en sönderalkad, bitter snubbe som gör vad fan som helst för lite pengar nu när hans Hollywoodkarriär gått åt helvete. I denna lilla röda tråd följer en radda scener man slängt ihop med klister och lim för att få det att hålla ihop överhuvudtaget. Det enda riktigt roliga i filmen är karaktären Chuck The Truck. Har jag nånsin sett en parodi på Chuck Norris i mitt liv så är det detta. Likheterna är slående på flera plan. Vunnit full kontaktmästerskap 7 år på raken, b-filmskarriär och en skådis som liknar Chuck med skägg. Hahahahaha, nån bland manusförfattarna har ett horn i sidan till Chucken helt klart. Utöver det är det få garv och ännu färre saker att underhållas av (och jag är medveten om att man satsar lika mycket på dramabiten som komedin, men det blir tyvärr inte bättre av det).

/Surskägget

@@@-
The Foot Fist Way har flera goda kvalitéer. Danny McBride (som f ö är lysande i kortlivade tv-serien Eastbound & Down) gör ett tragikomiskt porträtt av den talanglöse kampsportsintruktören som försöker impa på barn och vuxna som anmält sig till hans kurs. Filmen är bitvis amatörmässig och bitvis lysande men genomgående underhållande och rätt oförutsägbar. Att den ser billig ut är inte bara en fråga om låg budget filmmakarna (bl.a McBride) skulle inte vilja ha det på något annat sätt. The Foot Fist Way hade kanske gjort sig bättre som en kortfilm på 30-40 min för det känns lite väl tänjt ibland men den har en viss charm och är bitvis mycket mycket rolig i det enkla formatet. Se den om du vill se något annorlunda och se sen den bättre serien Eastbound & Down från samma skapare. De är helt klart på väg åt rätt håll med kungen Will Ferrell som stöd hela vägen.
/Vrångmannen

2012

@@

Först och främst, alla som är rädda att jorden kommer gå under 2012 kan sluta oroa sig direkt. På 500-talet räknade en munk fel när han skulle sätta datumet för Jesus födelse och räknade fyra år fel. Vi är därför redan på 2014 och inte 2010 och eftersom att jag sitter här och skriver den här recensionen får jag lov att anta att 2012 kom och gick och världen överlevde. Hela hysterin beror på mayaindianernas kalender som tar sitt slut 2012 enligt vår tidräkning, men som sagt vi är på 2014 nu egentligen så...men å andra sidan kanske allt tar slut 2016 istället och gissa om Roland Emmerich önskar att han döpt sin film korrekt då. I vilket fall som helst får vi följa John Cusack som enligt modell 1A om man är hjälte i katastroffilmer är lite bitter på livet, frånskild med två barn som vägrar kalla honom för pappa och en f d fru som hittat den perfekte snälle mannen hon numer bor med. Emmerich slängde manuset i en papperskorg och skrek att alla skulle göra tuffa explosioner i datorn som han kunde ha med i filmen. Sagt och gjort. Man spränger bort större delen av världen och några få (gissa om Cusack överlever eller inte!) överlever i Noaks Arkbåtar. Det här är ju inte bra egentligen men samtidigt är jag faktiskt underhållen större delen av tiden. Jag har kul helt enkelt. Ibland räcker det till en tvåa. Vrångmannen skrev nåt liknande här.

/Surskägget

Daybreakers

@

I princip vartenda människa på jorden är vampyr. De få människor som fortfarande lyckas hålla sig undan är extremt eftertraktade av vampyrerna då tillgången på blod är dålig och det inte finns artificiella lösningar. Ethan Hawke är en vampyr med samvete som försöker forska fram sätt att skapa fejkblod som funkar som näring. Sam Neill är skrupelfri vampyrdirektör för blodbanken. Willem Dafoe är en vampyr som lyckats bli mänsklig igen. Nån jagar nån annan. Det skjuts lite armborst. Man snor ett par effekter och några idéer från The Matrix. Nån brinner och hoppar i havet. Det skjuts lite mer armborst. Skurkarna verkar ha övertaget meeeeeeen hjältarna vinner till slut ändå. Eller? Helt ärligt har jag redan glömt slutet helt och hållet. Tror jag somnade nånstans med tio minuter kvar. Hur kan en hyfsat originell idé bli en totalt ooriginell film? Var det nån som höll sig vaken? Berätta i så fall hur det slutade. Eller, skit samma. Jag bryr mig ändå inte.

/Surskägget

@
Tjatig, pretentiös och oengagerande prutt till vampyrrulle. Guuuuuuuud som bor i himlen, Jesus från Nasaret! Jag är så jävla trött på vampyrer, goth och låtsascyberpunk (även riktig!) så snart köper jag dvdboxen med alla Åsa-Nissefilmer (ALLA!) och låser in mig i lägenheten iklädd snickarbyxor och äter bröllopskonfekt och bröstsocker framför teven tills de bryter sig in och tvångsför mig till hemmet! HEMMET!!!
/Vrångmannen

Dirty Work

@@

Jag lovade Vrångmannen att jag skulle ge den en trea, men vadfan, det går inte. Det här är kanske en av världens mest roliga tråkiga filmer. Det finns mängder med sköna gags och skämt, men i det stora hela är det inte mycket mer än en knappt okej film. Förmodligen har det att göra med huvudrollsinnehavaren Norm MacDonald (The Norm Show och SNL) vars charm ligger i att han är helt utan charm. Rätt usel skådis är han också, men han drar många sköna vitsar och mycket av komiken ligger som sagt i att han är helt tom och slut. Den väldigt lösa handlingen kretsar kring Norm och hans polare vars pappa ligger på sjukhus och behöver ett nytt hjärta. Det kostar 50.000 dollar för doktorn (en fantastisk Chevy Chase HAHAHAHAHAHAHA!) har spelskulder och kommer bli dödad om han inte styr upp pengarna. För att lösa problemet startar Norm en firma som hjälper sina kunder att ge igen på folk de inte gillar. Kruxet är att de blir utnyttjade av skurken (en som vanligt underbart elak Christopher McDonald) innan de vänder på steken och sätter dit honom. Några små cameos från SNL-folk som Adam Sandler och Chris "Roligast" Farley. Är man inget SNL-fan kan man helt klart hoppa över den här, samtidigt är det så mycket busigt och roligt som händer så man bör kanske se den ändå.

/Surskägget

@@@+

Surskägget har vaknat på fel sida och då är det bara att se upp! Hans resonemang lyder "mängder med sköna gags och skämt gör det till en knappt ok film". Vad tror du att det är vi tittar på skägget? Borta med vinden? Citizen Kane? Apocalypse Now?! Det här är en förbisedd pärla som bjussar på mängder med sköna gags och skämt! SKÄMT! När blev en SNL aka SKETCHRULLE MALL 1A analyserad för sin förfinade och genomtänkta story?! Skärpning för du vet hur arg...ååååååh! Du kommer att...att...få mig inlagd på akuten med....dina...förbannade...hrmph...lite svårt att...andas...måste...ge...betyg...på... HAHAHAHAHAAHAHAHAAHAHAA Chevy!!...film...jäveln..

/Vrångmannen

Änglar & Demoner

@

Tom Hanks börjar bli till åren, har påsar under ögonen och verkar gå på valium till och med när han ska springa runt och jaga alternativt bli jagad (fast så fort hans karaktär ska springa eller röra sig snabbt är det massa skuggor så vi inte kan se ansiktet, m a o en stuntman som är 22 som har ork i kroppen springer medan Hanks sitter i sin trailer och käkar ännu en lyxhummer). Ron Howard är en Opel har vi konstaterat för ett tag sen, men efter Da Vincikoden och nu detta är det väl dags att degradera honom till en Trabant? Nu är det inte långt kvar till Uwe Bollnivå. För att inte publiken ska somna smäller man på med musik hur högt som helst så fort det ska vara spännande, och lite ryckig och skakig handkamera klippt snabbt snabbt snabbt gör att vi ska förstå att här händer det minsann jävligt tuffa och farliga grejer (typ man springer i en tunnel och kommer ut på andra sidan, det var tufft och farligt) (eller man springer in i en kyrka och hittar en staty) (eller man springer in i ett rum och hittar mördaren som snällt säger åt en att inte jaga vidare och sen bara går) (jo det är tufft för MUSIKEN ÄR SÅ HÖG SÅ DE DÖVAS RIKSFÖRBUND TRE KVARTER BORT BAD MIG SÄNKA). Så enormt oengagerande så jag vet inte längre.

/Surskägget

PS. Vrångmannen hade följande att förtälja.

Astro Boy

@
I arslet på en robot!
/Vrångmannen

@
(Söndag 16:17, en liten öl till)
Toy Story II, allt är förlåtet, det räcker inte med 47 kånda skådisars röster, En robotpojke med stora ögon som flyger lite och skjuter lite. Japanskt påhitt från första början tror jag. Det säger det mesta. Analklåda är lite bättre. Nu måste jag även åka hem så jag är lite sur enbart på grund av det.
/PTB

Waiting for Guffman

@@@
Christopher Guest är en mästare på att göra mockumentaries (även om han själv hatar det uttrycket). Han samlar ihop sitt favoritgäng av skådisar och gör filmer om egentligen ingenting som ändå blir roliga. Vi minns honom som en i Spinal Tapgänget ("This one goes to eleven.." hahaha!). Vi följer en bunt småstadsfolk när de sätter upp en revy om stadens 150-årsjubileum. Det finns noll talang hos de inblandade, inklusive regissören Corky (Guest själv) men mycket drivkraft och hjärta. et händer inte så mycket i den här "dokumentären". Allt är ju regisserat och alla inblandade är rätt kända skådisar men det känns ändå ganska verkligt. Waiting for Guffman är en rolig film men också den sämsta (och första) av Guests verk. Han fortsatte i samma anda med de bättre "Best in Show" och "A Mighty Wind".
/Vrångmannen

@@@
(Söndag 14:32, efter två "jag måste bli frisk-öl")
Av Christoffer Guest (Spinal Tap, A Migthy Wind). Underhållande film, när man är på rätt humor, som inte handlar om någonting speciellt (som vanligt). 10 Stora skratt och en hel del fniss. Fred Willard är min absoluta favorit i alla dessa rullar. Klart sevärd och underhållande men den når inte upp till klassen på "A Migthy Wind" som är en given 4:a.
/PTB

Slutplädering 2

Vi är nöjda med den här rullen. Stämningen är hög och vi börjar bli lite full. Hahaha nu blir det svårt att kolla på film på riktigt så när Surskägget dök upp blev det Dirty Work (HAHAHA!) och Borat (HAHAHAAHAHAAAAAAA!). Recensioner kommer.

Three Amigos

@@@@
Ja, vad ska man säga? Regissören John Landis (Deltagänget, The Blues Brothers m.fl) i högform och förmodligen helt galet hög på koks. Steve Martin, Martin Short och Chevy Chase. Westernmiljö. Förväxlingsbuskis med både stora och små skämt. Har ju sett den här många gånger och alltid älskat den. Three Amigos är och förblir en härlig klassiker i genren. Den osar helt enkelt glädje, påhittighet och är skitkul. Samtidigt är den helt galen och inget ”makes sense” egentligen. Hahaha! Koksen. Det här är verkligen den fina tiden och en komedi som man kan se på vilket humör som helst och när som helst kan bara dömas därefter. Se den (eller se den igen)!
/Vrångmannen

@@@+
"We are the three aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaamigos". Vad ska jag säga? Chevy Chase när han troligen var mest på Kokain, och troligen de andra med. Beviset på att droger kan vara bra? Frågetecken? Ja, detta är nog troligen beviset på att droger kan vara bra.
Det enda man kan önska är att man fick vara med i den underbara tid och leverne som dessa män hade på 80-talet. Knarka, vara less på allt, ha vackra kvinnor och samtidigt vara automatiskt rolig.
Det är otroligt svårt att ge en recension på en gammal film som jag vet att jag älskar, men nu va det ett tag sen man såg den i alla fall. Såååååå... Hmmmm... SNL-gänget gjorde väl ett stort antal filmer under 80- och 90-talet men denna kommer nog alltid att vara den som fastnar i minnet som den roligaste. Jag måste nog ändå tro att det mesta av komiken kommer ur drogerna, men vad gör det?!
Suverän SNL-komik i fullständigt galen miljö gör mig glad som sjutton. Jag inser även, mer, på gamla dagar hur sjukt långt före sin tid pojkarna var under det förövrigt vidriga 80-talet. 4:an hänger i luften, men landar i en 3:a plus. Vilket jag vet är för lite men herregud, film4fucksake.com?! Ja måste pissa....
/PTB

Slutplädering 1

PTB är inte nöjd med mitt betyg och inte jag med hans heller men så är det ibland. Nu en liten apertif (i form av mera vin), vi samlar oss, kramen och nu nästa film. P.S. Vart fan är Surskägget?!
/Vrångmannen

Adams æbler (Adams äpplen)

@@+
Anders Thomas Jensen (manus/regi) är en synnerligen produktiv man i Danmark, som jag för övrigt anser ligger längst fram av i skandinavien som ledande land när det gäller bra film. Han har även bl.a snickrat ihop ”I Kina käkar dom hundar” och ”Blinkande Lyktor” som bägge två blandar vapentok, humor och allvar på ett lite eget sätt. Adams æbler är en lite mindre historia men kör på samma ”vinnande” koncept. Alla filmerna har haft stor framgång i hemlandet. Handlingen då. Adam (Ulrich Thomsen) är en nynazist som suttit på kåken. Han får sitta av sin sista tid ute på landet där prästen Ivan (en lysande Mads Mikkelsen), som själv har tappat greppet pga tidigare tragedier i sitt liv, tar hand om honom samt några andra ”kufar” på en gård med en kyrka där äppelträden spelar en central roll. Det här handlar om sorghantering, hur man går vidare med livet och hur man som människa kan ändra på sin egen essens för att bli bättre helt enkelt. Adams æbler är en bitvis rolig film och lyckas hyggligt balansera mellan komik och allvar. Jag brukar gilla Anders Thomas Jensens koncept överlag (buskisaction med allvarlig ton) men tycker inte riktigt att det funkar här. Förutsägbart, lite banalt och mycket irriterande malplacerade hollywoodstråkar på minussidan men man har ändå inte tråkigt när man ser den och skådespelarna är alla av högsta klass. Det är lite ”jaha?” fast med ett leende och man vill någonstans veta hur det går. Fast man har slutat bry sig för ett tag sen. Adams æbler är ok men inte mer men den är ändå bättre än det mesta som släppts i vårt avlånga land. Igen, lär er av danskarna för i helvete fast kanske inte av just den här filmen. Vad ääääääär det häääääär?!
/Vrångmannen

@@@@
(Kl 15:48, två glas vin och 2 groggar)
Film skall inte vara enkelt, film ska vara svårt. All form av konst skall berömmas då den tar ut svängarna.
Jag vill gärna jämföra denna film med Bob Hunds musik. Någonting som de flesta tror är på skoj men om man skrapar lite till så inser man att det är bra och oerhört vackert.
Adams äpplen är skriven och regisserad av Anders Thomas Jensen (Blinkande lyktor och I kina käkar de hundar) och är en underbar skildring av prästen Ivan som tar hand om före detta kåkfarare på sin prästgård. Filmen bjuder på en helt del skratt och, om man vill, en hel del allvar. Dansk film då den är riktigt bra, fullständigt oförutsägbar och fylld av skådespeleri på hög nivå med scener som överraskar och chockerar.
Mads Mikkelsen är för övrigt så förbannat mycket mer än en bondbov och visar verkligen hur man spelar stort i denna rulle.
/PTB

Filmhelg Extravaganza!

Ja eller kanske inte så mycket vaganza men har finbesök av bl.a PTB och Surskägget ska titta förbi lite senare. Idéen är att käka sjukt god mat (courtesy of PTB), dricka galna mängder med vin och samtidigt kolla massa film. Jag kan inte komma på ett sätt bättre sätt att spendera helgen. Särskilt inte nu eftersom jag börjar bli lite salongs hahahaha! Vi recenserar filmerna här på bloggen allt eftersom vi ser dom. Först ut, det danska komedidramat Adams Äpplen. TREVLIG HELG!
/Vrångmannen

Couples Retreat

@+
Den här filmen har alla förutsättningar för att ha kunnat bli riktigt bra. Vince Vaughn och Jon Favreau har skrivit manus (och de har Swingers och Made på meritlistan). De är dessutom med i filmen tillsammans med Jason Bateman, Kristen Bell, Jean Reno, Malin Åkerman och hon en av de där från Sex in the City. Det handlar om fyra par som åker till en lyxig kurort nånstans i karibiska havet för att vad de tror ha kul, åka jetski, softa i laguner, se vattenfall och supa sig dyngraka på paraplydrinkar. Istället måste de gå igenom parterapi, vilket passar somliga och somliga inte alls. Det finns massa potential för klassiska scener i hela filmen, men antingen faller skämten platt, uteblir helt eller dras ut på alldeles för länge. Vince glimrar till ibland och levererar några riktigt sköna Vince Vaughnmonologer, men det är alldeles för sällan och långt mellan. Jag vill ju gilla det här, men det går inte. Filmen klockar in på närmare 110 minuter. Jag önskar att nån följt Stallones råd från 80-talet, en film ska inte vara längre än 90 minuter. Ett snabbare tempo hade räddat en hel del. Nu fattar jag vad de vill åstadkomma utan att det levereras. For shame, for shame.
/Surskägget

@
Det värsta en komedi kan utsätta dig för är att inte vara rolig. Så långt tror jag vi är överens. Jag trodde aldrig att Jason Bateman, Vince Vaughn och Jon Favreau tillsammans framför kameran kunde vara skittråkiga. Jag visste att de kunde vara medelmåttiga tillika skitskoj men det här suger bara så jävla hårt. Precis som Surskägget poängterar så finns det potential i grundidén men varenda scen misslyckas med vad som skall åstadkommas, de lite seriösare scenerna är patetiska och de "humoristiska" momenten en stor gäspning. Men jag hajar. Alla inblandade ville ha en skön betald semester i Karibien och då behöver man ju inte ens anstränga sig för att göra en hyfsad film eller hur? Får nästan Göta Kanal 2 att framstå som ett gulligt försök. Yeah, you heard me.
/Vrångmannen

Gentlemen Broncos

@

Jared Hess skrev och regisserade underbara lilla pärlan Napoleon Dynamite. Sedan gjorde han halvcharmiga Nacho Libre som var okej men inte mer. Och nu satte han sig på toaletten med tio liter laxermedel i magen och sket ut en brungrön sörja av bajs, bakterier och urlakat vatten han valt att kalla Gentlemen Broncos. Att ens släppa den här dyngan till en betalande publik är som att springa runt med en hink skunkbajs blandad med gamspya och kasta på folk. Träffar jag nånsin Hess ska han antingen få betala en faktura för den timmen av mitt liv som försvann när jag bestämde mig att se hans film innan jag stängde av alternativt ge honom sånt dängspö så våldet i A Passion of the Christ kommer att se ut som en söndagspicknick bland Disneypersonal i en reklamfilm om Lambis toapapper i jämförelse. Jag har redan offrat en timme av mitt liv. Den kommer aldrig tillbaka. Gör inte om samma misstag. Undvik den här som pesten. Mer än pesten.

/Surskägget

@@
Hahaha argaste skägget. Gentlemen Broncos är inget vidare men den har sina stunder och sådant belönas med ett halvdant betyg. Ömsom skitdålig och ömsom skoj. Highschooleleven Benjamin drömmer om att bli science fictionförfattare. Han skriver i smyg på sin majestätiska rymdroman och åker iväg en helg på ett skrivarseminarium där han träffar sin stora författaridol inom rymdgenren, Ronald Chevalier. Chevalier har inte skrivit en hit på länge och när han blir pressad av sin förläggare så stjäl han Benjamins utkast, ändrar namnen på figurerna och publicerar den som sin egen. Filmen är inte helt usel. Det finns tillräckligt med sköna karaktärer och en del skojiga "sketcher" för att hålla ett svagt intresse uppe. Frågan är bara varför man ens ska det och jag finner inget egentligt svar (skägget stängde av och det är väl också ett sätt att hantera det). Nä, jag ser om Napoleon Dynamite istället och hoppas att regissören Jared Hess tänker till lite till nästa gång. Han har säkert en skön, rolig och udda rulle i sig. Tyvärr är inte detta riktigt en av dem.
/Vrångmannen

Whip It

@@@

Det finns Hollywoodstjärnor och så finns det Hollywoodkungligheter. Drew Barrymore tillhör definitivt kungligheterna med tre generationers skådisars blod och osunt leverne i ådrorna. Hon genomlevde mer innan hon var 12 än de flesta skådisar hinner med på en livstid. Efter att ha dragit sig upp ur knarkträsket följde b-filmer som Poison Ivy, Waxwork II: Lost in Time och Doppelganger tills hon lyckades ta sig upp på A-listenivå igen med Batman Forever, Scream och Charlie's Änglar. Sedan 1999 har hon eget produktionsbolag och nu debuterar hon som regissör. Och hon gör det med en söt liten feel-goodrulle om Bliss (Ellen Page) som bara vill bort från den lilla sydstatshåla hon bor i. Detta lyckas hon göra genom att gå med i en rollegirlsförening (tjejer som åker rullskridskor på en bana och pucklar på varandra, en av två sporter som är helt uppfunna i USA, den andra är basket) där hon snabbt blir en av stjärnorna i den lilla sporten. Kruxet är förstås att man måste vara 21 eller ha målsmans tillstånd vilket inte stämmer in på lilla Bliss alls. Söt och charmig film som tyvärr inte är den där pärlan jag hoppades på men som ändå är mysig och go för stunden. Perfekt daterulle med andra ord. Utöver Ellen Page ser vi självklart Drew själv, Juliette Lewis, Jimmy Fallon och Kristen "när ska jag få en huvudroll och bli den kvinnliga Will Ferrell för jag är roligast" Wiig.

Vrångmannens tankar här.

/Surskägget

Spotlight: Djävulen

Eftersom att detta är det 666:e inlägget på bloggen passar det väl sig alldeles utmärkt att titta på en del filmer där Djävulen har en av rollerna.

Omen (1976)
@@@@
Namnet Damien är för mig för alltid förknippat med ondskefulla barn efter att ha sett Omen när jag var liten tonåring. När Gregory Pecks nyfödda bebis dör ser han till att få med sig en annan bebis för att därmed lura sin fru att allt är frid och fröjd. Meeeeeeen ungen är Djävulen in the flesh och allt han vill är att döda alla och ta över världen. Krypande stämning, kuslig unge, ännu kusligare hund och en hel del otäcka dödsfall. Nyinspelningen har jag inte sett, men kan inte tänka mig att den överhuvudtaget kommer i närheten av denna gamla klassiker.
/Surskägget

@@@@
Nyinspelningen är ok men inte mer. Originalet däremot är och förblir en riktig rysarklassiker. Än idag kör folk med klyschan "kolla den elaka ungen i skalpen efter tre sexor" hahaha! Musiken för övrigt förhöjer den onda stämningen. Ett par uppföljare blev det också (där vi får se ondskans snorunge som tonåring och senare vuxen). Regissören Richard Donner gjorde sedan även succé med Superman the Movie och Dödligt Vapenfilmerna.
/Vrångmannen

End of Days
@@
HAHAHAHAHA Arnie slåss mot Djävulen. OCH VINNER!!! HAHAHAHAHAHA! Egentligen borde bara det göra att filmen är en femma.
/Surskägget

@@@-
Jag bjussar till det lite. Sätter man ser ner för att se en film där Arnold Schwarzenegger (som brandman hahaha!) kommer djävulen på spåren så vet man att det blir dumt och skoj. Fan, bitvis riktigt ösig den här men man skrattar lika mycket åt det underhållande dravlet.
/Vrångmannen

The Exorcism of Emily Rose
@@@@
Riktigt läbbigt och obehagligt rysardrama där en till synes normal ung kvinna plötsligt börjar tala i tungor och säger attt hon är en demon från helvetet. Är hon galen eller lärde hon sig flytande Latinska på en kvart samt buktalning? Jennifer Carpenter (tv-serien Dexter, Quarantine) gör ett gripande och otäckt porträtt av Emily Rose och filmen pendlar mellan nagelbitarrättegångsdrama och skräckinjagande tillbakablickar på vad som hände med Emily. Baserad på en verklig händelse vilket gör det mer obehagligt, sann eller inte. Se den!
/Vrångmannen

Lost Souls
@@@
Winona Ryder är med i en liten kristen grupp som misstänker att Ben Chaplin kommer att vara värd för Djävulen när denne ska bli kött och blod och ta över världen. För att vara på den säkra sidan börjar hon hänga lite med honom. En del tycker säkert den här rullen är lite långsam men jag tycker att den följer samma anda som t ex Omen. Mycket stämning och krypande kusligheter som sakta men säkert bygger upp mot det perfekta slutet utan att ha 38 skrämselchocker varje minut. Regissören Janusz Kaminski är Spielbergs hovkameraman och Lost Souls är därför desutom skitsnygg.
/Surskägget

@@+
Än idag så får jag lite gåshud av den här filmen. Det finns ett par scener som är galet nerviga. Visst är den både snygg och har en viss krypande stämning. Den skulle dock varit så mycket bättre med alla dessa förutsättningar.
/Vrångmannen

Exorcisten
@@@@@
Linda Blairs huvud snurrar 360 grader, hon våldsonanerar med ett krucifix, spyr ärtsoppa på Max von Sydow och hotar att döda alla och ta över världen med äckligt guttural röst som får det att krypa i skinnet bara jag tänker på filmen. Kan vara den på riktigt läskigaste film jag sett. Tog mig knappt igenom den och kommer aldrig - aldrig - se om den. Lysande.
/Surskägget

@@@@@
En av de största i genren och bevisar än en gång "they don't make 'em like they used to". Filmhistoria.
/Vrångmannen

Angel Heart
@@@
Robert DeNiro är Louis Cypher (eller Lucifer hehehehe). Mickey Rourke en privatdeckare som ska fånga en snubbe som är skyldig herr Cypher saker och ting. OBS SPOILER! Det visar sig dock att det är Rourke själv som är skyldig sin själ. Lisa Bonet visar tutten och alla som kom ihåg henne som oskyldigt söt från The Cosby Show satte kaffet i vrångstrupen. Återigen är det framförallt stämningen som gör filmen samt att Rourke är lysande naturligtvis.
/Surskägget

@@@@
En skitsnygg och stämningsfull helvetes-film-noir av ofta lysande Alan Parker.
/Vrångmannen

The First Power
@@@
Egentligen är jag väl helt galen som ger den här en trea för att den är förmodligen pissusel idag. Det finns en charm jag inte riktigt kommer ifrån och jag minns den ju från den gamla fina vhs-tiden eftersom jag inte har sett den på över 15 år minst. Lou Diamond Phillips (La Bamba, Young Guns) är en snut på jakt efter en mördare som får sina krafter direkt från djävulen. Coolt och läskigt pianoscore och blodiga mord mellan shoot outs och jakter. Saknar lite den här tiden. Actionskräckisen. En bortglömd genre. Snyft.
/Vrångmannen

Hellbound
@@@
Hahahaha den här egentligen också helt wack men fan mysigt underhållande till groggen. Chuck Norris roundkickar djävulen hahahahahahaahahaahaaa! Läs recensionen i vår Chuckspecial här.
/Vrångmannen

A Good Year

@

Öppet brev till Ridley Scott och Russell Crowe.

Ärade gentlemen,

VAD I HELVETE ÄR DET NI HÅLLER PÅ MED? Vad är det här?!?! VAD ÄR DET HÄR!?!? Skicka aldrig en uttråkad Crowe till Frankrike där han kan snubbla runt utan mål och mening, dricka lite vin, käka en tomat och ramla ner i en tom utomhuspool. I nästan två timmar. TVÅ TIMMAR AV MITT LIV!!! Sluta gör filmer ingen bryr sig om bara för att ni ville ha en gratissemester i Frankrike och dricka viner och käka brie. Ååååååååååååååååååh! Vart tog den Ridley Scott som gav oss Alien, Blade Runner, Black Rain och Thelma & Louise vägen? Varför gör du mestadels bara craprullar idag? Och Russell? Romper Stomper hade stampat din röv till smulor för den här rullen. Åk tillbaka i tiden, ta med ditt unga jag hit, låt honom se denna katastrof och låt honom sen ge dig en fet örfil. Jag är så arg nu....
/Surskägget

Bandidas

@@@

Hehehehe Salma Hayek och Penelope Cruz i en westernrulle. Hade inga direkta förhoppningar på den här alls och kanske därför riktigt positivt överraskad. Luc Besson har varit med och producerat och skrivit manus och det märks. Det är lite busigt på det där Taxisättet, och stora delar av filmen är gjord med en stor glimt i ögat. Alla inblandade är väl medvetna om att inga Oscarsstatyetter kommer vinnas med den här, men allt man vill är att underhålla folk i 90 minuter. Och underhållen blir man. Storyn är sjukt klassisk. En amerikansk bank vill dra järnväg i Mexiko. För att lyckas måste man köpa upp mark där det redan bor folk. Det löser man genom att skicka en galen revolverman (en lysande Dwight Yoakam som är så slut i huvudet så det knappt är sant) som dödar alla som motsätter sig. Både Salma Hayek och Penelopes Cruz föräldrar blir därmed skjutna och de bildar snabbt ett team för att ge igen och sno tillbaka pengar till folket. En sorts Robin Hoodhistoria där Robin bytts ut mot två superläckra brudar som är tuffa som få. Det skjuts lite, kastas lite kniv, brottas och stökas lite, rånas lite banker och slutet gott allting gott. Inget speciellt kanske, men en skön rulle.

/Surskägget

The Time Traveler's Wife

@@@

Henry (Eric Bana) lider av att han i tid och otid färdas i tiden. Det är inget han kan kontrollera, utan ibland försvinner han helt enkelt bakåt eller framåt i tiden. Eftersom att det kan hända närsomhelst har han valt ett ensamt liv där så få som möjligt vet om hans hemlighet. En dag träffar han Clare (Rachel McAdams) som känner honom. Det visar sig att han har dykt upp hon henne sedan hon varit liten. Äntligen har han en person som känner till hans hemlighet och som han kan känna sig bekväm kring. Kärlek uppstår och de gifter sig. Problemet är bara att Henry fortsätter studsa fram och tillbaka i tiden vilket inte alla gånger är helt lätt för Clare att hantera. Speciellt inte när det är dags att skaffa barn.

Filmen påminner lite om Eternal Sunshine of the Spotless Mind i det att det i grunden är en helt vanlig kärlekshistoria som berättas på ett annorlunda sätt. Budskapet är detsamma i båda filmer. Hittar du din äkta kärlek, håll fast vid den så länge du kan, man vet aldrig när den kan försvinna. Även om Eric Bana har huvudrollen är detta helt klart Rachel McAdams film. Hon dominerar stenhårt i rollen som Clare. Man känner stor sympati för henne och hon förmedlar känslan av vanmakt och uppgivenhet när Henry försvinner i tiden perfekt. Till syvende och sist blir det lite för mycket tidshoppande och slutet annonseras lite väl tidigt. När eftertexterna rullar har man haft en trevlig stund, men filmen börjar blekna ganska direkt. Bra rulle som saknar det där magiska extra.

/Surskägget

En Geishas Memoarer

@@

Den var nominerad för sex Oscars och tog hem tre för kostym, art direction och cinematography. Att det blev just de tre är rätt självklart. Filmen är skitsnygg, om det råder inga tvivel och det var mer än välförtjänta Oscarsstatyetter i dessa kategorier. Problemet är att jag som tittare ska bli impad inte bara av kläder och scenografi utan även av karaktärer och handling. Och även om jag förstår att handlingen ska beröra (ung flicka blir såld för att bli upplärd till geisha, finner äkta kärlek men kan inte få den mannen på grund av yrket) så är jag helt tom inombords. Med undantag för första halvtimmen när vi får följa den stackars lilla flickan som blir ryckt från sin familj och hamnar i geishahuset är det absolut ingenting i denna strålande vackra film som gör att jag bryr mig ett dugg. Det är mycket trånande blickar och suckar och tårar men det spelar liksom ingen roll. En del tycker förmodligen att det är såååå romantiskt att tråna såååå hårt efter varandra under såååå lång tid för att till sist få varandra, men i mina ögon har man precis sumpat 20 år av sina liv som kunde ha varit riktigt bra. Jaja. Filmen är väl ännu ett bevis för att regissören Rob Marshall (Chicago) är duktig på att göra snygga men trista filmer. Tyvärr är det han som ska göra nästa Pirates of the Caribbean...

/Surskägget

Ice Age 2

@

I arslet på en mammut!

/Surskägget

80-talet: Del 2 - The Leading Ladies

Ni som följer våra recensioner här har säkert förstått vid det här laget att jag gillar mitt 80-tal. Många hävdar att 70-talet bjussade på de bästa rullarna och skriker upphetsat om Gudfadern, Stjärnornas Krig, Hajen, Apocalypse Now, Alien, Annie Hall, Taxi Driver, Chinatown, Halloween, Exorcisten, Dirty Harry och Gökboet för att nu nämna några titlar. Och visst, det här är jävligt bra rullar. Det är fan femmor hela bunten. Mästerverk. Klassiker. Superlativerna kan - och ska - hagla i timmar över dessa filmer. Meeeeeeeeen 80-talet bjussade ändå på så mycket mer. Visst, 70-talet gav oss blockbustern, men 80-talet förvaltade blockbustern och stöpte om den till BLOCKBUSTERN. Vi gick från haschdimmiga 70-talet till kokainsprudlande 80-talet, från utsvängda jeans till kläder i neonfärgernas alla nyanser, från långt slitet trasigt hår till uppsprayat tupperat självlysande hår, från hippie till Wall Street och vi gjorde det till ett soundtrack fyllt av Kenny Loggins glada, självsäkra hits! Highway to the Danger Zone! Där 70-talet var smutsigt, realistiskt och svårt var 80-talet neonglittrande, onelinerkäckt och actionspäckat. Ingen hjälte sköt längre ner en skurk utan att slänga ur sig en tuff och rolig replik i samma andetag. Och framförallt. 70-talet gav oss Meryl Streep, Diane Keaton, Faye Dunaway, Sally Field, Liza Minnelli, Sigourney Weaver och Sissy Spacek. Duktiga utan tvivel, meeeeen när man var ung tonåring ville man hellre ha följande charmanta damer på ögat...

Jamie Gertz

Snygg, sexig och smart. Jami Gertz var det perfekta paketet. Spelade alltid lite lagom sexig, men ändå tillgänglig och rar. Lost Boys är väl hennes största ögonblick i Hollywood och hon vann mängder med tonårshjärtan där, men låt oss inte glömma Solarbabies (än en gång mot Jason Patric) om ett gäng rebeller i en dystopisk framtida värld, Crossroads (mot allas vår Karate Kid Ralph Macchio) om en ung mans strävan att bli den främsta bluesgitarristen och naturligtvis även hennes lysande insats i tunga tonårsdramat Less Than Zero. När 80-talet gled över i 1990-talet och framåt har det mest blivit teve för hela slanten. Synd på en begåvad aktris som förtjänade ett större genombrott.

Lea Thompson

Okej, det kanske inte började så bra med Hajen 3D, men Lea lyckades snabbt plocka hem bättre roller som småstadstjej som vill mer mot en ung Tom Cruise i All the Right Moves, som tuff brud som slåss mot ryssarna i Red Dawn och mamma till Michael J. Fox i Tillbaka till Framtiden. Att hon följde upp supersuccén Tillbaka till Framtiden med Spacecamp och Howard the Duck, två filmer som är allmänt bespottade, är förstås lite skumt men vi får väl skylla på en dålig manager eller nåt åt det hållet (inte för att jag tycker Howard the Duck är så usel som alla säger, tvärtom gillar jag den som fan). Hon avslutade 80-talet med Some Kind of Wonderful mot Eric Stoltz och Casual Sex? mot The Dice Man och självklart uppföljarna till Tillbaka till Framtiden. På 90-talet blev det mer och mer b-rullar (Beverly Hillbillies? Kom igen!) innan det blev teve för hela slanten på senare tid. Jag minns henne mest för Cameron Crowes bortglömda och underskattade "uppföljare" till Fast Times At Ridgemont High, nämligen The Wild Life. Läcker, lagom förvirrad och en duktig komedienne i samma paket. Bra där Lea!

Demi Moore

Började sin karriär som utvikningsbrud innan hon gled in på filmduken på allvar i Blame it on Rio där en alldeles för gammal Michael Caine stirrar på hennes tuttar en stund till allas glädje. Hon plockade poäng som sexig fotograf i No Small Affair (hennes sköna whiskyröst har aldrig låtit hetare än där) och fick sitt stora genombrott i St Elmos Fire tätt följd av Härom Natten. För alla tonårspojkar som hyrde VHS var Demi ett hyfsat säkert kort då hon aldrig var rädd att vara lite naken framför kameran under den här tiden. Efter hysteriskt roliga One Crazy Summer verkade det som att Demi ville lämna tonårsrullarna bakom sig och gjorde det via dåvarande maken Emilio Estevez regi i drömlika Wisdom, följt av Det Sjunde Tecknet, usla We're No Angels och riktigt bra Ghost. 90-talet var snällt mot henne med Bruce Willis som make, På Heder och Samvete, Ett Oanständigt Förslag, Skamgrepp och GI Jane som höjdpunkter (och Striptease faktiskt om man väljer att se den som en komedi). Idag ser hon med kirurgknivens hjälp yngre ut än nånsin, men hon var bra mycket sexigare förr. Hurra för det i hennes fall plastiklösa 80-talet.

Phoebe Cates

Bilden ovan är en av de mest pausade stunderna i en film nånsin under hela 80-talet. Phoebe Cates gled sexigast i världen upp ur en pool i Fast Times At Ridgemont High och visade tuttarna. En hel manlig tonårsbefolkning jublade och trots att den enda andra riktigt bra filmen hon gjorde under 80-talet var Gremlins är och förblir Phoebe Cates en institution. Gifte sig sedermera med Kevin Kline och slutade göra film med ett par utspridda undantag (Princess Caraboo hahahahahahahaha!!!).

Molly Ringwald

Den kanske mest begåvade aktrisen av sin generation kunde som ingen annan förkroppsliga tonårsångest som Molly Ringwald. Självklart en hel del beroende på att John Hughes skrev otroligt bra roller åt henne, men utan hennes innerlighet och lättillgänglighet hade det aldrig funkat. Hon var verkligen en girl next door som alla kunde identifiera sig med. Sixteen Candles, Breakfast Club och Pretty In Pink talar sitt tydliga språk. Att hon i princip inte gjort nånting av intresse sedan dess trots att hon fortfarande är aktiv är ett bevis för vilket genomslagskraft hon hade med dessa tre filmer. Surskägget bugar och bockar.

Ally Sheedy

Liksom Jami Gertz och Molly Ringwald var Ally Sheedy en tjej man lätt kunde identifiera sig med. Hon var söt som fan, rolig och smart. Satte sig aldrig på några höga hästar utan försökte sprida kärlek och glädje där hon kunde (ja till och med i Breakfast Club fast på sitt eget lilla vis). Bad Boys (mot Sean Penn, inte mot Will Smith), nyss nämnda Breakfast Club, Wargames och St Elmo's Fire minns nog de flesta men vi ska inte glömma halvcharmiga Oxford Blues (mot Rob Lowe), knäpproliga Short Cuts 1+2 (mot Nummer 5) och Heart of Dixie. Kanske den som jobbat mest efter 80-talets slut även om det i princip bara är indierullar och teve. Verkar för övrigt inte ha åldrats en dag.

Kerri Green

Kan ha haft en av de kortaste karriärerna nånsin. Debuterade i The Goonies, följde upp med Summer Rental (mot John Candy hahahahaha!), Lucas (Corey Haim och Charlie Sheen) och Three For The Road (Charlie Sheen igen) innan allt tog stopp i filmbranschen. Ett par avsnitt här och där i lite olika teveserier under tidigt 90-tal och sedan har det varit tyst fram till nu när en rulle som heter Complacent spelats in. Vad den handlar om har jag ingen aning, och bryr mig inte heller. Kerri var kanske aldrig nån höjdarskådis, men hon var söt och passade i tonårsrullarna hon gjorde. Bra så.

Kim Basinger

Den det absolut gått bäst för av alla 80-talstjejer (och Oscar är den som håller med mig!). Tycker aldrig hon gjorde några sådär superhöjdarrullar under 80-talet (Batman är förstås undantaget) men 9 1/2 Vecka är odödlig för att ha pressat gränserna kring sexualitet på amerikansk bio (mången tonårsgrabb lärde sig ett och annat från henne och Mickey Rourke) och Blind Date mot Bruce Willis är faktiskt riktigt kul (om Basingers karaktär får i sig minsta droppe alkohol tar det fart hahahahaha fantastiskt). Med LA Konfidentiellt bevisade hon för alla att hon var med i matchen och har levererat några riktigt sköna roller sedan dess (8 Mile, Door In the Floor, The Burning Plain).

Kelly Preston

Även Kelly Preston har lyckats bra mycket bättre i karriären på 90- och 00-talet än vad hon gjorde på 80-talet. Ändå är det främst lilla bortglömda och charmiga Mischief och lika söta och charmiga Secret Admirer vi minns henne för. I Mischief var hon drömtjejen och bjussade på en full frontal långt innan det blev standard som i dagens tonårskomedier, och i Secret Admirer var hon drömtjejen som bjussade på ett par tuttar. Sedan gifte hon sig med John Travolta och det var det sista nån fick se av fru Preston (förutom Travolta får vi hoppas). Helt ärligt, under 80-talet var det ingenting som var bättre än dessa två rullar (med undantag för Twins som mest känns som en DeVito/Arnierulle i vilket fall). Hon har kört på under både 90- och 00-tal med allt från små indierullar och teveserier till storfilm som Jerry Maguire.

Visst finns det fler som Sean Young, Debra Winger, Darryl Hannah, Linda Hamilton, Melanie Griffith och Elisabeth Shue som hade en riktig storhetstid på 80-talet, men skulle vi ta med alla leading ladies skulle all tid gå åt till det. Vi kan kort och gott konstatera att 80-talet dominerade stort. I del 2 kommer vi titta på actionfilm. Eller komedier. Eller kanske skräckfilmen. Man vet aldrig. 80-talet har så mycket att bjussa på så det finns att plocka av.

/Surskägget

Office Space

@@@@

Väldigt märkligt att vi inte recenserat denna briljanta lilla pärla tidigare. Den har nu elva år på nacken, men är lite aktuell idag som då. Vi får träffa Peter (Ron Livingston), en rätt så trött kille som slavar på IT-företag med massa onödiga, tråkiga uppgifter. Allt han egentligen vill göra i livet är ingenting. Hänga lite, fiska lite, softa mycket. Istället har han åtta chefer (bland annat Gary "En röst i natten" Cole som Mr Lumbergh HAHAHAHAHAHA!) som ständigt är på honom om samma saker. Det är som att vara fast i ett ekorrhjul. En dag blir han hypnotiserad men väcks aldrig riktigt upp ur hypnosen vilket gör honom till glad, lugn och skit-i-allt. Livet leker plötsligt och allt går Peters väg, han blir ihop med söta servitrisen Joanna (Jennifer Aniston) och blir befordrad. Sen får han reda på att bästa polarna ska få sparken och då bestämmer han sig för att slå tillbaka på företaget genom en väl uttänkt kupp. Det fina med den här filmen är att Mike Judge (till skillnad från vad han gör i Beavis & Butt-Head) inte skriver skämten på näsan på en. Han låter dem lågmält rulla fram och låter folk antingen fatta skämtet eller inte. Det är smart humor på högsta nivå. Samtidigt petar han in en hel del samhällskritik och i bästa fall vill han även öppna upp ögonen på alla arbetsmyror som stressar ihjäl sig över ingenting. Manuset är baserat på ett gäng animerad kortfilmer Judge gjorde för SNL en gång i tiden som koncentrerade sig på karaktären Milton (Stephen Root) som är en mumlande, tystlåten och till synes försynt medelålders man som alla kör med men som alltid har sin hämnd planerad i bakfickan. That's my stapler.

/Surskägget

@@@@

Det är alltid skoj med komedier som man kan komma tilbaka till, se om och om igen med samma behållning. Office Space är helt klart en av dom. Massor av skojiga one liners, sköna karaktärer och genuint trevlig på något sätt. Mike Judge gick ju vidare och gjorde den enormt underskattade floppen Idiocracy. Den är inte fullt så skoj som Office Space men nästintill och med större budget (framtidsfilm!) och samma sköna avslappnade, lite trevliga humor. "Yeaaaaaah, i'm gonna need you to come in on saturday...around nine...yeaaaaaaaah"...HAHAHAAHAHAHAAHAAHAAA!

/Vrångmannen

Saved!

@@@

Söta Jena Malone är kristen sen barnsben och går i superkristen high school tillsammans med söta Mandy Moore som dels är kristen och dels (ska det visa sig) en riktig liten bitch. Macaulay Culkin är Mandys rullstolsbundne och inte alls kristne bror som får känslor för den enda judiska flickan på skolan vilket naturligtvis inte går hem hos Mandy. När Jena blir gravid av misstag kan hon förstås inte avslöja det för nån och snart går hon och Mandy skilda vägar. Det här är huvuddragen i denna charmiga och söta lilla komedi som samtidigt ställer väsentliga frågor kring hur Bibelns budskap både tolkas och misstolkas av såväl tafatta tonåringar som vuxna som borde veta bättre. Det är en highschoolkomedi med lite hjärna helt enkelt. Mandy Moore som annars brukar spela the good girl bryter sig här loss från mallen och spelar bortskämd, bitchig och elak (och gör det väldigt bra). Jena Malone (som borde få ett genombrott nångång snart hon är fan genomgående bra i allt jag sett henne i) är mycket trovärdig som förvirrad tonårstjej som inser att världen kanske inte är så svart och vit som Bibeln och hennes lärare försöker få henne att tro. Ingen världsomvälvande film, men en skön feelgoodrulle som gjorde mig glad och på gott humör.

/Surskägget

Alice i Underlandet (3D-versionen)

@@@

Jag och Tim Burton har haft ett långt och lyckligt förhållande som regissör - trogen publik. Stora megafiaskot Apornas Planet har vi glömt, resten har nästan bara varit fyror och femmor (läs vår Tim Burtonspecial här). När jag fick höra att Burton planerade att filmatisera denna klassiska saga fick jag nästan gåshud. Självklart skulle en av de visuellt mest spektakulära och visionära regissörerna vara perfekt för att skramla liv i denna underbara bok full av konstiga kufar, fantastiska formuleringar och knasiga karaktärer (läste om böcker nyligen och de är väl värda en sittning, ordrikedomen och fantasin är makalös). Tråkigt nog har Burton valt att inte göra en regelrätt filmatisering av de två böckerna om Alice utan istället skriva (det är visserligen inte han som står för manus, men ni fattar) en ny handling som utspelar sig 13 år efter böckerna men som ändå följer böckerna och de viktiga scener och händelser som utspelas där. Lite trist tyckte jag för en hel del av författaren Lewis Carrolls otroliga ordrikedom och humor försvinner nu trots att man försökt bibehålla en hel del av det. I vilket fall som helst finns det en hel del som gör filmen mer än sevärd. Framförallt skådisarna.

Johnny Depp som den knäppe hattmakaren gör som vanligt i Burtons regi en fullkomligt lysande karaktär som både är överspelad och naturlig på samma gång (fråga inte hur det går till, det är en naturlag, det bara är så). Helena Bonham Carter som den elaka Röda Drottningen har fått ett alldeles för stort huvud och pendlar lysande enkelt mellan bortskämd men snäll till bortskämd och elak. Anne Hathaway som snälla Vita Drottningen flyter fram som den värsta alvdrottningen med smekande handrörelser som är fantastiskt roliga, charmiga och vackra att titta på. Crispin Glover (som är helt slut) spelar elaka knekten som...är helt slut hahahahaha! Och Alice själv, spelad av Mia Wasikowska, är lagom delar av allt. Söt, förvirrad, tuff, rädd, lång, kort, framåt, bakåt, modig och smart.

Och visuellt är det naturligtvis otroligt vackert. Det är färger överallt, långa överdådiga klänningar, mängder med natur och härliga slottsmiljöer. Enda problemet är att allt är gjort i datorn. Burton har förr ändå antingen byggt upp sina miljöer på riktigt, eller blandat med CGI och äkta. Här är i princip allt en enda lång CGI-tagning där inte bara miljöer utan även en hel del av birollerna bara existerar som ettor och nollor i nån avancerad dator. Det blir för mycket George Lucas och för lite Tim Burton helt enkelt. Kan känna att det kanske är lite kinkigt att dra ner betyget ett helt snäpp på grund av detta, jag var underhållen hela resan annars, men i kombo med att man faktiskt hittade på en ny Alice-story så blir det så. Dock en riktigt bra film som jag tycker alla Burtonfans bör uppskatta. 3D-versionen kan man med gott samvete hoppa över. Den kommer funka lika utmärkt utan 3D-brillorna på.

/Surskägget

Navy Seals

@@@@
Action som action ska vara. Terrorister från mellanöstern är dumma. Navy Sealssoldater från USA är snälla och modiga. Det slängs med oneliners mest hela tiden och när man inte roar sig med att komma på kaxiga kommentarer skjuter man alla man ser. USA vinner och alla är glada och lyckliga och världen är ett lite, lite bättre ställe. Charlie Sheen, Michael Biehn, Bill Paxton, Rick Rossovich och resten av gänget är så adrenalinstinna att det sprätter testosteron genom teveskärmen. En typisk 80-talsactionrulle trots att den kom 1990. Självklart helt sönderklippt av censuren här hemma (det kan vara svårt att tänka sig idag där man laddar hem allt på fem minuter) men en gång i tiden hade censuren all makt och klippte och klistrade som de ville (alternativt totalförbjöd allt som ansågs vara ”fel” för svenska folket att se). Tuffa shoot-outs som håller än idag och ett allmänt högt tempo gör att den här alltid är värd att se om.
/Surskägget

@@@
Jag gillar ju den här sköna actionrumpan och håller med om det mesta som vår vän skägget skriver men någon betygsfyra är den inte. Däremot än idag rackarbajsarösig med testosteronet fullkomligt sprutande åt alla håll. Härligt underhållande och faktiskt helt hjärndöd action. Inte något fel med det.
/Vrångmannen

Our Man Flint

@@
James Coburn är jänkarnas svar på James Bond. Filmen är både en parodi och hyllning till agentgenren och seriös i sin ambition att vara en ny Bondfranchise (det hann dock bara bli en uppföljare innan man lade ner). Man leker med alla klichéer från Bondrullarna där man alternativt dissar Bond (Coburn skrattar åt alla gadgets som presenteras honom, allt han behöver är en cigarettändare som har 83 olika funktioner) eller kopierar Bond (den onda organisationen som ska ta över världen heter här Galaxy, dock så nämns Spectre också). För att man ska vara helt på det klara med vilken agentserie man kopierat nämner man 0008 ett par gånger bara för säkerhets skull (ja det ska vara tre nollor, triple oh eight som de säger hahahahaha). Självklart är dock Derek Flint tusen gånger tuffare än Bond och kan ännu mer om allt ner till så specifika detaljer att man knappt tror sina öron när Flint drar sina slutsatser. Det här är Austin Powers långt, långt, lååååångt innan Mike Myers ens var påtänkt.
/Surskägget

National Lampoon Vacation Quadrilogy

Ett Päron till Farsa
@@@@
En klassiker i genren. Chevy Chase skapade här en riktig samtida ikon som den lite för entusiastiske pappan Clark Griswold som bara vill ha den bästa semestern nånsin med sin familj. Att bila genom USA för att komma fram till Wallyworld (tänk Disneyworld fast filmskaparna slapp betala royalties för namnet) och ha den roligaste tiden i livet kan i normala fall vara bland det enklaste som kan ske. Självklart inte i familjen Griswolds fall. Allt som kan gå åt helvete skiter sig rejält och stackars Clark blir bara mer och mer stressad tills han fäller den odödliga repliken: ”I think your all fucked in the head” till sin chockade familj. Det jag alltid älskat med filmen förutom de många hysteriskt roliga scenerna är förstås att John Hughes som skrev manus slängde med mängder med skämt och repliker som inte förväntas i vad som borde vara en familjekomedi. Clarks replik ovan till exempel är så oväntad att man tappar hakan samtidigt som man garvar ihjäl sig. Hughes lyckas även ha ihjäl både en hund och en jobbig tant hahahahaha. Sånt gör man inte i idylliska familjefilmer annars och det är precis därför den här rullen är bättre än det mesta. Har man aldrig sett den är det synd och skam och det är bara att köpa direkt. Vi som redan sett den ett dussintal gånger ska givetvis se om den!
/Surskägget

Ett Päron till Farsa i Europa
@@@
En uppföljare var given och vart annars ska man ta vägen än till Europa så man kan driva lite med alla upptänkliga klichéer och fördomar man kan ha om de olika folkslagen. Britterna är antingen överdrivet artiga eller oartikulerade trashankar. Fransoserna är snorkiga och nedlåtande. Tyskarna traditionella och alldeles för korrekta. Italienarna smöriga och lite tjuvaktiga. Återigen var det John Hughes som stod för manus och han lyckas pricka in klichéerna till punkt och pricka. Inte lika fantastiskt kul som ettan, men klart underskattad och väl värd både en och fem sittningar. Chevy är som vanligt helt otrolig som Griswold och man både känner igen sig i hans strävan att ordna det bästa åt sin familj och häpnar åt alla dumheter han lyckas ställa till med på vägen.
/Surskägget

Ett Päron till Farsa Firar Jul

Recension hittar du här.

Ett Päron till Farsa i Las Vegas
@@@
Jag var väldigt skeptisk när en fjärde installation i serien dök upp. Det kändes som att man bara ville casha in och kräma ur den sista möjliga droppen ur familjen Griswold. Meeeeen Chevy bjussar så inihelvete i vissa scener så det är omöjligt att inte gilla den ändå. Minerna han gör när han låtsas gå på toa och sen springer ner till rouletteborden för att försöka vinna tillbaka sina pengar är makalösa. Visst finns det en del dötid och mer än en transportsträcka men i det stora hela är det ändå en bra rulle. Framförallt första halvan är otrolig, sen tappar filmen lite i tempo innan det tar sig mot slutet igen. Dissa den inte utan se (eller se om) den redan ikväll.

/Surskägget

Lost Boys: The Thirst

@@
I kölvattnet av Corey Haims död bestämde sig New Line Cinema smaklöst nog att tidigarelägga premiären av Lost Boys 3 till påskhelgen. Filmen har naturligtvis redan läckt ut på nätet och trots att New Line slagit på stora trumman och hävdar att detta är Haims sista film är han inte ens med förutom i några illa inklippta "flashbacks" tagna från första filmen. Detta till trots är det ändå ett lyft jämfört med den riktigt knäppusla tvåan som kom för nåt år eller två sen. Corey Feldman repriserar sin roll som Edgar Frog och tillbaka i rollen som Alan Frog är originalskådisen från ettan Jamison Newlander (nä, du är inte den enda som inte sett honom i en film sedan 1987 på riktigt). De har slagit sig ner i en liten kuststad för att komma bort från vampyrer och jävligheter, men självklart har de oturen att välja just den kuststad där Draculas ättlingar lever och frodas. Ja, storyn är skitfånig men filmen i sig överraskar ändå här och där. Det är självklart långt ifrån ettans magiska stämning, men vissa scener har en nerv och ett driv som åtminstone påminner vagt om det man lyckades fånga i ettan. Ett mittparti på cirka 20 minuter är riktigt bra där bröderna Frog inser att staden översvämmas av vampyrer, innan det mot slutet blir halvslafsig action med ett par vampyrtuttar inslängda bara för att. Haim klipps som sagt in i flashbacks när bröderna Frog sitter och minns sina glansdagar som medelålders halvbittra gubbar. Det känns väldigt sökt och förmodligen har detta inte varit med i originalmanuset, utan nåt man i all hast slängde in efter Haims alldeles för tidiga död. Kanske är jag lite snäll med betyget, men efter tvåans superfiasko känns trean ändå som ett steg i nån sorts riktning.
/Surskägget